Kategoriarkiv: 03: Thomas Quick-fallet

Talande tyssstnad talar emot “århundradets rättsskandal”

Senaste halvåret har det varit tyst efter JK:s besked att Bergwall/Quick nekas skadestånd. Inga protester, inga invändningar mot det uteblivna skadeståndet. En talande tystnad från de som tidigare ropade “århundradets rättsskandal”.

Quick-morddomarna har tidigare kallats exempelvis “Århundradets värsta rättsskandal” och “Den största rättsskandal vi haft i det här landet”. Dessa utrop grundades på felaktigheter i media, i resningarna och i vilseledande böcker (H.Råstam, P.Svensson, D.Josefsson m.fl), som okritiskt anammades av media och aningslösa medborgare.
I korthet kan de gravt felaktiga uppgifterna sammanfattas så här:
det viljelösa, ständiga Offret hölls neddrogad, ‘hypnotiserad’ och hjärnmanipulerad i syfte att utnyttjas av en rad utpekade personer som fabricerade bevis mot Offret så att han kunde dömas för flera mord.

Det som beskrivs enligt ovan är alltså fruktansvärda, oerhört upprörande övergrepp som pågick i många år… dvs om beskrivningen hade varit sanningsenlig. I så fall hade det naturligtvis också varit oerhört upprörande att OFFRET för den påstådda rättsskandalen nu NEKAS SKADESTÅND. Några såna reaktioner har dock inte synts till.

Justitiekanslerns avslag meddelades i juni 2018. Inga protester har yttrats i media, inga invändningar mot det uteblivna skadeståndet* (förutom från Bergwalls advokat). Det handlar alltså om rättsväsendets och vårdens påstådda agerande på nittiotalet. Inte vilken “rättsskandal” som helst, utan “Århundradets rättsskandal”. Som beskrivits vara så vidrig att det knappast går att skylla de nu uteblivna reaktionerna på svalnat intresse, på att media tröttnat på fallet, eller liknande skäl.

En slutsats kan vara att de har kommit till insikt. De inser nu att deras beskrivning av Quickfallet är grovt felaktigt och att rättsskandalen var inbillad.

Några exempel på de tidigare utroparna av rättsskandal och skadestånd…

…är exempelvis: författarna Hannes Råstam (numera avliden), Dan Josefsson, Mats Parner och Jan Guillou. Advokaterna Pelle Svensson och Kerstin Koorti. Historikern Lennart Lundmark. Rödvinprofessorn Leif GW Persson. Ledarskribenten Eva Franchell. Vittnespsykologen Astrid Holgerson. Redaktörerna Mikael Ingebrigtsen och Dick Sundevall. Guldspadenötterna som delade ut priser. Lagmannen (domaren) Ralf G Larsson. Riksåklagaren som försökte påverka JK men misslyckades. Och många fler som då formulerade engagerade rättsskandal- och skadeståndstexter om Quickfallet.

Några exempel på tidigare utrop om rättsskandal:
“århundradets rättsskandal” (uttryckt av flera personer)
“en av de största rättsskandalerna på 1900-talet” (Koorti)
“den största rättsskandal vi haft i det här landet” (GW)
“århundradets värsta rättsskandal” (Josefsson)
“största rättsskandalen i svensk historia” (Ingebrigtsen)
“största rättsskandalen någonsin” (P.Svensson)
“En gigantisk rättsskandal” (Franchell)
“utomordentlig rättsskandal” (Guillou)
“århundradets största rättsskandal”
“enorm rättsskandal”
“häpnadsväckande rättsskandal”
“Den allra största rättsskandalen”

Vad rör sig innanför pannbenet idag på dessa individer med sin tystnad? Har de nåtts av eftertankens kranka blekhet? Har de börjat tänka själva och lägga ihop ett o ett?
Eller så kanske nån av dem bryter tystnaden till slut och låtsas vara upprörd över det uteblivna skadeståndet, vi får se.

Mera:
Dömd&Berömd författare fick inga schnelles Geld.


* Formuleringen att det inte finns några invändningar mot det nekade skadeståndet (förutom advokatens) görs med reservationen att det gäller sökresultatet i den mediesökning som gjordes på nätet den 2 december 2018 i samband med detta inlägg.

“Rättsskandalen!? … myt och verklighet” (Seppo Penttinen)

[Uppdaterad 22 oktober 2018]

  • “Bakgrund
  • Inledning
  • Fällande domar som ledde till frikännande
    • Charles Zelmanovits/Piteå
    • Janny och Marinus Stegehuis /Appojauremorden
    • Yenon Levi/Rörshyttan
    • Therese Johannessen/Drammen — Norge
    • Trine Jensen/Gry Storvik — Norge
    • Johan Asplund/Sundsvall
  • Mina förhör med Sture Bergwall
    • Utredningsprocessen
    • Att förhöra Sture Bergwall
    • Förutsättningar vid förhören
    • Tolkningsproblematiken
    • Att lyssna på och hantera grymma berättelser
    • Att närma sig ett erkännande — Ledande frågor
    • Medvetna avvikelser
    • Kroppsspråket vid förhör
    • Var Bergwall drogpåverkad?
    • Att förvränga verkligheten i vilseledande syfte
    • Det första rättsmedicinska utlåtandet
    • Att “läsa av” förhörsledaren
    • Förtroendefull relation
  • Hundsöken
    • Hunden Zampo
    • Hundsök — Åvikeplatsen
    • Hundsök — Västansjöplatsen
    • Hundsök — Främby udde
    • Hundsök — Therese Johannessen
    • Ytterligare ett par anmärkningsvärda utpekanden av Bergwall i förhållande till hundsöksresultat
    • Hundsök — Klundområdet
    • Hundsök — Vidåsberget
  • Några detaljer kring utredningarna
    • Fick Bergwall hjälp att hitta olika platser?
    • Hur var det egentligen med tältplatsen i Appojaure? Vad visste Bergwall?
    • Hur tog sig Bergwall till Trineplatsen?
    • Hur kom det sig att Bergwall påvisade Gry-platsen?
    • Sekttillhörighet, gruppdynamik och bortträngda minnen
    • Förhållandet mellan terapi och polisutredningar
    • Advokaternas förhållningssätt
  • Vallningar med Sture Bergwall
    • Vallning/Charles Zelmanovits i Piteå
    • Vallning/Johan Asplund
    • Vallning Västansjö
  • Jämförande vallningar med dömda gärningsmän
  • Tömningen av Ringentjärnen i Norge
  • Skulleruds asylmottagning i Oslo
  • Alternativa gärningsmän
  • Medierna och kritiken
    • Vilseledande sagesmän
    • Mediedrevet
    • Vilseledande uppgifter — Hannes Råstam
  • Resningsprocessen
    • Hovrätten för Nedre Norrlands avslag
  • Bergwallkommissionens uppdrag och mitt möte med dem
    • Kommissionens inställning
    • Frågor till Bergwallkommissionens ordförande Daniel Tarschys
    • Sture Bergwalls möte med Bergwallkommissionen
  • Kommentarer till Sture Bergwalls bok “Bara jag vet vem jag är”
  • Bevistema — Indicier — Reflektioner
  • Mina Slutord”

Ovan visas innehållsförteckningen i boken “Rättsskandalen!?” för de drygt fyrahundra sidor som dåvarande förhörsledaren Seppo Penttinen bidragit med och som benämns “Utredningarna mot Sture Bergwall (Thomas Quick), myt och verklighet”. (Yrsa Stenius bidrag i boken finns beskrivet i inlägget “Rättsväsende i medias klor“).
Redan innehållsförteckningen kan ge den oinsatte läsaren en aning om komplexiteten och det stora antalet uppgifter som förekommer i Quick/Bergwall-ärendena genom åren 1993 till 2001, i de sex polisutredningarna, de sex rättegångarna, de sex domarna, och tillika under åren 2009 till 2014 i de sex resningsprocesserna samt den efterföljande Bergwallkommissionens rapport.

Penttinens mål med “Rättsskandalen!?” tycks inte vara att krossa kritiken med mördande bevis och starka källcitat, utan mera att framställa sig själv som en seriös och ärlig person och polis som berättar om hur han uppfattar vad som hänt. Och att han inte tar ställning i skuldfrågan:
“Jag började min berättelse med att förklara att Sture Bergwall är en frikänd man. Min ambition har inte varit att pådyvla Bergwall någon skuld. Skuldfrågan har aldrig legat på mitt bord och gör det inte heller idag. Jag har beskrivit det som jag varit med om, varken mer eller mindre.” (ur Mina slutord).

Trots de drygt fyrahundra sidorna saknas ändå material som uppbackning till en del centrala påståenden för att de ska bli övertygande. Den hårda kritik som tidigare framförts mot Penttinen, och som naggat hans förtroendekapital kraftigt i kanten, handlar bl.a. om bristande källdokumentation. Han fick mycket smisk i media för några år sedan bl.a. gällande hundsöken på Främby udde, vilket också tas upp i boken.

I boken finns några omfattande källcitat men de rör perifera eller mindre centrala uppgifter, t.ex. ett dussintal boksidor med brevcitat från norska kollegor och en professor. Men för centrala uppgifter, som hade stor betydelse i de fällande domarna, lyser källcitaten ofta med sin frånvaro. Ett exempel på detta finns i kapitel “Hundsök – Åvikeplatsen”.

Vid klippväggen ovan (se bild) nånstans i Åvike (Åvikebruk), mellan Sundsvall och Härnösand, vid kusten en halvmil från E4:an, uppges att Bergwall beskrivit hur han strypt och styckat offrets kropp. Det är en liten yta på ett par kvadratmeter. Bergwall sägs ha pekat ut den specifika platsen vid vallning år 1993 och år 2000. Han ska även ha nämnt platsens utseende i ett förhör som hölls före vallningen 1993, och att det en bit därifrån fanns ett hus med en udda grön färg.

År 1999 uppges liksökhunden Zampo ha markerat den platsen “identiskt med Bergwalls utpekande”. Hunden ska då ha sökt av ett större skogsområde, motsvarande en yta på cirka tio fotbollsplaner (“uppskattningsvis 200×250 meter” = 50.000 m2 = fem hektar) och markerat endast den utpekade kvadratmeterlilla platsen. Detta lär sedan ha upprepats en gång med samma resultat. Vilket förstås tyder på att Bergwalls uppgift var korrekt, om påståendena i boken stämmer gällande utpekandet och markeringarna.

Utpekandet 1993 och hundmarkeringen 1999 beskrivs enbart med påståenden, exempelvis:
“När vi vänt och närmade oss infarten till beteshagen på nytt ville han åka in där. En smal traktorväg ledde in. Bergwall sa att vi skulle stanna bilen på en bestämd plats. Det var där han skulle ha ställt bilen i samband med brottet. När jag såg mig omkring var det ingen tvekan om att beskrivningen stämde mycket väl i förhållande till det han beskrivit i förhöret.
[…] Hunden markerade identiskt med Bergwalls utpekande inom några få kvadratmeter intill en klippformation utanför beteshagen och på 50 meters avstånd från kvig-kadavret.”

Någon kanske frågar sig, om likhunden markerade där Bergwall pekat, det är väl ganska osannolikt att det skulle råka finnas mänskliga likluktmolekyler just där och enbart där i ett så stort område? Att hunden skulle råka markera just där?
Javisst det skulle man förstås kunna instämma i, om det presenteras relevanta originalkällor som stärker bokens påståenden.

“Dokumenterade fakta”, enligt Penttinen

I en intervju 4 juni 2018 i Sundsvalls Tidning (“Förhörsledaren debuterar som författare med Bergwall-fallet: Jag baserar mig på dokumenterade fakta”), uppges bland annat:
“– Det kändes viktigt att få säga det jag har sagt, och att jag inte baserar mig på personliga värderingar utan på dokumenterade fakta. Jag kan plocka fram material om någon frågar efter det, säger Seppo Penttinen.”

Sagt o gjort, vid mejlförfrågan till Penttinen så plockades det fram följande citat som “dokumenterade fakta” på att Quick år 1993 hade pekat ut nämnda plats i Åvike där styckning skulle ägt rum. Ur vallningspromemorian 1993:
“Efter ytterligare en stund kommer Quick ut ur bilen och tittar sig omkring i det aktuella området längs bergkanten. Denna höjd minns han tydligt. Quick tillfrågas om han är säker på sin sak, varvid han blir förtvivlad och säger att det inte råder någon tvekan”.

Att det korta, luddiga källcitatet inte finns med i boken är begripligt om man ser det ur författarens perspektiv: det snarare försvagar än stärker bokens påståenden om ett tydligt utpekande av styckningplatsen.

Gällande liksökhundens markering år 1999 så bifogades följande citat ur hundförarens sökrapport:
“Söket genomfördes inom ett anvisat område. Nästan direkt vid sökets början visade Zampo intresse för ett område nedanför en mindre brant. Vi fullföljde hela söket och avslutade med att söka av terrängen nedanför branten igen. Denna gång markerade Zampo intensivt inom samma område som han tidigare visat intresse för. Zampos starka intresse för nämnda område och hans markering vid återsöket tolkar jag som et tydlig indikation på att denna plats torde vara intressant för vidare undersökning”.

I det källcitatet från hundförarens rapport 1999 framgår att:
– Det gjordes 1 komplett sökrunda av anvisat sökområde (inte två).
– Det var först efter att hela sökrundan var klar som hunden markerade, i det återsök man gjorde efteråt i det område som hunden tidigare hade “visat intresse för”.
– Sökrundan tycks ha startat nära det område där markering senare gjordes (hunden visade intresse för det området “nästan direkt vid sökets början”).
Vilket skiljer sig en del från bokens beskrivning.

Dvs i dessa framplockade “dokumenterade fakta” finns inget som stärker bokens detaljpåståenden om Åvike.

Å andra sidan, att hunden markerade i Åvike förkastas inte av andra granskare (t.ex. Bergwallkommissionen), detsamma gällande att tidigare vallning gjorts där. Så då kvarstår frågan, fast inte lika precist:
om likhunden markerade där Bergwall tidigare hade vallats, det är väl ganska osannolikt att det skulle råka finnas mänskliga likluktmolekyler just där?
Och att liknande hundmarkeringar skulle inträffa på flera platser i flera olika fall?
Det är i detta läge som kritiker tar till förklaringen att hunden och hundföraren var opålitliga eller/och lät sig styras av en bedräglig och manipulerande polis.

Juridiskt är frågorna avklarade, den tidigare morddömde författaren Bergwall friades för flera år sedan. Men som läsare av “Rättsskandalen!?” kan de frågorna uppstå ändå.

Info:

– I e-boken finns uppgifterna om Åvike i kapitel “Hundsök – Åvikeplatsen”, samt i kapitel “Vallning /Johan Asplund” några sidor efter underrubriken “Syn i Bosvedjeområdet”.
– Detta inlägg kan komma att ändras om mer uppgifter och källor framkommer.

Bilden överst i detta inlägg visar likhundens sökområde i Åvike. “Inritad yttre ring visar ungefärligt hundsöksområde. Inramning är gjord i förhållande till det flygfoto som ingår i utredningen. Pilen visar infart via traktorväg till beteshagen. Den vänstra ovalen är platsen där Bergwall sa att han ställt sin bil. Den högra ovalen visar styckningsplatsen. Den ligger ett tiotal meter utanför beteshagens avgränsningar. Det ljusa området till höger inom den yttre ringen är en bergknalle.”

Gällande uppgiften att Bergwall beskrivit huset med den udda gröna färgen, så kan tilläggas att ett halvår innan han vallades 1993 så skedde ett blodigt knivmord på en grusväg i Åvike. Det finns möjlighet att huset visats i tv eller annan media. Det framkommer inte i boken.

Några citat ur boken

(Rörande Gry Storvik-utredningen på 1990-talet)
“Från åklagarhåll, såväl svenskt som norskt, togs beslutet att jag inte skulle informeras om förundersökningens centrala fakta. Man ville få klarhet i om det verkligen var så att Sture Bergwalls berättelse skulle ändra karaktär när förhörsledaren var okunnig. Om det förhöll sig så, hade ju de kritiska rösterna tveklöst rätt. […]
Att utredningsledningen fattade detta beslut visar på den interna vaksamheten och strävan efter att eliminera felkällor. Det visar även med eftertryck att det inte var frågan om någon form av grupptänkande eller strävan att få Bergwall fälld med alla medel. Vi hade tagit till oss kritiken och agerade för att se om det fanns något fog för den.
Hur gick det, blev det någon skillnad? Nej inte alls. Och det kan vara något att ha i minnet när det gäller att bedöma Bergwalls berättelser i övrigt. Samma beteende i alla utredningsdelar således. Samma sätt att berätta om gärningarna oavsett om förhörsledaren kan eller inte kan servera ledande frågor. Det här borde någon rimligen ha uppmärksammat under resningsprocessen. Bergwallkommissionen informerades av mig om detta, men det framgår inte av deras rapport. Inte heller i resningsåklagarnas handlingar och beslut.”
(Penttinen, kap “Att närma sig ett erkännande – Ledande frågor”).

“Den som orkar gräva och ta sig igenom timtals av tråkig film ska också finna att Sture Bergwall bara korta stunder uppträder kaotiskt. För det mesta är han klar och koordinerad. Hannes Råstams referat vilseleder läsaren å det grövsta.” (Stenius, kap II).

“Mediernas hantering av fallet Quick kan liknas vid en sättning i det fria ordets mark som man ser på bred front i auktoritära samhällssystem men som nu har inträffat mer begränsat i det fria ordets trygga hemvist Sverige i samband med det utdragna skeende som går under namnet rättsskandalen. Medierna och makten gjorde gemensam sak kring en myt.” (Stenius, kap XI).

Mera:
“Rättsväsende i medias klor” (Yrsa Stenuis).

Övrigt

Denna bloggs teori, att främsta drivkraften var att bli en dömd & berömd seriemördarförfattare, är helt oberoende av skuldfrågan. Teorin fungerar lika bra oavsett om mord har begåtts eller inte.

Mera om det stora författarintresset:
– “Författaren Sture Bergwall (Quick)” (äldre inlägg).

Dömd&Berömd författare fick inga schnelles Geld*

Bild ovan: Quick vid skrivbordet och datorn i sitt välordnade rum på Säter rättspsyk när det begav sig på nittiotalet.

Häromveckan meddelades att författaren Sture Bergwall (Thomas Quick) fick avslag på sitt skadeståndskrav på 15 miljoner kronor. Det gällde ersättning för psykiskt lidande pga “felaktigt frihetsberövande” i tjugo år (1994-2014), som påstås ha orsakats av de sex morddomarna under 1994 till 2001 och som han senare friades från.

Beslutet* från JK (Justitiekansler Anna Skarhed) kan sammanfattas så här:

Det finns inte tillräckligt underlag för slutsatsen att frihetsberövandet var felaktigt. Med andra ord, det går inte att med säkerhet fastställa att det var morddomarna som orsakade SB:s kvarblivelse* på Säter rättspsyk.
Han var nämligen sedan 1991 redan intagen på rättspsyk för andra grova brott. Det bedömdes då att han behövde stanna där lång tid. År 1992 började han självmant berätta att han hade mördat. Cirka två år senare, november 1994, dömdes han första gången för mord.

Diagnosen allvarligt psykiskt störd ställdes alltså långt innan hans första morderkännande och den första morddomen. Och samma diagnos ställdes under de femton åren (1993-2008) som han vidhöll att han hade mördat. Och samma även under de fem åren efter att han återtagit och annullerat sina detaljerade mordberättelser om hur han dödat och skändat offren.

Dessutom gäller preskription för tiden fram till oktober 2007. Gränsen är tio år, skadeståndskravet inkom oktober 2017.

JK förtydligar också att även om det hade funnits ett tydligt orsakssamband mellan frihetsberövandet och morddomarna, så hade det ändå kunnat bli avslag eller nedsatt skadestånd. (Eftersom författaren ifråga själv mycket aktivt agerade för att bli dömd. Och det agerandet från hans sida pågick i många år). Ur beslutet:

“Det kan tilläggas att Justitiekanslern gör motsvarande bedömning av frågan om orsakssamband avseende den del av anspråket som nu har avslagits på grund av preskription samt att mycket talar för att det, om AA ansågs ha rätt till ersättning, skulle finnas skäl att jämka denna enligt 6 § frihetsberövandelagen. På grund av utgången i ärendet saknas det dock anledning för Justitiekanslern att gå närmare in på dessa frågor.”

Ur beslutet:

“I 6 § frihetsberövandelagen föreskrivs vissa undantag från rätten till ersättning. Av paragrafens första stycke framgår att den skadelidande inte har rätt till ersättning enligt 2–5 §§, om den personen själv uppsåtligen har föranlett åtgärden. I samma bestämmelses tredje stycke anges vidare att ersättning kan vägras eller sättas ned, om den skadelidandes eget beteende har föranlett beslutet om frihetsinskränkning eller om det med hänsyn till övriga omständigheter är oskäligt att ersättning lämnas.”

Ovanstående citat kan sägas passa mycket bra in här, det är nästan så man kan tro att 6 § frihetsberövandelagen tillkommit nyligen med just detta fall i åtanke. Men så är det knappast, de formuleringarna i lagtexten är från 1998 eller äldre.

Bild ovan: glad Quick på fjällsemester, på permission från Säter rättspsyk när det begav sig.

Fyra år från friande dom till skadeståndskrav

Bergwalls skadeståndskrav inlämnades inte förrän fyra år efter att han friats från morddomarna. I andra resningsfall sker det vanligen inom några månader efter friande dom.
Det fleråriga dröjsmålet tyder på stor osäkerhet, och förstärker intrycket av en grandios resningsblåsning.

År 2013 lade åklagare ned det sista mordåtalet mot Bergwall/Quick, och efter begäran från honom om frikännande dom så friade tingsrätten automatiskt (på samma sätt som för de övriga domarna), det skedde samma år. Inga nya rättegångar hölls. Därefter tog det ytterligare ett år innan han frigavs från rättspsyk (2014), men han var alltså friad från morddomarna sedan 2013.
Skadeståndskravet lämnades till JK i oktober 2017. Avslag meddelades i juni 2018.

Advokaten Angelica Rigborn förklarade svävande det fleråriga dröjsmålet med att “vi väntat på ett utlåtande som också ingår i anmälan”. Men det är förstås verklighetsfrämmande att nåt sådant skulle dröja flera år.

Stämma staten – igen

Nu har Bergwalls advokat uppgett att de kan komma att stämma staten. Det har de gjort tidigare, i april 2015, fast då av andra skäl och med mindre pengar i potten. Och utan framgång.
På den tiden hade Bergwall och dåvarande advokaten ett företag (aktiebolag) tillsammans som hette “Schnelles Geld” (“snabba pengar” på tyska). Mer om den stämningen finns i det gamla inlägget Cirkus Olsson&Bergwall eller Schnelles Geld.

Det finns också möjlighet för staten att skänka några skopor av skattebetalarnas pengar även om personen ifråga inte är berättigad till skadestånd, s.k. “ex gratia”, dvs av nån slags välvilja (“av nåd”).

Så hoppet tycks inte ute att håva in en säck pengar eller två.


* “Schnelles Geld”, se stycke “Stämma staten” ovan.
* JK:s beslut: www.jk.se/beslut-och-yttranden/2018/06/10674-17-41 .

* Uttrycket “kvarblivelse” är titeln på Bergwalls debutbok som utkom 1998-1999 när han stod på toppen av sin storhet som dömd och berömd. Då lär titelns innebörd varit “fångad av det förflutna”.

“Rättsväsende i medias klor” (Yrsa Stenuis)

Häromveckan avled författaren och journalisten Yrsa Stenuis. Hon har gett ut ett tiotal böcker, och bland annat arbetat som chefredaktör och Allmänhetens Pressombudsman (PO).

Detta inlägg kompletterar de nyliga levnadsteckningar som skrivits om Yrsa Stenuis, där de flesta utelämnar hennes senaste bok “Rättsskandalen!?”.
I den boken under rubriken “Rättsväsende i medias klor” berättar Yrsa Stenius om fallet Thomas Quick/Sture Bergwall, att den verkliga skandalen ägde rum när Sture Bergwall frikändes på det sätt som skedde, hur journalisten Hannes Råstam och Bergwall ljög ikapp, och om den märkliga Bergwallkommissionen och deras slutsatser.

Yrsa Stenuis var raka motsatsen till de flockindivider som åsyftas i talesättet “Bara döda fiskar följer strömmen”. Hon var en av de få personer som offentligt gick emot den numera rådande vrångbilden av Quickfallen som skapats med hjälp av media och lata jurister, politiker m.fl. Många fler delar Yrsas åsikter men få uttalar dem offentligt, av lättbegripliga skäl.

De hundra sidorna om “Rättsväsende i medias klor” är en del av boken “Rättsskandalen!?” av Yrsa Stenuis och pensionerade kriminalinspektören Seppo Penttinen. Hans del i boken har rubriken “Utredningarna mot Sture Bergwall (Thomas Quick), myt och verklighet” och består av drygt fyrahundra sidor. Boken började säljas i handeln i början på april 2018.

Här är en aktuell förteckning över Yrsa Stenius böcker:

  • “Rättsskandalen!?” (2018), av Yrsa Stenius och Seppo Penttinen.
  • “Orden i min makt” (2016).
  • “Taxar, kärlek och sorg” (2007).
  • “Lögnens olidliga lätthet” (2005).
  • “Tills vingen brister: en bok om Jussi Björling” (2002).
  • “Mannen i mitt liv” (1998) om Albert Speer.
  • “Best in show: om hopp, förtvivlan och fåfänglighet” (1995).
  • “Makten och kvinnligheten” (1993).
  • “Vår tids hjältar” (1986).
  • “Jag älskar mig – gåtan Albert Speer” (1980).
  • “I väntan på vadå” (1976).

Ur Yrsa Stenius “Rättsväsende i medias klor” i boken “Rättsskandalen!?” (sid 108-109):

“När resning beviljades i de tre hovrätterna var det på grundval av den kritik resningsåklagarna hade riktat mot Quick-utredningen i sin helhet och mot deras kollegas sätt att driva processen mot den mordanklagade Sture Bergwall. Som jag har visat i det föregående – och som Seppo Penttinen kommer att visa i nästkommande avsnitt av denna bok – var den kritiken i allt väsentligt grundlös men den kunskapen höll alla inblandade i resningsdelen ifrån sig.

Medierna teg och teg och teg med undantag för Gubb Jan Stigson som hånades av kollegerna och belades med munkavle när han framhöll att saker och ting inte stod rätt till.

Så frikändes Sture Bergwall på grunder som för mig ter sig chockerande – utan ny rättegång och på grundval av åklagares omtolkning av bevisning som godkänts av sex tingsrätter – och medierna tiger. Rättsväsendet stadfäster mediernas myt.

Så tillsätts Bergwallkommissionen med skeva direktiv. Medierna missförstår direktiven. Efter ett och ett halvt år kommer Bergwallkommissionen med sin rapport som är helt irrelevant i förhållande till de juridiska problem fallet Quick hade aktualiserat. Vissa av rapportens slutsatser (ord står mot ord) är direkt pellejönsiga.
[…]
Sture Bergwall är nu frikänd från de åtta mord han en gång dömdes för utifrån en rättsprocess som inte bedrevs korrekt. Bergwall ska i lagens mening betraktas som oskyldig men processens olika element och förlopp måste i sanningens och den fria debattens namn få diskuteras kritiskt. En sådan diskussion kring en frikänd man måste vara möjlig i ett fall då huvudpersonen själv håller svansen högt och tar plats på den offentliga scenen med sina lögner mot dem som drev den ursprungliga Quick-utredningen, ackompanjerad av de medier som en gång skapade dessa lögner.”

Boken “Rättsskandalen!?” kommer troligen att granskas närmare här på bloggen, under eller efter sommaren.

Mera:
“Rättsskandalen!? … myt och verklighet” (Seppo Penttinen).

F.d. seriemördar-författaren kräver 15 miljoner

Över tre år efter att han släpptes ut i mars 2014 kräver författaren Sture Bergwall nu femton miljoner kronor i skadestånd för sin tid som (självförvållat) frihetsberövad.

FEMTON är också antalet år (1993 till 2008) som Bergwall vidhöll att han hade mördat folk. Först var det åren 1993 till 2001 då han mycket aktivt strävade efter att bli dömd i domstol, genom att lämna graverande uppgifter och plädera för att han hade mördat. I tal och skrift (och med teckningar), i polisförhör och i domstolar, i vården, i tidningsartiklar som han författade själv, i radiointervjuer, och i sin egen seriemördar-bok “Kvarblivelse” där han skrev om några av sina mord och mordoffer. Boken utkom årsskiftet 1998-1999 och innehåller 287 sidor. Han planerade då även en nästa bok kallad “Mordolog”.

Därefter i nästan sju års tid (2002–2008) och utan medicinering fortsatte han att vidhålla sina mord. Samtidigt som flera personer försökte riva upp morddomarna, t.ex. advokat Pelle Svensson år 2006. Men Bergwall höll fast vid sina morderkännanden.

I november 2008 tvärvände han efter att journalisten Hannes Råstam visat hur Bergwall kunde flytta skulden från sig själv till omgivningen, till ett antal personer inom polisen, rättsväsendet och vården, och hur Bergwall då kunde byta offerroll och författarinriktning.

Dömd till rättspsyk kan vara ansvarig för sina handlingar

Enligt lagen kan den som själv medverkar till frihetsberövandet inte fullt ut räkna med att JK säger ja till skadestånd*.

Ska Bergwall per automatik betraktas som otillräknelig (ej ansvarig för sina handlingar) därför att han var i rättspsykiatrisk vård?
Svar nej. Man kan ha en allvarlig psykisk störning utan att för den skull vara otillräknelig. Endast en mindre del av de gärningsmän som får diagnosen allvarligt psykiskt störda och som placeras på rättspsyk skulle klassas som otillräkneliga, om det fanns ett sådant begrepp i svensk lag.

En dömd kan placeras på rättspsykiatrisk klinik istället för fängelse om det fanns en allvarlig psykisk störning när brottet begicks. Det finns flera olika typer av allvarliga psykiska störningar. Den allvarliga störning Bergwall ansågs ha ligger knappast inom ramen för otillräknelighet. Nyckelorden i det fallet tycks varit sadism, pedofili, impulskontrollstörning. (Bergwall bedömdes också vara “allmänintellektuellt välbegåvad och ha god verbal förmåga”, enligt Rättsmedicinalverkets utlåtande från 2013 som även innehåller historik).

Dessutom: efter att erkännandena dragits tillbaka 2008 hävdade Bergwall att han hade fabulerat och skådespelat vid den rättspsykiatriska utredningen 1991 i syfte att slippa fängelse (för brott begångna 1990), han ville hellre placeras på rättspsyk. I så fall lyckades han bra med det skådespeleriet, men det kan ligga honom i fatet nu.

Om medicinerna

Gällande medicineringens eventuella inverkan på morderkännandena så tycks det inte gjorts någon detaljerad oberoende granskning. Bergwallkommissionen använde delvis material som Bergwalls advokat och en docent Dåderman skapat. Kommissionen riktar dock viss kritik mot det materialet:
“Eftersom hon sammanställt alla läkemedel som givits över en tidsperiod, till exempel årsvis, kan man som läsare få ett något överdrivet intryck av läkemedelskonsumtionen under ett givet tillfälle (dygn).”

Kommissionen tycks inte granskat medicineringen i detalj, utan de drog den övergripande slutsatsen att fram till de första morderkännandena var doseringen konventionell utan biverkningar, och att doseringen därefter under de följande åtta åren ökade gradvis. Vilket förstås verkar rimligt.

Man kan notera att i perioden för den första polisutredningen och rättegången 1993-1994 (Zelmanovits-fallet) så hade Bergwall ett frivilligt uppehåll i medicineringen i över en månad (mars 1994), pga en tillfällig flytt till Växjö. Under den medicinfria tiden tog han heller inte tillbaka sina uppgifter om mord, så man kan nog lugnt bortse från medicinerna åtminstone i zelmanovitsutredningen.

Om Bergwallkommissionen med mera

Fler uppgifter från Bergwallkommissionens rapport är bl.a. några brasklappar där det uppges att man inte kan utesluta att Bergwall kan ha fabulerat även inför kommissionen. Och att kommissionen inte hittade några egentliga bevis för att teorin om bortträngda minnen tillämpades på Bergwall. Och att kommissionen hittat flera uppgifter som visade att Bergwall inte alls var på väg att skrivas ut 1992 (dvs uppgifter som går rakt emot bergwallförsvarets påstående). Och att en medfånge tyckte att skriverierna kring Bergwall inte stämde:
Den medpatient vi intervjuat har reagerat på att Bergwalls berättelser refererats så okritiskt som sanningar i senare års skriverier – åtskilliga uppgifter stämmer inte alls med hur medpatienten uppfattat Bergwall och hans vård.”

De sista resterna av Bergwalls sedan år 2015 stängda blogg försvann från Google i somras (2017). På den bloggen fanns en del texter skrivna av Bergwall som inte precis är gynnsamma vid ett skadeståndskrav där försvaret försöker trolla bort hans ansvar. T.ex. formuleringar som: “Jag ljög för att bli fälld och mitt egna ansvar är stort”, och: “Jag visste att jag ljög, och jag visste att det var orättfärdigt.”.

För några år sedan tillfrågades Bergwall hur mycket ansvar han själv ansåg att han hade i det här fallet. Svaret var då “en tredjedel”. De övriga två tredjedelarna tyckte han att vården och rättsväsendet skulle dela på.
Vi får se om justitiekanslern går på Bergwalls linje eller om de hittar en egen väg.


Äldre inlägg:
Stängd bergwallblogg förebådar skadeståndsprocess?.
Googles fragment av bergwalls blogg.
Inga bortträngda minnen, enligt Bergwallkommissionen.
Falskt fundament i Bergwalls förklaring [Utskrivningsmyten].

* Om möjligheten till skadestånd:
Svårt att få skadestånd för tiden som frihetsberövad” (SVD, 15 september 2016).
– “Rättsexpert: Bergwall kan nekas skadestånd” (SVT, 16 april 2015).

Googles fragment av bergwalls blogg

Trots att det är två år sedan den tidigare morddömde mördarförfattaren stängde sin blogg så finns det fortfarande rester kvar hos Google.

I juni 2015 stängde Sture Bergwall sin blogg som då innehöll hundratals inlägg. Sedan dess har inläggen inte varit tillgängliga. Idag, två år senare, ger en sajtsökning hos Google åtta länkar till dåvarande blogg (se skärmdump nedan). En av dessa har rubriken:

“Jag ljög för att bli fälld och mitt egna ansvar är stort”

vilket förstås syftar på de mord han under femton års tid hävdade att han hade begått, och som han mycket aktivt strävade efter att bli dömd för i domstol.

Hos Google framgår att det blogginlägget var daterat 2 september 2012. Det var fyra år efter att Bergwall dragit tillbaka sina morderkännanden. Han var fortfarande inlåst och hade tre morddomar kvar att överklaga.

Så kan det gå.
Det kan ta lång tid att försvinna helt och hållet från Google.

Mera

Äldre inlägg (från 2015):
Stängd bergwallblogg förebådar skadeståndsprocess?.
Om Bergwalls mördarbok “Kvarblivelse”:
Sanningen om “Kvarblivelse” och dess tillblivelse.


* Vid följande sajtsökning hos Google: [ site:sturebergwall.wordpress.com ] visas först 1 (ett) resultat. För att se de åtta resultaten trycker man därefter på länken “göra om sökningen för att visa snarlika resultat”. Notera att antalet åtta gällde den 11 maj 2017.

Stures Stora skadeståndsfiske har inletts

Författaren Sture Bergwalls tredje bok inleder hans stora skadeståndskrav, för konsekvenserna av att han angav sig själv, utgav sig vara mördare, arbetade aktivt i nio år(!) för att bli dömd för flera mord, och skrev en bok att han mördat.
Uppdaterad 11 oktober 2016

Saken handlar om Bergwalls skadeståndskrav för de år han var frihetsberövad. Det kan innebära Stort belopp, flera mulliga miljoner. Men eftersom han själv i allra högsta grad medverkade till frihetsberövandet så är förutsättningarna inte de bästa för skadeståndsfiske. Kanske rentav obefintliga. (“Rättsexpert: Bergwall kan nekas skadestånd“).
Å andra sidan håller ett skadeståndskrav medieintresset vid liv och kan gynna bokförsäljningen. Så oavsett hur det går med skadeståndet så kan det i slutändan bli jackpot för Bergwall, med mycket klirr i kassan.

Ett syfte med Bergwalls nya bok*, den tredje i ordningen, tycks vara att förbereda beslutsfattare och media innan det formella skadeståndskravet lämnas in – vilket enligt uppgift* kommer att ske “snart” – så att de blir mer välvilligt inställda till att punga ut med ytterligare miljoner av skattebetalarnas pengar till Bergwall. (Förutom de miljoner han redan kostat medborgarna. Inklusive de rån- och stöldbyten som gömdes och aldrig lämnades tillbaka).

Liknande strategi användes inför första resningsansökan år 2008, då resningsbeslutet föregicks av journalisten Råstams tv-filmer om Bergwall som SVT sände ett tjugotal gånger, samt Bergwalls bok nummer två som släpptes lägligt då.

Den nya boken är på 576 sidor och innehåller ungefär samma uppgifter som framkommit tidigare från Bergwallsidan efter att han tog tillbaka sina morderkännanden 2008. Dvs gammal skåpmat. Men uppgifterna är utbroderade, därav bokens tjocklek. Dock utelämnar Bergwall sånt som är omöjligt för honom att skuldbelägga någon annan för, t.ex. mördarförfattandet, det undviker han konsekvent.

I boken flyttas ännu mer av skulden till de människor som hade oturen att råka befinna sig i närheten av Bergwall på nittiotalet. T.ex. vårdpersonal, läkare, psykologer, terapeuter, advokater, poliser, åklagare, rättsläkare, forskare, experter, domare, nämndemän, journalister. Inklusive de tre advokaterna.

Syftet med boken är enligt Bergwall “mitt sätt att ta ansvar” gentemot mordoffrens anhöriga, som han plågade i många år med sina mordberättelser. (Exempelvis hans välformulerade brev till Olle Högboms föräldrar, där han förklarade hur han mördat deras son, vilket förstås inte nämns i boken).
Huvudsyftet tycks snarare vara pengar och uppmärksamhet. Mordoffrens anhöriga uppfattar knappast boken som ett ansvarstagande. Mamman till elvaårige Johan Asplund – ett av offren – uttalade sig nyligen i Sundsvalls Tidning (18 september 2016):

“Enligt SVT Västernorrland, beskriver Bergwall i boken hur han var fullt medveten när han ljög och tog på sig Johanfallet.
– Och det tycker jag är det värsta i det här. Att han visste att allt bara var påhitt. Så mycket lidande det här har gett mig och Björn, vår familj, släkt, vänner och bekanta. Hans historier om att han slängt Johans huvud hit och hans kropp dit, och att han ätit av honom. Han har smutskastat Johan. Det är helt förfärligt, säger Anna-Clara Asplund, till SVT Västernorrland.

Anna-Clara Asplund säger till SVT att hon själv inte läst boken, men att det utan Bergwalls historier aldrig hade blivit någonting.”

Bergwall arbetade aktivt i 9 år för att bli erkänd seriemördare

“Kvarblivelse”

Författaren Bergwall inte bara “erkände mord”. Han angav sig själv och arbetade aktivt i nio års tid för att bli dömd för flera mord.
Förutom alla detaljerade uppgifter han levererade så skrev han också välformulerade tidningsartiklar, där han försvarade sig mot de skeptiker som misstrodde att han hade mördat. Han lär även skickat hotbrev till skeptiker, och krävt att polisen skulle stoppa skeptikerna.

Han skrev boken “Kvarblivelse”, som utkom kring årskiftet 1998/1999, en bok som Bergwall då uttryckte stora förväntningar inför. Den handlar bl.a. om mordet på Charles Zelmanovits som Bergwall dömdes för 1994, samt om flera andra av de mord han erkänt. Och förstås att han själv var ett offer, för sina föräldrars övergrepp i barndomen.

Redan innan “Kvarblivelse” var klar så hade Bergwall planer på nästa mördarbok som skulle heta “Mordolog”. Men den publicerades aldrig.

Några årtal:

– 1991: Bergwall döms för bankrån och grov stöld hos Bingohallen.
Ingen snar utskrivning i sikte. (se utskrivningsmyten).
– 1992: Bergwall avslöjar att han mördat, och lämnar uppgifter.
– 1994: första morddomen (Zelmanotivs).
:
– 1998/1999: debutboken “Kvarblivelse” blir klar.
Den säljer dåligt, till Bergwalls stora besvikelse (se nedan).
– 2001, juni: sjätte morddomen (Asplund).
– 2001, nov: Bergwall drar sig undan, fem månader efter sjätte domen, mitt under den långa kritikerstormen som pågått ända sedan början på 2001, där Bergwall ifrågasattes hårt och domarna hotades rivas upp. (se the shitstorm).

– 2001-2008: Bergwall fortsätter vidhålla att han mördat, men undviker media. Numera kallar han detta “de tysta åren”.
– 2008: journalisten Råstam dyker upp och visar hur Bergwall kan byta offerroll och författarinriktning genom att lägga skulden på andra.

Kommentar: 1999 när “Kvarblivelse” sålde dåligt, kontaktade Bergwall en annan författare för att skriva Bergwalls mördarbiografi.

Bild ovan: Bergwall/Quick i sin välordnade “skrivarlya” på Säter där han utgav sig vara mördare och där han författade sin debutbok “Kvarblivelse”. Den boken omnämns inte numera, i senaste boken utelämnas sådana uppgifter som ingen annan än han själv kan skuldbeläggas för.

tq collage quick svit

Bild ovan: personer som Bergwall under åren 1992-2001 aktivt hävdade att han hade mördat och som han strävade efter att bli morddömd för. (Mellan 2001-2008 vidhöll han fortfarande att han mördat, men deltog inte längre i polisutredningar). De han dömdes för i sex rättegångar var:

  1. Charles Zelmanovitz
  2. Janni och Marinus Stegehuis
  3. Yenon Levy
  4. Therese Johannesen
  5. Trine Jensen och Gry Storvik
  6. Johan Asplund

OBS: samtliga fall som Bergwall dömdes för var ouppklarade när han började berätta, samtliga polisutredningar hade avstannat och var kalla.

Samma grundtema nu som då: offerrollen

På nittiotalet framställde Bergwall sig själv som offer för sina föräldrar och syskon. Numera framställer sig Bergwall som offer för en mängd personer inom bl.a. vården och rättsväsendet.
I Bergwallkommissionens rapport från 2015 finns fler exempel på Bergwalls offerroller genom åren, även för tiden innan 1990. De skriver bl.a. (sida 667-669):
“Men jag vill samtidigt påpeka att offerrollen inte är ny för Sture Bergwall. Den har varit ett genomgående tema i Sture Bergwalls liv, något som blivit uppenbart under vårt utredningsarbete.”

Bergwallkommissionens brasklapp

Hur är det nu, talar Bergwall sanning? Vad är sant och vad är falskt?
Den medpatient som Bergwallkommissionen intervjuade hade personliga erfarenheter som talade i motsatt riktning mot de uppgifter från Bergwall som spreds efter 2008. Ur kommissionens rapport (sid 665):

“Den medpatient vi intervjuat har reagerat på att Bergwalls berättelser refererats så okritiskt som sanningar i senare års skriverier – åtskilliga uppgifter stämmer inte alls med hur medpatienten uppfattat Bergwall och hans vård.

Det kan också vara klokt inta en försiktig hållning till Sture Bergwalls uppgifter i kommissionens samtal med honom. Han kan mycket väl ha avlyssnat oss som intervjuare och anpassat sitt berättande på motsvarande sätt som han gjort tidigare.”

Bergwallkommissionen 2015 var uppenbarligen osäkra på sanningshalten hos Bergwall, därför stoppade de in en brasklapp i sin rapport (sid 664):

“Sture Bergwalls väl belagda fabulerande och manipulerande förmågor gör att man måste förhålla sig kritiskt även till vad han berättat under senare år. Jag utesluter inte att hans nya berättelser kan vara tillrättalagda – han kan inte utan förbehåll betraktas som fullt ut trovärdig i de intervjuer och förhör han gett i samband med att han tog tillbaka sina erkännanden och senare.”

Om Bergwalls livslånga författarambitioner:

– Författaren Sture Bergwall (Quick). Författarambitionerna sträcker sig långt tillbaka och tycks vara en stark drivkraft. Här visas Bergwalls författarbakgrund och författarskap, utifrån det material som publicerats offentligt inklusive vad som framkommer i Stures egna böcker samt brodern Sten-Oves böcker.

– ”Kerstin Ekman vägrar skriva mördarbiografi”. Efter floppen med sin första bok “Kvarblivelse” 1999 kontaktade Bergwall en annan författare och ville att hon skulle skriva Bergwalls biografi. Senare, under de år som Bergwall numera kallar “de tysta åren”, kontaktade han fler författare och ville att de skulle skriva om honom och hans mord.
.

—————————–
Källor m.m:

– * Om Bergwalls kommande skadeståndskrav:
Svårt att få skadestånd för tiden som frihetsberövad” (SVD, 15 september 2016). “Hittills har advokat Thomas Olsson och hans klient Sture Bergwall inte sökt skadestånd för de 23 åren som Quick/Bergwall satt frihetsberövad på Säter. Men i intervjun inför boksläppet i dag säger Bergwall själv att en ansökan till JK snart kommer att lämnas in.
[…]
Men som SvD tidigare kunnat visa är det inte givet att Bergwall får skadestånd. Lagen är nämligen skriven så att den som själv medverkar till frihetsberövandet inte fullt ut kan räkna med att JK säger ja till skadestånd. Att Bergwall – förvisso under inflytande av droger och en ifrågasättbar terapi – själv erkände alla morden kan ligga honom i fatet.”
– * Tredje boken av Bergwall: “Bara jag vet vem jag är”, 2016.
– * “Rättsexpert: Bergwall kan nekas skadestånd” (SVT, 16 april 2015).

Narkotikarazzior och bankrånet i Grycksbo 1990

En anledning till bankrånet i Grycksbo utanför Falun 1990 kan varit att polisen hade strypt tillgången på narkotika i Dalarna. Att rånarna hoppades kunna etablera nya vägar in för amfetamin och cannabis.

Två veckor innan bankrånet rapporterade Falu-Kuriren om en knarkhärva där 15 personer hade gripits och fem av dem häktats. Det visade sig även att dessa försåg en del av Norge med amfetamin. De 15 gripna var från Borlänge och Rättvik som ligger bara några mil från Falun.

Det är en mil mellan Falun och Grycksbo.

Falu-Kuriren den 1 december 1990, sid 19:
“En omfattande narkotikahärva håller just nu på att rullas upp i Dalarna. Totalt är för närvarande 15 personer misstänkta för att ha innehaft och sålt betydande mängder av amfetamin och cannabis. Fem av dessa sitter häktade och flera gripanden kan bli aktuella inom kort. Totalt har också närmare kilot amfetamin och cannabis beslagtagits.”

Rånet mot Götabanken i Grycksbo

Två veckor senare skedde bankrånet, fredagen den 14 december 1990. Utfördes av två maskerade och beväpnade män i 40- respektive 18-års åldern. Bytet blev mellan 180.000 kr till 200.000 kr (exakta beloppet tycks vara okänt).
Båda rånarna var från Falun, den äldre var blandmissbrukare begiven på amfetamin (är numera känd som f.d. självpåtagen seriemördare).

Falu-Kuriren den 15 december 1990:
“Två maskerade män ringde tidigt på fredagsmorgonen på hos Bert Löfgren, bankföreståndaren för Götabankens kontor i Grycksbo. Under vapenhot tog den ene föreståndarens hustru och tioårige son som gisslan medan den andre for tillsammans med föreståndaren till banken. Där öppnades kassavalvet och serviceboxen och sedan kunde den maskerade mannen försvinna med 200 000 kronor i kontanter. […] Att de båda männen menade allvar stod utom tvivel. Det hade varsitt skjutvapen och dessutom hotade de med en kniv.”

Narkotikahärvan växer

I samma nummer av Falu-Kuriren (15 dec 1990) rapporterades åter om narkotikahärvan, som hade svällt: “Knarkhärvan i Dalarna växer“. Ytterligare personer hade gripits i en bil innehållande amfetamin. De var “knarkets kungar i hela länet“, enligt polisen. En av de gripna var från Falun. De hade även fört narkotika från Dalarna till Norge. (Anm: från Falun till norska gränsen är det ca 25 mil bilväg):

Tidigare fejkat rån mot sig själv

Fyrtioåringen i bankrånet i Grycksbo hade tidigare samma år fejkat ett rån mot sig själv på sin arbetsplats Bingohallen i Falun, och på så sätt kommit över 180.000 kr enligt dåvarande media.

Ovan: artikel innan det avslöjats att rånet var fejkat. (Falu-Kuriren, 12 februari 1990).

Misstänkta för fem rån

Den 18 december 1990, några dagar efter bankrånet i Grycksbo, uppgav Falu-Kuriren att de två gripna rånarna var misstänkta för fem rån de senaste fyra åren i Falutrakten. Det sammanlagda bytet lär varit en miljon kronor (ca 1,5 miljon i dagens penningvärde).

– Götabanken i Grycksbo, 180.000 kr, fredag 14 december 1990.
– Q8-macken, 308.000 kr, söndag 18 februari 1990.
– Bingohallen, 180.000 kr, lördag 10 februari 1990.
– Shellmacken, 10.000 kr, fredag 27 oktober 1989.
– Kopparhallen, 330.000 kr, fredag 31 oktober 1986.

Två uppklarade rån, men rånarna hade gömt pengarna

Två av de fem rånen klarades upp: Götabanken i Grycksbo och det fejkade rånet mot Bingohallen. Den fyrtioårige rånaren från Falun dömdes för båda rånen, till rättspsykiatrisk vård på Säters sjukhus nära Falun. Merparten av det rånbytet kom aldrig till rätta (över 350.000 kronor, över en halv miljon i dagens penningvärde).

Information om Bergwalls konfirmation

Under Quickdebatten för några år sedan trätades det om huruvida Sture Bergwalls konfirmation kunde utgöra alibi för mordet på Thomas Blomgren i Växjö. Bergwall hade tidigare under många år hävdat att det var han som mördade den 14-åriga pojken. Här bringas viss klarhet.
Uppdaterad 18 februari 2016

Eftersom mordet på TB inträffade framåt midnatt på pingstafton, och det tar 5-6 timmar att köra bil till Växjö, så var det avgörande NÄR på pingstafton konfirmationsförhöret hade ägt rum. Men det fanns inget källdokument med klockslag, enbart påståenden från olika håll.

Vid lusläsning av mikrofilmade lokaltidningen Falu-Kuriren kan man dock hitta en liten notis gällande den aktuella kyrkan Stora Kopparbergs kyrka (som också kallas “Maria Magdalena”, “Falu Marie”, “Gamla kyrkan” och “Maria kyrkan”). Notisen finns intill radio-tablån, insprängd bland massa notiser från andra kyrkor, sidan 11 i Falu-Kuriren lördagen den 9 maj 1964 (dvs en vecka före konfirmationen):

Omvandlat till text (med ocr-program och enstaka efterkorrigering) ser en del av ovanstående skärmdump ut så här:

Stora Kopparbergs församling
Kyrkan: Lörd. 16 Konfirm. Hassel-
myr. Sönd. 11 Högm., HHN, Hassel-
myr. Onsd. 21 Nattvardsgudstj. – S:t
Örjans kapell, Främby: Sönd. 11 Rid-
derstedt. – S:t Stefans kapell, Häl-.
singgården: Sönd. 18, Rudolfsson –
Arbetskretsar: Lörd. 19.30 Morbygdens
skola, Gåvohögtid, Olsson m. fl. Månd.
19.30 Stefanssalens Damklubb. Tisd. 14
Korsnäs    kyrkl. arb.kr. i Pensionärs-
hemmet. Onsd. 19.30 Kristinegårdens
damklubb i Örjansgården.

Texten som rör Bergwalls konfirmation:
“Stora Kopparbergs församling Kyrkan: Lörd. 16 Konfirm. Hasselmyr. Sönd. 11 Högm., HHN, Hasselmyr.”
Vilket tycks betyda att konfirmationsförhöret skulle äga rum nästa lördag kl 16, i Stora Kopparbergs kyrka, prästen hette Hasselmyr. På söndag skulle det bli högmässa kl 11, HHN lär betyda herrens heliga nattvard (kallat “nattvardsgången” i konfirmationen).
Anm: konfirmationsprocedurerna ägde rum lördag och söndag den 16 och 17 juni 1964.

Alibit ur tidsmässigt perspektiv

Om vi utgår ifrån att uppgiften i notisen stämde (och att inte tyrckfelsnisse varit framme (tryckfelsnisse) vilket inte var ovanligt med den tidens tryckteknik), att förhöret påbörjades kl 16. Vad innebär det då för Bergwalls alibi?

Om vi antar att mötet i kyrkan tog högst 1-2 timmar, det är ingen långvarig procedur, prästen håller ett förhör (för att kontrollera att konfirmanderna förtjänar sina konfirmationspresenter…). Nästa dag fullföljs konfirmationen med nästa procedur som kallas nattvardsgången (enligt notisen skulle detta ske kl 11 på söndagen).

Tiden mellan konfirmationsförhörets avslut vid kl 17-18 och fram till mordet som enligt dåvarande uppgift inträffade senast kl 23.30, blir då mellan 5,5 till 6,5 timmar.
Kör man idag via väg 50 från Falun till Växjö lär det ta 5 tim 38 min “utan trafik”, annars 6 tim 13 min, enligt Google. Kanske nedåt 5 timmar om man överskrider hastighetsgränserna.

Det blir tajt tidsmässigt men ändå fullt möjligt att ta sig med bil från Falun till Växjö folkets park under ovan nämnda tid, inklusive några pisspauser och en tankning.

Anm: i brodern Sten-Ove Bergwalls bok “Min bror Thomas Quick” (1995) berättar Sten-Ove att det var fullt möjligt att ta sig till Växjö efter konfirmationsförhöret inom nämnda tidsram om Sture “haft sällskap av en äldre kamrat med bil”. Vilket kan tyda på att konfirmationsförhöret inte pågick någon längre stund.

Om mordet hade inträffat något tidigare, eller konfirmationen börjat något senare, så hade slutsatsen blivit en annan. Men så tycks inte varit fallet.

Mera från Falu-Kuriren från den tiden

Flera andra kyrkor hade större notiser/annonser gällande sina konfirmationer, t.ex. på sidan 2:

Flera kyrkor höll konfirmationsförhören senare på eftermiddagen, vid kl 18.

Att Stora Kopparbergs kyrka inte hade någon större annons, utan endast en liten notis svår att hitta, kan möjligen bero på att den kyrkan (Faluns äldsta kyrka, från 1400-talet) var populär och inte behövde annonsera för att locka folk.

Här en notis om mordet på Thomas Blomgren, Falu-Kuriren 28/5 1964:

Omvandlat till text:
“Mordtidpunkten har fastställts i växjödramat
Den 14-årige Växjöpojken Thomas Blomgren bragtes sannolikt om livet mellan kl 23.15 och 23.30 på pingstafton, anser Växjöpolisen.
Pojken sågs i parken kl 23.15, och med ledning av obduktionsresultatet och uppgifter som kommit fram under “operation dörrknackning” torde ogärningen ha begåtts under de därpå följande 15 minuterna.
Polisen fortsätter att kolla uppgifter och skaffa in nya.”

Och nu över till nånting helt annat…

När man har näsan i en femtio år gammal tidning kan man lika gärna kolla in de s.k. radannonserna. Från Falu-Kuriren anno 1964:

Vad sägs om en nästan ny Opel Kapitän, lyx med UKV-radio. Eller en högerstyrd Volkswagen för 4200 kr, kontant. Varför inte en motorcykel Husqvarna Silverpil, endast tre år på nacken. Mot kontant betalning förstås, check accepteras inte. Kom och fynda!

Bergwalls Quick-offer 1964 till 1993

Få författare har ställt till med så mycket jävelskap och lidande – och kostat skattebetalarna så mycket pengar – som Sture Bergwall. Både i dåtid och nutid.
Uppdaterad 4 februari 2016

Här visas sexton av Bergwalls dåvarande Quickoffer, dvs personer som Bergwall under namnet Thomas Quick bekände att han hade mördat åren 1964 till 1993.

Merparten av offren mördades/försvann på en helg eller fredag. (Anm: i Yenon Levy-fallet är det oklart vilken veckodag mordet inträffade). Sammanställning:

  • 1964 lördag 16 maj: Thomas Blomgren, Växjö.
  • 1967 söndag 16 april: Alvar Larsson, Sirkön.
  • 1971 torsdag 17 juni: Reine Svensson, Sundsvall.
  • 1976 lördag 13 nov: Charles Zelmanovitz*, Piteå.
  • 1976 söndag 12 dec: Benny Forsgren, Söderhamn.
  • 1980 fredag 7 nov: Johan Asplund*, Sundsvall.*
  • 1981 fredag 21 aug: Trine Jensen*, Oslo.
  • 1981 fredag 28 aug: Marianne Rugaas Knutsen, Risör, Norge.
  • 1981 onsdag 25 nov: Magnus Nork, Jönköping.
  • 1983 onsdag 7 sept: Olle Högbom, Sundsvall.
  • 1984 fredag 13 juli: Janni och Marinus Stegehuis*, Appojaure.
  • 1985 tisdag 25 juni: Gry Storvik*, Oslo.
  • 1988 sön-lör 5-11 juni: Yenon Levy*, Rörshyttan (Falun).
  • 1988 söndag 3 juli: Therese Johannesen*, Drammen, Norge.
  • 1993 fredag 22 okt: Örjan Sellin, Sigtuna (Stockholm).

Om man antar att samma gärningsman ligger bakom flera av dessa mord/försvinnanden, så kan man få intrycket att mördaren var aktiv då han/hon var ledig från jobbet eller hade permission e.dyl. Dvs att gm oftast hade rutiner att sköta under vardagar, fram till fredag eftermiddag.

I ett tidigare inlägg framgår att merparten av mordplatserna ligger nära europaväg, samt nära hav eller sjö (se kartlänk nedan).

Sundsvall och Oslo har tre brottstillfällen vardera.

Mera:
Karta: Quicks mordplatser.
– Författaren Sture Bergwall (Quick).

————-
Anm: när Therese Johannesen försvann hade hon axellångt hår, som på bilden i collaget ovan, och hon hade framtänder (som ej var helt utväxta). I media publicerades ofta missvisande, äldre bilder där hon hade kort hår och helt saknade framtänder.
Anm: Reine Svensson stavas Raine Svensson hos vissa källor.