Så dör inte veganer

Här några värdefulla tips hur veganer kan hålla sig friska trots begränsad kost. Hur de undviker att dö i förtid på grund av maten. Även vegetarianer kan ha nytta av tipsen.

Veganer är personer som valt att inte konsumera produkter från djurriket. Varken kött, ägg, mjölk, mejeriprodukter eller andra produkter från den animaliska världen. Till skillnad från vegetarianer som kan tillåta sig ägg, mjölk och annat som inte är kött.

Visste du förresten att veganer – liksom kossor – också kan utropas till miljöbovar. Förtäring av ansenliga mängder baljväxter medför att veganer släpper ut mer gaser som bidrar till växthuseffekten. (Om än i betydligt mindre skala än korna, förstås, och möjligen mest obehagligt för den enskilda individen och dennes närmaste omgivning). Men det är bara en bonusinformation, vi går raskt vidare.

Centralt för veganer är diverse baljväxter, exempelvis bönor, ärter, kikärter, linser, jordnötter, soja, lupiner. Baljväxter innehåller bland annat proteiner. Tyvärr är baljväxter en vanlig orsak till allergiska reaktioner, som kan bestå hela livet, vilket kan utgöra hinder för de med veganambitioner.

Några sätt för veganer att överleva är:
1. Kosttillskott, t.ex. vitamin B12 och D-vitamin, t.ex. i form av tabletter i burkar som tillverkas av tablett- och burkfabriker.
2. Berikade livsmedel, dvs där matfabrikerna har tillsatt kosttillskott till livsmedlet.

Detta är extra viktigt för barn, för att undvika allvarliga sjukdomar som t.ex. bestående nervskador, som inte går att reparera i efterhand (B12-brist). Eller för att undvika sjukdomen rakit som ger mjukt och missformat skelett (D-vitaminbrist).

Det kan också vara svårt för barn (och en del vuxna) att få i sig tillräckligt med energi med enbart vegankost. Man kan behöva äta större volymer mat, än vid blandad kost. Det beror på att många vegetabilier innehåller lite energi men mycket fibrer. Fibrer mättar bra, och risken är att barnet inte orkar äta så stora portioner som behövs för att täcka energibehovet.

Och glöm inte att koka baljväxterna tillräckligt innan du börja äta, om du vill slippa illamående, kräkningar, diarré och magsmärtor. Som orsakas av lektiner, som förstörs vid kokning.

Vi avslutar dessa visdomar från Livsmedelsverket med ett uppmuntrande Lycka till.


Mera:
livsmedelsverket.se/…/vegansk-mat-till-barn.
livsmedelsverket.se/…/vegetarisk-mat-for-vuxna.
livsmedelsverket.se/…/baljvaxter-jordnotter.

Urgamla mordfall i våra istider

Just nu befinner vi oss i en istid (i motsats till växthustid), vi har t.ex. is vid jordens poler. Vi befinner oss också i en mellanistid, som började för cirka tolvtusen år sedan. Denna mellanistid föregicks av flera istider och mellanistider, som ingår i en längre istid (knappt 3 miljoner år) som i sin tur ingår i en ännu längre istid (över 30 miljoner år). Det är iskristallklart. Om inte, se “Om istid” nedan.
[Uppdaterad 12 november 2018]

Ismannen Ötzi

Ett bland de tidigaste kända morden i våran nuvarande mellanistid, och där offrets kropp har påträffats, tycks ha inträffat för omkring 5300 år sedan (ca 3300 f.Kr.) i Italiens alper alldeles intill gränsen till Österrike. År 1991 hittades där det unikt välbevarade mordoffret i en smältande glaciär på drygt tretusen meters höjd. Mannen fick namnet Ötzi, ismannen Ötzi, efter Ötztalalperna där kroppen hittades.

Mordet antas ha skett under försommaren (enligt analys av innehållet i en bägare av björknäver).
Ötzi sköts med pil bakifrån i vänstra skuldran. Pilskadan medförde troligen kraftig blödning som ledde till döden på några minuter. Någon drog ut pilen, en liten bit av pilspetsen blev kvar.
Han hade också en huvudskada som antas uppstått vid mordtillfället. På vänster hand fanns ett några dagar gammalt djupt skärsår (som hade börjat läka), kanske från ett slagsmål.

Då Ötzi mördades tycks han varit väl klädd och utrustad för jakt och naturliv. Han hade bland annat en kopparyxa, som anses varit värdefull och betraktades som en statussymbol, en kniv av flinta med träskaft, en pilbåge, flera pilar i ett koger, en ryggsäck, en midjeväska. Allt väl bevarat efter den femtusenåriga nedfrysningen, dock lär utrustningen varit välanvänd och sliten.

Bild ovan: kvarlevorna var uttorkade men för övrigt välbevarade inklusive de inre organen. Överst på bilden syns kopparyxan, med kopparbladet fastbundet på ett 60 cm långt träskaft.

Att den dyrbara kopparyxan fanns kvar anses tyda på att det inte var ett rånmord. Fast det kan förstås finnas andra skäl till att mördaren/mördarna inte tog yxan, t.ex. att den i tumultet råkade döljas, eller att mördaren var rädd att bli avslöjad om någon kände igen yxan. Man vet inte heller om mördaren stal nån annan av Ötzis ägodelar. OM det var hans ägodelar, han kanske själv hade stulit yxan. Eller rentav själv var en mördare som någon hämnades på.

Bild ovan: fyndplatsen i Italien intill Österrikiska gränsen där Ötzi påträffades.

Några fler urgamla mord

Det har hittats många lik i mossar runtom i Europa, de flesta inte lika gamla som Ötzi och alla inte mördade. Nedan visas några av dessa som tagits av daga eller mördats.

Bockstensmannen dog för över 600 år sedan, under senare hälften av 1300-talet e.Kr.
Trolig dödsorsak: tre kraftiga slag mot huvudet. Efter döden pålades han med tre pålar genom överkroppen, varav den ena genom hjärtat. Anledningen till pålningen kan varit att man ville förhindra att den mördade mannen skulle återuppstå och hämnas.

Bockstensmannen hittades i en mosse några mil utanför Varberg i Sverige år 1936. Skelettet och håret var välbevarat, liksom mannens dräkt (som är Europas enda fullständig bevarade mansdräkt från medeltiden). Även vissa hudbitar, muskelstycken samt hjärnan kunde identifieras.

Grauballemannen dog för cirka 2300 år sedan, omkring 300 f.Kr. Han dödades med ett snitt i halsen från öra till öra.
Den välbevarade kroppen hittades i en mosse nära Silkeborg i Danmark år 1952. Bild:

Tollundmannen dog för cirka 2300 år sedan, omkring 300 f.Kr. Han dödades genom hängning.
Mannen hittades i en mosse på Jylland i Danmark år 1950. Kroppen var välbevarad inklusive de inre organen. Bild:

Den rödaktiga hårfärgen som syns på flera av bilderna ovan är inte offrens naturliga hårfärg, det har orsakats av missfärgning från mossarnas vatten.

Allra äldsta kända mordet?

I en grotta i norra Spanien påträffade arkeologer ett 430.000 år gammalt kranium med skador som tyder på att personen blev ihjälslagen. Fyndet kallas kort o gott “Cranium 17”.

Det har hittats ännu äldre skelettdelar som bevisar kannibalism och skador, men inga som definitivt kunnat kopplas till mord. Kranium 17 tycks vara det första “bevisade” mordfallet som påträffats bland mänskliga fossiler.

Man kan nog vara hyfsat säker på att människor har mördat varandra betydligt längre tillbaka i tiden. Ända sedan dag 1 om man säger så.

Om “istid”

Inläggets inledande text illustrerar hur termen “istid” kan framstå som aningen diffus, t.ex. i media och i dagligt tal där “istid” kan omfatta både en enstaka nedisning och en period med flera nedisningar, och med stor skillnad i utbredningen av isen.

Strikt talat begränsas “istid” till en period av nedisningar med inlandsis på större landområden än enbart Antarktis (sydpolen). En sån period sägs då utgöras av flera “glacialer” och “interglacialer”, istället för “istider” och “mellanistider”. Perioden med de glacialerna och interglacialerna kallas då en “istid” eller en “glacialtid”.
Följaktligen är nedisningen av Antarktis som inleddes för över trettio miljoner år sedan, när den antarktiska inlandsisen bildades, inte “istid” utan istället mer av typen pre-glacialtid, nånstans mellan växthustid och istid.

Mindre strikt talat kallas även glacialer för istider. Dvs de istiderna utgör då istider i istiden. Andra använder istid mera frikostigt för att beskriva en kortare eller längre period som är avsevärt kallare än perioden dessförinnan, och då det fanns is på minst en eller båda jordens poler.

Schematisk bild ovan: jordens medeltemperatur* vid olika faser i den nuvarande långa perioden av isbildningar, dvs de senaste 30-40 miljoner åren. (Tidsaxeln är uppdelad i fyra block med olika tidsskalor).
* Temperaturen (ºC) anges som avvikelsen från globala medeltemperaturen för perioden 1960-1990.

I vilka istider skedde morden ovan?

Samtliga ovanstående mord utom det äldsta inträffade i vår nuvarande mellanistid eller interglacial.
Mordet på sydligare nejder för 430.000 år sedan kan ha inträffat i eller nära den femte glacialen sedan nutid.


Mera:
– Ötzi: South Tyrol Museum of Archaeology: iceman.it
– Ötzi: 3D-bilder på kroppen: icemanphotoscan.eu
– Ötzi: Karta  | Streetview | Terrängkarta (google).

Seriemördare som är barn till seriefödare

Är alla seriemördare* syskonlösa? Nej, det framgår i följande lista som visar ett urval seriemördare som har två eller fler syskon, dvs vars föräldrar är seriefödare* (som har minst tre barn).
[Uppdaterad 26 oktober 2018]

Harold Shipman, hade tre syskon (dvs de var fyra barn).
Läkare (allmänläkare), mördade patienter.
15-250 offer, 1975-1998.
Kallad “Dr Death” och “The Angel Of Death”
Hängde sig i cellen 2004.

Charles Cullen, hade sju syskon.
Sjuksköterska, mördade patienter.
30-400 offer, 1988-2003.
Kallad “Angel of death” och “Killer nurse”.
Dömdes 2003 till arton livstidsstraff.

Ted Bundy, hade tre syskon. (halvsyskon, Ted hade annan pappa).
Över 30 offer, 1970-talet.
Avrättades 1989.

Fred West, hade fem syskon.
Gift med Rosemary som deltog i mördandet.
12-13 offer (unga kvinnor), 1967-1987.
1995 hängde sig Fred i häktet, hustrun Rosemary dömdes till livstid senare samma år.

Steve Wright, hade tre syskon.
5 offer, 2006-2009.

Peter Tobin, hade sju syskon.
Fler än 3 offer, 1990-talet och 2006.

Peter Sutcliffe “Yorkshire Ripper”, hade fem syskon.
13 offer, 1970-talet.

Levi Bellfield “The Bus Stop Killer”, hade fyra syskon.
Fler än 3 offer, 2000-talet.

Trevor Hardy “The Beast of Manchester”, hade tre syskon.
3 offer, 1970-talet.

John Reginald Christie, hade sex syskon.
8 offer, 1940-50-talet.

Beverley Allitt, hade tre syskon.
4 offer, 1991.

Bröderna Briley (The Briley Brothers).
1979 begick de tre bröderna Briley och medbrottslingen Duncan Meekins elva mycket våldsamma mord. De sista som föll offer för dem var en familj i sitt hem. Mannen, hustrun (som var gravid) och deras femåriga son mördades. Dessförinnan våldtogs hustrun.
12 offer, 1971 (1) och 1979 (11).
Två av bröderna avrättades 1984 respektive 1985, den tredje fick livstid. Kumpanen Meekins vittnade emot bröderna och fick livstid.

Bild ovan: Linwood, James och Anthony Briley, och Duncan Meekins.

Bild överst i inlägget: Harold Shipman, Charles Cullen, Ted Bundy, paret Fred & Rosemary West, Steve Wright.

Svaret på inledande frågan är att det finns flera seriemördare som har flera syskon.


Definitioner:
* Seriemördare kallas den som mördat minst tre personer vid olika tillfällen som inte ligger för nära varandra. Till skillnad från massmördare som mördat alla sina offer (minst tre) vid samma tillfälle eller inom en kort tidsram (några timmar).
Samma definition tillämpas inte överallt i världen, t.ex. i FBI:s definition för seriemord går gränsen vid två istället för tre (“Serial Murder: The unlawful killing of two or more victims by the same offender(s), in separate events”, se: fbi.gov/…/serial-murder).

* Seriefödare är föräldrar som har minst tre egna barn. Liknande begrepp är seriemoder (inte att förväxla med danskans seriemorder), seriemödrar (inte att förväxla med mödrar i tv-serier), seriefader och seriefäder. Det finns givetvis inget samband mellan seriefödare och mord.

Konsten att rengöra insidan av bilens dödligt lortiga vindruta

Här skingras mysteriet hur man ENKELT får rent insidan av bilens vindruta, även allra längst fram där utrymmet är minimalt på bilar med kraftigt vinklad ruta. I gynsamma fall kan bilrutornas insidor bli i stort sett självrengörande.
[Uppdaterad 25 oktober 2018]

På insidan av bilens vindruta, eller framruta som den oxå kallas, samlas som bekant oönskad materia som kan försämra sikten. Diverse luftföroreningar utifrån, mikroskopiska oljebaserade partiklar som avges från instrumentbrädan varma dagar, föroreningar från tobaksrökare, slemdroppar från dina och passagerarnas hostningar och nysningar, kladdigheter då det öppnas burkar innehållande kolsyrad dryck, blodstänk när du använder bilen som kill room utan ordentlig inplastning… Med mera.
Även en till synes inte så lortig vindruta kan bli dödligt farlig när sikten plötslig försämras kraftigt då det uppstår en situation med plötsligt motljus.
(Angående blodstänk och “kill room” så är det bäst att tillägga att det bara är en udda referens till tv-serien “Dexter” som gick för några år sen och som lär inspirerat en del personer att begå riktiga mord).

Utan de rätta tillbehören och utan akrobatiska färdigheter och långa armar, så kan det vara mördande tråkigt och jobbigt att rengöra vindrutans insida. Här är ett exempel på en mindre attraktiv lösning, ett smått avskräckande exempel:

Bilden ovan kommer från en video som visar en entusiastisk kille som seriöst demonstrerar hur han rengör insidan av vindrutan på sin bil. Han sitter bakvänt i passagersätet med ryggen mot vindrutan, med armen sträckt bakåt i konstig vinkel och gnider frenetisk handflatan med duken mot rutan. Anledningen tycks vara att komma åt bättre på nedre delen av rutan och för att slippa skava/skada knogarna mot instrumentbrädan. Hur han sedan gör på förarsidan där det sitter en stor ratt i vägen, det framgår inte.
Nej ovanstående är för bökigt, eller hur. Nedan visas de ENKLASTE och effektivaste sätten att göra rent insidan av bilens vindruta.

Allra enklast är förstås att låta nån annan göra jobbet. T.ex. din äkta hälft, din flick- eller pojkvän, eller en bilrekonditionerare om din käresta inte vill göra sånt som du själv inte vill göra.
Om du envisas med att göra det själv så kan följande tips som snappats upp här o där vara till nytta.

Grundverktyg

– Några mikrofiberdukar (eller microfiber-), finns speciellt för fönsterrengöring. Kan tvättas.
– En eller två vindruterengörare med mikrofiberduk (ersätter långa armar och galen akrobatik).
– Hushållspapper.

Bild ovan: några olika varianter av vindruterengörare med ledat huvud och avtagbar mikrofiberduk. Också bra för att torka bort imma. Nere till vänster syns en teleskopmodell (utdragbart skaft).

Rengöringsmedel

Beroende på graden av smuts kan nåt av följande användas:
– Fönsterputs med ammoniak är troligen mest effektivt. Nackdelen är att ammoniak luktar illa (men lukten försvinner snabbt när man är klar). Det finns även en miljöaspekt.
– Några droppar diskmedel i ljummet vatten. Nackdelen är att diskmedel innehåller en aning olja (för att inte diskhänder ska bli torra) som kan bilda en tunn hinna på rutan och medföra ökad smutsbenägenhet.
– Fönstersåpa, används av proffsen som jobbar hela dagarna med fönsterputs. Fönstersåpa innehåller inte olja (som diskmedel och vanlig såpa gör) och avger inte obehaglig lukt. Men om det är extremt fett och skitigt så kan även proffsen ha i några droppar ammoniak i såpan.
– Eller bara fukta mikrofiberduken med vanligt vatten, om rutan inte är alltför smutsig. Torrt, utan vatten, kan också fungera.

Rengöring

– För att undvika att det droppar ner på på instrumentbrädan och blir fläckar kan man spreja/hälla vätskan på duken innan man börjar, istället för att spreja på rutan.
– Använd olika dukar för rengöring och torkning/efterputs.
– Arbeta uppifrån och nedåt på rutan. Enligt experterna först i små cirkelrörelser. Avsluta med långa svep.
– Undvik rengöring i direkt solsken, för då kanske vätskan dunstar innan man hinner få rent. (Gäller förstås inte om man använder torr duk).

Använd INTE tidningspapper som i den gamla myten, det funkar inte nuförtiden. Förr innehöll tidningars trycksvärta nåt ämne som hade rengörande effekt (ammoniak enligt vissa källor). I sämsta fall kan effekten istället bli att trycksvärtan smetar av sig på rutan.

Om rutan bara är lite smutsig så kan det räcka att svepa lätt några gånger med mikrofiberduken eller vindruterengöraren, utan rengöringsmedel. Torr eller eventuellt fuktad med lite vatten.

Om man placerar en vindruterengörare väl synlig i bilen så kan insidorna av bilens rutor bli hyfsat självrengörande, åtminstone på passagerarsidan och där bak när medresenärer sysselsätter sig med prylen. (Duken behöver tvättas ibland, annars blir det med tiden kontraproduktivt). Teleskopmodellen* av vindruterengörare tycks ha högst sysselsättningsfaktor.


* Teleskopmodellen: frågan kan uppstå “hur gör man så att den inte åker ihop?” Svaret är att den låses genom att vrida ena röret cirka ett kvarts varv (funkar bara åt ena hållet).

Förvrängda minnesbilder bakom metoo-anklagelser anno dazumal?

I det metoo-flöde av anklagelser som förekom i media och på nätet hösten 2017, från mestadels (anonyma) kvinnor som skrev att de hade utsatts för allt ifrån oönskade beröringar och kommentarer till grova sexbrott, så gällde många av dessa anklagelser händelser från långt tillbaka i tiden. Som inträffat för flera år eller decennier sedan.

Exempelvis i de mycket omskrivna fallen gällande
Timell, Virtanen, Kronér och Arnault (“kulturprofilen”),
så anklagades de för händelser som påstods ha inträffat år 2008, 2006, 2012 respektive 2011. Äldsta händelsen låg elva år tillbaka i tiden (från då anklagelsen blev offentlig).

Vad beror det på att inga anklagelser gäller händelser från närmare nutid?

Här är några förslag på svar.

Män tafsade mera förr? Och att det ligger nåt i det gamla uttrycket att kvinnor liksom elefanter glömmer aldrig en oförrätt? (Det sistnämnda om långsinthet är förstås en grov nidbild).
Detaljer i minnesbilder har genom åren omedvetet förvrängts, så att minnesbäraren tror att hen utsatts för nåt annat än vad som verkligen hände?
Händelsen är medveten lögn därför att hen ogillar måltavlan hen siktar på? Eventuellt för att ge tillbaka för nån tidigare icke-sexuell oförrätt?
Det är bara en SLUMP att de flesta i media uppmärksammade metoo-anklagelserna gäller händelser som inträffade för länge sen?

Det kan finnas fler förklaringar.

“Rättsskandalen!? … myt och verklighet” (Seppo Penttinen)

[Uppdaterad 22 oktober 2018]

  • “Bakgrund
  • Inledning
  • Fällande domar som ledde till frikännande
    • Charles Zelmanovits/Piteå
    • Janny och Marinus Stegehuis /Appojauremorden
    • Yenon Levi/Rörshyttan
    • Therese Johannessen/Drammen — Norge
    • Trine Jensen/Gry Storvik — Norge
    • Johan Asplund/Sundsvall
  • Mina förhör med Sture Bergwall
    • Utredningsprocessen
    • Att förhöra Sture Bergwall
    • Förutsättningar vid förhören
    • Tolkningsproblematiken
    • Att lyssna på och hantera grymma berättelser
    • Att närma sig ett erkännande — Ledande frågor
    • Medvetna avvikelser
    • Kroppsspråket vid förhör
    • Var Bergwall drogpåverkad?
    • Att förvränga verkligheten i vilseledande syfte
    • Det första rättsmedicinska utlåtandet
    • Att “läsa av” förhörsledaren
    • Förtroendefull relation
  • Hundsöken
    • Hunden Zampo
    • Hundsök — Åvikeplatsen
    • Hundsök — Västansjöplatsen
    • Hundsök — Främby udde
    • Hundsök — Therese Johannessen
    • Ytterligare ett par anmärkningsvärda utpekanden av Bergwall i förhållande till hundsöksresultat
    • Hundsök — Klundområdet
    • Hundsök — Vidåsberget
  • Några detaljer kring utredningarna
    • Fick Bergwall hjälp att hitta olika platser?
    • Hur var det egentligen med tältplatsen i Appojaure? Vad visste Bergwall?
    • Hur tog sig Bergwall till Trineplatsen?
    • Hur kom det sig att Bergwall påvisade Gry-platsen?
    • Sekttillhörighet, gruppdynamik och bortträngda minnen
    • Förhållandet mellan terapi och polisutredningar
    • Advokaternas förhållningssätt
  • Vallningar med Sture Bergwall
    • Vallning/Charles Zelmanovits i Piteå
    • Vallning/Johan Asplund
    • Vallning Västansjö
  • Jämförande vallningar med dömda gärningsmän
  • Tömningen av Ringentjärnen i Norge
  • Skulleruds asylmottagning i Oslo
  • Alternativa gärningsmän
  • Medierna och kritiken
    • Vilseledande sagesmän
    • Mediedrevet
    • Vilseledande uppgifter — Hannes Råstam
  • Resningsprocessen
    • Hovrätten för Nedre Norrlands avslag
  • Bergwallkommissionens uppdrag och mitt möte med dem
    • Kommissionens inställning
    • Frågor till Bergwallkommissionens ordförande Daniel Tarschys
    • Sture Bergwalls möte med Bergwallkommissionen
  • Kommentarer till Sture Bergwalls bok “Bara jag vet vem jag är”
  • Bevistema — Indicier — Reflektioner
  • Mina Slutord”

Ovan visas innehållsförteckningen i boken “Rättsskandalen!?” för de drygt fyrahundra sidor som dåvarande förhörsledaren Seppo Penttinen bidragit med och som benämns “Utredningarna mot Sture Bergwall (Thomas Quick), myt och verklighet”. (Yrsa Stenius bidrag i boken finns beskrivet i inlägget “Rättsväsende i medias klor“).
Redan innehållsförteckningen kan ge den oinsatte läsaren en aning om komplexiteten och det stora antalet uppgifter som förekommer i Quick/Bergwall-ärendena genom åren 1993 till 2001, i de sex polisutredningarna, de sex rättegångarna, de sex domarna, och tillika under åren 2009 till 2014 i de sex resningsprocesserna samt den efterföljande Bergwallkommissionens rapport.

Penttinens mål med “Rättsskandalen!?” tycks inte vara att krossa kritiken med mördande bevis och starka källcitat, utan mera att framställa sig själv som en seriös och ärlig person och polis som berättar om hur han uppfattar vad som hänt. Och att han inte tar ställning i skuldfrågan:
“Jag började min berättelse med att förklara att Sture Bergwall är en frikänd man. Min ambition har inte varit att pådyvla Bergwall någon skuld. Skuldfrågan har aldrig legat på mitt bord och gör det inte heller idag. Jag har beskrivit det som jag varit med om, varken mer eller mindre.” (ur Mina slutord).

Trots de drygt fyrahundra sidorna saknas ändå material som uppbackning till en del centrala påståenden för att de ska bli övertygande. Den hårda kritik som tidigare framförts mot Penttinen, och som naggat hans förtroendekapital kraftigt i kanten, handlar bl.a. om bristande källdokumentation. Han fick mycket smisk i media för några år sedan bl.a. gällande hundsöken på Främby udde, vilket också tas upp i boken.

I boken finns några omfattande källcitat men de rör perifera eller mindre centrala uppgifter, t.ex. ett dussintal boksidor med brevcitat från norska kollegor och en professor. Men för centrala uppgifter, som hade stor betydelse i de fällande domarna, lyser källcitaten ofta med sin frånvaro. Ett exempel på detta finns i kapitel “Hundsök – Åvikeplatsen”.

Vid klippväggen ovan (se bild) nånstans i Åvike (Åvikebruk), mellan Sundsvall och Härnösand, vid kusten en halvmil från E4:an, uppges att Bergwall beskrivit hur han strypt och styckat offrets kropp. Det är en liten yta på ett par kvadratmeter. Bergwall sägs ha pekat ut den specifika platsen vid vallning år 1993 och år 2000. Han ska även ha nämnt platsens utseende i ett förhör som hölls före vallningen 1993, och att det en bit därifrån fanns ett hus med en udda grön färg.

År 1999 uppges liksökhunden Zampo ha markerat den platsen “identiskt med Bergwalls utpekande”. Hunden ska då ha sökt av ett större skogsområde, motsvarande en yta på cirka tio fotbollsplaner (“uppskattningsvis 200×250 meter” = 50.000 m2 = fem hektar) och markerat endast den utpekade kvadratmeterlilla platsen. Detta lär sedan ha upprepats en gång med samma resultat. Vilket förstås tyder på att Bergwalls uppgift var korrekt, om påståendena i boken stämmer gällande utpekandet och markeringarna.

Utpekandet 1993 och hundmarkeringen 1999 beskrivs enbart med påståenden, exempelvis:
“När vi vänt och närmade oss infarten till beteshagen på nytt ville han åka in där. En smal traktorväg ledde in. Bergwall sa att vi skulle stanna bilen på en bestämd plats. Det var där han skulle ha ställt bilen i samband med brottet. När jag såg mig omkring var det ingen tvekan om att beskrivningen stämde mycket väl i förhållande till det han beskrivit i förhöret.
[…] Hunden markerade identiskt med Bergwalls utpekande inom några få kvadratmeter intill en klippformation utanför beteshagen och på 50 meters avstånd från kvig-kadavret.”

Någon kanske frågar sig, om likhunden markerade där Bergwall pekat, det är väl ganska osannolikt att det skulle råka finnas mänskliga likluktmolekyler just där och enbart där i ett så stort område? Att hunden skulle råka markera just där?
Javisst det skulle man förstås kunna instämma i, om det presenteras relevanta originalkällor som stärker bokens påståenden.

“Dokumenterade fakta”, enligt Penttinen

I en intervju 4 juni 2018 i Sundsvalls Tidning (“Förhörsledaren debuterar som författare med Bergwall-fallet: Jag baserar mig på dokumenterade fakta”), uppges bland annat:
“– Det kändes viktigt att få säga det jag har sagt, och att jag inte baserar mig på personliga värderingar utan på dokumenterade fakta. Jag kan plocka fram material om någon frågar efter det, säger Seppo Penttinen.”

Sagt o gjort, vid mejlförfrågan till Penttinen så plockades det fram följande citat som “dokumenterade fakta” på att Quick år 1993 hade pekat ut nämnda plats i Åvike där styckning skulle ägt rum. Ur vallningspromemorian 1993:
“Efter ytterligare en stund kommer Quick ut ur bilen och tittar sig omkring i det aktuella området längs bergkanten. Denna höjd minns han tydligt. Quick tillfrågas om han är säker på sin sak, varvid han blir förtvivlad och säger att det inte råder någon tvekan”.

Att det korta, luddiga källcitatet inte finns med i boken är begripligt om man ser det ur författarens perspektiv: det snarare försvagar än stärker bokens påståenden om ett tydligt utpekande av styckningplatsen.

Gällande liksökhundens markering år 1999 så bifogades följande citat ur hundförarens sökrapport:
“Söket genomfördes inom ett anvisat område. Nästan direkt vid sökets början visade Zampo intresse för ett område nedanför en mindre brant. Vi fullföljde hela söket och avslutade med att söka av terrängen nedanför branten igen. Denna gång markerade Zampo intensivt inom samma område som han tidigare visat intresse för. Zampos starka intresse för nämnda område och hans markering vid återsöket tolkar jag som et tydlig indikation på att denna plats torde vara intressant för vidare undersökning”.

I det källcitatet från hundförarens rapport 1999 framgår att:
– Det gjordes 1 komplett sökrunda av anvisat sökområde (inte två).
– Det var först efter att hela sökrundan var klar som hunden markerade, i det återsök man gjorde efteråt i det område som hunden tidigare hade “visat intresse för”.
– Sökrundan tycks ha startat nära det område där markering senare gjordes (hunden visade intresse för det området “nästan direkt vid sökets början”).
Vilket skiljer sig en del från bokens beskrivning.

Dvs i dessa framplockade “dokumenterade fakta” finns inget som stärker bokens detaljpåståenden om Åvike.

Å andra sidan, att hunden markerade i Åvike förkastas inte av andra granskare (t.ex. Bergwallkommissionen), detsamma gällande att tidigare vallning gjorts där. Så då kvarstår frågan, fast inte lika precist:
om likhunden markerade där Bergwall tidigare hade vallats, det är väl ganska osannolikt att det skulle råka finnas mänskliga likluktmolekyler just där?
Och att liknande hundmarkeringar skulle inträffa på flera platser i flera olika fall?
Det är i detta läge som kritiker tar till förklaringen att hunden och hundföraren var opålitliga eller/och lät sig styras av en bedräglig och manipulerande polis.

Juridiskt är frågorna avklarade, den tidigare morddömde författaren Bergwall friades för flera år sedan. Men som läsare av “Rättsskandalen!?” kan de frågorna uppstå ändå.

Info:

– I e-boken finns uppgifterna om Åvike i kapitel “Hundsök – Åvikeplatsen”, samt i kapitel “Vallning /Johan Asplund” några sidor efter underrubriken “Syn i Bosvedjeområdet”.
– Detta inlägg kan komma att ändras om mer uppgifter och källor framkommer.

Bilden överst i detta inlägg visar likhundens sökområde i Åvike. “Inritad yttre ring visar ungefärligt hundsöksområde. Inramning är gjord i förhållande till det flygfoto som ingår i utredningen. Pilen visar infart via traktorväg till beteshagen. Den vänstra ovalen är platsen där Bergwall sa att han ställt sin bil. Den högra ovalen visar styckningsplatsen. Den ligger ett tiotal meter utanför beteshagens avgränsningar. Det ljusa området till höger inom den yttre ringen är en bergknalle.”

Gällande uppgiften att Bergwall beskrivit huset med den udda gröna färgen, så kan tilläggas att ett halvår innan han vallades 1993 så skedde ett blodigt knivmord på en grusväg i Åvike. Det finns möjlighet att huset visats i tv eller annan media. Det framkommer inte i boken.

Några citat ur boken

(Rörande Gry Storvik-utredningen på 1990-talet)
“Från åklagarhåll, såväl svenskt som norskt, togs beslutet att jag inte skulle informeras om förundersökningens centrala fakta. Man ville få klarhet i om det verkligen var så att Sture Bergwalls berättelse skulle ändra karaktär när förhörsledaren var okunnig. Om det förhöll sig så, hade ju de kritiska rösterna tveklöst rätt. […]
Att utredningsledningen fattade detta beslut visar på den interna vaksamheten och strävan efter att eliminera felkällor. Det visar även med eftertryck att det inte var frågan om någon form av grupptänkande eller strävan att få Bergwall fälld med alla medel. Vi hade tagit till oss kritiken och agerade för att se om det fanns något fog för den.
Hur gick det, blev det någon skillnad? Nej inte alls. Och det kan vara något att ha i minnet när det gäller att bedöma Bergwalls berättelser i övrigt. Samma beteende i alla utredningsdelar således. Samma sätt att berätta om gärningarna oavsett om förhörsledaren kan eller inte kan servera ledande frågor. Det här borde någon rimligen ha uppmärksammat under resningsprocessen. Bergwallkommissionen informerades av mig om detta, men det framgår inte av deras rapport. Inte heller i resningsåklagarnas handlingar och beslut.”
(Penttinen, kap “Att närma sig ett erkännande – Ledande frågor”).

“Den som orkar gräva och ta sig igenom timtals av tråkig film ska också finna att Sture Bergwall bara korta stunder uppträder kaotiskt. För det mesta är han klar och koordinerad. Hannes Råstams referat vilseleder läsaren å det grövsta.” (Stenius, kap II).

“Mediernas hantering av fallet Quick kan liknas vid en sättning i det fria ordets mark som man ser på bred front i auktoritära samhällssystem men som nu har inträffat mer begränsat i det fria ordets trygga hemvist Sverige i samband med det utdragna skeende som går under namnet rättsskandalen. Medierna och makten gjorde gemensam sak kring en myt.” (Stenius, kap XI).

Mera:

“Rättsväsende i medias klor” (Yrsa Stenuis).

Övrigt

Denna bloggs teori, att främsta drivkraften var att bli en dömd & berömd seriemördarförfattare, är helt oberoende av skuldfrågan. Teorin fungerar lika bra oavsett om mord har begåtts eller inte.

Mera om det stora författarintresset:
– “Författaren Sture Bergwall (Quick)” (äldre inlägg).

Teresa Thörling, 26, Malmö, 1980

Inlägg #7 i kategorin Preskriberade kvinnomord.

Offer: Teresa Thörling, 26 år. Ogift. Född i Göteborg.
Hittades: måndag 1 september 1980, i ett rivningshus nära Värnhemstorget i Malmö.
Dödsorsak: strypning. Kroppen hade skändats. Låg delvis dold under en matta.
Bevis: på kroppen hittades ett hårstrå som kan varit mördarens.

En misstänkt man greps men kunde inte bindas till mordet.
Teresa var prostituerad och heroinmissbrukare.

Preskriberades 2005.

Statistik: gärningspersoner som stryper prostituerade är ofta tidigare ostraffade.

Gerthie Jensen, 31, Göteborg, 1980

Inlägg #6 i kategorin Preskriberade kvinnomord.

Offer: Gerthie Jensen, 31 år. Tvåbarnsmamma. Hemsamarit. Frånskild. Född i Göteborg.
Hittades: tisdag 12 augusti 1980, på en rivningstomt nära Götaälvbron i Göteborg.
Dödsorsak: grov misshandel, fanns tecken på sexualsadistiskt våld.
Bevis: (uppgift saknas).

Ingen misstänkt gärningsperson.
Vid midnatt klev hon ur en taxi inne i Göteborg och försvann. Hittades på morgonen. Mordet kan ha skett på annat ställe än fyndplatsen.

Preskriberades 2005.

Elisabeth Jansson, 17, Upplands Väsby, 1982

Inlägg #5 i kategorin Preskriberade kvinnomord.

Offer: (Eva) Elisabeth Jansson, 17 år. Född i Brännkyrka, Stockholm.
Hittades: onsdag 22 december 1982, intill skogsväg i Verka vid Upplands Väsby, några mil norr om Stockholms stad. Död troligen 20 december.
Dödsorsak: Hade hög dos lugnande medel i sig, men inga större skador på kroppen eller spår av DNA. Kan enligt polis ha lämnats och frusit ihjäl.
Bevis: Okänt. Ingen misstänkt gärningsperson.

Elisabeth hittades naken i en skogsglänta intill en liten skogsväg i Verka i Upplands Väsby, norr om Stockholm, 400 meter från E4, inte långt från Löwenströmska sjukhuset. Hennes kläder låg spridda kring platsen – allt utom trosor, långbyxor och strumpor som aldrig hittades.

Någon vecka dessförinnan hade hon rymt från Drevvikens ungdomshem i Handen söder om Stockholm.
Sista veckan av sitt liv tillbringade Elisabeth i Gallerian och på Malmskillnadsgatan i Stockholm.

Preskriberades 2007.

Kristina Bäckman, 27, Stockholm, 1982

Inlägg #4 i kategorin Preskriberade kvinnomord.

Offer: Kristina Bäckman, 27 år. Ogift. Född i Finland.
Hittades: lördag 31 juli 1982, i parken Humlegården, på Östermalm i Stockholm.
Dödsorsak: Strypning.
Bevis: Material som gärningsmannen kan ha vidrört / tagit i.
En man åtalades men friades.

Utsatt för våldtäkt.
Kvällen innan hade hon besökt nattklubben King Creole på Kungsgatan.

Preskriberades 2007.

Statistik: gärningspersoner som stryper prostituerade är ofta tidigare ostraffade.