Jordnära frågor + en tur till foliehattland

Här tar vi en titt på de frågetecken som trots allt finns i Helén- och Jannica-fallen.
[Uppdaterad 25 april 2018]

I förra inlägget om morden på Helén Nilsson och Jannica Ekblad beskrevs fallen ur domstolens och polisens perspektiv. I detta inlägg är perspektivet ett annat, med fler frågetecken än utropstecken.

Frågetecknen är följande (de mer jordnära först): Finns det nåt som antyder att det finns en okänd (ytterligare) gärningsman? Var UO (Ulf Olsson) verkligen allvarligt psykiskt störd? Finns det nåt som tyder på att uppgifter som pekar mot UO är felaktiga? (som han själv envist hävdade i sex år från gripandet fram till sin död 2010). Eller rentav planterade?

Rubriker:
– Om bevisen.
– Okänd (ytterligare) gärningsman?
– Tipset om UO:s “nära släkting”.
– Var UO allvarligt psykiskt störd?
– UO:s faderskapstest (DNA) 1,5 år innan gripandet.
– SIM-kortet och det försvunna samtalet.
– Källor.

Om bevisen

Helén och Jannica mördades 1989 på likartat sätt, med knappt fem månaders mellanrum. Bevisningen är huvudsakligen:
a) I båda offren: spermier med dna-profil som matchade UO (analysen gjord juni 2004).
b) Spår av Jannicas blod i stugan som UO hade vid mordtillfället (analysen gjord juli 2004).
c) Ett SIM-kort (mobiltelefonkort) hemma hos UO, som använts för att ringa ett anonymt samtal till polisen i maj 2004 (sim-kortet hittades augusti? 2004. UO greps juni).

Könshåret som fanns på tejpen i Helénfallet var antingen UO:s eller någon annans, dvs det kunde inte uteslutas att det kom från UO. Könshåret “talar visserligen i någon mån för att han haft med mordet att göra men kan inte anses binda honom till detta”, enligt tingsrättsdomen.

Spaningschefen som tog emot de fem anonyma samtalen i april 1991 var till slut nästan övertygad om att det INTE var mördaren som hade ringt:
“Efter det sista samtalet var jag nästan övertygad om att det inte var gm som ringt. Han hade ju egentligen inte svarat på frågorna eller själv berättat något som helt säkert och entydigt band honom till brotten.”
(se även sidan De anonyma erkännandena…).

Okänd (ytterligare) gärningsman?

Det tycks finnas minst två handfasta uppgifter som kan tyda på okänd (ytterligare) gärningsman:

Två hårstrån från okänd person på Heléns kropp. UO är utesluten*.

Blod från okänd man på samma golvlist som Jannicas blod. UO är utesluten*.

De två hårstråna (från huvudhår) från okänd person nämns i tingsrättens dom, men inte blodet från okänd man.
(Mer under “Källor” längre ned i inlägget).

Tipset om UO:s “nära släkting”

I oktober 1989, knappt tre månader efter mordet på Jannica, fick polisen ett tips* från en person gällande en man som var “nära släkting” till UO. Denna “nära släkting” skulle tiden efter mordet ha betett sig mycket konstigt, och påstods ha “pedofila böjelser”. Efter viss kontroll ansågs tipset ointressant och fördes inte in i utredningen.
Långt senare framkom att den “nära släktingen” hade lagts in för psykiatrisk vård sommaren 1989 (mordet på Helén skedde i mars 1989). Flera andra vittnen som träffat den mannen 1989 uppgav att de hade misstänkt honom för mordet. Det framkom också att han hade alkoholproblem.
(Källa: Barkman*).

På tal om “nära släkting”:
UO:s äldsta bror avled cirka tre veckor efter att UO hade dömts i hovrätten (2005). Brodern var då 61 år. (Källa: dödboken). Om det var denne man som var den “nära släktingen” är f.n. okänt.

Var UO allvarligt psykiskt störd?

Tingsrätten gick emot expertutlåtandena och ansåg att UO inte var allvarligt psykiskt störd när morden begicks sexton år tidigare. Han dömdes därför till fängelse.
UO hade ingen historik med allvarliga psykiska störningar på den tiden, och enligt tingsrättsdomen 2005 fungerade han utåt sett “någorlunda normalt”:

“Frågan om han vid tidpunkten för gärningarna led av en psykisk störning som då skulle kunna klassificeras som allvarlig försvåras emellertid av att han då fortfarande utåt sett fungerade någorlunda “normalt”. Han skötte med i huvudsak goda vitsord ett kvalificerat yrkesarbete och tillträdde i nära anslutning till det sista brottet en ny anställning i en mera ansvarsfull position. Han bildade i det sammanhanget också familj. Det är inte troligt att Ulf Olssons psykiska tillstånd år 1989 skulle kunna klassas som allvarlig psykisk störning utan att man fäster helt avgörande vikt vid brotten som sådana.”

Däremot ansåg tingsrätten att UO numera (2005) var ordentlig rubbad:
“Tingsrätten har mot bakgrund härav ingen anledning att ifrågasätta de sakkunnigas bedömning att Ulf Olsson numera lider av en allvarlig psykisk störning för vilken han är i behov av psykiatrisk vård.”

Det är psykiska tillståndet vid brottstillfället som avgör, därför dömde tingsrätten till fängelse eftersom man ansåg att han då inte haft någon allvarlig störning.

En oenig hovrätt (3 mot 2) gjorde en annan bedömning och dömde till rättspsykiatrisk vård. Det lär varit de tre juristerna som röstade för rättspsyk. En förklaring kan vara att juristerna gör sin bedömning mer utifrån juridiken och mindre utifrån känslor som hos de två nämndemännen (som kanske innerst inne ville att UO skulle lida maximalt, vistelse i fängelse anses hårdare än vård inom rättspsykiatrin).

Ur hovrättsdomen (2005):
“Tingsrätten, som resonerat utifrån det faktum att Ulf Olsson hade arbete och familj under slutet av åttiotalet, har inte tagit hänsyn till de undermedvetna processer och märkliga psykiska fenomen som triggas igång hos Ulf Olsson av några nyckelretningar. Eftersom Ulf Olsson inte förmått samarbeta under undersökningen, vet teamet inte vilka nyckelretningar det är frågan om. Det är möjligt att hans störning hindrar honom från att medverka. Vad som utgör nyckelretningar är inte heller tillgängligt för honom, om man inte hittar samma slags tillstånd i vilket han utförde brotten. Minnesfunktionerna kan aktualiseras när personen i fråga kommer i samma tillstånd som han eller hon var i vid de tillfällen när brotten begicks. De brev och telefonsamtal med anonyma erkännanden som förekommit kan förklaras med behovet av att utföra tabuistiska handlingar och att Ulf Olsson vid dessa tillfällen befunnit sig i ett sådant tillstånd i vilket han har haft tillgång till informationen.”

Hovrätten menar att tingsrätten inte tagit hänsyn till de undermedvetna processer som triggats av nyckelretningar som man inte vet vilka de är eftersom UO inte sagt nåt om det… Och så tillämpar hovrätten ett resonemang som påminner om teorin om bortträngda minnen, som de tror kan frammanas om man hittar samma slags tillstånd i vilket han utförde brotten. Relevant eller inte, döm själv.

I hovrättsdomen var alltså de två nämndemännen skiljaktiga, de ville döma till fängelse. Dessa nämndemän ansåg inte att UO var allvarligt störd varken 1989 eller i dagsläget:

“Vi är ense med tingsrätten om att Ulf Olsson vare sig begått brotten under påverkan av allvarlig psykisk störning eller ens under inflytande av sådan själslig abnormitet av så djupgående natur, att denna måste jämställas med sinnessjukdom. Den rättspsykiatriska utredning som gjorts, särskilt med beaktande av att de sakkunniga är oeniga i fråga om vilken diagnos som bör åsättas Ulf Olsson, innebär enligt vår uppfattning att övervägande skäl talar för att Ulf Olssons tillstånd i dagsläget inte är att bedöma som en allvarlig psykisk störning. På grund av det anförda vill vi därför fastställa tingsrättens dom i påföljdsdelen.
I övriga frågor är vi ense med majoriteten.”

UO tycks ha erkänt morden anonymt flera gånger genom åren. Men efter att UO greps 2004 nekade han ända in i kaklet till sin död 2010. Konstigt, kan tyckas, varför först erkänna och sen neka? Det kan visserligen förklaras med att han var allvarligt psykiskt störd för då gäller inte normal logik.
En annan, fullt logisk förklaring, som inte förutsätter allvarlig psykisk störning hos UO, är att han ville förklara eller berätta om morden för någon, av samvetskval eller av andra skäl, men att han inte ville åka fast och sitta inlåst i “20 år”.

Den anonyma erkännaren uttryckte ånger (citat ur de anonyma telefonsamtalen):
“[…] Ångrar mig så in i helvete. Oförlåtligt. […]”.
“[…] Det finns ingen ursäkt för det jag gjort. […]”.
“[…] Jag skäms, det jag gjort är oförlåtligt. […]”
.
Att han inte skulle mörda igen:
“[…] Ni behöver inte befara att det skall hända fler gånger. […] “.

Han gav en slags förklaring:
“[…] Det var en ren tillfällighet att det blev Helen. Berätta det för hennes föräldrar. Jag kan inte se dem i ögonen. […] “
“[…] Det bara kom över mig. […] “
“[…] Du behöver inte fundera över de andra du misstänker. Det är jag som gjort bägge. Förklara för Helens föräldrar. […] “
“[…] Hon [Jannica] hann bara in i bilen innan hon började prata om knark. Jag blev vansinnig när hon pratade om knark. […] “
“[…] Jag kan inte berätta mer — jag får 20 år. […] “

UO tycks också försökt vilseleda polisen genom att lämna felaktiga uppgifter om sig själv:
“[…] Fullständigt ensam. Inga släktingar. […]”
“[…] Jag är vanlig fabriksarbetare som aldrig varit gift eller sambo. Har sällskap. […]”
(UO hade fyra syskon, hade varit gift två gånger och nyligen varit sambo, jobbade som arbetsledare på en verkstad).

Det kan också framstått som omöjligt för UO att inför sin son och flera syskon medge att det faktiskt var han som begått de fruktansvärda brotten. UO fick själv barn året efter morden, och alla som är/varit småbarnsföräldrar vet hur omvälvande det kan vara. För vissa kan det medföra att man får helt andra värderingar och annan syn på livet.

Eftersom han själv nekade till allt och inte samarbetade så är både tings- och hovrättens slutsatser om UO:s psyke sexton år tidigare mestadels spekulationer. En annan spekulation uttryckt på mycket enklare sätt är att UO 1989 var lättare störd men kunde bli extremt galen när han söp extremt mycket. Det kan legat i släkten, se ovanstående stycke om UO:s “nära släkting” som lär varit intagen för psykiatrisk vård 1989 tiden efter mordet på Helén.

UO:s faderskapstest (DNA) 1,5 år innan gripandet

Nu tar vi en åktur in i vad som kan likna foliehattland.
Ulf Olsson lär ha gjort ett faderskapstest under hösten 2001. Dvs lämnat DNA i syfte att utröna om han är far till sonen som föddes 1990 i det samboförhållande han hade då. (Han hade försökt göra faderskapstest ända sedan 1995 men nekats).
Det DNA-provet sägs ha förvarats på samma laboratorium som spermierna från de båda offren… (enligt författarna till boken “Utan rättssäkerhet” av Nina Ohlsson och Ulf Olsson).

Om vi antar att uppgifterna om faderskapstest hösten 2001 m.m. är korrekta, så kan vi fortsätta så här:

Cirka ett år senare, november(?) 2002, återfanns de nedfrysta spermierna som polisen fram tills dess trodde var förbrukade. (Polisen hade tretton år tidigare missförstått ett besked från SKL, eller hur?).

Och nu åker foliehatten på ordentligt:  var det DNA från UO:s faderskapstest som skickades till laboratoriet i England våren 2003? Om vi undviker frågan hur detta rent praktiskt skulle gått tillväga, hur förklaras då resten? Jannicas blod i stugan? SIM-kortet i bröstfickan på en vinterjacka som UO hängt undan för vinterförvaring? De anonyma “erkännandena” genom åren till polisen?

Att få ihop en sådan planteringsteori kan bli knepigt. Det sägs att “verkligheten överträffar dikten”. Men dikten kan förstås lika gärna överträffa verkligheten. Var ser det ut att landa i detta fall?
Så här utifrån sett är svaret enkelt. I sin bok och på sin blogg hade UO en rad påståenden om felaktigheter i utredningen, men inga eller svaga källor att backa upp med. Och dna-träffen i spermierna kommer man inte förbi:
om bevismaterialet hade manipulerats eller bytts ut så bör labbet (i England) upptäckt det när de med sin nya laserteknik tillvaratog spermier ur materialet, före själva dna-analysen.
Möjligen hade det kunnat ske ett byte innan transporten till England om en planterare haft tillgång till nedfryst sperma från UO, men någon sådan uppgift att han var spermadonator e.dyl. har inte framkommit.

SIM-kortet och det försvunna samtalet

Att konspirationsteorier uppstår är inte särskilt konstigt när smått obegripliga saker händer. Ovan nämnda att spermierna som hittades i brottsoffren hade varit “försvunna” från polisutredningen i många år… för att plötsligt återupptäckas… dessutom året efter att UO lämnat sitt DNA i ett faderskapstest… (om den uppgiften stämmer)… och att dessa återfunna spermier sedan blir central bevisning i båda fallen. Inte konstigt att det kunde framstå som att beviset var planterat.

ELLER uppgifterna om det “försvunna samtalet”, som kan skapa frågetecken kring ett annat centralt bevis: SIM-kortet, som uppgavs ha använts vid det anonyma samtalet till en polisman i maj 2004. SIM-kortet medförde att man kunde koppla UO till samtliga anonyma “erkännanden” till polisen genom åren, och det blev avgörande för att UO även kunde fällas för mord (och inte enbart grov våldtäkt).

Uppgiften om erkännarens telefonsamtal i maj 2004 lär inte vidarebefordrats till polisutredningen, förklaringen lyder ungefär så här: den anonyme erkännaren hade ringt fel och erkänt, till en pensionerad kriminalkommissarie (i Malmö) som har samma namn som spaningsledaren (i Kristianstad). Den pensionerade kriminalkommissarien hade därefter kontaktat polisen i Malmö som hade struntat att vidarebefordra uppgifterna till utredningen och spaningsledaren i Kristianstad därför att uppgifterna inte ansågs intressanta.

Det hittade SIM-kortet var alltså kopplat till ett “försvunnet samtal” som återfanns tre månader senare, efter att sim-kortet hade hittats några månader efter att UO gripits. Och som sedan blev ett centralt bevis i rättegångarna. Inte konstigt att det kunde framstå som att beviset var planterat.

ELLER blodet i UO:s stuga, att det inte är bevisat att det är Jannicas blod utan bara att det är samma blodgrupp… Nä stopp o belägg, det där är ett påstående som kom från UO, det kan inte polisen lastas för.
Mer om det och liknande kommer kanske i framtida inlägg.

 

*** Källor *************************

Ur tingsrättsdomen:

“Med hänsyn till det motivmässiga sambandet mellan den grova våldtäkten och såväl mord som människov ligger det nära till hands att slå fast att det är ställt utom rimligt tvivel att Ulf Olsson gjort sig skyldig också till dessa brott.

Det är dock nödvändigt att först pröva den av försvararen framförda hypotesen att det kan vara fråga om flera gärningsmän. En omständighet som i någon mån kan ge stöd åt denna är att det i anslutning till Helens döda kropp funnits människohår som genom sitt DNA inte kunnat knytas till vare sig Ulf Olsson eller Helen. Å andra sidan talar obduktionsfynden närmast mot att Helén skulle ha utsatts för sexuella övergrepp från flera personer än Ulf Olsson, även om detta inte kan helt uteslutas. Det skall också särskilt framhållas att alternativet med flera gärningsmän inte har stöd i någon förklaring från Ulf Olssons sida utan har sin grund endast i hans försvarares hypotes.

Tingsrätten anser det mindre sannolikt att flera gärningsmän varit inblandade i brotten mot Helen, men utesluter inte att så varit fallet. Detta saknar emellertid särskild betydelse för bedömningen. Ulf Olsson är nämligen genom våldtäktsbrottet så knuten till de andra brotten att han i vart fall får anses ha varit ansvarig för att ha begått dessa gemensamt och i samråd med någon annan gärningsman.”

I ett utlåtande från SKL* den 2004-07-08 framgår att blod från en okänd man hittats på samma golvlist som Jannicas blod:

“Blod/DNA från ett tredje område (prov S11341-04) kan uteslutas komma från Helén Nilsson, Jannika Ekblad och Ulf Ohlsson. Könskromosombestämningen visar det normala för en man.
[…]
DNA-resultatet för ett område på golvlisten 730-04/S2 (prov SI1341-04) har sökts mot spår- och DNA-registren. Härvid erhölls inte någon träff. DNA-resultatet kommer att läggas in i spårregistret.”

Mera:
Teknikens under i Helén- & Jannica-fallen.


* Källor:
Tingsrättsdomen: minfil.org/…B_2592-04__TR_.pdf (2005-04-06).
Hovrättsdomen: mysterium24.se/…HR-B-1018-05.pdf (2005-07-05).
E-bok “Jakten på en mördare”, Tobias Barkman, 2009.
Bok “Utan rättssäkerhet”, Nina Ohlsson & Ulf Olsson, 2006.
* NFC hette tidigare SKL (Nationellt forensiskt centrum <– Statens kriminaltekniska laboratorium).

Teknikens under i Helén- & Jannica-fallen

I femton år misslyckades polisen med att hitta dubbelmördaren… trots att han själv kontaktade dem anonymt flera gånger och erkände morden. Det var till slut ny DNA-analysteknik som ledde polisen till mördaren.
[Uppdaterad 18 april 2018]

Det handlar om mordet på tioåriga Helén Nilsson från Hörby och mordet på 26-åriga Jannica Ekblad från Malmö (bild ovan), i mars respektive augusti år 1989. De morden hade kanske förblivit olösta, eller så hade någon oskyldig dömts, om inte DNA-analystekniken utvecklats och förfinats. I båda offren påträffades spermier, men med dåvarande teknik kunde man inte få fram en DNA-profil ur den lilla mängd som det rörde sig om i dessa fall.

Polisutredningen i Helénfallet kom att bli den näst största i Sverige genom tiderna, efter Palmeutredningen, innehållande uppåt tiotusen förhör, flera tusen personnamn, hundratals bilnummer, totalt över 50.000 sidor.
Genom de femton åren var ett tjugotal personer i trakterna kring Hörby mycket intressanta i utredningen: pedofiler, sexdömda och andra obehagliga typer. Exempelvis en 43-årig tvåbarnspappa som satt på rättspsyk för annat brott. “Vi vet att han är skyldig”, sa polisen. Han utreddes i över ett år innan han avfördes i augusti 1998. Eller de två s.k. “kusinerna” som häktades hösten 2002, “Hörbymordet på väg att klaras upp” rapporterade media då.

En del av spermierna som hade hittats i offren 1989 hade då förbrukats i en misslyckad analys. Resten av materialet var nedfryst, och med tiden uppstod ett missförstånd så att polisen trodde att det inte fanns något kvar. I november(?) 2002 återupptäcktes dock bevismaterialet, och när britterna framåt våren 2003 hade ny teknik sändes dna-provet till deras laboratorium i England. I augusti 2003 kunde de leverera den efterlängtade DNA-profilen. Den matchade inte “kusinernas” DNA och därmed kunde förundersökningen mot de två männen läggas ned.

År 2004 började polisen samla in DNA från ett trettiotal personer som förekommit i utredningen genom åren… plus en Ulf Olsson som polisen nyligen hade fått ett vagt tips om. Listan med de trettio personerna var sorterade med de mest misstänkta först. Polisen hoppades få en träff i början på listan så att inte alla behövde testas. Ulf Olsson var bland de sista.

Efter att ha testat de flesta på listan utan nån träff, så kom den 23 juni beskedet från SKL* att Ulf Olssons DNA matchade DNA-profilen i Helén-fallet.
(Analysen i England gällande Jannica-fallet var inte klar än, men det skulle senare visa sig bli träff där också. Polisen hade redan från börjat anat att det fanns ett samband mellan de två morden, det fanns likheter i skadorna och hundhår på båda offren).

Bild ovan: 1: fyndplats Helén Nilsson, utanför Tollarp. 2: fyndplats Jannica Eklund, utanför Hässleholm. Stugan: Ulf Olssons stuga i Bokeslund stugområde i Höör. I stugan hittade polisen år 2004 Jannicas DNA i blodrester under golvet. Inga spår från Helén hittades i stugan.

Bakgrund Ulf Olsson

Ulf Olsson, 1993

Utdrag ur mördarens bakgrund. Ulf Olsson, född i dec 1951 i Höör (en mil från Hörby), var 37 år när de båda morden begicks. Hade då en stuga i Höör. Jobbade inom verkstadsbranschen. Ägde en militärgrön Volvo kombi (sägs varit ett eget hemmabygge av två bilar). Var ‘återförsäljare’ av hembränd sprit. Hade varit gift två gånger med kvinnor. Konsumerade mycket alkohol. Lär inte använt narkotika. Tog körkort vid 18 år. Militärtjänstgöring som “malaj”. Medlem i skytteförening och i hemvärnet.
Tidigare kontakter med rättsväsendet: åtalad 1976 för en knivskärning på en buss, friades av vittnesuppgifter. 1988: rattfylleri, blev av med körkortet ett tag.
Hade tre bröder och en syster.

Denne Ulf var prostituerad, och hade en hallick i Malmö. Var bisexuell eller transsexuell (varierar mellan olika källor, enligt sin egen bok har han aldrig velat byta kön och ansåg sig därför inte transsexuell. I sex med män uppges han alltid haft den kvinnliga rollen).

(Den 26 sept 1989, knappt två månader efter morden, skickade han ett anonymt brev till polisen med en slags kort förklaring till morden på Helén och Jannica).

År 1990 fick han en son i ett samboförhållande med en kvinna. Det förhållandet inleddes okt-nov 1989, dvs inte lång tid efter morden.
År 1991 tog det slut då sambon och barnet flyttade. Efter detta blev hans umgänge med sonen minimal.

(I april samma år, 1991, kontaktade han polisen anonymt via telefon, erkände morden och lämnade en del detaljer om morden, sa att mordet på Helén bara “kom över mig”, “det var en ren tillfällighet att det blev Helen”, samt lämnade en del felaktiga uppgifter om sig själv t.ex. att han aldrig varit gift och inte hade några släktingar).

Därefter och fram till gripandet 2004 tycks det gått utför med både jobb och annat. T.ex. 1993 blev hans tillhörigheter utmätta av kronofogden, pga att han inte betalade underhåll till ex-sambon och barnet, vilket även skildrades i ett tv-program (“Kronofogden kommer”).

(I november 2002 kontaktade han polisen anonymt via telefon, sa bl.a. att de två häktade männen (“kusinerna”) är fel personer, och att “det är jag som gjort det”).

År 2003 dömdes han till böter för att ha limmat fast spik och skruv på en väg i Vimmerby (i syfte att punktera bilen för en som jobbade på socialkontoret), vilket medförde att ett tiotal fordon fick punktering.

(Den 26 maj 2004 kontaktade han polisen anonymt via telefon och erkände morden).

(Den 31 maj 2004, nio dagar innan han topsades av polisen, fick polisen ett anonymt brev innehållande en diskett, i en fil fanns texten “Det finns inget att säga. Hade jag aldrig blivit så mobbad och trakasserad i Hörby grundskola så hade det väl aldrig hänt. Det är bara jag inblandad. Helen o Janike”).

Den 9 juni 2004 topsades han frivilligt.
Den 23 juni samma år greps han. Nekade till brott.
Dömdes i april 2005 mot sitt nekande till livstids fängelse för mord, människorov och grov våldtäkt. I juni 2005 ändrade hovrätten påföljden till rättspsykiatrisk vård med särskild utskrivningsprövning.
År 2006 utkom boken “Utan rättssäkerhet”, av en kvinnlig kusin och UO.
Han bloggade mycket från rättspsyk och argumenterade för sin oskuld ända fram till 10 januari 2010 då han begick självmord.

Bevisningen

Bevisen gällande Helén:

– DNA/spermier i könet: analysen talar extremt starkt för att den sperman kommer från Ulf Olsson. Sannolikheten för att det kommer från annan person, ej släkt med UO, bedöms vara 1 på 43 miljoner. Motsvarar starkaste graden i NFC:s* nuvarande utlåtandeskala, dvs +4 (där sannolikheten för att det kommer från annan person inte får vara högre än en miljondel).
UO:s syskon har uteslutits med DNA-test.

– Ett könshår på tejpen runt plastsäckarna: kan inte uteslutas komma från UO (enligt mitokondrie-DNA-analys). Svagt bevisvärde i sig, “talar visserligen i någon mån för att han haft med mordet att göra men kan inte anses binda honom till detta”, enligt tingsrättsdomen.
Lär motsvara grad +1 på NFC:s nuvarande utlåtandeskala (“Resultaten talar i någon mån för att…”).

På tejpen hittades även två huvudhår från en okänd person (UO och Helén kunde uteslutas). Samt ett hårstrå från Helén.

Bevisen gällande Jannica:

– DNA/spermier i könet: analysen talar extremt starkt för att den sperman kommer från Ulf Olsson. Sannolikheten för att det kommer från annan person, ej släkt med UO, bedöms vara 1 på 1 miljard. Dvs det talar ännu starkare än Helénanalysen för att det kommer från UO.
UO:s syskon har uteslutits med DNA-test.

– Jannicas blod i UO:s stuga. I juni 2004 hittades blod under golvlister i UO:s stuga (som han sålde 1990, året efter mordet). De blodbesudlade listernas sammanlagda längd var 3,5 meter.
Enligt tingsrättsdomen “kunde man hålla för visst att blod / DNA från ett provområde kommer från Jannica Ekblad samt kunde man beträffande ett andra provområde anse att skäl talar för att blod / DNA kommer från Jannica Ekblad”.
Bedömningen “hållas för visst” respektive “skäl talar för att” motsvarar i NFC:s nuvarande utlåtandeskala grad +4 och grad +2. Dvs det talar extremt starkt för att blodet kommer från Jannica.
(Inget blod eller andra spår från Helén hittades i stugan).

– Ett vittne som talat med Jannica i Malmö på kvällen sa att Jannica skulle resa bort med en man/sexkund som hon var rädd för och som hade en Volvo kombi.

Bevisen gällande båda:

– Anonyma erkännanden, som man kunde visa kom från UO. De anonyma kontakterna gjordes via telefon på kvällstid hem till spaningsledarens bostad, och med brev som skickades till polisstation:

26 sept 1989: ett brev, med bokstäver urklippta ur en tidning.
6 april 1991: fem telefonsamtal. Refererar även till brevet i sept 1989.
20 nov 2002: ett telefonsamtal. Refererar även till samtalet i april 1991.
21 nov 2002: ett brev. Fortsättning på tfn.samtalet dan innan.
26 maj 2004: ett kort telefonsamtal.
31 maj 2004: ett brev med diskett innehållande kort erkännande.

Utskrift av de anonyma erkännandena finns på separat sida.

Utöver ovanstående finns även några vittnen som berättade om obehagliga saker UO hade sagt och som kan haft koppling till morden.
Och en uppgift från vårdcentralen att UO sökte vård för ett armbrott morgonen den 4 augusti 1989, dvs efter natten då Jannica mördades, vars skada man antar inträffat i ett våldsamt handgemäng med Jannica.

Mer om brottsoffren

Tioåriga Helén Nilsson (född 19780618) försvann måndagen den 20 mars 1989 i Hörby när hon var på väg till en affär. Sex dygn senare, söndagen den 26 mars, återfanns hennes döda kropp drygt två mil från Hörby, i ett stenparti en bit in på en markväg i Bröd utanför Tollarp.
Den nakna kroppen var inlindad i tre svarta sopsäckar omlindade med tejp. Hon hade blivit utsatt för grovt våld mot huvudet och kroppen, och strypt med snara. Det fanns spermier och bristningar i könet. På tejpen hittades fyra hårstrån från människa, samt sex strån från hund och ett från katt.

Av de fyra mänskliga hårstråna kom ett från Helén, ett var könshår, två var huvudhår. Ur tingsrättsdomen: “Sammanfattningsvis visar analysen att könshåret inte kan uteslutas komma från Ulf Olsson, medan det är uteslutet att huvudhåret kommer från Ulf Olsson.”

Dvs könshåret kom antingen från UO eller någon annan, och de två huvudhåren från en okänd person.

26-åriga Jannica Ekblad (född 19630628) lämnade en bekant på torsdagskvällen den 3 augusti 1989 för att resa bort över natten med en man som skulle köpa sex av henne. Hon sa till sin bekant att mannen hade en Volvo kombi. Nästa morgon, fredagen den 4 augusti, hittades Jannicas döda kropp på en rastplats i Vedema utmed riksväg 24 mellan Hässleholm och Hörja. (Drygt tre mil från där Helén hittades).
Den nakna kroppen låg mitt på rastplatsens vägbana. I ett dike i närheten hittades en svart sopsäck med hennes blod. Hon hade blivit utsatt för grovt våld mot huvudet och kroppen, och utsatt för stryptag eller åtdragning med snara. Det hittades enstaka spermier i könet. På kroppen och på pellets intill denna hittades 61 hårstrån från hund och 7 från katt.

Mera:
De anonyma erkännandena i Helén- och Jannica-fallen. Längst ner på den sidan (under “Slutsats…”) visas också hur man kommer fram till att det var UO som låg bakom de anonyma kontakterna.


Källor:
Tingsrättsdomen: minfil.org/…B_2592-04__TR_.pdf (2005-04-06).
Hovrättsdomen: mysterium24.se/…HR-B-1018-05.pdf (2005-07-05).
E-bok “Jakten på en mördare”, Tobias Barkman, 2009.
Bok “Utan rättssäkerhet”, Nina Ohlsson & Ulf Olsson, 2006.
* NFC hette tidigare SKL (Nationellt forensiskt centrum <– Statens kriminaltekniska laboratorium).

 

Röran i omständigheterna kring döden

Det är okänt om Kevin kan beskåda oss, och omständigheterna, från en annan plats. Mänskligheten vet ju egentligen ingenting om såna saker.

Bild ovan: “MÖRDAD. Än har ingen anhållits för mordet på fyraårige Kevin.”  (Tidningsklipp från 1998-08-29, dvs knappt två veckor efter Kevins död som inträffade den 16 augusti).

Skadorna på Kevin, som de beskrivs enligt media m.fl, vittnar knappast om en olycka:

Halsen: “på halsens framsida”, “runt halsen”.
Huvudet: “ett stort sår i bakhuvudet”.
Underlivet: “skador runt underlivet”.
Sticksår (flera sticksår, f.n. okänt var).

Polisutredningen 2018 föreslår olycka med lastpall som en tänkbar dödsorsak. (T.ex. lastpall som nån ställt på högkant, som fallit över Kevin och som sedan transporterats bort av någon). Men i den förklaringen nämns inte hur skadorna runt underlivet och sticksåren har uppstått. Dock kan det vara en hållbar förklaring om de skadorna kan ha uppstått efter döden (f.n. okänt om rättsläkaren gjort någon sådan bedömning).

Bild nedan, tidningsklipp från 1998:

1998-08-25:
“Flera boende i området Dottevik berättar dock om att flera äldre barn hotat att ge sig på Kevin för att sätta honom på plats eller “hämnas” på honom av olika skäl.” .

1998-09-16:
“…Vi tror att ungefär 15 barn fanns runt mordplatsen då Kevin mördades.”

1998-11-02:
“Föräldrar ljög. Inte bara barn har ljugit i utredningen. En del föräldrar har av rädsla för en social katastrof tvingat sina barn att fara med osanning. De har varit rädda för att deras barn varit inblandade i dödsmisshandeln. I utredningen har också vuxna skyllt på andras barn för att föräldrarna är ovänner.”

Bild nedan, tidningsklipp från 4 september 1998:

Rubriktext: “Jag var med när Kevin dödades”. “12-årig pojke berättar för polisen”. (Detta gällde alltså inte nån av de två s.k. bröderna).

Enligt åklagaren i polisutredningen 2018 bör sista iakttagelsen av Kevin varit strax efter kl 17.
Tidpunkten för döden var troligen mellan kl 17 och 18 eller något senare:
“Kevin dog någon gång mellan klockan 17 och 21.40, uppger Niclas Wargren.
– Vi har inte lyckats klarlägga sista iakttagelsen i livet av honom, men det bör vara någon gång strax efter 17. Sedan blir det lite mer osäkert. Rättsläkaren kan inte riktigt säga när, men man säger att det är mer som talar för att han avlidit i början av tidsperioden än i den senare delen av den, säger åklagaren.” (31 mars 2018, Expressen).

Ovanstående lilla urval av tidningsklipp
antyder röran i omständigheterna kring Kevins död.
Och att Kevin var omgiven av barn.

Blek trovärdighet i nya Kevin-utredningen

Efter att nu även ha lyssnat på presskonferensen från förra veckan så bleknar trovärdigheten i senaste Kevin-utredningen (2018).

Övertolkning av skrik i bostadsområdet

Åklagaren tyckte att tidpunkten för Kevins död kan avgöras utifrån ett eller flera skrik som olika personer sade sig ha hört i bostadsområdet omkring sextiden. Åklagaren:
“…ett eller flera skrik omkring 18-tiden… som olika personer berättat om… och uppgifter om en bensintankning vid den tiden… en omständighet som med betydande styrka talar för att bröderna ej kan varit där.”

Det är en blek slutsats från utredningen. Det fanns många barnfamiljer i det bostadsområdet. Barn leker högljutt och skriker av en mängd andra orsaker än att de är i fara eller håller på att dö. Skriket kan t.o.m. kommit från några som till sin förskräckelse hittade Kevin död, och som sedan inte ville ha med polisen att göra.

Att folk var ovilliga att prata med polisen framgår i polisens rapport från den tiden (1998):
– “… polisen upplevde det som att många av barnen ljög om allt möjligt.”
– “… Barn som genom egna erfarenheter lärt sig att det är förenat med livsfara att säga något av innehåll till en person i uniform. När de förhördes blev de intressanta eftersom de ljög om allt.”
– “… Och när vi började kontrollera alla barnen och föräldrar i området, jag ska inte säga att de ljög, men de undanhöll information som var viktig för oss.”

Anm: häromdan uppgav media att Kevin antas ha dött mellan kl 17 och 21.40, enligt åklagaren i utredningen. Och att det lutar mer åt början än senare delen av den tidsperioden, enligt åklagaren. Dvs att döden inträffade vid kl 17-18-tiden eller något senare.

Övertro på plantering av falska minnen

Att det skulle ha planterats falska, självutpekande minnen i en hel familj, även hos de båda föräldrarna, verkar inte trovärdigt. Därför att:

– Det var minnen som hade stor negativ inverkan på hela familjen, som pekade ut familjens två barn på ett mycket obehagligt sätt. Såna allvarliga minnen låter sig knappast planteras hos flera vuxna i en familj så enkelt som det har framställts, särskilt inte när det handlar om deras egna barn.

– Under de flera månader som utredningen pågick umgicks familjemedlemmarna med varandra och kunde jämföra vad som sagts. Under såna förutsättningar är det osannolikt att föräldrarna skulle låta den typen av falska minnen få fotfäste hos dem själva.

Lika osannolikt verkar det vara att falska minnen låg bakom pappans anteckningar efter utredningen om vad barnen hade sagt. T.ex. där pappan ritade den skiss som han uppgav att ena barnet hade gjort en stund efter att de kom inrusande från stranden samma eftermiddag som Kevin dog:

Då är det betydligt mer sannolikt att det som föräldrarna uppgav att barnen hade sagt samma eftermiddag faktiskt var sant, att de hade sett Kevin ligga död i vattnet. (Vilket förstås inte bevisar att barnen även var involverade i Kevins död). Exempelvis att bröderna var borta några minuter från hemmet, upptäckte Kevin och sedan sprang tillbaka.

Den nya utredningens övertolkning av uppgiften om skriket, och det lättvindiga påståendet om plantering av viktiga minnen hos båda föräldrarna, förtar helhetsintrycket och sår tvivel i resten av utredningens slutsatser.

Utredningen hade haft större trovärdighet om man inte varit så angelägen att sopa bort allt som pekar på att bröderna överhuvudtaget varit i området. Man hade kunnat undvika övertolkningar och ändå avfört alla från utredningen.

Om man som den nya utredningen utgår ifrån att ingen av brödernas uppgifter “beskriver nåt självupplevt” (som en av utredarna uttryckte det i slutet på presskonferensen), att man bestämmer sig för att allt som barnen sa var falskt, inklusive uppgifter om andra personer som barnen uppgav sig ha sett, så kan det försvåra eller omöjliggöra eventuella fler försök att lösa fallet.

Mera:
Kevin-fallet enligt 2018 års polisutredning.
Kevin-fallet enligt polisen 1998.
Kevin-fallet (kategori).

40 miljoner i skadestånd

Kaj Linna som fick resning och friades efter nästan tretton år* i fängelse får nu 18 miljoner kronor i skadestånd, meddelade JK nyligen. Det är skattefritt.
[Uppdaterad 6 april 2018]

För en löntagare motsvarar* 18 miljoner kr i fickan för den tiden en bruttoinkomst på cirka:

255.000 kr i månadslön.
– 3,1 miljoner kronor i årslön.
– 39,8 miljoner kronor totalt efter 13 år.

En hyfsad lön för att göra ingenting, om de tretton åren med starkt begränsad rörlighet hade varit frivilliga. Exempelvis om Linna hade ljugit medvetet och angett sig själv… om Linna hade erkänt mordet på Roger Lindberg… och om Linna själv hade levererat flera uppgifter som pekade på att han var skyldig… om Linna i domstol hade strävat efter att fällas för mord… och om Linna hade författat och publicerat en bok där han berättade om mordet…
Om Linna hade gjort allt detta och efter 13 år avslöjat att han ljugit om alltihop, och då fått x miljoner i skadestånd. Då hade det varit en ganska bra affär för honom.

Men så är inte fallet, Linna nekade från första början och dömdes mot sitt nekande. I motsats till en annan morddömd som också friades efter många år, se nedan.

Riksåklagarens uppmuntran till ljug

Riksåklagaren verkar uppmuntra svenskarna att ljuga inför rättsväsendet. Det är kontentan av riksåklagarens uttalande förra månaden om författaren Sture Bergwall som liksom Linna var frihetsberövad många år. Men som i motsats till Linna var det av egen vilja, enligt Bergwalls egna uppgifter. Riksåklagaren tycker att staten ska ta fulla ansvaret, trots att Bergwall själv i efterhand har uppgett att han ljög medvetet och att han anser sig ha ansvar i det hela.

Det är JK som beslutar om skadestånd. Vad som var anledningen till att riksåklagaren formellt framförde sin åsikt till JK framgick inte.
Hur som helst, om DU kära läsare som aldrig mördat nån känner dig manad att med lögner och tricks bli dömd och berömd under det kommande decenniet, för att därefter få ett fett skadestånd, då tycks du ha nuvarande riksåklagarens fulla stöd.

(Förtydligande: ovanstående stycke om RÅ har inget att göra med Kaj Linna eller bröderna Lindberg-fallet).

Bakgrund till skadeståndet

Hur ser egentligen bakgrunden ut till Linnas skadestånd? Här är en sammanfattning.
Linna dömdes år 2004 av tingsrätten till livstids fängelse för:
– mord och grovt rån hos bröderna Lindberg i Kalamark år 2004,
– och för inbrottsstöld i en Konsumbutik i Arjeplog år 2000.
Domen överklagades till hovrätten utan framgång för Linna.
Bevisningen bestod av vittnesmål (som påstod sig ha indirekta uppgifter om brottet) och av indicier.

Linna sökte resning åren 2006 och 2010 utan framgång.

I december 2016 beviljade HD resning eftersom huvudvittnet hade ändrat sin berättelse. Linna hade då sökt resning för mordet och rånet, men inte för inbrottsstölden.

Den 2017-06-15 friade hovrätten Linna från åtalet för mord och grovt rån. (Han släpptes fri redan två veckor tidigare, i väntan på domen).
När det viktigaste beviset (huvudvittnet) sjönk i trovärdighet så nådde inte totala bevisningen längre upp till fällande dom. Dessutom bestod bevisningen av indicier som var för sig kan minska i bevisvärde om något av de övriga bevisen minskar i värde.
Hovrätten säger att “Det saknas bevisning som direkt binder Kaj Linna till de åtalade gärningarna.”. Och angående diverse indicier: “…kan inte sammantagna sägas bilda ett mönster som har något större bevisvärde i skuldfrågan.”

Gällande inbrottsstölden, som han alltså inte friades från, så tycks PÅFÖLJDEN för det brottet så att säga ‘försvinna’ enligt följande:
– Den typen av brott kan ge fängelse i högst två år.
– Men, någon påföljd har aldrig ådömts för det brottet eftersom det bakades in i livstidsdomen gällande mord och grovt rån.
– Eftersom det gått mer än 15 år sedan det brottet begicks (år 2000), så får man i efterhand inte ådöma någon påföljd.

Linna får därför ingen påföljd för inbrottsstölden. Och det är anledningen till att man inte räknar bort detta (högst 2 år) från de cirka tretton åren han totalt varit frihetsberövad och som han nu får skadestånd för.


* KL satt fängslad tiden 2004-12-29 (tingsrättsdomen) till 2017-06-15 (friande hovrättsdomen, dock släpptes han redan den 30 maj i väntan på hovrättsdomen), samt i häkte före tingsrättsdomen 2004, vilket sammanlagt blir cirka tretton år frihetsberövad.
* Beräknad “bruttoinkomst” med reservation för ev. felaktigheter i verktyget som användes: ekonomifakta.se/…/Rakna-ut-din-skatt (kommun Älsvbyn, födelseår 1962, inga övriga inkomster).
Och beräkningen gäller utifrån dagens (år 2018) skattesatser och regler, resultatet kan avvika från en noggrannare beräkning för de tretton åren.
18 miljoner skattefritt fördelat på 13 år blir 115.385 kr i månaden, vilket enligt ovan motsvarar en bruttolön på 255.000 kr per månad. (Det blir 55 % i kommunal + statlig inkomstskatt).

Tiden fram till ubåtsfärden

Här granskas tiden fram till ubåtsfärden i Kim Wall-fallet. Detta inlägg kompletterar tidslinjen i tidigare inlägg.

I mars 2017 flyttade Kim Wall och pojkvännen till musikkollektivet “Musikværftet” på Refshaleön. Egentligen var boende inte tillåtet där, det var avsett för ljudstudior och övningslokaler, så det tycks varit ett temporärt boende.

Huset som Wall flyttade till låg mitt emellan Peter Madsens verkstad och ubåtskajen, med endast ett par minuters promenad åt vardera hållet:

Bild ovan: KW = Kim Walls bostad, PM = Peter Madsens verkstad (som även lär använts som bostad), samt ubåtskajen.

Från Walls bostad var det ca 200 meter till Madsens verkstad, och ca 200 meter åt andra hållet till kajen där ubåten låg förtöjd. (Tvåhundra meter motsvarar 2 – 3 minuters promenad).
Varje gång Madsen rörde sig mellan sin verkstad och ubåtskajen kan han ha passerat området med Walls hus med musikkollektivet. Där fanns också en bar med uteplats och öppen eld, där Madsen ibland satt som “en lugn och tyst kille” enligt vittnen.

Den 24 mars 2017 lär Wall ha kontaktat Madsen (det kan ha varit kort tid efter hennes flytt till Refshaleön). Hon ville intervjua Madsen för en artikel om “rymdkapplöpningen på Refshaleön”. (Madsen byggde ju även raketer).
Det tycks dock inte gjorts någon intervju vid det tillfället.

Drygt fyra månader senare, torsdagen den 10 augusti 2017, beslutades att de skulle göra ubåtsfärden. Till saken hör också att Wall och pojkvännen hade en avskedsfest med några vänner den kvällen, eftersom paret snart skulle resa till Kina.

Så långt är uppgifterna som sipprat ut till media samstämmiga. Men för den inledande kontakten under torsdagen 10 augusti förekommer olika varianter av händelseförloppet:

– Variant 1: Madsen kontaktade henne (“efter fyra månaders tystnad”). Och Madsen föreslog att de skulle åka ubåt, samma kväll.
– Variant 2: Wall kontaktade honom. Och Wall frågade om de kunde ta en ubåtstur, samma kväll.

Variant 1 passar bättre in på teorin att Madsen hade planlagt det hela.

Variant 2 förekommer framför allt i senaste tidens danska tidningsartiklar, och är ungefär som följande:
Hon (Wall) ringde till honom (Madsen) “klokken 16.38” den 10 augusti. De träffades en kort stund i hans verkstad, Wall frågade om de kunde ta en tur i hans ubåt. Madsen föreslog nästa dag, men det kunde Wall inte, så de enades om att segla ut samma kväll.

Bild ovan: i Madsens verkstad.

Kring 18.30 sände Madsen en bild på ubåten till Wall och ett meddelande att skeppet var klart för avfärd (citat från dansk artikel):
“»Skibet er klar og i god stand. Venter bare på magasinet Wired’s reporter,«
Kim Wall svarede: »Fantastisk. Er blot nogle få minutter herfra.«”

Vid 19-tiden avseglade Wall och Madsen med ubåten (i ytläge).
Wall lämnade alltså avskedsfesten för några timmars ubåtsfärd, vännerna stod en bit norr om ubåtskajen, vinkade och beskådade avfärden.

Huruvida intervjun för Walls artikel redan var genomförd, eller var tänkt att göras under ubåtsfärden eller efteråt, är oklart.

Relationen mellan Wall och Madsen?

Både åklagaren och Madsen säger att Walls och Madsens relation var “professionell”. Och enligt åklagaren finns inga belägg för att Wall och Madsen träffats tiden mellan 24 mars och 10 augusti.
Det skulle knappast gynna Madsen eller åklagaren om något annat framkom, t.ex. att Wall och Madsen hade träffats eller umgåtts en del före den 10 augusti.
Det verkar dock smått osannolikt att de aldrig skulle ha råkat träffas under de dryga fyra månaderna, med tanke på att Wall bodde såpass nära verkstaden och ubåten.

Ubåtsfärden

– Kl 20.16 (torsdag 10 aug): Wall messar från ubåten till sin pojkvän, det är sista livstecknet från henne (citat från dansk artikel):
“Sidste livstegn fra Kim Wall var fire sms-beskeder på engelsk:
»Jeg er stadig i live, forresten«
»Men går ned nu«
»Jeg elsker dig!!!!!!«
»Han har endda taget kaffe og kager med.«”
Dvs:
“Jag lever fortfarande, förresten. Men går ner nu. Jag älskar dig!!!! Han har även tagit med kaffe och kakor.”

Mera om ubåtsfärden och brotten får troligen vänta tills domen har fallit och fler uppgifter har offentliggjorts. (I Danmark är det sekretess på förundersökningen ända fram till domen).

Mera:
BDSM-spåren i Kim Wall-fallet.

Oj oj vilka otursförföljda läkare

‘Obducenten’ och ‘allmänläkaren’ har fått avslag hela tio (10) gånger hos landets högsta rättsinstanser under åren 1989 till 2014. Vi tittar närmare.
[Uppdaterad 28 mars 2018]

Ett 20-tal domstolsärenden och rättegångar har hanterat daCosta-fallet, ‘obducenten’ och ‘allmänläkaren’ sedan 1988. Även Europadomstolen lär varit involverad ett par gånger, utan framgång för de två läkarna.

Catrine da Costa

Över hälften av dessa har handlat om resningsansökningar m.m. i olika instanser. Exempelvis till de högsta rättsinstanserna har läkarna vänt sig:
Sju (7) gånger till Högsta förvaltningsdomstolen, gällande prövningstillstånd samt resningsansökningar, under åren 1992 till 2014.
Tre gånger till Högsta domstolen, gällande prövningstillstånd, resningsansökning samt skadeståndskrav, åren 1988 till 2012.
Resultatet: avslag på ALLT.

Begrepp som “rättshaverister” får en ny dimension här. Eller “otursförföljda” om man hellre föredrar det. Dock är Catrine da Costa den med största oturen i det här fallet, hon blev av med livet.

Rättegångar m.m. (inte Europadomstolen), kort version:

*- 1988: Tingsrätten (mars).
*- 1988: Tingsrätten (juli).
– 1988: Svea hovrätt (september).
– 1989: Högsta domstolen.
– 1989: Kammarrätten.
– 1989: Högsta förvaltningsdomstolen.
*- 1991: Kammarrätten.
– 1992: Högsta förvaltningsdomstolen.
– 2000: Högsta domstolen.
– 2001: Svea hovrätt.
– 2001: Högsta förvaltningsdomstolen.
– 2004: Högsta förvaltningsdomstolen.
– 2010: Tingsrätten.
– 2010: Svea hovrätt.
– 2011: Högsta förvaltningsdomstolen (februari).
– 2012: Högsta domstolen (juli).
– 2012: Högsta förvaltningsdomstolen (augusti).
– 2013: Högsta förvaltningsdomstolen (april).
– 2014: Högsta förvaltningsdomstolen (januari).

De markerade åren (1988,1988,1991) i ovanstående lista är rättegångar med full bevisprövning. Alla tre ledde till samma slutsats gällande styckningen, men den första rättegången (som ledde till fällande beslut även gällande mord) revs upp innan domen avkunnades.

De två läkarna dömdes aldrig för något brott, fast det var nära i första rättegången (se mer nedan). I domskälen i de två följande rättegångarna (1988 och 1991) bedömdes att läkarna hade begått brott mot griftefriden, men att det då var preskriberat.

Rättegångar m.m, längre version:

‘Obducenten’ och ‘allmänläkaren’ var åtalade för mord, alternativt grov misshandel och grovt vållande till annans död (år 1984).
‘Allmänläkaren’ var även åtalad för grov otukt med barn och grovt sexuellt utnyttjande av underårig (sin dotter), och ‘obducenten’ även för misshandel (strypgrepp på en kvinna hösten 1983).

Färgmarkeringar: Högsta domstolen = grönt, Högsta förvaltningsdomstolen = mörk orange.

*- 1988 mars:
Tingsrätten beslutade (oenigt) att läkarna var skyldiga, men domen hann inte avkunnas. I väntan på att läkarna skulle genomgå rättspsykiatrisk undersökning uttalade sig nämndemännen i en intervju. Svea hovrätt ansåg att de uttalat sig olämpligt och därmed begått rättegångsfel. Hovrätten ålade därför tingsrätten att göra om rättegången.

*- 1988 juli:
Tingsrätten friade läkarna. Men i domskälen uppgavs ändå att det stod utom allt rimligt tvivel att läkarna hade styckat Catrine (men det brottet var preskriberat).

– 1988 sep:
Svea hovrätt avvisade läkarnas överklagan. (Eftersom läkarna inte hade någon fällande dom).
– 1989 jan:
Högsta domstolen nekade prövningstillstånd angående domskälen.

– 1989:
Justitiekanslern (Hans Stark) kritiserade hovrättens intervention 1988, JK ansåg att rättegångsfel inte hade begåtts.
– 1989:
Socialstyrelsen ansökte hos HSAN (hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd) om att läkarnas legitimationer skulle dras in, vilket också blev HSAN:s beslut (men inte enhälligt).
– 1989:
Kammarrätten upphävde HSANs beslut.
– 1989:
Högsta förvaltningsdomstolen ålade kammarrätten att ompröva ärendet helt inklusive med full bevisföring.

*- 1991 maj:
Kammarrätten gjorde en ny bevisvärdering och fann det vara ställt utom allt rimligt tvivel att de bägge läkarna hade styckat kroppen. Och de beslutade att återkallelsen av läkarnas legitimationer skulle bestå.
– 1992 feb:
Högsta förvaltningsdomstolen, avslog läkarnas ansökan om prövningstillstånd (från 1991) gällande kammarrättens dom från 1991.

– 2000 okt:
Högsta domstolen avslår en resningsansökan och besvär över domvilla i fråga om hovrättens beslut i sept 1988.
– 2001 feb:
Svea hovrätt avslår talan beträffande tingsrättens dom i juli 1988.

– 2001 maj:
Högsta förvaltningsdomstolen, avslår läkarnas resningsansökan (från 1999) gällande kammarrättens dom 1991.

– 2004 juli:
Högsta förvaltningsdomstolen, avslår läkarnas resningsansökan (från 2003) gällande kammarrättens dom 1991.

– 2007: läkarna stämde staten på 40 milj kr i skadestånd.

– 2009: mordet på Catrine da Costa preskriberades.

– 2010:
Tingsrätten, avslog läkarnas skadeståndskrav på 40 miljoner kr.
– 2010:
Svea hovrätt, beviljade inte prövningstillstånd gällande skadeståndskravet.

– 2011 feb:
Högsta förvaltningsdomstolen, avslår läkarnas resningsansökan (från 2010) gällande kammarrättens dom från 1991.

– 2012 juli:
Högsta domstolen, beviljade inte prövningstillstånd i hovrätten gällande skadeståndskravet. Fann att de flesta anspråk var preskriberade och resten grundlösa. Tingsrättens dom stod därför fast.

– 2012 aug:
Högsta förvaltningsdomstolen, avslår läkarnas resningsansökan (från 2012 jan) gällande kammarrättens dom från 1991.

– 2013 apr: Högsta förvaltningsdomstolen, avslår läkarnas resningsansökan (från 2012 nov) gällande kammarrättens dom från 1991.

– 2014 jan:
Högsta förvaltningsdomstolen, avslår läkarnas resningsansökan (från 2013 maj) gällande kammarrättens dom från 1991.

– Dessutom:
ett par vändor till Europadomstolen, men det blev avslag där också.

Anm: ovanstående lista bygger delvis på uppgifter från media.

Sviten 2012 till 2104

Bakom sviten med de tre resningsansökningarna 2012–2014 stod läkarnas ombud Lars-Erik Tillinger, en krutgubbe som 1989 var en av ledamöterna i HSAN (hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd). Tillinger var redan då emot att de två läkarnas legitimationer skulle återkallas.
Tillinger var 92 år när han lämnade in resningsansökan i januari 2012. Han avled vid 97 års ålder (hösten 2017).


* Högsta förvaltningsdomstolen, HFD, benämndes “Regeringsrätten” fram t.o.m. 2010.

Kevin-fallet enligt 2018 års polisutredning

I det tidigare inlägget “Kevin-fallet enligt polisen 1998” visades vad den dåvarande förundersökningen kom fram till. I detta inlägg visas resultatet av den nya utredningen från 2018.

De båda “bröderna” avförs som misstänkta, liksom den dåvarande 13-14-årige pojke som tidigare varit aktuell i utredningen, och förundersökningen läggs ner. Orsaken till Kevins död har heller inte gått att fastställa. Enligt utredningen kan det inte uteslutas att Kevin dog i en olycka.
Det centrala i den nya utredningens beslut är:

– Det finns inga vittnen till att bröderna bråkat med Kevin eller varit där när Kevin dog.

– Det finns ingen annan stödbevisning (i form av teknisk bevisning eller indicier) till brödernas egna dåvarande uppgifter att de varit på platsen med Kevin.

– Brödernas dåvarande egna uppgifter att de varit på platsen med Kevin kan ifrågasättas om de var självupplevda. Liksom föräldrarnas dåvarande uppgifter om vad barnen hade sagt i hemmet om vad som hade hänt med Kevin.
Dvs hela familjen antas haft falska minnen… (båda bröderna, pappan, styvmamman) som uppstått under den dåvarande utredningens gång.

– Det finns uppgifter om iakttagelser av bröderna som tyder på att de inte befann sig nere vid stranden.

Generellt gäller att man inte kan fällas enbart utifrån egna erkännanden, det krävs mer som t.ex. vittne, teknisk bevisning eller indicier.
Om två personer hävdar att de dödat någon tillsammans, så fungerar de som varandras vittnen och bör kunna fällas utan ytterligare bevisning, om deras vittnesmål är trovärdiga. (Frågan är om det nånsin har inträffat att två trovärdiga personer erkänt att de haft ihjäl någon tillsammans utan att det finns någon form av ytterligare bevisning).
Men, i Kevin-fallet var det två små pojkar, den ene bara fyra år, och uppgifterna de lämnade i förhör var enligt den nya utredningen otydliga, motsägelsefulla och inkonsekventa.

Ur beslutet den 2018-03-27:

“De uppgifter som framkommit i förhör med de misstänkta är otydliga, motsägelsefulla och inkonsekventa. Det sätt genom vilka uppgifterna har kommit fram är dessutom sådana att det kan ifrågasättas om de är självupplevda. Uppgifterna bedöms inte vara sådana att de ensamma kan ligga till grund för slutsatsen att de utpekade orsakat K:s död eller att dom har varit närvarande då den inträffade.
Det saknas helt direkta vittnesiakttagelser som talar för att de misstänkta varit närvarande vid K:s död. Någon annan stödbevisning för det i form av tekniska spår eller annat finns inte heller.
De slutsatser som kan dras angående när och var K avlidit samt de uppgifter som finns om iakttagelser av de misstänkta vid den relevanta tiden talar med betydande styrka för att dom inte har varit inblandande i dödsfallet eller ens varit närvarande när det inträffade.
Bevisningen mot dom är därför sammantaget så svag att dom avförs från utredningen.”
Källa: aklagare.se/…./beslut_am62022_17.pdf .

Hejdå Kevin, och grattis till bröderna

Utredningen läggs alltså ner, så något slutgiltigt svar på hur Kevin dog lär vi aldrig få. (Om inte utredningen tas upp igen om några decennier med ny magisk analysteknik eller om en gärningsperson träder fram, vilket verkar mindre troligt).

De utredare med flera som var där 1998 och gjorde en annan bedömning får helt enkelt gilla läget.

Så hejdå Kevin, och grattis till de båda bröderna som tycks lidit oerhört.


– Pressmeddelande: aklagare.se/nyheter-press/….
– Äldre inlägg: Kevin-fallet enligt polisen 1998.

Ensam mördare eller konspiration

Här listas några fall där politiker och ledare har mördats eller utsatts för mordförsök, och där den officiella förklaringen eller en vanlig uppfattning är att dådet utfördes av en ensam person (dvs som inte planerade eller samarbetade med nån annan i konspiratorisk anda).
De konspirationsteorier som florerar i en del av fallen visas inte här, de får läsaren själv hålla reda på.

När en politiker mördas eller utsätts för mordförsök av en för politikern okänd person så är sannolikheten stor att motivet är av politisk art, det ligger i sakens natur. Politiker torgför sina åsikter offentligt och i media ända in i folks vardagsrum, och politiker är upphov till förändringar som kan ogillas starkt av en del medborgare… inklusive den enskilde galningen.

Lista, senast överst:

Jo Cox (politiker, UK):
2016: skjuten och knivhuggen till döds av Thomas Mair, som greps samma dag.

Anna Lindh (utrikesminister, SE):
2003: knivdödad i centrala Stockholm på varuhuset NK av Mijailo Mijailovic som lär haft ett “politikerhat”. M.M. greps två veckor efteråt.

Pim Fortuyn (politiker, NL):
2002: skjuten av Volkert van der Graaf, som greps direkt efteråt.

Olof Palme (statsminister, SE):
1986: skjuten i centrala Stockholm. En Christer Pettersson dömd för mordet men sedan friad, vittnesmålen ansågs otillförlitliga. Gärningsmannen iakttagen av hustrun, som också blev beskjuten, och av en man som på femton meters håll såg gärningsmannen bakifrån lunkades från platsen med ovanlig gångstil.

Ronald Reagan (president, US):
1981: utsatt för mordförsök. Skjuten av John Hinckley Jr, som greps på platsen.

Robert F. Kennedy (presidentkandidat, US):
1968: blev skjuten av Sirhan B. Sirhan som jobbade på hotellet där Kennedy hade hållit tal. Sirhan greps direkt på platsen.

Martin Luther King, Jr. (inte politiker men ledare för medborgarrättsrörelse, US):
1968: skjuten av James Earl Ray, som greps ett par månader efter mordet.

John F. Kennedy (president, US):
1963: skjuten i sin öppna bil (cabriolet) av Lee Harvey Oswald, som greps senare samma dag.

Kring flera av ovanstående fall snurrar diverse konspirationsteorier, till och med för mordet på Anna Lindh.
Palmefallet skiljer sig från övriga på listan genom att det inte finns någon skyldig i juridisk mening. (En man dömdes men friades senare). I det fallet finns inga bevis för att fler än en person var involverad, men det finns desto fler konspirationsteorier.
Liksom i fallet John F. Kennedy, där den misstänkte gärningsmannen inte hann ställas inför domstol eftersom han själv sköts till döds kort tid efter mordet på JFK.

Walkie-talkie-febern i Palmefallet

När polisen tre veckor efter Palmemordet bad folk om walkie-talkie-tips, så fick de det. I flera år. Men vad hade folk sett? Här visas liknande bärbara prylar från då. Walkie-talkie, mobiltelefon, polisradio m.m.
[Uppdaterad 18 mars 2018]

– Inledning
– Om walkie-talkie och komradio
– 1985 års bärbara prylar och walkie-talkie
– Sammanfattning

Efter att polisen den 21 mars 1986 – tre veckor efter mordet på statsminister Olof Palme – i media uppmanade “alla som sett personer med walkie-talkie höra av sig”, så regnade det in tips som gällde walkie-talkie eller kommunikationsradio. (Antalet* tips varierar mellan olika källor). En del av dem handlade om iakttagelser av män med walkie-talkie, i området vid mordplatsen eller i området kring makarna Palmes bostad som ligger drygt en kilometer från mordplatsen. Alla tips gällde dock inte själva mordkvällen.

Några exempel ur iakttagelserna, som i en del fall var ganska diffusa:
“…Höll apparaten i axelhöjd, pratade inte i apparaten…”,
“…Vittnet såg också en annan man som höll något mot örat…”,
“…Hade en antenn uppstickande i halslinningen…”,
“…Som talade i walkie-talkie . Mannen hade sett “farlig ut” och pratat tyska…”,
“…Hon hade sett en antenn och en del av apparaten…”,
“…Pratade i apparaten och vittnet hade sett ett “spröt”…”

Flera år efter mordet trillade det in walkie-talkie-tips. T.ex. två kvinnor hörde av sig sju (7) år senare, med en uppseendeväckande berättelse att de strax före skottet hade pratat med mördaren på trottaren. Han hade haft både walkie-talkie och en pistol han försökt gömma. Mannen hade inte haft öronmussla, kvinnorna hade hört en anropande röst ur walkie-talkiens högtalare och sedan hade mannen ett kort, märkligt samtal med den anropande personen. Kvinnornas uppgifter lär inte varit samstämmiga, och tycks varit missförstånd eller fantasier.

Var det onormalt många walkie-talkie-liknande prylar utomhus i Stockholm den fredagen? Vi vet inte. Det kan ha varit en helt normal förekomst av såna prylar i en storstad på den tiden.

Om walkie-talkie och komradio

En walkie-talkie är en handhållen komradio (kommunikationsradio).
Dåtidens privatpersoner med komradio kunde bl.a. använda PR-bandet (privatradio, 27 MHz). Kallades även “pladdermaskin” och “fylleindikator”.

Mobil komradio (handhållen, eller monterad i bil, båt, mc m.m) och stationär komradio kunde för privatpersoner vara allt ifrån en lätthanterad kommunikationspryl för enbart nytta och nöje… till en avancerad hobby som krävde utbildning (gällde ej PR-bandet).

En walkie-talkie fungerar nästan som en högtalande telefon, men man håller en knapp intryckt medan man talar. När man inte håller knappen intryckt så kan samtalspartnerns röst höras ur högtalaren, eller i en öronmussla om man vill vara diskret.

Alla andra (i samma område) som har en komradio inställd på samma frekvens, eller som har en “polisradio” som lyssnar på den frekvensen, kan höra samtalet.

När Kalle vill prata med Gösta så håller Kalle sin knapp nedtryckt och säger t.ex: “Kalle till Gösta, kom”, varefter Kalle släpper upp knappen.
Om Gösta inte vill att folk i närheten skall höra vad Kalle säger (ur Göstas högtalare), så kan Gösta använda en öronmussla i ena örat.
(Om Gösta är ett mördarproffs ute på uppdrag så använder han förstås öronmussla, kanske dold under mössa om det är på vintern).

Öronmussla kallas även hörsnäcka, öronpropp, öronsnäcka.
Kuriosa: på sextiotalet (1965) rapporterade media hur en elev på Beskowska skolan använt walkie-talkie och öronmussla för att fuska på en tentamen.

1985 års bärbara prylar och walkie-talkie

Bilden överst i inlägget samt nedan visar diverse prylar som fanns i Sverige vid tiden för Palme-mordet 1986. Prylarna var bärbara och kunde användas ute på stan.

Bild ovan: collage med annonser från år 1985. Samt några mobiltelefonbärare med telefoner från före 1986.

Samtliga prylar ovan har en antenn (som inte syns på bilden) utom kassettbandspelaren.

På ovanstående bild med prylar från 1985 visas walkie-talkie, mobiltelefon, polisradio, vanlig radio samt kassettbandspelare:

Walkie-talkie för privatpersoner (använder PR-bandet). Nr 4 och 5 på bilden.
Även kallad pladdermaskin, badradio, fylleindikator, kärt barn har många namn.

De vid nr 5 på bilden (1195 kr) har 3 W (watt) effekt, med räckvidd upp till några kilometer beroende på yttre förutsättningar. Nr 4 på bilden har lägre pris och kortare räckvidd.

Privatpersoner kunde köpa en ny walkie-talkie till överkomligt pris i närmaste välsorterade radioaffär eller på postorder. Eller begagnad genom dagstidningarnas radannonser (exempel: “WalkieTalkie 2 st 2w 300:-/st”).

Mobiltelefoner, med axelremsväska (ej i bild). Nr 7 till 9 på bilden.
Det fanns hundratusen mobiltelefonabonnenter i Sverige år 1985, och ännu fler vid tiden för mordet den 28 februari 1986. Dåtidens mobiltelefoner kunde bäras omkring i axelremsväska (om de inte var fastmonterade i bil e.dyl), t.ex. från bilen till hotellrummet, från bostaden till bilen, från bostaden till nån bekants bostad, osv. Själva telefonluren hade ungefär samma storlek som en walkie-talkie. Man kunde ringa ståendes eller gåendes på trottoaren, eller var man råkade befinna sig.

Att en del av dessa över 100.000 mobiltelefonabonnenter rörde sig mitt i Stockholm i det aktuella området den aktuella kvällen – utan mord i sinnet – är fullt sannolikt. Några av dem kan burit en bärbar mobiltelefon med axelremsväska. De kvällsflanörer som såg en sådan ringare med sin lur i handen kanske inte uppfattade väskan eller inte förstod att det var en mobiltelefon, utan trodde att det var en walkie-talkie de hade sett. (Särskilt efter att polisen i media hade uppmanat allmänheten att berätta om de hade sett några walkie-talkie-personer).

Kuriosa: år 1982 uttryckte Mobiras vd Jorma Nieminen sin framtidsvision:
“En dag kommer folk att gå med telefoner i fickan på samma sätt som de nu går med miniradioapparater.”
(Mobira tillhörde Nokia som tillverkade bl.a. den bärbara (axelväsk-) mobiltelefonen Mobira Talkman som lanserades 1984. Mer info).

Polisradio. Nr 3 och 6 på bilden.
Förutom polis, brandkår m.fl. kunde även trafik på PR-bandet avlyssnas. Dvs man kunde lyssna på privatpersoners komradio-samtal, vilket innebär att förbipasserande lätt kunde missuppfatta det som att radiolyssnaren själv var inbegripen i ett walkie-talkie-samtal.

Polisradio var förstås extra intressant i storstäder som Stockholm, och på helgerna när det är stökigare och polisen m.fl. har extra mycket att göra. (Palmemordet skedde sent en fredag kväll).

Privatpersoner kunde köpa en ny polisradio till överkomligt pris i närmaste välsorterade radioaffär eller på postorder. Eller begagnad genom dagstidningarnas radannonser.
För den som undrar så var polisradio helt laglig att inneha, lyssna på, osv. (Nuförtiden är den mesta polisradiotrafiken krypterad och går inte att avlyssna).
(Lyssna* på ett kort ljudklipp med polisradio från nittiotalet, se fotnoten).

Vanlig radio (nr 1 på bilden). Samt kassettbandspelare (nr 2), t.ex. “Walkman”, en slags föregångare till iPod o.dyl.

Sammanfattning

På den tiden (åttiotalet) fanns inte “sociala medier”, webben, Internet, sms, e-mail, smartphones och liknande.
Men det fanns fasta telefoner, och (dyra) bärbara (axelrems-) mobiltelefoner, och komradio till lågt pris, för de som ville kommunicera snabbt på distans.

Vad folk genom åren sagt till polisen att de sett, och där minnesbilderna verkligen är från rätt datum och område, och inte är fabler, kan exempelvis ha varit följande:

– Pladdermaskin (i form av walkie-talkie för PR-bandet).
– Mobiltelefon (iakttagarna såg bara luren, och missade väskan eller förstod inte vad det var).
– Polisradio (kan dessutom låta som ett komradio-samtal).
– Radio (kan på håll påminna om en walkie-talkie, med antenn).
– Annat som till utseendet kan påminna om walkie-talkie.
– Annan naturlig förklaring som t.ex. legitim väktare eller polis med walkie-talkie.

Bild ovan: några mobiltelefoner från före 1986. Man kunde ha “lådan” i en axelremsväska medan man höll telefonluren i ena handen och samtalade.

Mera:
När mobiltelefonerna började krypa ner i fickorna (1980-talet).
Palmemördaren, amatör eller proffs?.
Karta, Palmemordet.
Om Palme burit väst.
Myten om luntorna och Palmemordet.
10 miljoner skäl att skicka en puffra till Leif GW Persson.


* Tryck på knappen för att lyssna på ett kort ljudklipp med polisradio från nittiotalet:

* Antalet tips om walkie-talkie eller komradio som genom åren inkommit till polisen varierar mellan olika källor. Senaste uppgiften i media (2017) är “ett 80-tal sådana iakttagelser” gällande walkie-talkies vid och kring mordplatsen och en kilometer därifrån kring Palmes bostad.
Hur många vittnen som sett samma personer vet inte polisen, enligt media.