Förvrängda minnesbilder bakom metoo-anklagelser anno dazumal?

I det metoo-flöde av anklagelser som förekom i media och på nätet hösten 2017, från mestadels (anonyma) kvinnor som skrev att de hade utsatts för allt ifrån oönskade beröringar och kommentarer till grova sexbrott, så gällde många av dessa anklagelser händelser från långt tillbaka i tiden. Som inträffat för flera år eller decennier sedan.

Exempelvis i de mycket omskrivna fallen gällande
Timell, Virtanen, Kronér och Arnault (“kulturprofilen”),
så anklagades de för händelser som påstods ha inträffat år 2008, 2006, 2012 respektive 2011. Äldsta händelsen låg elva år tillbaka i tiden (från då anklagelsen blev offentlig).

Vad beror det på att inga anklagelser gäller händelser från närmare nutid?

Här är några förslag på svar.

Män tafsade mera förr? Och att det ligger nåt i det gamla uttrycket att kvinnor liksom elefanter glömmer aldrig en oförrätt? (Det sistnämnda om långsinthet är förstås en grov nidbild).
Detaljer i minnesbilder har genom åren omedvetet förvrängts, så att minnesbäraren tror att hen utsatts för nåt annat än vad som verkligen hände?
Händelsen är medveten lögn därför att hen ogillar måltavlan hen siktar på? Eventuellt för att ge tillbaka för nån tidigare icke-sexuell oförrätt?
Det är bara en SLUMP att de flesta i media uppmärksammade metoo-anklagelserna gäller händelser som inträffade för länge sen?

Det kan finnas fler förklaringar.

“Rättsskandalen!? … myt och verklighet” (Seppo Penttinen)

[Uppdaterad 22 oktober 2018]

  • “Bakgrund
  • Inledning
  • Fällande domar som ledde till frikännande
    • Charles Zelmanovits/Piteå
    • Janny och Marinus Stegehuis /Appojauremorden
    • Yenon Levi/Rörshyttan
    • Therese Johannessen/Drammen — Norge
    • Trine Jensen/Gry Storvik — Norge
    • Johan Asplund/Sundsvall
  • Mina förhör med Sture Bergwall
    • Utredningsprocessen
    • Att förhöra Sture Bergwall
    • Förutsättningar vid förhören
    • Tolkningsproblematiken
    • Att lyssna på och hantera grymma berättelser
    • Att närma sig ett erkännande — Ledande frågor
    • Medvetna avvikelser
    • Kroppsspråket vid förhör
    • Var Bergwall drogpåverkad?
    • Att förvränga verkligheten i vilseledande syfte
    • Det första rättsmedicinska utlåtandet
    • Att “läsa av” förhörsledaren
    • Förtroendefull relation
  • Hundsöken
    • Hunden Zampo
    • Hundsök — Åvikeplatsen
    • Hundsök — Västansjöplatsen
    • Hundsök — Främby udde
    • Hundsök — Therese Johannessen
    • Ytterligare ett par anmärkningsvärda utpekanden av Bergwall i förhållande till hundsöksresultat
    • Hundsök — Klundområdet
    • Hundsök — Vidåsberget
  • Några detaljer kring utredningarna
    • Fick Bergwall hjälp att hitta olika platser?
    • Hur var det egentligen med tältplatsen i Appojaure? Vad visste Bergwall?
    • Hur tog sig Bergwall till Trineplatsen?
    • Hur kom det sig att Bergwall påvisade Gry-platsen?
    • Sekttillhörighet, gruppdynamik och bortträngda minnen
    • Förhållandet mellan terapi och polisutredningar
    • Advokaternas förhållningssätt
  • Vallningar med Sture Bergwall
    • Vallning/Charles Zelmanovits i Piteå
    • Vallning/Johan Asplund
    • Vallning Västansjö
  • Jämförande vallningar med dömda gärningsmän
  • Tömningen av Ringentjärnen i Norge
  • Skulleruds asylmottagning i Oslo
  • Alternativa gärningsmän
  • Medierna och kritiken
    • Vilseledande sagesmän
    • Mediedrevet
    • Vilseledande uppgifter — Hannes Råstam
  • Resningsprocessen
    • Hovrätten för Nedre Norrlands avslag
  • Bergwallkommissionens uppdrag och mitt möte med dem
    • Kommissionens inställning
    • Frågor till Bergwallkommissionens ordförande Daniel Tarschys
    • Sture Bergwalls möte med Bergwallkommissionen
  • Kommentarer till Sture Bergwalls bok “Bara jag vet vem jag är”
  • Bevistema — Indicier — Reflektioner
  • Mina Slutord”

Ovan visas innehållsförteckningen i boken “Rättsskandalen!?” för de drygt fyrahundra sidor som dåvarande förhörsledaren Seppo Penttinen bidragit med och som benämns “Utredningarna mot Sture Bergwall (Thomas Quick), myt och verklighet”. (Yrsa Stenius bidrag i boken finns beskrivet i inlägget “Rättsväsende i medias klor“).
Redan innehållsförteckningen kan ge den oinsatte läsaren en aning om komplexiteten och det stora antalet uppgifter som förekommer i Quick/Bergwall-ärendena genom åren 1993 till 2001, i de sex polisutredningarna, de sex rättegångarna, de sex domarna, och tillika under åren 2009 till 2014 i de sex resningsprocesserna samt den efterföljande Bergwallkommissionens rapport.

Penttinens mål med “Rättsskandalen!?” tycks inte vara att krossa kritiken med mördande bevis och starka källcitat, utan mera att framställa sig själv som en seriös och ärlig person och polis som berättar om hur han uppfattar vad som hänt. Och att han inte tar ställning i skuldfrågan:
“Jag började min berättelse med att förklara att Sture Bergwall är en frikänd man. Min ambition har inte varit att pådyvla Bergwall någon skuld. Skuldfrågan har aldrig legat på mitt bord och gör det inte heller idag. Jag har beskrivit det som jag varit med om, varken mer eller mindre.” (ur Mina slutord).

Trots de drygt fyrahundra sidorna saknas ändå material som uppbackning till en del centrala påståenden för att de ska bli övertygande. Den hårda kritik som tidigare framförts mot Penttinen, och som naggat hans förtroendekapital kraftigt i kanten, handlar bl.a. om bristande källdokumentation. Han fick mycket smisk i media för några år sedan bl.a. gällande hundsöken på Främby udde, vilket också tas upp i boken.
I boken finns några omfattande källciteringar men de rör perifera eller mindre centrala uppgifter, t.ex. ett dussintal boksidor med brevcitat från norska kollegor och en professor. Men för centrala uppgifter, som hade stor betydelse i de fällande domarna, lyser källciteringar ofta med sin frånvaro. Ett exempel på detta finns i kapitel “Hundsök – Åvikeplatsen”.

Vid klippväggen ovan (se bild) nånstans i Åvike (Åvikebruk), mellan Sundsvall och Härnösand, vid kusten en halvmil från E4:an, uppges att Bergwall beskrivit hur han strypt och styckat offrets kropp. Det är en liten yta på ett par kvadratmeter. Bergwall sägs ha pekat ut den specifika platsen vid vallning år 1993 och år 2000. Han ska även ha nämnt platsens utseende i ett förhör som hölls före vallningen 1993, och att det en bit därifrån fanns ett hus med en udda grön färg.

År 1999 uppges liksökhunden Zampo ha markerat den platsen “identiskt med Bergwalls utpekande”. Hunden ska då ha sökt av ett större skogsområde, motsvarande en yta på cirka tio fotbollsplaner (“uppskattningsvis 200×250 meter” = 50.000 m2 = fem hektar) och markerat endast den utpekade kvadratmeterlilla platsen. Detta lär sedan ha upprepats en gång med samma resultat. Vilket förstås tyder på att Bergwalls uppgift var korrekt, om påståendena i boken stämmer gällande utpekandet och markeringarna.

Utpekandet 1993 och hundmarkeringen 1999 beskrivs enbart med påståenden, exempelvis:
“När vi vänt och närmade oss infarten till beteshagen på nytt ville han åka in där. En smal traktorväg ledde in. Bergwall sa att vi skulle stanna bilen på en bestämd plats. Det var där han skulle ha ställt bilen i samband med brottet. När jag såg mig omkring var det ingen tvekan om att beskrivningen stämde mycket väl i förhållande till det han beskrivit i förhöret.
[…] Hunden markerade identiskt med Bergwalls utpekande inom några få kvadratmeter intill en klippformation utanför beteshagen och på 50 meters avstånd från kvig-kadavret.”

Någon kanske frågar sig, om likhunden markerade där Bergwall pekat, det är väl ganska osannolikt att det skulle råka finnas mänskliga likluktmolekyler just där och enbart där i ett så stort område? Att hunden skulle råka markera just där?
Javisst det skulle man förstås kunna instämma i, om det presenteras relevanta originalkällor som stärker bokens påståenden.

“Dokumenterade fakta”, enligt Penttinen

I en intervju 4 juni 2018 i Sundsvalls Tidning (“Förhörsledaren debuterar som författare med Bergwall-fallet: Jag baserar mig på dokumenterade fakta”), uppges bland annat:
“– Det kändes viktigt att få säga det jag har sagt, och att jag inte baserar mig på personliga värderingar utan på dokumenterade fakta. Jag kan plocka fram material om någon frågar efter det, säger Seppo Penttinen.”

Sagt o gjort, vid mejlförfrågan till Penttinen så plockades det fram följande citat som “dokumenterade fakta” på att Quick år 1993 hade pekat ut nämnda plats i Åvike där styckning skulle ägt rum. Ur vallningspromemorian 1993:
“Efter ytterligare en stund kommer Quick ut ur bilen och tittar sig omkring i det aktuella området längs bergkanten. Denna höjd minns han tydligt. Quick tillfrågas om han är säker på sin sak, varvid han blir förtvivlad och säger att det inte råder någon tvekan”.

Att det korta, luddiga källcitatet inte finns med i boken är begripligt om man ser det ur författarens perspektiv: det snarare försvagar än stärker bokens påståenden om ett tydligt utpekande av styckningplatsen.

Gällande liksökhundens markering år 1999 så bifogades följande citat ur hundförarens sökrapport:
“Söket genomfördes inom ett anvisat område. Nästan direkt vid sökets början visade Zampo intresse för ett område nedanför en mindre brant. Vi fullföljde hela söket och avslutade med att söka av terrängen nedanför branten igen. Denna gång markerade Zampo intensivt inom samma område som han tidigare visat intresse för. Zampos starka intresse för nämnda område och hans markering vid återsöket tolkar jag som et tydlig indikation på att denna plats torde vara intressant för vidare undersökning”.

I det källcitatet från hundförarens rapport 1999 framgår att:
– Det gjordes 1 komplett sökrunda av anvisat sökområde (inte två).
– Det var först efter att hela sökrundan var klar som hunden markerade, i det återsök man gjorde efteråt i området han tidigare “visat intresse för”.
– Sökrundan tycks ha startat nära det område där markering senare gjordes (hunden visade intresse för det området “nästan direkt vid sökets början”).
Vilket skiljer sig en del från bokens beskrivning.

Dvs i dessa framplockade “dokumenterade fakta” finns inget som stärker bokens detaljpåståenden om Åvike.

Å andra sidan, att hunden markerade i Åvike förkastas inte av andra granskare (t.ex. Bergwallkommissionen), detsamma gällande att tidigare vallning gjorts där. Så då kvarstår frågan, fast inte lika precist:
om likhunden markerade där Bergwall tidigare hade vallats, det är väl ganska osannolikt att det skulle råka finnas mänskliga likluktmolekyler just där?
Och att liknande hundmarkeringar skulle inträffa på flera platser i flera olika fall?
Det är i detta läge som kritiker tar till förklaringen att hunden och hundföraren var opålitliga eller/och lät sig styras av en bedräglig och manipulerande polis.

Juridiskt är frågorna avklarade, den tidigare morddömde författaren Bergwall friades för flera år sedan. Men som läsare av “Rättsskandalen!?” kan de frågorna uppstå ändå.

Info:

– I e-boken finns uppgifterna om Åvike i kapitel “Hundsök – Åvikeplatsen”, samt i kapitel “Vallning /Johan Asplund” några sidor efter underrubriken “Syn i Bosvedjeområdet”.
– Detta inlägg kan komma att ändras om mer uppgifter och källor framkommer.

Bilden överst i detta inlägg visar likhundens sökområde i Åvike. “Inritad yttre ring visar ungefärligt hundsöksområde. Inramning är gjord i förhållande till det flygfoto som ingår i utredningen. Pilen visar infart via traktorväg till beteshagen. Den vänstra ovalen är platsen där Bergwall sa att han ställt sin bil. Den högra ovalen visar styckningsplatsen. Den ligger ett tiotal meter utanför beteshagens avgränsningar. Det ljusa området till höger inom den yttre ringen är en bergknalle.”

Gällande uppgiften att Bergwall beskrivit huset med den udda gröna färgen, så kan tilläggas att ett halvår innan han vallades 1993 så skedde ett blodigt knivmord på en grusväg i Åvike. Det finns möjlighet att huset visats i tv eller annan media. Det framkommer inte i boken.

Några citat ur boken

(Rörande Gry Storvik-utredningen på 1990-talet)
“Från åklagarhåll, såväl svenskt som norskt, togs beslutet att jag inte skulle informeras om förundersökningens centrala fakta. Man ville få klarhet i om det verkligen var så att Sture Bergwalls berättelse skulle ändra karaktär när förhörsledaren var okunnig. Om det förhöll sig så, hade ju de kritiska rösterna tveklöst rätt. […]
Att utredningsledningen fattade detta beslut visar på den interna vaksamheten och strävan efter att eliminera felkällor. Det visar även med eftertryck att det inte var frågan om någon form av grupptänkande eller strävan att få Bergwall fälld med alla medel. Vi hade tagit till oss kritiken och agerade för att se om det fanns något fog för den.
Hur gick det, blev det någon skillnad? Nej inte alls. Och det kan vara något att ha i minnet när det gäller att bedöma Bergwalls berättelser i övrigt. Samma beteende i alla utredningsdelar således. Samma sätt att berätta om gärningarna oavsett om förhörsledaren kan eller inte kan servera ledande frågor. Det här borde någon rimligen ha uppmärksammat under resningsprocessen. Bergwallkommissionen informerades av mig om detta, men det framgår inte av deras rapport. Inte heller i resningsåklagarnas handlingar och beslut.”
(Penttinen, kap “Att närma sig ett erkännande – Ledande frågor”).

“Den som orkar gräva och ta sig igenom timtals av tråkig film ska också finna att Sture Bergwall bara korta stunder uppträder kaotiskt. För det mesta är han klar och koordinerad. Hannes Råstams referat vilseleder läsaren å det grövsta.” (Stenius, kap II).

“Mediernas hantering av fallet Quick kan liknas vid en sättning i det fria ordets mark som man ser på bred front i auktoritära samhällssystem men som nu har inträffat mer begränsat i det fria ordets trygga hemvist Sverige i samband med det utdragna skeende som går under namnet rättsskandalen. Medierna och makten gjorde gemensam sak kring en myt.” (Stenius, kap XI).

Mera:

“Rättsväsende i medias klor” (Yrsa Stenuis).

Övrigt

Denna bloggs teori, att främsta drivkraften var att bli en dömd & berömd seriemördarförfattare, är helt oberoende av skuldfrågan. Teorin fungerar lika bra oavsett om mord har begåtts eller inte.

Mera om det stora författarintresset:
– “Författaren Sture Bergwall (Quick)” (äldre inlägg).

Teresa Thörling, 26, Malmö, 1980

Inlägg #7 i kategorin Preskriberade kvinnomord.

Offer: Teresa Thörling, 26 år. Ogift. Född i Göteborg.
Hittades: måndag 1 september 1980, i ett rivningshus nära Värnhemstorget i Malmö.
Dödsorsak: strypning. Kroppen hade skändats. Låg delvis dold under en matta.
Bevis: på kroppen hittades ett hårstrå som kan varit mördarens.

En misstänkt man greps men kunde inte bindas till mordet.
Teresa var prostituerad och heroinmissbrukare.

Preskriberades 2005.

Statistik: gärningspersoner som stryper prostituerade är ofta tidigare ostraffade.

Gerthie Jensen, 31, Göteborg, 1980

Inlägg #6 i kategorin Preskriberade kvinnomord.

Offer: Gerthie Jensen, 31 år. Tvåbarnsmamma. Hemsamarit. Frånskild. Född i Göteborg.
Hittades: tisdag 12 augusti 1980, på en rivningstomt nära Götaälvbron i Göteborg.
Dödsorsak: grov misshandel, fanns tecken på sexualsadistiskt våld.
Bevis: (uppgift saknas).

Ingen misstänkt gärningsperson.
Vid midnatt klev hon ur en taxi inne i Göteborg och försvann. Hittades på morgonen. Mordet kan ha skett på annat ställe än fyndplatsen.

Preskriberades 2005.

Elisabeth Jansson, 17, Upplands Väsby, 1982

Inlägg #5 i kategorin Preskriberade kvinnomord.

Offer: (Eva) Elisabeth Jansson, 17 år. Född i Brännkyrka, Stockholm.
Hittades: onsdag 22 december 1982, intill skogsväg i Verka vid Upplands Väsby, några mil norr om Stockholms stad. Död troligen 20 december.
Dödsorsak: Hade hög dos lugnande medel i sig, men inga större skador på kroppen eller spår av DNA. Kan enligt polis ha lämnats och frusit ihjäl.
Bevis: Okänt. Ingen misstänkt gärningsperson.

Elisabeth hittades naken i en skogsglänta intill en liten skogsväg i Verka i Upplands Väsby, norr om Stockholm, 400 meter från E4, inte långt från Löwenströmska sjukhuset. Hennes kläder låg spridda kring platsen – allt utom trosor, långbyxor och strumpor som aldrig hittades.

Någon vecka dessförinnan hade hon rymt från Drevvikens ungdomshem i Handen söder om Stockholm.
Sista veckan av sitt liv tillbringade Elisabeth i Gallerian och på Malmskillnadsgatan i Stockholm.

Preskriberades 2007.

Kristina Bäckman, 27, Stockholm, 1982

Inlägg #4 i kategorin Preskriberade kvinnomord.

Offer: Kristina Bäckman, 27 år. Ogift. Född i Finland.
Hittades: lördag 31 juli 1982, i parken Humlegården, på Östermalm i Stockholm.
Dödsorsak: Strypning.
Bevis: Material som gärningsmannen kan ha vidrört / tagit i.
En man åtalades men friades.

Utsatt för våldtäkt.
Kvällen innan hade hon besökt nattklubben King Creole på Kungsgatan.

Preskriberades 2007.

Statistik: gärningspersoner som stryper prostituerade är ofta tidigare ostraffade.

Catrine da Costa, 27, Stockholm, 1984

Inlägg #3 i kategorin Preskriberade kvinnomord.

Offer: Catrine da Costa, 27 eller 28 år vid dödstillfället som inte är fastställt men antas inträffat kring 10 juni 1984. Gift. Född 19 juni 1956 i Luleå.
Hittades: onsdag 18 juli och tisdag 7 augusti 1984, styckad, vid Ekelundsvägen nära Essingeleden och vid dåvarande Eugeniavägen i Stockholm.
Dödsorsak: kunde ej fastställas. (Flera delar t.ex. huvud och hals återfanns aldrig). Det kunde enligt domstolen inte anses stå utom rimligt tvivel att hon bragts om livet genom brott.
Bevis: indicier och vittnesmål mot två läkare (“obducenten” och “allmänläkaren”).

Läkarna åtalades men friades till slut av domstol. Enligt domskälen stod det dock utom rimligt tvivel att de hade styckat Catrine (men det brottet hade hunnit preskriberas). Samma bedömning gjordes av två domstolar, tingsrätten (1988) och kammarrätten (1991).

Domstolen ansåg att en eller båda läkarna hade berövat Catrine livet, men att ingen av dem kunde dömas därför att det inte kunde visas vem av de båda som dödat Catrine, eller att de båda hade gjort det gemensamt och i samråd. Inte heller hade de kunnat dömas även om det stått utom rimligt tvivel att döden inträffat genom brott, enligt domstolen.
Liknande har inträffat i andra mordrättegångar, där ingen av flera misstänkta kunnat dömas trots att gärningspersonen uppenbarligen var bland de misstänkta. (Även i fall där det fanns teknisk bevisning).

Preskriberades 2009.

Viveka Larsfjäll, 17, Linköping, 1983

Inlägg #2 i kategorin Preskriberade kvinnomord.

Offer: Viveka Larsfjäll (Viveca Larsfjell), 17 år. Född i Linköping.
Hittades: måndag 9 maj 1983, vid en lastramp bakom Pingstkyrkan i Linköping. Mordet skedde troligen vid 03-tiden. Vivekas gylf var neddragen men hon hade kläderna på. Hennes väska var öppen, både nycklarna och plånboken fanns kvar. Bredvid henne låg en bruten nejlika.
Dödsorsak: Strypning, med händer eller bred trasa.
Bevis: Det fanns varken teknisk bevisning eller vittnen som knöt någon till mordet.

Kvällen innan jobbade Viveca extra som servitris på diskoteket Club Maxim, bara ett kvarter från platsen där hon hittades. Senare var hon på nattklubben Stardust, som hon lämnade med en 22-årig manlig bekant som hon tidigare haft en relation med. Han hade setts med en nejlika i knapphålet. Mannen häktades men släpptes senare.
1992 häktades samma man återigen pga nya vittnesuppgifter, och åtalades för mordet men friades av tingsrätten.

Preskriberades 2008.

Annica Nordberg, 26, Stockholm, 1982

Inlägg nr 1 i kategorin Preskriberade kvinnomord, med mord som begicks under åren närmast före den 1 juli 1985. Mordfall som hade oturen – eller turen ur ett gärningsmannaperspektiv – att hamna på “fel sida” om gränsen då preskription inte längre tillämpas för grova brott.
(År 2010 avskaffades preskriptionstiden för grova brott, det gäller även retroaktivt fr.o.m. 1 juli 1985 och där gärningspersonen var minst 21 år vid brottstillfället).

Offer: Annica Nordberg, 26 år. Ogift. Född i Stockholm.
Hittades: fredag 16 juli 1982, på en klippavsats vid ett grönområde i Hägersten (Personnevägen), Stockholm.
Dödsorsak: Kvävning eller strypning med en snara.
Bevis: DNA-profil från spermafläckar på offrets kläder.
En 60-årig man häktades men släpptes senare.

Annica sågs lämna Stockholms city i en taxi i sällskap med en man.

Preskriberades 2007.

Statistik: gärningspersoner som stryper prostituerade är ofta tidigare ostraffade.

Så löser du EU-kaklagens spamattacker mot medborgarna

På nätet förekommer minst två hot mot den personliga integriteten:
1. EU:s kaklag, som i nuvarande tillämpningar motarbetar medborgarnas försök att skydda sin personliga integritet.
2. Webbplatsers användning av kakor för att kartlägga folks förehavanden.

Som tur är finns det numera bra metoder att skydda sig mot såväl EU-politikers mångåriga idioti som mot snokande webbplatser. Den superenkla lösningen som var o en själv kan genomföra på några minuter består av tre steg:

1. En enkel justering som blockerar kakor från tredje part.
2. En enkel justering som raderar alla kakor varje gång webbläsaren stängs.
3. Ett tillbehör som blockerar spammandet av kakvarningar.

Vi går rakt på rödbetan och redovisar lösningen.

Steg 1 har förklarats i tidigare inlägg “Så stoppar du spionerande tredjepartskakor“, tar nån minut att genomföra med en inställning i webbläsaren.

Steg 2 är lika enkelt, du gör en inställning i din webbläsare så att den raderar alla kakor automatiskt varje gång webbläsaren stängs/avslutas.

Inställningen kan finnas på samma ställe som inställningen för tredjepartskakor, se tidigare inlägg, och benämns olika i olika webbläsare.
Exempelvis: “Kakor… behåll tills Firefox stängs” (Firefox),
eller: “Radera webbdata” >> Radera alltid detta när jag stänger webbläsaren” (Edge),
eller: “Behåll bara lokala uppgifter tills du stänger webbläsaren” (Chrome & Opera),
eller: “Ta bort webbhistorik när du avslutar” (Internet Explorer).

Sista steget är att blockera spammandet av kakvarningar. Utan sådan blockering uppstår spam när man raderar kakorna, därför att alla gjorda samtycken sparas i kakor, och när de raderas försvinner samtyckena och då visas kakvarningarna igen, och igen o igen o igen o igen… vilket kan medföra att man slutar skydda sig för att slippa spammet.

Att blockera kakvarningarna handlar alltså om att kunna bibehålla ett starkt skydd av sin personliga integritet, utan att bli överöst av spam.

Ett bra och lättanvänt motmedel för det spammet är “I don’t care about cookies” som finns i två varianter: ett tillägg (extension), och ett filter.
– Tillägget “I don’t care about cookies” installeras enkelt i din webbläsare, och blockerar nästan alla kakvarningar, dvs varningarna visas inte längre.
– Vill man inte installera tillägget så kan man istället använda filtret med samma namn, det är nästan lika effektivt som tillägget. Filtret kräver att man har t.ex. tillägget AdBlock Plus installerat, där man då kan lägga in filtret.

Nedladdning, mer info och instruktioner finns här:
www.i-dont-care-about-cookies.eu .

Om du behöver AdBlock Plus:
adblockplus.org/en/download .

Några frågor och svar

Fråga: om alla kakor raderas varje gång webbläsaren stängs, blir det inte problem om en webbplats sparar viktiga uppgifter i kakor tills nästa besök på den webbplatsen?

Svar: uppgifter som är viktiga för användaren och som kan tänkas behöva sparas mellan besöken hos en webbplats, bör sparas på annat sätt än i kakor.
Exempelvis inloggningsuppgifter (namn, lösen) för “automatisk” inloggning brukar sparas av webbläsaren om man vill det (och då sparas det inte i kakor). Eller om man är inloggad medlem på en webbplats så bör eventuella inställningar man gör där sparas hos webbplatsen, inte i kakor hos dig.

Skulle det problemet ändå uppstå kan man lägga in den webbplatsen som ett undantag i sin webbläsares inställningar, så att den webbplatsens kakor inte raderas eller blockeras. Alternativt sluta använda den webbplatsen.

Så länge man inte raderar kakor mitt under ett pågående besök på en webbplats (under en “session”), så ska det inte störa några viktigare funktioner på webbplatsen om den är hyfsat genomtänkt.

Fråga: varför raderar man alla kakor varje gång webbläsaren stängs, räcker det inte att blockera kakor från tredje part?

Svar: även kakor som inte kommer från tredje part används för spårning och kartläggning, därför bör man radera dem regelbundet om man vill undvika sån verksamhet.

Att det är angeläget att blockera tredjepartskakor helt och hållet beror på att de används i extremt stor omfattning för spårning och kartläggning (se tidigare inlägg). Och även av prestandaskäl: det tar längre tid att öppna en webbsida som bakom kulisserna även anropar (mikrobesöker) mängder av andra webbplatser så att de kan placera sina kakor på din dator.

En invändning mot blockering kan vara att vissa tredjepartsfunktioner på webbplatser som t.ex. “gilla”-knappar från tredje part kan störas om man blockerar eller raderar tredjepartskakor. En del användare upplever gilla-knappar som viktiga, och då kan det vara skäl för de användarna att inte blockera kakor.

Slutligen så är det självklart individuellt vad som uppfattas som integritetskränkande eller inte. En del internetanvändare har inget emot att uppgifter om dem samlas in av företag och webbplatser, så länge det inte uppstår nåt mer handfast, konkret problem för den enskilde individen. Man får hoppas att det inte gör det, uppstår nåt mer handfast alltså.

Mera:
Så stoppar du spionerande tredjepartskakor.
Kakor från tredje part, hårresande exempel.
Galna kakvarningslagen. (förslag att flytta ansvaret för varningar till webbläsarprogrammen)