Två små apor och en grävling

Visst är de söta, de små silkesaporna som i följande julannons uppges gilla att ”titta på TV och ta snaps med dig”:

Till salu: Christmas Baby silkesapa apor
Min man och jag, ger ut ut söta apor barn silkesapa för antagande till någon husdjur kärleksfull och omtänksam familj oavsett var allt de kunde vara.
Våra barn är hus upp, bär blöja utbildad, koppel tränade, kläder och gillar att lägga runt, titta på TV och ta snaps med dig.
Vänligen kontakta för mer information om dessa barn. De vaccinerade, älskar lydig, intelligent, akrobatisk, mycket frisk och företaget av barn och andra husdjur.”

Att annonsören inte är svensk framgår väl tydligt, men det är kanske inte lika uppenbart för alla att hugade spekulanter riskerar bli utsatta för bedrägeri eller bli åtalade.
Säljaren vill att man betalar i förskott innan aporna uppges ska transporteras från utlandet till Sverige.
Skulle aporna mot förmodan nå köparen kan denne komma att åtalas för brott mot djurskyddslagen, och dömas till böter eller fängelse i högst två år. Några apfall genom åren:

Böter för skånsk apägare (hd, 2004). 30 dagsböter. Gällde en vitörad silkesapa.
Böter för apa i lägenhet (svt, dec 2015). 1500 kr böter. Gällde en lemur.
Apornas tidigare ägare åtalas (sydöstran, nov 2016). Gällde två silkesapor.

Det är alltså inte tillåtet att hålla apor, rovdjur eller rovfåglar som sällskapsdjur. Inte heller individer som fångats i det vilda.

Grävling och iller kan dock hållas som husdjur. Fast de måste vara uppfödda i fångenskap. Och ett krav gällande grävling är att man kan erbjuda en inhägnad på minst 600 kvadratmeter.
Uppfödare säljer vanligen sina grävlingar till hundägare för grythundträning. Några enstaka används som sällskapsdjur, exempelvis grävlingen Tor som både gosar och pussas:


Enligt grävlingägare Mats ”finns det många felaktiga myter om just grävlingar. Att man ska bli jagad och få benen avbitna är bara en av dem. Men hur tam kan egentligen en grävling bli?
Mats och frun Annas bröllop skulle kunna vara beviset.
– Maya, vår första grävling, var med och sprang runt bland alla gäster och lekte. Med andra ord, de kan bli hur tama som helst, säger Mats med ett stort leende.”

Video med och artikel om Tor:
TV: Grävlingen Tor ”bästa husdjuret” (Norrtelje tidning, dec 2014).

—————————————
Källor m.m:
– Ur Statens jordbruksverks författningssamling (pdf-fil):
”5 § Det är inte tillåtet  att hålla,  förmedla eller sälja apor, rovdjur, rovfåglar, hybrider mellan tamhund och vilda hunddjur eller hybrider mellan tamkatt och vilda kattdjur för sällskap och hobby. Detsamma gäller för korsningar mellan sådana hybrider och vild art.
Tamiller och grävling får dock hållas, förmedlas eller säljas för sällskap och hobby.”

”It’s the most wonderful time of the year…”

”…to lock up these criminals”. Julkalendern hos Europol är ingen traditionell adventskalender. Och julkorten från kanadapolisen är inga vanliga julkort.

Med ett julkalenderliknande upplägg och under parollen ”Det är den mest underbara tiden på året… för att låsa in dessa brottslingar” efterlyser Europeiska polisbyrån Europol förrymda mördare, kidnappare, terrorister, narkotikahandlare och andra grova brottslingar:

”EU MOST WANTED DECEMBER CAMPAIGN BY ENFAST
Europol is supporting the European Network of Fugitive Active Search Teams (ENFAST) in locating Europe’s most wanted fugitives. One fugitive per day, every day wanted by a different EU Member State for 23 days in a row. Help find these criminals and make the streets of Europe safer before the festive season.”

Bakom varje lucka i Europols julkalender hittas en brottsling dinglandes i ett par handklovar:

Ett videoklipp presenterar diverse uppgifter om den efterlyste. Här Sveriges efterlysning:

Julkalendern tycks ge resultat:

Bild ovan: ”JUST ARRESTED!”, ”This fugitive has been arrested”.

Från Europol till Kanadapolisen

Den tungt beväpnade jultomten överst i inlägget kommer från polisen i Abbotsford, Kanada. Bilden i sin helhet är ett julkort som skickades till återfallsförbrytare.

Text på julkortet: ”Which list will you be on next year?”, och ”it’s never too late to make a better choice”, och erbjudande om hjälp att lämna sitt kriminella liv.

———————————————–
Källor m.m:
Europol julkalender 2016.
Europol, pressrelease. (nov 2016).
”Machine-gun toting Santa tells B.C. criminals to stay off the naughty list — or they’ll go back to jail” (dec 2012).

Mediedeckarna och mordfallet Eva Söderström

SVT följer TV4-deckarna S&Å i fotspåren och riktar en rad indicier mot en viss Kramforsbo som de tror är Eva Söderströms mördare. Inget nytt under solen, enligt polisen.

Liksom i TV4-programmet ”Svenska fall för FBI del 1” med mr Safarik och Åström, så har nu även SVT.se pratat med offrets syster A.S. m.fl. 29 år efter mordet. SVT:s rön publicerades i en handfull artiklar* den 12 till 14 december 2016.

I de tre första svt-artiklarna kommer systern A.S. till tals och fallet beskrivs allmänt. AS berättar bl.a. om den svåra tiden, och att hon inte minns begravningen:
”- Jag kommer inte ens ihåg begravningen. Jag försökte bara uthärda och andas under den tiden”.
De efterföljande svt-artiklarna handlar bl.a. om den ”närstående man” som de tror är mördaren, och om de indicier som anses vara besvärande för honom. Samt förstås en artikel med obligatoriske Leif (GWP).

I detta inlägg granskas några av indicierna/hypoteserna som tas upp i SVT:s artiklar och TV4:s program. För den som inte är insatt i ES-fallet finns en kort bakgrund längst ned i detta inlägg, under rubriken ”Bakgrund om fallet”.

Några av mediedeckarnas indicier och hypoteser mot mrP är följande:

  • (Hypotes) Motivet var svartsjuka.
  • Inget alibi mellan vissa klockslag.
  • (Hypotes) Skapade alibi med tidsuppgifter.
  • Såg ingen damcykel i diket.
  • (Hypotes) En främling skulle inte lyckats kniva Laban.
  • (Hypotes) Tycks vetat i förväg var kroppen låg.
  • Var ”påstridig” vid fyndplatsen.

Obs ingen av mediedeckarna har (större) insyn i polisutredningen, den är fortfarande sekretessbelagd.

(Hypotes) Motivet var svartsjuka

AS väninna ”Pia” säger i nutid att mrP inte var ES:s pojkvän, att han var en ”wannabe”, att han var ”manipulativ”, utgav sig vara pojkvän, lurade omvärlden. (tv4, okt 2016).
Och enligt Pia hade ES dejtat en annan man kort tid före mordet (”mr M”). När mrP råkat få reda på det hade han enligt Pia blivit ”ursinnig” och ”fått nåt mörkt i blicken”.

”Pia” berättar också att när hon fick reda på mordet genom tidningen så hade hon genast misstänkt att mrP var mördaren. ”Va fan har han gjort?!” säger hon 2016 att hon tänkte 1987. Pia tycks inte ha gillat mrP nåt vidare redan på den tiden.

Inget alibi mellan vissa klockslag

MrP lär inte haft alibi mellan kl 22:45 – 00:40, samt 01:30 – 06:30.

Däremot lär han uppgett att han försökte nå ES några gånger mellan kl 23:15 till 01:30, med telefon och med biltur till ES föräldrahem där hon skulle ha övernattat. Men det tycks inte kunnat bekräftas av någon.

(Hypotes) Skapade alibi med tidsuppgifter

S&Å menar att mrP:s syfte med att påstå att han flera gånger hade försökt nå ES på mordnatten skulle vara att skaffa sig ett alibi.

Enligt S&Å hade mrP förklarat att han var ”orolig” för ES och därför försökt nå henne. S&Å ger intrycket att mrP sagt att han var ”orolig” redan från början, redan före första ringningen, men inte varför.
Även en lögnare borde kunnat prestera en bättre förklaring. Som tittare får man känslan att S&Å helt enkelt inte har alla detaljer kring vad mrP har sagt i förhören (eftersom de saknar full insyn i polisutredningen).
En vettig förklaring (oavsett om den är sann eller inte) skulle kunna vara att mrP ville prata med ES om något, och sedan blivit orolig när han inte lyckades nå henne.

Såg ingen damcykeln i diket

Damcykeln som vittnen hade sett liggandes halvvägs ned i diket vid vägkanten under mordnatten, den borde mrP också ha sett när han körde till föräldrahemmet flera gånger.
Första vittnet som såg cykeln uppgav dessutom enligt polisen att han ”fick svänga lite för att undvika cykeln”. Framhjulet låg alltså en liten bit ut på vägbanan.

MrP uppgav att han inte sett någon cykel (exakt formulering okänd). Det kan tolkas som att han ljugit om bilturerna till föräldrahemmet.

En annan tolkning kan vara att han inte lagt märke till cykeln, att fokus var på annat än vägkanterna. Det var en glest trafikerad väg som leder till ett bostadsområde, han kan kört på mitten av vägbanan istället för längs kanten.
Vägen uppför Långbacken var ca 4,5 meter bred utanför fyndplatsen. Cykelns framhjul låg kanske en halvmeter in på vägbanan, cykeln låg till hälften i diket men inte vinkelrätt mot vägen utan med framhjulet i riktning mot föräldrahemmet. Ur några artiklar från 1987: ”en cykel som till hälften låg i diket.”, ”Egentligen såg vi bara sadeln och framåt.”, ”i höger dike med framhjulet i riktning mot Eva Söderströms föräldrahem.”.

(Hypotes) En främling skulle inte lyckats kniva Laban

Enligt SVT.se och S&Å var hunden Laban ”mycket skygg för främlingar”, underförstått att en främling inte kan ha kommit tillräckligt nära för att döda Laban. Men de tycks utgå från Labans beteende i normala vardagslivet, inte vid en situation med hot och våld.

Att vissa hundar är skygga eller ”blyga” och inte gärna närmar sig främlingar är inte direkt ovanligt. Men uppstår en hotfull eller trängd situation kan en sådan hund mycket väl attackera och försvara sig och sina närstående. Att Laban var skygg i normala situationer säger inget om hur han reagerade inför hot.

Systern AS bör känt Laban bäst eftersom hon varit Labans ägare sedan nio år tillbaka. Enligt en artikel från 1987 uppgav AS att Laban var kapabel att attackera en främling:
”Polisen har förhört Anneli om hundens beteende. Anneli hävdar att hunden aldrig skulle låta en obekant person komma nära Eva utan att gå till attack.
Just därför arbetar polisen med hypotesen att mördaren kan ha blivit biten och därefter i raseri tagit livet av hunden.”. (Exp, 28 sept 1987).

Att hunden självmant skulle kommit fram till mördaren för att denne kände Laban, dvs att Laban skulle blivit lockad av en nära bekant, tror inte polis Börje Öhman:
”Nej, jag är övertygad att hunden kan läsa situationen, han skulle aldrig komma fram självmant.”.
Öhman tror att mördaren antingen tystade hunden för att den skällde och drog uppmärksamhet till sig, eller ”så försvarar den faktiskt Eva och därför måste mördaren ta hand om hunden också.”. (SR, 29/6 2016*).
Anm: med ”självmant” avses inte attack.

Notera att AS:s uppgift från 1987 om attackerande Laban inte går emot uppgiften att Laban var skygg för främlingar, eftersom det handlar om två helt olika typer av situationer.

För övrigt verkar den nio år gamla Laban inte varit extremt hämmad bland folk. Han var social med fler än ägaren AS, även med grannarna, framgår i äldre artiklar.
Labans ålder kan gjort honom lite seg i svängarna, vilken kan underlättat för mördaren. Kanske fick mördaren in en spark som sänkte Laban tillfälligt och därefter fick Laban knivhugget i nacken.

(Hypotes) Tycks vetat i förväg var kroppen låg

När kroppen hade hittats ringde AS till mrP. Enligt AS berättade hon inte i telefon var kroppen låg. När mrP kom till platsen lär han gått direkt till ES kropp i skogsdungen trots att kroppen knappt syntes från vägen.
Som att mrP visste i förväg var kroppen låg, att han var mördaren…

Men. Den person som först hittade kroppen var en granne till AS, grannen hade sett en fot sticka upp ur gräset när han tittade inåt skogsdungen. Grannen informerade AS som sprang till platsen och kunde hitta kroppen:

”Anneli sprang ner mot skogsdungen; hennes pojkvän kunde inte hålla henne tillbaka.
Vad såg du när du tittade in i dungen?

– Jag såg att det var någonting där. Men det var så högt gräs…hade de inte sagt att de sett något därinne hade jag aldrig upptäckt det. Men när man tittade lite närmare såg man att gräset var nedplattat och att det låg någonting där. Så då kutade jag in där…. (svt, 12 dec 2016).

Det syntes alltså att det låg något därinne och att gräset var nedplattat. Det var uppenbarligen inte omöjligt att upptäcka kroppen från vägen, det framgår av både grannen och AS.

Det kan vara så att AS, och kanske även mrP, i efterhand inte minns exakt vad som sades när AS ringde till mrP, pga chock. Minnet kan svikta av flera skäl. (T.ex. AS minns inte sin systers begravning, se ovan). AS kan ha kläckt ur sig något kortfattat som ”nedre Långbacken”, ”skogsdungen”, ”byggnaden”, det kan ha räckt för att hitta rätt plats att spana efter kroppen.

Om någon skulle ringa och säga att en vän har hittats mördad så skulle nog frågan ”var” inte kunna undvikas, det är en naturlig uppgift i sammanhanget. Att AS inte skulle sagt något om det till mrP verkar mindre sannolikt.

Var ”påstridig” vid fyndplatsen

En polisman som SVT pratat med i nutid uppger att mrP hade uppträtt ”påstridigt snarare än chockat och upprivet”, och att han hade vägrat lämna platsen. Först när han hotades med gripande avlägsnade han sig.

Var det möjligen så att mrP inte litade på att polisen skulle göra ett bra jobb? I så fall, hade mrP rätt eller fel i sin bristande tillit?
En känd advokat sa att man kan inte dra slutsatser av människors beteenden efter att brott har inträffat. Även om advokaten värnade sin klient så ligger det mycket i det även för resten av mänskligheten. Folk reagerar olika, så är det bara.

SVT och Leif GW Persson

I den sjätte av SVT.se:s senaste artiklar om ES-fallet figurerar LGWP (Leif GW Persson). SVT.se skriver: ”Leif GW Persson har själv inte varit övertygad om att den man som beskrivits som Evas pojkvän är förövaren av Evamordet.”.
Men faktum är att LGWP inte bara varit ”inte övertygad”, han tror helt enkelt inte att mrP är mördaren. I kriminalbilagan ”Brott & mysterier” 2007 (22 juli) skrev LGWP bl.a. följande:

”Evas pojkvän… Själv tror jag inte att han haft med mordet att göra. Han är högst sannolikt bara ytterligare ett offer i sammanhanget och skälen till att jag tror det är flera. Bl a sättet på vilket Eva mördades. Sexmord är i regel strypmord. De gärningsmän som hugger ihjäl sina offer är ovanliga, speciella och ofta obekanta med offret.
[…] Själv är jag ganska klar över hur det gick till när hon blev mördad och min profil på hennes gärningsman är även den så speciell att han borde ha gått att hitta på den tiden det hände.”
.

År 2016 (den 13 dec) svarar LGWP försiktigt till SVT angående mrP: ”Indicierna mot honom är förvisso besvärande. Men i sig knappast nog för att lagföra honom.”

Tillägg 2016-12-21:
I ”Veckans brott” den 20 dec 2016 har LGWP ändrat åsikt sedan 2007, numera tycker han tvärtom att mrP är misstänkt. Anledningen till den ändrade åsikten är troligen den senaste tidens skriverier i media. För några polisiärt nya omständigheter tycks inte ha tillkommit sedan 2007 som skulle föranleda lgwp:s nya slutsats.

Bakgrund om fallet

Den av media numera utpekade ”mr P” hade tidigare haft ett förhållande med systern AS i tre år, 1983-1986. Flera källor, inkl. polisen, uppger att mrP därefter var ES:s pojkvän (vilket numera motsägs av väninnan ”Pia” som 1987 var bekant med både AS och ES).

ES hade fått jobb i Sundsvall, mrP hjälpte henne med flyttbestyr som skulle ske på lördag.
Kvällen innan, fredag den 25 september 1987, var ES, mrP, systern AS, en väninna (ej Pia) och hunden Laban hemma hos mrP.
Vid 22:45 fick ES och Laban skjuts av väninnan mot ES föräldrahem där ES skulle sova den natten. Men under färden ändrade sig ES och steg av tidigare för att ta en promenad och rasta Laban.

Nästa dag vid 15-tiden hittades ES och hunden döda tjugo meter in i en skogsdunge några hundra meter från ES föräldrahem dit hon varit på väg. ES hade elva knivhugg i ryggen och bröstet, var nästan naken, kläderna låg intill, knivhuggen lär gjorts genom kläderna innan de tagits av. Hunden lär haft ett knivhugg i nacken. Detaljer kring detta och eventuella övriga skador är okänt (pga sekretess).

På mordkvällen/natten hade vittnen lagt märke till en gammal röd damcykel halvvägs ned i diket vid vägkanten intill skogsdungen. Cykeln låg med framhjulet i riktning åt föräldrahemmet. Cykeln tycks legat där från ca kl 23 i 4-6 timmar, kanske ännu längre, men försvann kanske före kl 05 eftersom ett vittne som passerade vid den tiden inte mindes att ha sett någon cykel.
Polisen antog att cykeln använts av mördaren. En starkt misstänkt person, ”cykelmannen”, förekom utredningen i flera år men är avskriven.
För mer bakgrund, se inlägget Grymma supersnutar och Eva Söderström-fallet.

Sammanfattning

Ovan visas alltså ett urval av mediedeckarnas argument för att mrP är skyldig. Som synes är det mesta väldigt vagt och svagt, det framgår att det knappast räcker till skälig misstanke. Polisen 2016 säger att uppgifterna inte är nya, och att det krävs ”nya omständigheter” för att komma vidare i fallet.

Om det skulle framkomma nya omständigheter så att fallet löses, t.ex. ett nytt vittnesmål, eller ett erkännande från gärningspersonen (eller -personerna, om det var flera), så kan förtjänsten åtminstone delvis vara mediedeckarnas vars spekulationer gjorde fallet uppmärksammat igen.

—————————————————————-
Källor m.m:
”Cold Case: Eva Söderström” (radiointervju med polis B.Öhman, sr, 29 juni 2016).
”Svenska fall för FBI del 1” (tv4 play, 27 okt 2016).
”Grymma supersnutar och Eva Söderström-fallet”. (mysterium24, 30 okt 2016).
”Systerns mördare går fortfarande fri – 29 år efter brutala mordet” (svt, 12 dec 2016).

”Bakgrund: Evamordet fortfarande en gåta” (svt, 12 dec 2016).
”Arkiv: Mittnytt från 1987 om Evamordet” (svt, 12 dec 2016).
”Evas syster: ”Gör om, gör rätt”” (svt, 13 dec 2016).
”Man intressant i Evafallet” (svt, 14 dec 2016).
”Leif GW: Cykelmannen etablerades tidigt som misstänkt” (svt, 14 dec 2016).

Bockbrännarmössan

Bockbrännar’ns mössa.

Grannens grabb kom hem med en militärgrön kamouflagemönstrad mössa märkt ”BLWR”. Den såg bekant ut på nåt sätt och mycket riktigt: det är en äkta bockbrännarmössa… Dvs likadan som mössan den senaste bockbrännaren i Gävle hade (2016) och tappade på sin flykt från den eldfängda julbocken. Polisen visade sedan upp mössan på sin hemsida i hopp att någon tipsare ska höra av sig.

Bockbrännaren i initialskedet.

Grannens mössa är köpt hos butikskedjan Jula*. Till saken hör att ”BLWR” är Julas eget klädmärke, de produkterna säljs endast hos Jula. De har butik även i Gävle. Se där, ett tips till gävlepolisen.

Om bockbrännaren – som enligt vittne är en man i 20-30 års åldern – betalade med kort och/eller* om dna-analysen av mössan ger något (se nedan), då kan han ligga pyrt till.

Polisen hoppas hitta DNA-spår på mössan. Ur artikel den 12 december 2016 i svt:

”Jakten på bockbrännaren har gått i stå. Trots bild på den mössa som gärningsmannen tappat, liksom bild på bockbrännaren själv har polisen ännu inte fått in något avgörande tips.

Polisen sätter nu sitt hopp till den DNA-analys som ska göras av den mössa som bockbrännaren tappade när denne lämnade den övertända bocken till sitt öde.
– Vi är beroende av att få fram DNA från mössan, och då gäller det att personen redan finns i registret annars får man vänta tills han åker dit för något annat brott, säger Mikael Hedström, presstalesman vid Gävleborgspolisen.
Det kan dröja närmare 1-2 veckor innan provsvaren kommer.

”Julbocken gav 27 miljoner till kommunen”

Man kan ana att kommunens turistomsättning knappast hade varit på den höga nivån om bocken genom åren inte hade bränts ner eller hotats brännas ner. Det kan möjligen göra en del kommuninvånares inställning till bockbrännarna lite kluven, typ ska de dömas eller berömmas? (Även om de flesta inser att det är fel och farligt med sådana bränder).

Ur artikel 13 december 2016, SR:

”Gävlebockens 50-årskalas och evenemanget ”Julen börjar i Gävle” gav 27 miljoner kronor i turistomsättning.
… Evenemangen lockade över 18 000 besökare till Gävle under första advent.
… En fjärdedel av besökarna var turister, och den totala turist-omsättningen då var alltså 27 miljoner kronor.
… Den här rapporten visar hur mycket bocken betyder för kommunen och för vårt näringsliv, säger moderaten Inger KällgrenSawela i en kommentar.”

Mera om den där bocken:
– Inlägg ”Bocken i G____e brann redan första dagen”.

————————
Källor m.m:

– Gävlepolisens sida om bockbranden.
– Jula har numera endast fysiska butiker, ingen postorderförsäljning. BLWR = Bluewear.
– Ang. dna-analysen: om dna hittas och han finns i registret, då är bockbrännaren ganska rökt. Om dna hittas men han inte finns i registret, då kan han möjligen spåras via kortuppgifter från Jula. Om inget dna hittas, då kan eventuellt kortuppgifter plus eventuella vittnen leda framåt. Även bilder från övervakningskamera hos Jula skulle kunna ha betydelse.
– Artikel ”Ingen bockbrännare i sikte – Polisen hoppas på DNA” (svt, 12 december 2016).
– Artikel ”Julbocken gav 27 miljoner till kommunen” (sr, 13 december 2016).

Iréne Andersson, försvann 1980 utanför Sundsvall

Oktober 1980 försvann Iréne Andersson i Söråker utanför Sundsvall. Polis, hundar, militär och frivilliga finkammade terrängen flera gånger. Men hon hittades inte. Förrän nio månader senare, av en slump.
Uppdaterad 15 december 2016

På lördagskvällen den 25 oktober 1980 var 22-åriga (Karin) Iréne Andersson och hennes pojkvän på en fest i Byn, vid Söråker (ca 1,5 mil nordost om Sundsvall). Mellan kl 22:00-22:30 inträffade en dispyt eller ett gräl med en bekant vilket gjorde Irene upprörd, och hon lämnade festen efter att i vredesmod ha kastat sina glasögon ifrån sig.

Irene tycks sedan gått mot sitt hem som låg sex km därifrån i Nybo, Söråker. Sista iakttagelsen av Irene var halvvägs hem (ca 3 km från Byn), på skogsvägen mellan Västansjö och Söråker. (Se kartskiss nedan).

Försvinnandet polisanmäldes först några dagar senare, måndag 27 oktober.

Lokalpressens rapportering om försvinnandet

Torsdag 30 oktober 1980
Ur första artikeln om försvinnandet, ”En 22-årig kvinna från Söråker är försvunnen sedan i lördags. Anmälan till polisen kom inte förrän i måndags. Trots omfattande spaning har hon inte anträffats […]”.

Fredag 31 oktober 1980
Förstasidan, ”Blev kvinnan bortförd i bil?”.
Ett vittne hade på kvällen för försvinnandet sett Irene på vägen halvvägs hem, på skogsvägen mellan Västansjö och Söråker, där det är ca tre km kvar till hemmet i Söråker. Ur artikeln:
”[…] Vittnesuppgiften medförde att polisen kunde koncentrera spaningarna, men dessa var resultatlösa. Hundarna kunde inte få upp några spår […]”
”Under hela torsdagen spanade tre polispatruller med hundar, frivilliga från brandkåren på Midlanda med bl.a. scooter, ortsbor och anhöriga utan resultat. […] Tyvärr är terrängen längs vägen bitvis mycket svår. […]”

Söndag 2 november 1980
Sidan 5, ur artikeln: ”Inga spår efter försvunna kvinnan […] Hon försvann för en vecka sedan på väg mellan Västansjö och Söråker. […] På allhelgonadagen var 1-2 man ute för att leta efter henne. […] Hundar och frivilliga har tidigare i veckan hjälpt till i spaningarna men utan resultat.”

Tisdag 4 november 1980
Sidan 5, ur artikeln: ”[…] I dag, tisdag, skall polisen på nytt kamma igenom områden som man inte hunnit med på den aktuella sträckan mellan Västansjö och Söråker. […] Polisen kan i det här läget inte utesluta brottsteorin. Någon kan ha fått syn på den ensamma kvinnan under lördagskvällen. Vägen där försvinnandet inträffade är glest trafikerad. […]”

Onsdag 5 november 1980

Förstasidan, ”Mystisk bil nytt spår i fallet Iréne”.
Ur artikeln: ”[…] Polisen fick i går uppgifter om en bil som vid två tillfällen varit synlig vid elljusspåret i närheten av Iréne Anderssons hem i Söråker den kväll hon försvann […] Ett stort spaningspådrag med bl.a. tio hundar sattes in på tisdagen, men spaningarna var resultatlösa. Spaningarna försvåras också av att det var barmark den kväll Iréne försvann. Dagen efter föll snön. Polisen arbetar med många teorier till försvinnandet. Har hon bortförts i bil eller har hon själv valt att hålla sig undan…?”

Torsdag 6 november 1980

Förstasidan, ”60 MILITÄRER SÖKER IRÉNE”.
Ur artikeln: ”Idag gör polisen en sista större ansträngning för att finkamma området längs söråkersvägen där Iréne försvann på lördagskvällen. Med hjälp av 60 militärer från Lv 5 ska man gå skallgång i den skogiga terrängen. Samtidigt vädjar polisen på nytt till den bilist som sågs intill elljusspåret som ligger intill vägen, att höra av sig.”

Fredag 7 november 1980

Förstasidan, ”Skallgången resultatlös. Snart två veckor sedan Iréne försvann”.
Ur artikeln: ”Ett 60-tal militärer från Lv 5 hjälpte polisen i en omfattande aktion på torsdagen. Men utan resultat. […] – Vi kom inte fram till något, säger Lars Silén som ledde spaningen på fältet. – Men jag hade inga förväntningar inför skallgången. Vi har ju tidigare gått genom dessa områden med hund utan att hitta något. […]”.

Lördag 8 november 1980
Förstasidan, rubrik ”Falska tips och rykten om att Iréne hittats död”.
Ur artikeln: ”Sökandet efter den försvunna 22-åriga Iréne Andersson från Söråker fortsätter. […] På torsdagskvällen fick polisen ett tips om att Iréne Andersson skulle ligga död på en soptipp i Söråker. […] Men inte heller det ledde till något uppklarande av fallet. Ett decimetertjockt snötäcke gör sökandet vanskligt. Allt måste vändas och undersökas. Utmed vägen mellan Västansjö och Söråker har polis och militär nu undersökt terrängen. – Det är bara vattendragen vi inte kontrollerat helt ännu, säger kriminalinspektör Lars Silén. […]”.

Söndag 9 november 1980
Rubrik: ”Riksmordkommissionen inkopplas i fallet Iréne”.
Ur artikeln: ”Polisen kan inte utesluta våldsbrott och måste nu lägga upp en ny strategi för spaningarna sedan finkammandet av området med skallgångskedjor inte gett något resultat. En tänkbar insats är Operation dörrknackning för att försöka få tag på personer som kan ha sett något den aktuella lördagsnatten […]”.

Tisdag 11 november 1980
Ur artikeln: ”Om Iréne råkat ut för en våldsman så måste han finnas inom hennes bekantskapskrets. Den uppfattningen hävdar den försvunna söråkersflickans mor. […] Mer och mer lutar man åt att Irénes försvinnande inte varit frivilligt utan att något brott ligger bakom. Under måndagkvällen anlände åtta man från rikskriminalen till Sundsvall. […]”
”Kartläggningen av Irénes bekantskapskrets kan bli omfattande. Hon hade en ganska stor umgängeskrets. Bland alla tips man nu kollar finns en mystisk bil […]”.

Fredag 14 november 1980
Ur artikeln: ”I fallet med Irene Andersson räknar man med att hitta en lösning inom en relativt liten krets av personer som kände Irene. Här kan en lösning komma mycket snabbt, men de som leder arbetet vill inte närmare kommentera situationen.”.

Lördag 15 november 1980
Förstasidan, ”Hett spår i Irene-fallet, Härnösandsbo i förhör”.
Ur artikeln: ”…dramatisk vändning på fredagen. Polisen hörde då en äldre man, en pensionär, om hans förehavanden under den kväll då Irene Andersson försvann. … Mannens bil har tagits i beslag för en teknisk undersökning. …”.
Även Irenes pojkvän blev förhörd:
Pojkvännen i handbojor. … fördes bort i handbojor från en lägenhet i Timrå på fredagen, sedan både han, hans mor och halvbror våldsamt motsatt sig att hämtas till förhör.”
Både den äldre mannen och pojkvännen släpptes dock under fredagkvällen.

Söndag 16 november 1980
Ur artikeln: ”… Ytterligare en man som ingår i bekantskapskretsen till Irene har blivit intressant för utredarna. Han är i 60-årsålderna och befann sig i Söråker med sin bil den lördagskväll när Irene försvann. …”.

Tisdag 18 november 1980
Förstasidan, ”Pensionären har nyckeln i gåtan Iréne”.
Ur artikeln: ”… Endera har han själv fört bort Iréne eller också har han varit med när hon försvann. Om inte den 70-årige pensionären är skyldig till Irénes försvinnande finns enligt polisen i stort sett bara en tänkbar gärningsman. Denne var också med på festen på lördagskvällen den 25 oktober. Det kan vara för att skaffa honom alibi som flera av hans släktingar har ljugit vid polisförhören. …
Den äldre männen beskrivs som en ”fruntimmerskarl”. … Härnösandsbon äger en ljus Volvo. … Mannens bil har genomgått en teknisk undersökning. Minituiöst har den ”dammsugits” men materialet är inte helt färdigbearbetat.”.

Torsdag 20 november 1980
Sidan 4, ”det bränns ordentligt i Irenefallet”.
Bildtext: ”Någonstans efter den smala och mörka vägen mellan Västansjö och Söråker mötte Irene troligen sin baneman natten den 25 oktober.”.
Ur artikeln: ”- Vi har fått fram några nya uppgifter som är mycket intressant. Jag tror nu på en ganska snabb lösning av Irene-fallet, säger en i spaningsledningen. Härnösandspensionären bedöms dock fortfarande som intressant. Nya förhör kommer troligen att hållas med honom men han är inte misstänkt för att ha något direkt med Irenes försvinnande att göra. …”.

Fredag 21 november 1980
Förstasidan, ”Nya spår efter Iréne gav inget resultat”.
Ur artikeln: ”…I går tog man ut grodmän, hundpatruller och militär till ett område i trakten av Söråker. Man genomförde en noggrann skallgång och undersökte vattendrag.”.

Lördag 22 november 1980
Förstasidan, ”Var det verkligen Iréne vittnena såg?”.
Ur artikeln: ”Var det en annan kvinna än Iréne Andersson som sågs gående längs vägen mot Söråker den ödesdigra lördagsnatten för fyra veckor sedan? Det finns mycket som tyder på det!”
”… Så länge inget vittne med säkerhet kan säga att det var just Iréne kan vi inte heller göra det.”
”… Tror ni att Iréne fallit offer för en mördare?
Sten-Olof Hellberg: ‘Ja, vi tror det.'”.

Därefter tycks sökinsatserna minimerats och de ”heta spåren” kallnat.

Nio månader senare

Den 6 augusti 1981, drygt nio månader efter försvinnandet, påträffades Irenes kvarlevor en kilometer från den plats där hon sist hade setts i livet. Det var två privatpersoner som vid promenad med sin hund råkade hitta kvarlevorna. Kroppen låg under en liten gran.
Lokalpressen rapporterade bl.a. följande.

Fredag 7 augusti 1981
Förstasidan, ”Irene hittad”.
Ur artikeln: ”Kroppen… återfanns i går kväll i ett skogsparti i närheten av den plats där hon försvann… Det var två personer från Söråker som var ute och tränade en unghund som gjorde fyndet strax före klockan 20.00. Fyndet gjordes över 500 meter från närmaste väg. Kroppen låg ovanpå marken.”.

Lördag 8 augusti 1981
Förstasidan, ”Hennes död har en naturlig förklaring”.
Ur artikeln: ”Gick Iréne Andersson helt enkelt vilse i skogen? Tog hon fel när hon skulle ta en genväg via elljusspåret i Söråker och gick i stället rakt in i skogen där hon sedan föll ihop av utmattning? …”
… I torsdags hittades Irénes kropp inne i skogen, en kilometer från Tjärngodsvägen, utanför Söråker.
… Hon hittades liggande under en liten gran mitt i ett ganska besvärligt skogsparti. …”
”… På tisdag kommer dock kroppen att föras till regionsjukhuset i Umeå för obduktion. …”

Två gånger har man nämligen finkammat området och då passerat det ställe där Iréne nu hittades, men utan resultat. I början av november i fjol tog polisen hjälp av ett 60-tal militärer från LV5. Man hittade inget. I maj i år gjordes ett nytt ordentligt försök. Med hjälp av hundar från Söråkers brukhundsklubb och polisens egna hundar gick man igenom området. Men det hjälpte inte.
Otur. Vi passerade platsen, men hittade inte Irene. Men kanske är hundarna mera utbildade att hitta levande människor, säger Axel Lundell. …”

Onsdag 12 augusti 1981
Förstasidan, ”Mordteorin avskriven. Irene frös ihjäl i skogen”
”Några tecken på grovt yttre våld kunde inte hittas”

Kartskiss:

1) Irene lämnar festen i Byn, utan glasögon (hon lär varit kraftigt närsynt).
2) Hon passerar Västansjölokalen och går skogsvägen mot Söråker.
3) Ungefär vid Tjärngodset ses Irene av vittnen för sista gången.
4) Här kan hon försökt ta en genväg hem via det då släckta elljusspåret som sträcker sig ned mot hennes hem vid punkt 5. Men där finns också en stig i riktning mot punkt 6.
5) Hemmet som Irene aldrig kom fram till den kvällen. Polisen tror att hon gått vilse vid elljusspåret och tagit stigen in i skogen (i pilens riktning), och kämpat på tills hon fallit ihop av utmattning.
6) Området där hon då skulle ha frusit ihjäl under natten.

Sammanfattning

Trots flera omfattande eftersökningar och skallgångar med polis, hundar, militär och frivilliga i området där Irene sist hade setts livet (och där hon nio månader senare råkade påträffas), så hittades hon inte av spaningsgrupperna. Sökandet försvårades av att terrängen längs vägen var ”bitvis mycket svår” och att det hade snöat efter försvinnandet.
Ännu en större sökinsats gjordes efter vintern, i maj 1981.
Flera män misstänktes under kortare perioder. Det ansågs att om Irene hade mördats så var gärningspersonen troligen någon i hennes bekantskapskrets. I utredningen figurerade även en ”mystisk bil” och en ljus Volvo.
Polisen trodde till slut att Iréne fallit offer för en mördare.

Om någon uppmärksam läsare tycker att det relativt okända Irene-fallet på något sätt sammanfaller med ett annat, betydligt mer känt fall, så är det korrekt. Mer om det i kommande inlägg.

Myten om luntorna och Palmemordet

Om de statyer eller ”luntor” som restes 1987 längs Luntmakargatan i närheten av platsen där Olof Palme mördades. Och om portaler från en annan värld.

En lunta på Luntmakargatan.

Större, omtalade rättsfall utsätts för mytbildningar. T.ex. gällande Quickfallet förekommer myten att Quick var ett offer för omvärlden, när det tvärtom är omvärlden som är offret. En myt om fallet Catrine da Costa handlar om att åtta (8) prostituerade kvinnor styckades av två läkare som var vampyrer, men sanningen är att det var en (1) prostituerad kvinna och att inget framkommit som tyder på att läkarna även var vampyrer…

En av myterna om Palmefallet handlar om de fem statyer som placerades ut 1987 (året efter Palmemordet) längs Luntmakargatan, dvs inte långt från mordplatsen i Stockholm. Statyerna lär föreställa ”luntor”, av den typ som tillverkades av luntmakare på 1600-talet. (En lunta var en långsamt brinnande veke som användes för att avfyra musköter (gevär) och kanoner).
Valet av lunta som staty lär vara resultatet av en tävling där medborgarna skickade in sina förslag.

De fem identiska statyerna har formen av en obelisk: en hög, smal, fyrsidig uppåt avsmalnande pelare, upptill avslutad av en liten pyramid. (Bild på en av dem visas här intill).

Att luntorna är formade som obelisker och är fem till antalet tolkas av konspirationsteoretiker som ockulta tecken och att luntorna är resta av frimurare. Dvs att personer tillhörande Frimurarorden på något sätt skulle varit engagerade eller involverade i mordet på Palme. Luntornas placering tros visa att mördaren flydde norrut från mordplatsen längs Luntmakargatan, istället för österut och trapporna upp till Malmskillnadsgatan.

Bild ovan: X = mordplatsen 28 februari 1986. Punkt 1-5 = luntornas placering längs Luntmakargatan, från Tegnérgatan till Tunnelgatan. (Numreringen här är godtycklig).

På lunta nr 5 (den närmast mordplatsen) finns följande information, huggen i sten:  ”10 privata fastighetsägare rustade upp gatumiljön, planterade träden och reste 5 luntor på Luntmakargatan år 1987.”

Inget märkligt på den luntan. Men på några av de andra luntorna har också hittats texter och dessa tolkas numera av konspirationsteoretiker på Internet som ytterligare tecken på att frimurare var engagerade i mordet. Följande två fotografier är från 2014 eller tidigare:

Texternas bristande språkhantering och märkliga innehåll ger intrycket att de inte tillhör statyerna utan är ditsatta av någon annan. Men det stör inte Internets konspirationsteoretiker som heller inte tycks medvetna om att ”skyltarna” egentligen är små och mer dekalliknande (se bild här intill), inte som den stora texten huggen i sten på lunta nr 5 ovan.

Portaler från/till en annan värld

År 2012 lanserade Google sitt GPS-baserade onlinespel ”Ingress”. Entusiastiska spelare världen över greppar sina mobiltelefoner och går, cyklar eller bilåker omkring och letar ”portaler” för att plocka poäng och bekämpa motståndarna. Virtuella världar sammanflätas med den fysiska, ”ett magiskt lager över verkligheten” som en skribent uttryckte det.
Luntan vid Kammakargatan (nr 3 på kartan ovan) har utsetts (av Ingress-användare) till en sådan portal:

För Ingress-entusiaster finns en marknad med diverse prylar inklusive dekaler (”stickers”) för bilen och annat, med texter och symboler relaterat till spelet. I utländska forum framgår att vissa spelare klistrar dekaler på portaler, även om andra spelare anser det vara fel och vandalism.
De små nämnda texterna på några av luntorna är uppenbarligen inte köpta i butik, den som vill kan själv enkelt skapa enstaka sådana små dekaler innehållande valfria texter.

… Här nånstans försvann inspirationen att luska vidare, det bidde en slags konspirationsteori om en konspirationsteori, dax att sätta punkt här o nu.

——————————————————–
Läs mytfritt om Olof Palmefallet, om fallet Catrine da Costa och om Quickfallet.

Dricksvattenrysare

De allra flesta mord- eller drunkningsoffer återfinns inte i dricksvattenreservoarer. Och knappast i Sverige. Men när de sällsynta fallen inträffar kan det även få otäcka följder för de omkringboende.

Några fall i utlandet med vattentankar och vattentorn, dvs mindre och större vattenreservoarer som tillhandahåller dricksvatten:

USA, Los Angeles, 2013
Kvinna 21 år, Elisa, försvann och hittades några veckor senare i en liten dricksvattentank på taket på den höga hotellbyggnad där hon bodde.
Hotellgäster hade klagat på att det var lågt vattentryck.
Dödsorsaken uppgavs vara drunkning, med psykisk sjukdom som bidragande faktor.
Det finns frågetecken kring hur hon lyckades ta sig upp till taket och in i vattentanken.
Tanken var två och en halv meter hög, rymde tre kubikmeter, det var en av fyra dricksvattentankar på hotelltaket.

Mexiko, Mexiko City, 2014
Kvinna 27 år, Carmen, försvann och hittades elva månader senare i en dricksvattentank nära hennes bostad efter att de boende klagat på att vattnet smakade illa.
Enligt vissa källor var dödsorsaken strypning.
Vattentanken var ansluten till ett femtiotal lägenheter. Tankens storlek var uppskattningsvis 20-30 kubikmeter, dvs större än i Elisafallet.

USA, Princeton (West Virginia), 1989
En okänd man hittades i ett vattentorn efter att de omkringboende klagat på vattnets smak och lukt.
Manluckan ovanpå vattentornet var öppen och kläderna låg intill. Polisen avslöjade varken dödsorsak eller mannens identitet. Myndigheterna uppgav att vattnet inte utgjorde någon hälsofara.

Vattentornet var 40 meter högt, varav själva vattentanken var 12 meter hög och rymde ca 380 kubikmeter dricksvatten. Dvs mycket större än i fallen med Elisa och Carmen. (Fast ändå ganska litet jämfört med vattentorn som rymmer flera tusen kubikmeter).

Anläggningen var omgiven av staket, och stegens nedersta del satt sex meter ovanför markytan, så mannen lär fått anstränga sig rejält för att ta sig upp till toppen. (Bilden här intill är ett annat vattentorn av ungefär samma storlek).

Sverige

Det tycks inte förekommit mänskliga drunkningsoffer i svenska vattentorn, åtminstone inte de senaste decennierna. Och numera klassas många vattentorn som skyddsobjekt, vilket ger möjlighet till större resurser för skydd mot intrång och sabotage, enligt skyddslagen från 2010 och 1990. Anledningen till den höjda säkerheten kan vara de senaste decenniernas ökande terrorhot, och andra typer av ökande aktiviteter med intrång och skadegörelse (t.ex. ”urban exploration”). Ytterligare en anledning kan vara utbyggnaden av mobiltelefonnätet som lett till att vattentorn används av teleoperatörer för att placera sina antenner, vilket medför att sådana anläggningar kan behöva ökad säkerhet.

Skyddslagen före 1990 – som tillkom femtio år tidigare (1940) – var mer inriktad på skydd för försvaret och militäranläggningar, eller ”industriell eller annan verksamhet av väsentlig betydelse för försvaret eller folkförsörjningen”. Men inte specifikt anläggningar för vattenförsörjning och inte som skyddsobjekt, som i nutida skyddslag.

I tidningsartiklar* tycks ”skyddsobjekt” förekomma i dricksvattensammanhang först kring år 2001. Artiklar där vattenreservoar omnämns som skyddsobjekt börjar nämnas år 2005. Äldsta artiklarna där vattentorn omnämns som skyddsobjekt är så sent som från 2012.

Om ett svenskt vattentorn på åttiotalet

Fram till mellan 1990 och 2000 tycks säkerheten mot intrång i svenska vattentorn och -anläggningar allmänt sett varit betydligt lägre.
Det bekräftas också av en bekant som på 1980-talet var inne i vattentorn och kikade ned på dricksvattnet (med medhavd ficklampa) efter att ha öppnat manluckan på toppen.

Utsidan på den byggnaden var formad som en cylinder (vilket är vanligt, exempel se bild höger, men vattentorn kan ha annan utformning). Vattentanken på insidan var avskild från ytterväggen. Spiraltrappan upp till toppen fanns på insidan av tornet, mellan ytterväggen och vattentanken. Exempel:

Ytterdörren längst ned i tornet hade ett vanligt standardlås. Inget larm. Inget stängsel kring tornet. Ingen kamerabevakning.
Manluckan på toppen hade i bästa fall ett litet, låst hänglås, i sämsta fall var det olåst.

Numera, över trettio år senare, är läget som sagt annat, med larm, stängsel, i vissa fall kameraövervakning och vakter, som säkerhet mot sabotage. Av samma skäl har inte heller allmänheten tillträde till vattentorn i samma utsträckning som tidigare, t.ex. som utsiktsplats eller kafé med utsikt.

Övrigt

Företag i USA som inspekterar och rengör dricksvattentorn invändigt berättar på sina hemsidor om sitt arbete och visar exempel på varför man bör anlita dem. Deras bilder visar undantagen får man hoppas, skrämselpropaganda för hur det kan se ut om man inte öppnar plånboken och anlitar dessa företag tillräckligt ofta.

I Sverige kan nämnas Göteborg som exempel där vattentornen enligt uppgift från 2012 ”renas en gång per år av personer som måste bära klorerade och sterila kläder för att inte riskera att förorena dricksvattnet.”

Risken för den typen av fynd som visas i detta inlägg tycks numera väldigt liten. Däremot inträffar ibland som bekant att rör skadas och läckage uppstår så att renvatten förorenas från avlopp, då kloreras det och befolkningen uppmanas koka vattnet. Också en slags rysare men av annat slag.

——————————
Källor m.m:
– Elisa, USA, Los Angeles, 2013 : Länk.
– Carmen, Mexiko, Mexiko City, 2014: Länk 1. Länk 2.
– Okänd man, USA, Princeton (West Virginia), 1989: Länk 1. Länk 2.
– Skyddslagar: 1940 (upphävdes 1991). 1990 (upphävdes 2010). 2010.
Antal tidningsartiklar: enligt Mediearkivet, som f.n. lär innehålla fyrtio miljoner svenska artiklar. Det är dock inte heltäckande, och innehåller inte äldre artiklar än från 1984.
– Företag i USA som rengör vattentorn: Länk.
– Uppgift om rengöring m.m, i Gbg: Länk.

Bocken i G____e brann redan första dagen

Julbocken i G____e hann inte stå länge på torget i år (2016). Efter invigningen med pompa och ståt på eftermiddagen hade bocken i Getinge brunnit ner några timmar senare. Ett vittne i Graninge säger att han såg en man hälla bensin, tända på och springa därifrån.

I år firar bocken i Göinge 50 år och under sina fem decennier har den brunnit ner nästan varje år. Denna julbock i Glemminge är världsbekant för detta fenomen.
2,3 miljoner kronor kostade hela arrangemanget i Grangärde inklusive marknadsföring, artister, kalaset samt byggandet. Bränningen av bocken i Grevie borde ingå i det beloppet, för vad vore bocken i Gällinge utan eld och lågor?
I Gällivare kan man konsten att sätta G____e på kartan.

julbock-eng_400

julbock-kin_400

Bilder ovan: från engelsk och kinesisk rapportering om den eldfängda bocken. ”Sweden’s Christmas goat set ablaze once again”

Om geografiska avvikelserna i inlägget

Svarar du rätt på ovanstående underförstådda fråga om var bocken finns (fanns), så visar det att femtio år av ‘marknadsföring’ nått även dig.
Om du reagerade på att det i texten ovan anges en rad olika ortsnamn för bockens hemvist, så visar det att du inte sväljer vad som helst.
I annat fall, här är svaret: Gävle.

Ur Johans perspektiv

”skatan är en ägg-tjuv”, ”skatan är en stannfågel”, ”Johan”

Här sammanställs tiden fram till försvinnandet, sett från Johans synvinkel. Han kan haft skäl att avvika från de vanliga rutinerna helt självmant, utan att bli lockad av någon. Och därefter råkat ut för olycka eller brott.

Det gäller alltså JA (Johan Asplund) som försvann spårlöst fredag morgon den 7 november 1980 i Sundsvall. Lägger man samman alla uppgifter om JA som finns tillgängliga offentligt så kastar de möjligen delvis ett annat ljus över försvinnandet.

Tidslinje JA, ur JA:s perspektiv

3 år: biologiska pappan BA separerar från mamma och flyttar hemifrån.

5 år: mammas nya sambo ”Ragnar” blir en omtyckt ”pappa”. Ragnar hade en egen son i JAs ålder.

10 år: ”pappa” Ragnar försvinner, han och mamma separerar.

10 år: en ”Åke” blir ny pojkvän till mamma, hösten/vintern.

10 år: Ragnar tillbaka igen, några månader vintern/våren.

11 år: Ragnar friar men mamma säger nej. (Dock oklart om JA kände till att Ragnar hade friat och fått nej).

11 år (kring 20-25? september 1980): en ”Folke” blir ny pojkvän till mamma. Folke hade mörkt förflutet med våld mot tidigare sambor och deras barn. (Det visste troligen inte JAs mamma).

11 år (7 november 1980): den morgonen drar viljor åt olika håll mellan JA och mamma, innan Folke och mamma åker till jobbet:
– Mamma beslutar att JA ska ha skjorta på sig i skolan, trots att JA inte gillar skjortknappar.
– JA vill sluta skolan tidigare för att packa inför resa till biologiska pappan BA, mamma säger att det inte behövs därför att de kan hjälpas åt senare på eftermiddagen.
– JA säger att han inte har några pengar, mamma säger han ska få efter skolan.

Första lektionen som väntade kl 08:25 i skolan var matematik, det var ett ämne JA hade svårt för och fick specialundervisning i (se nedan).

Senare samma dag (fredag 7 november 1980):

När mamma kommer hem till lägenheten på eftermiddagen visar det sig att JA ratat skjortan som mamma lagt på sängen. Istället hade JA valt en tröja, utan knappar. Han hade gått emot mammans vilja.
För övrigt var det ”som vanligt ungefär” i lägenheten: tänd lampa, handduk på golvet, ej uppäten frukost, katten ej hemma. Förutom skjortan så var det enligt mamman ”inget ovanligt” för JA.

Mer om JA, som tycks gillat djur och natur

JA var intresserad av djur, enligt mamman. Han ÄLSKADE alla djur, han bar hem allt från myror till grodyngel, och hans största önskan var att få en hund”.
Mamman trodde ”att Johan drömde om att få bli bonde, med kor, grisar och höns”.

JA tycks vistats en del i naturen intill bostadsområdet, där det fanns skog, bergsskrevor, stenrösen, grottor och sankmarker. JA kan t.ex. haft hemliga favoritställen i skogen e.dyl. som han besökte ibland utan någon annans vetskap.
(Notera att det 1980 inte fanns mobiltelefoner, Internet, surfplattor, persondatorer och liknande som lockade en elvaåring. Det fanns två (2) TV-kanaler, som mestadels sände på kvällstid).

JA uppges varit ”överbeskyddad” av mamman, han var ”hårt hållen”, dock i all välmening verkar det som. Det vittnade både biologiska pappan BA och ”pappa” Ragnar om. Några citat från de båda männen:
”[Mamman] har alltid varit mycket mån om Johan och oerhört omtänksam på gränsen till lite larvigt överbeskyddande.” (BA).
”Han tyckte många gånger att [mamman] hade en alltför överbeskyddande attityd gentemot Johan, vilket han ofta framhöll.” (Ragnar).

JA gillade inte skjortor med knappar, i motsats till mamman som gärna ville att han skulle ha skjorta. (Möjligen kan det varit så att JA inte hade optimal finmotorik för knappknäppning, det varierar mellan individer).

JA fick tidvis specialundervisning i skolan. ”I Johans klass undervisade två speciallärare […] Hon känner till att Johan tidvis fick specialundervisning i svenska och matematik; ”Johan behövde ibland hjälp med att komma på knepet hur man skulle gå till väga för att lösa problemet.”.
JA:s specialbehov kan möjligen varit en av orsakerna till mammans extra omtänksamhet som uppfattades som överbeskydd av de båda män som hon haft längre förhållanden med.

Matematik var första lektionens ämne dagen JA försvann:
”Ett par av hans kamrater ska ha sett honom i Bosvedjeskolan innan den första lektionen, matematik kl 8.25, skulle börja. Men han kom aldrig till 5 A:s klassrum.” (ST, 10 nov 1980).

Om ”Folke”

”Folke” blev ihop med mamman drygt en månad innan JA försvann.
Två tidigare sambor till Folke vittnade senare att han hade varit fysiskt våldsam mot dem, och otrevlig mot deras barn som de hade från andra förhållanden. Och att Folke tidigare varit intagen (patient) i 3-4 år på mentalsjukhuset Beckomberga. (För övrigt samma mentalsjukhus där JA:s föräldrar en gång hade lärt känna varandra, som anställda).
Vid tiden för JAs försvinnande jobbade Folke som lärarvikarie på vårdskolan, på samma arbetsplats som JAs mamma.
Mammans förhållande med ”Folke” upphörde direkt efter JAs försvinnande. Enligt dem själva var det aldrig något ”djupt” förhållande.

Sammanfattning

Barn går emot föräldrarna ibland, det är normalt. Liksom att de har hemligheter som föräldrarna inte känner till.

JA kan ha varit missnöjd med sin situation, både den morgonen och sedan en tid tillbaka. Något som mamman kanske inte såg eller insåg. Året dessförinnan försvann ”pappa” Ragnar som JA var fäst vid. Därefter blev det turbulent med främmande personer i hemmet. JA visste kanske att Ragnar hade friat men fått nej av mamma. Folke kan varit otrevlig mot JA, utan mammans vetskap. Och JAs vilja gick åt annat håll än mammans morgonen han försvann.

Möjligen uppstod JA:s tanke den morgonen att göra något annat, trotsa mamma, gå iväg en stund till skogen intill och snön. Att det stod matematik på schemat första lektionen kan ha underlättat beslutet, JA hade problem med det ämnet.

Att försvinnandet skedde bara en dryg månad efter att ”Folke” kom in i JA:s liv väcker frågor, med tanke på Folkes mörka bakgrund. Folke tycks haft alibi för den morgonen, så han rövade knappast bort JA. Men om Folke hade givit JA skäl att ogilla Folke så kan det varit en bidragande orsak till att JA avvek från sina vanliga rutiner den morgonen.
.

—————————————————————
Källor m.m:
– Dokumentärfilmen ”Ett barn försvinner”, Studio S, 1983, Elwin (där en rad personer inkl. båda föräldrarna intervjuas och berättar ingående om JAs försvinnande). Domarna från tingsrätten 1985 och hovrätten 1986. Boken ”Fallet Johan” (1986) av Göran Elwin. Samt media.
– Namnen ”Ragnar” och ”Folke” är inte deras riktiga namn. (Samma som i Elwins bok).
– Ang. domarna i tings- och hovrätten:
Redan samma dag som JA försvann misstänkliggjorde föräldrarna ”Ragnar” utan saklig grund. Han blev sedan huvudmisstänkt i polisutredningen, på svaga grunder. Åklagare avförde sedan Ragnar som misstänkt pga bristande bevisning.
JA:s föräldrar anlitade då sin barndomskamrat advokat Pelle Svensson som väckte enskilt åtal för människorov (kidnappning) alternativt olaga frihetsberövande. (Människorov kan ge betydligt längre straff, ända upp till livstid). 1985 lyckades föräldrarna få Ragnar dömd av tingsrätten för olaga frihetsberövande till två års fängelse.
Efter överklagande från båda parter (advokat Svensson ville döma för både människorov och mord) så friades Ragnar 1986 av en enig hovrätt. De utdelade även kritik mot advokat Svensson för att inte ha haft ”något som helst objektivt stöd” för bevisningen.

Sveriges två första kvinnliga styckmördare

Maria, 45 år, 1998 i Stockholm. Och Jonna, 25 år, 2014 i Askersund. Sveriges två första (kända) kvinnliga styckmördare. Ser på vissa fotografier lömskt glada och trevliga ut. Nedan kunde följt en detaljerad beskrivning av respektive mord men det gör det inte. Den som vill läsa om huvud stekt i ugn, bortskuret könsorgan och verktyget fogsvans hänvisas till kvällstidningsartiklar på nätet.

I Marias fall antas motivet varit ekonomiskt, i Jonnas fall handlade det om svartsjuka.

Offren var Gabriel Kisch (Stockholm, 1998):

och Lovisa Lindh (Askersund, 2014):