Sune & solen

Bild: katten Sune. “Here comes the sun, let’s have some fun”

Here comes the sun är också titeln på en gammal beatleslåt. Många intetsägande covers har gjorts på den, men några musiker sticker ut och försöker inte exakt efterlikna originalet. Exempelvis banden Ghost (“ockult rock”), Voodoo Glow Skulls (punk) och Rockapella (a capella).

Vägvredemörderskan fick 14 år och en skönhetsoperation

Tracie Andrews fick sitta 14 år i fängelse för att ha mördat sin pojkvän Lee Harvey med ett fyrtiotal knivhugg.
Uppdaterad 20 juni 2017

Lee Harvey, 25 år, mördades på en bilväg i England i december 1996. Mördaren hade skurit honom i halsen, utdelat cirka 40 knivhugg och lämnat honom att förblöda. (Antalet varierar mellan olika källor från 37 till “över 42”).

Lees flickvän Tracie Andrews, 27 år, berättade upprivet för polisen att paret i sin bil hade stoppats av en okänd bilist med vilt stirrande blick, varefter han hade knivskurit Lee och slagit Tracie i ansiktet. Enligt Tracie var det en “road rage attack”, dvs ett överfall från en bilförare som blivit arg på en annan bilförare.

Bild ovan: på en presskonferens med Lees föräldrar och Tracie några dagar efter mordet – innan polisen misstänkte Tracie – höll hon Lees mamma Maureen i handen och vädjade känslofyllt till allmänheten om tips att få fast mördaren.

Bild ovan: Tracie med sin blåtira som lär varit självförvållad, i syfte att lura polisen att hon och Lee hade blivit överfallna av en vildögd man. (Större bild finns här).

Innan mordet hade Tracie varit katalogmodell för hårförlängningar:


Kort tid efter presskonferensen försökte Tracie begå självmord med en överdos.
Och polisen upptäckte felaktigheter i Tracies berättelse, och man hittade spår som pekade mot Tracie. Ett blodigt avtryck från ett knivblad inuti Tracies stövel, en hårtuss från henne i Lees hand, och blodstänk på Tracies kläder.

Mordvapnet visade sig vara en liten fickkniv av typen schweizisk armékniv, knivbladet är uppskattningsvis endast 8-9 cm långt. Bild, exempel på sådan kniv:

Grannar uppgav att de ofta hört skrik från parets bostad. Vittnen berättade att Tracie varit våldsam mot både Lee och tidigare pojkvänner.

Tracie dömdes 1997 till livstids fängelse med 14 år som rekommenderad kortaste strafftid innan villkorlig frigivning kunde bli aktuell.
När Tracie slutligen erkände mordet hävdade hon att hon handlat i självförsvar.

År 2008, då Tracie fortfarande satt fängslad, släppte Maureen Harvey (mamman till den mördade Lee) sin bok “Pure Evil: How Tracie Andrews Murdered My Son, Deceived the Nation and Sentenced Me to a Life of Pain and Misery”.

Om boken: “… In this compelling and harrowing book, Maureen shares the turmoil of a bereaved mother trying to come to terms with the brutal murder of her son while at the same time fighting to bring his killer, who she had welcomed into her home, to justice. …”

Bild ovan: Lee’s föräldrar.

“Skönhetsoperationen”
Under fängelsetiden vistades Tracie fyra dagar på lasarett för att korrigera sin utskjutande underkäke (bekostades av skattebetalarna). Bild nedan: efter käkoperationen.

Efter 14 år i fängelse frigavs Tracie, som då hade förändrat utseende och bytt namn.

Bilder ovan: “the road rage killer” före och efter fängelsevistelsen.

Så gick det sen

I november 2012, mindre än ett år efter att vägvredemörderskan Tracie under nytt namn frigivits villkorligt från fängelset och fått jobb på en pub, beklagade sig tvåbarnsmamman Linsie Goldsworthy över att hennes man Phil Goldsworthy vänsterprasslade med Tracie. Phil jobbade  som dörrvakt på samma pub som Tracie.

Phil hade börjat ljuga och komma hem sent från jobbet på puben, och han slutade ha sex med sin fru Linsie. Hon sa till media att “den kvinnan har stulit min man”. Linsie berättade också att “If we went out with friends he would say excitedly, “Guess who’s working at the pub? The woman who stabbed her boyfriend to death”.

Äkte mannen Phil lär ha nekat till att ha en affär med Tracie. “That is untrue,’ he said. ‘My missus knows that isn’t true.”
Förra året (2016) rapporterades dock att Phil och Tracie planerar att gifta sig.

Bild ovan: Phil och Tracie.

Svt, kevinfilmer, med mera

I detta inlägg hamnar lite av varje om Kevin-fallet. [Senast uppdaterad 17 juni 2017]. Rubriker:

  • SVT:s Kevin-följetong
  • Olika grader av agerande, eller inget alls
  • Någon har anmält kevinfilmerna till granskningsnämnden
  • Exempel på tveksamheter
  • Därför kallas svt:s kevinfilmer inte “dokumentär” (här)

SVT:s Kevin-följetong fortsätter

Svt fortsätter knåpa ihop små videosnuttar istället för att granska och redovisa motbilden. Häromveckan (8 juni) publicerades sexminutersfilmen “Uppgifterna som Kevinutredningen valde att bortse ifrån”. Där berättas om några barn som uppgivit en senare tidpunkt för när de sett Kevin i livet.

Vad som INTE nämns i kortfilmen är att polisen gjorde 1300 (!) förhör, med totalt 482 personer varav 120 barn. I sådan mängd förhör finns alltid uppgifter som spretar åt olika håll. Och klockslag kan vara vanskligt att minnas med precision gällande triviala händelser, som t.ex. när man träffade nån i en vardaglig situation.

Frågan är hur svt har gjort urvalet bland dessa över tusen förhör. Svaret vet vi redan, de väljer ut uppgifter som pekar åt visst håll och utelämnar annat. (Vilket förstås inte utesluter att den av allmänheten osedda helheten faktiskt går i samma riktning som i svt:s filmer).

Olika grader av agerande, eller inget alls

Omfattningen av brödernas iakttagelser och agerande rörande Kevin, och vad den nya förundersökningen troligen kommer fram till, kan vara t.ex. något eller några av följande:

Att de sett Kevin ligga i vattnet.
Att de sett någon bråka med eller döda Kevin.
Att en eller båda bröderna misshandlade Kevin t.ex. genom lek som urartade, och att det slutade med att Kevin avled.
Att bröderna varken har gjort iakttagelser eller agerat. Det är vad svt:s filmer hävdar. Dvs att bröderna inte ens har sett Kevin ligga i vattnet. För säkerhets skull har svt även flyttat fram tidpunkten för Kevins död, till ett klockslag då bröderna lär befunnit sig på annan plats och således varken kan ha sett, hört eller gjort något gällande Kevin.

Samtidigt hävdas från annat håll att svt medvetet har utelämnat viktiga uppgifter i filmerna. Uppgifter som ger en helt annan helhetsbild än vad filmerna förmedlar.

Det är knepigt för de medborgare som vill bilda sig en egen uppfattning, eftersom källmaterialet som svt hämtar sina klipp och korta citat ifrån utgörs av sekretessbelagda uppgifter.

Därför kan ena sidan (svt) argumentera i stort sett ostört, utan att motbilderna kommer fram. Den andra sidan (de som av svt pekas ut som klandervärda), de som också har tillgång till de sekretessbelagda uppgifterna, kan/vågar inte argumentera offentligt på grund av sekretessen och oskuldspresumtionen.
Det är alltså som bäddat för svt att sprida och etablera en “alternativ sanning” eller felaktig bild.

Någon har anmält kevinfilmerna till granskningsnämnden

Den okände anmälaren uppger bl.a. att svt-serien “Fallet Kevin” är grovt vinklad och utelämnar viktiga fakta.

Svt:s kevinfilmer kan strida mot reglerna om opartiskhet och saklighet. Så här skriver Myndigheten för press, radio och tv (mprt) bl.a. på sin hemsida:

“Att vara opartisk är att ha ett neutralt förhållningssätt till något utan att blanda in vinklade åsikter.”
– “Kontroversiella ämnen eller händelser får inte behandlas på ett ensidigt sätt.
– “Inslag får inte vara vilseledande, till exempel genom att
betydelsefulla uppgifter utelämnas.”

Samtidigt ger reglerna ett visst utrymme för att “ett inslag kan ha en kritisk utgångspunkt eller särskild vinkel.”

Statistiskt sett är chansen liten att anmälaren får rätt. Endast fem procent av anmälningarna leder till att programinslag fälls eller kritiseras. (2015).

Se även “Fallet Kevin anmält till granskningsnämnden” (nwt, 2017-06-15).

Exempel på tveksamheter

Några exempel på tveksamheter i och kring i svt:s kevinfilmer.

 Avgörande/centrala uppgifter i förhören lär ha utelämnats av svt.

 Innehållet i de sextio sidor anteckningar som brödernas pappa skrev lär ha undanhållits av svt.
(En av dessa sextio sidor offentliggjordes dock av polisen RS (Rolf Sandberg) några dagar efter del 2 av svt:s kevinfilmer. Den anteckningen visar att bröderna redan samma kväll som Kevin dog hade berättat för föräldrarna att Kevin låg i vattnet).

 I en tv-intervju några dagar efter första delen av stv:s kevinfilmer undanhöll svt:s medarbetare DJ (Dan Josefsson) på direkt fråga ANLEDNINGEN till att polisen 1998 hade bortsett från det som DJ kallar för “alibit”. DJ fick det därmed att framstå som att polisen gjort fel.
Dock så hade bröderna och deras föräldrar redan i tidigt skede (23 augusti 1998) berättat att bröderna varit nere vid stranden och sett Kevin ligga i vattnet, vilket alltså motsade “alibit” från den s.k. tioårige pojken som senare sa att bröderna inte varit vid stranden.

 Svt undanhöll uppgifter om pappans vittnesmål. Enligt en delvis kritisk artikel i Expressen (20 maj 2017) som lär tagit del av förundersökningen:
“I SVT:s “Dokument inifrån” uppges att ingen annan bekräftar Evas berättelse, frampressad på psykakuten. Men det stämmer inte. I flera förhör kommer även Weine säga att han hört Christian berätta att något hänt Kevin vid sjön.”

 När polisen RS berättade för media (efter del 2 av svt:s kevinfilmer) om pappans “dagboksanteckningar om morddagen”, så förvanskades det av DJ i en tv-intervju till att RS påstått att anteckningarna var skrivna i augusti, på morddagen. Fult gjort.
Observera att Svt/DJ inte hade nämnt dessa anteckningar i del 1 och 2 av sina filmer. Anteckningarna är besvärande för Svt/DJ, de går emot den bild Svt/DJ förmedlar. Så när RS offentliggjorde en av dessa anteckningar så kontrade DJ med att flytta fokus från den besvärande anteckningen och istället anklaga RS för lögn.
Kort tid efter detta blev RS mordhotad.

Därför kallas svt:s kevinfilmer inte “dokumentär” (här)

Några reaktioner har inkommit om att svt:s kevinfilmer i tidigare inlägg här på bloggen inte kallas “dokumentär”. Klargörande:

– En dokumentärfilm är en film, det är således helt korrekt att kalla den “film” oavsett vilken genre man anser att den tillhör.
– Svt:s kevinfilmer använder dramaturgiska grepp, musik och bildhantering, som mer liknar spelfilm än bra dokumentärfilm.
– Det är helheten som svt:s kevinfilmer förmedlar till tittarna som ger intrycket av dramatisering. Inte enskilda personers beteenden i t.ex. korta klipp från förhören. (Dock kan “kreativ” klippning till synes drastiskt förändra ett tidigare händelseförlopp).
– Det är uppenbart att svt:s kevinfilmer medvetet endast visar det som talar i en riktning och utelämnar annat.

Här används begreppet film istället för dokumentärfilm därför att de filmerna inte är bra dokumentärfilm. En bra dokumentär skapar inte tvivel och frågetecken kring filmmakarens objektivitet och agenda.

 

Strafftid för mord

Senaste veckan har den sedan 2015 livstidsdömde NB:s kommande överföring till Litauen uppmärksammats i media. Svenskar anser att den i Litauen föreslagna strafftiden 15 år blir för kort.

Några nyliga tidningsrubriker:
“Nerijus Bilevicius kan få sänkt straff till 15 år”, “15 år istället för livstid för Lisa Holms mördare”, “Lisa Holm-mördare kan bli kvar i Sverige”

I Litauen ska litauiska verkställighetsregler tillämpas, och de skiljer sig en aning från svenska. I första instansen i Litauen beslutades strafftiden 15 år för NB. (Kan innebära tio år bakom lås o bom enligt regel om villkorlig frigivning, se nedan, vilket är kortare än om straffet avtjänas i Sverige). Det har väckt anstöt och krav att NB hellre då ska stanna kvar i Sverige. Beslutet har överklagats.

Reglerna i Sverige

I Sverige har livstidsdömda möjlighet att efter tio år få livstidsstraffet omvandlat till tidsbestämt. Kortaste tidsbestämda vid omvandling är 18 år, genomsnittet är 24-25 år.
Därefter kan 2/3-regeln tillämpas, så att villkorlig frigivning kan ske när 2/3 av strafftiden avtjänats.

T.ex. om livstidsstraffet efter tio år tidsbestäms till 24 år, så sitter den dömde ytterligare sex år. Totala fängelsetiden blir då 16 år.

En viktig faktor vid tidsbestämning av livstidsstraff är hur den dömde har skött sig i fängelset. Därför kan man inte nu, i förväg, ange hur många år NB i slutändan skulle komma att vara inlåst i Sverige om han avtjänade hela straffet här. (Förutom att det blir minst tolv år, efter 2/3-regeln).

Strafftiden har ändrats genom åren. Sedan sextiotalet har trenden varit ökad strafftid vid tidsomvandlade livstidsstraff. Genomsnittlig strafftid 1965 till 2013 (enl BRÅ):
1965-1974: 14,0 år
1975-1984: 14,5 år
1985-1994: 15,5 år
1995-2004: 20,6 år
2005-2013: 24,9 år
Hur det ser ut om tio år står skrivet i stjärnorna som det heter.

Livstids fängelse utdöms om det finns försvårande* omständigheter. I annat fall är straffskalan för mord 10 till 18 år. (För gärningspersoner som är minst 21 år). Även förmildrande* omständigheter kan påverka domstolens bedömning (t.ex. så att det blir tidsbestämt istället för livstid).

Litauiska regler

De litauiska* reglerna tycks inte ge möjlighet att tidsbestämma livstidsstraff efter ett antal år. Där är livstid verkligen livstid. (Dock finns möjlighet till benådning). Och då kan det bli fel åt andra hållet. Vid överföring till annat land ska strafftiden inte skilja avsevärt varken nedåt eller uppåt.

I Litauen verkar vanligaste påföljden för mord vara tidsbestämd. Straffskalan är 7-15 år. Eller vid (mycket) försvårande omständigheter upp till 25 år, alternativt livstid (“på riktigt”).

Vid tidsbestämt i Litauen finns liksom i Sverige möjlighet till villkorlig frigivning efter viss tid, enligt följande:
2/3-regel vid strafftid över 10 år och max 15 år.
3/4-regel vid strafftid över 15 år och max 25 år.

Några andra morddomar (Sverige)

En 53-årig man i Stockholm som i september 2015 (några månader efter Lisa Holm-mordet) högg ihjäl sin hustru, dömdes av hovrätten till 18 år (ej livstid alltså).
Förloppet var långsamt, kvinnan blev stympad medan hon levde. Hon hade över sextio(!) knivhugg och bör enligt domen haft fruktansvärd dödsångest. Mordet var följden på en längre tids brutal fysisk och psykisk terror som tvåbarnsmamman utsatts för.
Enligt 2/3-regeln kan 53-åringens fängelsevistelse komma att bli endast 12 (tolv) år.
Orsaken till att det inte blev livstid kan bero på att mannen ansågs ha någon form av psykisk störning vid mordtillfället (förmildrande omständighet).

En 43-årig man i Lund som 2016 högg ihjäl sin hustru i ett p-hus dömdes först till 18 år. Trots att det förelåg flera försvårande omständigheter enligt domstolen. Kvinnan “befann sig i en skyddslös ställning”, mordet utfördes på ett “bestialiskt sätt”, han hade “åsamkat sin hustru ett mycket svårt lidande”.
Efter att han huggit hustrun en gång, kom han tillbaka och högg henne ytterligare flera gånger.
Han ansågs INTE lida av allvarlig psykiskt störning.
Hovrätten ändrade senare domen till livstid.
Efter tidsbestämning och 2/3-regeln kan 43-åringen komma att friges villkorligt efter knappast mindre än 13-14 år.

Fallet massmördaren Mattias Flink i Falun 1994. Fick förstås livstid. Är frigiven sedan 2014. Flink sköt åtta personer ute på stan. Ett av offren skadades svårt, avled senare på sjukhus. En annan blev svårt skadad, och överlevde. Sex av offren dog “direkt” sägs det.
Efter tidsbestämning och 2/3-regeln blev Flinks fängelsetid 19,5 år.

Susanne dömdes 1996 till livstid. Är frigiven sedan 2010.
Hon och några kumpaner utanför Norrtälje mördade en man med flera yxhugg. Rättsläkaren hade “sällan sett ett så omfattande övervåld”.
Efter tidsbestämning till 21 år och 2/3-regeln blev Susannes fängelsetid 14 år.

Fler livstidsdömda för mord: Rocco, frigavs 2010, efter 17 år. Juha, skulle ha frigetts 2010, efter 13 år (men begick nya brott innan dess). Eric, frigavs 2004, efter 10 år.

Sammanfattning

Om Litauen efter överklagan beslutar om 25 års strafftid för NB så kan det enligt 3/4-regeln innebära drygt 18 års fängelsevistelse. Det skulle i så fall motsvara ett svenskt tidsbestämt på 27 år.
Eller med 20 års strafftid i Litauen så blir det 15 år i fängelse enligt 3/4-regeln, vilket motsvarar ett svenskt tidsbestämt straff på 22,5 år.
Litauisk livstid verkar mindre troligt, det avviker för mycket från svenska livstidsstraffet.
Hålls NB istället kvar i Sverige så vet vi inte hur länge han kommer att sitta inlåst. Sköter han sig exemplariskt så kan det bli kortare tid än i Litauen (om deras beslut blir enligt ovan tidsbestämda).

Uppdatering 5 juli 2017:
Litauisk domstol beslutade i en rättegång att det ska bli “litauisk” livstid för NB. Dvs livstid utan möjlighet till tidsbestämt och villkorlig frigivning. I praktiken inte ett likvärdigt straff kan tyckas, men det kan visa sig att strafftiden ändå kan bli ungefär samma som den skulle blivit i Sverige. I Litauen lär benådning kunna ske efter (tidigast) 18 år, vilket motsvarar tidsbestämt i Sverige på 27 år med villkorlig frigivning efter 18 år enligt 2/3-regeln (se ovan i detta inlägg).

Nu återstår att se om NB så småningom erkänner och berättar om mordkvällen, så att Lisas anhöriga och omvärlden får svar på de frågor som har ställts.


* Exempel på försvårande omständigheter: mordet har föregåtts av noggrann planering eller har präglats av särskild förslagenhet, gärningen har varit särskilt hänsynslös genom att den medfört ett svårt lidande för brottsoffret (kraftigt våld, omfattande eller allvarliga skador, svår smärta, gärningens karaktär av avrättning, utdraget förlopp eller stark dödsångest), brottet har riktat sig mot en närstående, brottsoffret har befunnit sig i en skyddslös ställning, brottet har utförts i offrets hem, eller att brottet har förövats inför ögonen på närstående till offret, t.ex. offrets barn.

* Förmildrande omständigheter, t.ex. om gärningspersonen hade/har en psykisk störning, eller blev provocerad, eller om brottet skedde i nödvärn.

* Litauiska regler visas här med reservation för att uppgifterna kan ha ändrats på senare tid.

SVT låtsas att MOTbilden inte finns

För några veckor sedan sände SVT sin dramatisering av Kevin-fallet (eller dokumentär som de själva kallar det). Medierapporteringen var intensiv.
Nu tycks svt vara ängsliga för att deras bild kommer att rubbas. Därför håller man knäpptyst om motbilden och låtsas som att den inte existerar. (Bild ovan: svt vill inte veta av motbilden).

Motbilden lär bestå av viktiga uppgifter som svt påstås ha utelämnat. Det handlar om centrala förhörsuppgifter, samt sextio sidor anteckningar som “pappan” skrev både under och efter polisutredningen 1998. Mer info finns här.

Att seriöst granska motbilden borde vara mycket angeläget för var och en som bryr sig om Kevins öde. Och för de som vill ha alla fakta på bordet.

Svt:s tystnad tyder på att motbilden är besvärande för dem. I annat fall så hade svt vid det här laget bemött motbilden, skruvat isär den och sänkt den till havets botten. De borde åtminstone varit öppna med vad man vet eller inte vet om motbilden. Men så har inte skett.

ISTÄLLET för att öppet granska motbilden knåpade svt snabbt ihop en kortfilm för att framställa minnesforskaren Sven Å Christiansson som lögnare. Filmen publicerades häromdagen (31 maj) på svt:s förstasida, och är en klipp&klistra-produktion som inte övertygar.
Att göra den filmen ansågs tydligen vara viktigare än att ta itu med motbilden. (Ett av filmens syften kan t.o.m. varit att flytta fokus från motbilden).

Oviljan att prata om motbilden raserar medias trovärdighet. Oavsett vilken tyngd motbilden visar sig ha eller inte ha.

Kevin i centrum

Kevin utsattes för våld – t.ex. i en urspårad lek eller i ett bråk mellan barn – som ledde till döden. De sanna tårarna går till Kevin som miste livet.

OM svt:s Kevin-filmer visar sig vara bedrägliga så är de en skymf mot framför allt Kevin och hans anhöriga. Liksom det är att sopa motbilden under mattan.

 


Mera:
Barns våld mot barn.
Kevins liv kunde ha räddats om de vuxna hade lyssnat?.
Lista: Barn som dödar barn. Och om Kevin.
Kevin-fallet enligt polisen 1998.

Udda inblick

En liten inblick i problem man sällan eller aldrig möter om man inte är skadedjursutrotare, osttillverkare eller passionerad fågelvän.

För några år sedan rapporterades om en ettrig talgoxe som hade orsakat skadegörelse på en ostfabrik.

“Hackande talgoxe sköts ihjäl”, “Arla bussade Anticimex på talgoxe”, “Talgoxe vid mejeri sköts av Anticimex”, “Talgoxe gav sig på Arla – sköts ihjäl”.

“…En talgoxe som lyckats hacka flera hål i väggen till Arlas anläggning i Kvibille utanför Halmstad fick plikta med sitt liv. På torsdagen sköts den ihjäl av en skyddsjägare från Anticimex…”

“…Den nu skjutna talgoxen hade dubbel otur. Den missade inte bara all ost för väggen den hackat flera stora hål i går inte till lagret…”

Jägaren visade sig sakna flera tillstånd. Dels för skyddsjakt på talgoxar, som kräver särskilt tillstånd, och dels hade han glömt förnya sitt tillstånd för skyddsjakt.

“Och säger Anders Wirdheim, informationsansvarig vid Sveriges Ornitologiska Förening – skyddsjakt på talgoxar får överhuvudtaget inte ske.
– Det kan tyckas vara en liten sak eftersom vi har miljoner talgoxar i Sverige. Men om jag tolkar lagen rätt så har det begåtts ett lagbrott eftersom man inte får skyddsjaga talgoxar.”

“– Duva, mås, kaja och gråsparv får man automatiskt utföra skyddsjakt på om de ställer till med problem. Men för andra fåglar, som talgoxen måste man ha tillstånd. Annars blir det olovlig jakt. Även om det är en liten fågel”:

Efter den olagliga dödsskjutningen sökte och fick Anticimex tillstånd.
Det överklagades av SOF (Sveriges Ornitologiska förening):

“Länsstyrelsen i Halland har gett Anticimex tillstånd att skjuta ”ett begränsat antal” blåmesar, talgoxar och svalor som håller till vid matbutiker och andra livsmedelslokaler. Tillståndet har överklagats av Anders Wirdheim på Stockholms Ornitologiska Förening som menar att det är fel metod. Fåglarna söker insekter i lokalerna och det borde vara insekterna som Anticimex försöker få bort istället.”

Enligt SOF är det insekterna – inte osten – i Arlas ostfabrik som lockar dit fåglar. (yeck)

Några månader senare fick Anticimex rätt, de kunde fortsätta med skyddsjakt där fåglarna orsakar sanitära olägenheter inomhus.

“…Nu har Naturvårdsverket avvisat överklagandet och ger därmed Anticimex rätt att bedriva skyddsjakt på de här arterna. Naturvårdsverket anser att arterna inte är hotade och att beslutet ”därför inte antas få en betydande påverkan i miljön i den mening som avses i Århuskonventionen…”.

Upprörda känslor bland fågelvänner:

“For the last 7 years we have a family of Blue Tits nesting on our balcony in Stockholm. If any of you fuckwick fascists gun toters try and shoot my Blue Tit family and you’ll find you have bitten off more than you can chew.”

– “…När man hör talas om att Anticimex fått tillstånd att bedriva utrensning och vandalism av det här slaget känns det mest som det är lika bra att ge upp… Bara lägga sig ner och dö!”

 


* Talgoxerubriker och artikeltexter från DN, Aftonbladet, SVT, DI, SR, ATL, med flera.

Barns våld mot barn

Här visas diverse uppgifter och (äldre*) statistik om våld mellan barn.
Uppdaterad 24 maj 2017

MAN KAN ana att antalet fall med dödligt våld mellan barn är högre än vad som är känt för allmänheten, t.ex. därför att det inte blir någon rättslig påföljd för de som inte uppnått straffbarhetsålder.
Eller som fallet med fyraåringarna i Norge 1992 som tystades ned av myndigheterna, men råkade avslöjas två år senare i ett annat sammanhang.

Liknande gäller icke-dödligt våld mellan barn. Och där finns även ett mörkertal, för våld som inte anmäls.
Uppgift från 2011, Sverige: “Allt fler anmälda våldsbrott läggs ned på grund av att den misstänkte gärningsmannen är under 15 år. Förra året (2010) lades 3320 (!) brottsutredningar ner på grund av den orsaken, en ökning med 16,5 procent jämfört med år 2005.
Siffrorna är svåra att tolka, eftersom ökningen kan bero på ökad anmälningsbenägenhet.”

Dödligt våld mellan barn

När ett barn utövar dödligt våld mot ett annat barn så är det oftast mot någon barnet känner, t.ex. en lekkamrat.

Barn har inte samma konsekvenstänkande som vuxna och samma förmåga till bedömning av risker. Barn har sämre empatisk förmåga och inser inte människokroppens bräcklighet.
Dock, många barn har sett döda djur och vet att även människor dör.

 Orsaken till dödligt våld mellan barn kan vara en lek som går för långt och leder till en olyckshändelse. Det kan handla om barn som inte lärt sig att sätta gränser och hantera sin aggressivitet på grund av en torftig social miljö. Eller så är det ett barn med ett genetiskt arv som gör att det har svårt att hantera impulser och aggressivitet.

 Barn med lättväckt aggressivitet, sämre impulskontroll, och kanske dessutom föräldrar med egna problem, har större risk att begå allvarliga våldshandlingar.

 Det finns inget som säger att barn måste ha en psykisk störning för att döda andra barn. En lek kan gå snett även för friska barn.

 Exempel på dödligt våld mellan barn:

I Silje-fallet hade den ena 6-åriga gärningspersonen tidigare visat aggressiva tendenser, och lär haft en viss s.k. bokstavskombination (exakt vilken utelämnas här).
I Kevin-fallet hade 7-åringen tidigare visat våldsamt beteende med upprepade stryptag på sin lillebror. Mamman hade varit orolig och försökt tala honom tillrätta.
I fallet med de fyraåriga flickorna som dödade en liten pojke hade den ena flickan tidigare visat aggressivitet mot dockor, och lär haft svåra uppväxtförhållanden.

Icke-dödligt våld mellan barn

Misshandel mellan barn är betydligt vanligare än dödligt våld mellan barn.

Uppgift från 1994, Sverige:
“Statistiska centralbyråns kriminalstatistik visar det tydligt: barn misshandlar barn. Fallen blir fler och fler. 1983 var antalet uppklarade misshandelsfall där såväl gärningsmannen som offret var under 15 år 108. I fjol, tio år senare, var motsvarande siffra 633.
Ser man på samtliga misshandelsfall där gärningsmännen är under 15 år och offrets ålder kan vara högre, är siffrorna lika förskräckande:
1990 anmäldes 536 fall till polisen. 1993 anmäldes 1 003 fall.

– Och det enda vi kan säga med säkerhet för 1994 är att kurvan fortsätter brant uppåt, säger forskaren Torbjörn Israelsson vid SCB.
Vid SCB understryker man att en del av ökningen säkert beror på en större medvetenhet hos föräldrar och därmed en större benägenhet att anmäla fallen till polisen.
– Men det här är i vilket fall som helst bara en del av det totala antalet. Här finns ett mörkertal, säger Torbjörn Israelsson.”

Barns utsatthet för icke-dödligt våld, totalt

Om vi avviker något från rubrikämnet och tittar på misshandel (inklusive grov) mot barn där gärningspersonens ålder inte är angiven (kan vara vuxen eller barn), så framgår det hur utsatta barn är för våld i landet Sverige.

År 2010 till 2014, mot barn 0-6 år:
2550, 2900, 3231, 3261, 3797 fall.

År 2010 till 2014, mot barn 7-14 år:
9054, 9293, 8814, 8780, 9866 fall.

Under 2014 anmäldes alltså över trettontusen fall av våld mot barn 0-14 år, där gärningspersonen är vuxen eller barn. Utöver detta tillkommer de fall som aldrig anmäls. Egentligen ofattbart mycket våld.

Sammanfattning, Sverige

År 2010 tycks det anmälts 3320 fall där barn misshandlar barn.
Antalet är troligen större under senare år (antyds bl.a. av statistiken för totala antalet misshandelsfall mot barn). En ökning kan bero på att fler väljer att anmäla istället för att hålla tyst.

Fall där barn misshandlar barn kommer vanligen inte till medias/allmänhetens kännedom (mer än en siffra i statistiken) pga sekretess. Och för att en del fall inte polisanmäls.

Mera:
Lista: Barn som dödar barn.

 


Uppgifterna ovan kommer från en rad källor, bland annat några från kriminologen Mikael Rying. Statistiken för 2010-2014 kommer från BRÅ.
* Övriga statistikuppgifterna i detta inlägg har ytterligare några år på nacken, eftersom det f.n. inte tycks finnas någon lättillgänglig senare statistik som även omfattar gärningspersonens ålder.

Fyraåringar dödade en liten pojke, 1992

Yngsta (här kända) gärningspersonerna hittills bland barn som dödat barn är fyra år. Kan vara mer är man egentligen vill veta.

Två fyraåriga flickor misshandlade en fyra veckor gammal pojke så hårt att han avled. De två flickorna hade först bitit pojken över hela kroppen. Därefter slet den ena flickan ut pojken ur barnvagnen och slog huvudet mot marken så att det uppstod stora huvudskador.

Den rysliga händelsen inträffade i östra Norge i maj 1992. Det tystades ner av myndigheterna, men ett par år senare blev det känt genom en rapport som gavs ut om verksamheten vid det rättsmedicinska institutet i Oslo.

En av de 4-åriga flickorna hade tidigare visat aggressivt beteende mot dockor. Och hon lär haft en besvärlig uppväxt.

Rättsläkaren som obducerade barnet sade i en intervju 1994 att en handfull fall av den typen har ägt rum i Norge under den senaste generationen.

Mera:
Lista: Barn som dödar barn. Och om Kevin.


Källor: Svenska Dagbladet 1994-10-20, Expressen 1994-10-20, GP 1994-10-20, Aftonbladet 1995-01-02.
Bilden ovan har inget med detta fall att göra.

Kevins liv kunde ha räddats om de vuxna hade lyssnat?

Innehåll: Inledning, SVT:s trilogi, >95 osedda procent, Några frågetecken, Minnesmysticism, Föräldrarna mådde dåligt, Vad SVT utelämnade, m.m.
[Uppdaterad 21 maj 2017]

4-årige Kevin.

Pappa Weine och mamma Eva ignorerade sjuårige sonen Christian när han med “stora ögon” och “likblek av skräck” sa att han och lillebror Robin hade sett lekkamraten Kevin ligga livlös i sjön. Christian lär ha ritat en skiss över var Kevin låg.

Eva lär sagt att “det är Kevins mammas bekymmer”. Weine kastade Christians skiss i soporna, och istället åkte familjen iväg på fisketur.
Flera timmar senare hittades Kevin av sin morfar, alla återupplivningsförsök misslyckades.

Om föräldrarna hade lyssnat och trott på Christian och rusat ned till stranden, så kanske Kevins liv hade kunnat räddas.
Den hemska tanken eller insikten att deras egen passivitet kan ha medverkat till Kevins död, kan ha varit en av orsakerna till att båda föräldrarna mådde dåligt (utöver att deras egna söner tycktes vara involverade) och att de inledningsvis undanhöll vissa uppgifter. Mer om detta nedan.

SVT:s trilogi om Kevin-fallet

Lyckligtvis kunde de tre entimmas-avsnitten av SVT:s Kevin-trilogi (Dokument inifrån) under vissa långsammare delar spelas upp med högre hastighet för att motverka det extremt sega tempot. Tre timmar förvandlades därmed till två. Fast det hade räckt med EN timma. SVT borde lyssnat på programledaren Josefssons upprörda kritik mot Dagens Nyheter för några veckor sedan, och tillämpat den kritiken på SVT:s egen produktion för att minska längden. (Se Stackars Josefsson – DN hann före).

Man kan konstatera att OM den bild stämmer som SVT förmedlar så var Kevin-utredningen dåligt genomförd och bevisningen obefintlig. I så fall skall svt:s personal ha en eloge och all uppskattning som tänkas kan. Då hägrar också diverse priser vid horisonten.

Vad som möjligen kan “gnaga” en aning är att vi bara har fått se några enstaka procent av videoförhören. Sammanlagt cirka trettio minuters klipp av totalt uppskattningsvis minst 900 minuter*.
Och det finns en del uppgifter i polisens redovisning från 1998 som inte berörts av varken SVT eller DN-grävarna.

>95 osedda procent

Frågan är hur de övriga drygt 95 procenten av förhören ser ut och vad som framkommer där?
Det överlåts åt den nya förundersökningen att reda ut. Det ideala vore förstås om man lyckas avgöra vem som låg bakom Kevins död, oavsett om det är de aktuella bröderna eller någon annan.

Några av frågetecknen

En av funderingarna kring fallet är pappa Weines anteckningar om morddagen. Det var inte SVT som presenterade den uppgiften, utan det var en av poliserna från dåvarande utredningen, Rolf Sandberg, som mellan andra och tredje veckan av SVT:s utdragna serie gick ut i media och lämnade följande uppgifter:

  • Pappa Weine hade i anteckningar uppgett att sjuårige Christian på morddagen hade sagt och ritat att Kevin låg i vattnet. Weine uppgav att Christian hade haft “stora ögon” och varit “likblek av skräck”.
  • Styvmamman Eva hade sagt att det var “Kevins mammas bekymmer”. (Ruskigt).
  • En förklaring till de många förhören med barnen var att föräldrarna hade ringt polisen 19 gånger under utredningens gång och lämnat uppgifter.

Det framstår onekligen som att Christian redan på morddagen, innan Kevin hade hittats, hade sagt till pappan att Kevin låg i vattnet. Så här ser en del av pappans anteckning ut om just den händelsen (texten tycks vara en fortsättning från ett föregående blad):

Texten lyder ungefär:
“i dörröppningen till köket, för att jag skulle gå in i köket (det var lite trångt när [maskat] vad där) för att hämta draglådan i städskrubben. Jag tog fram draglådan för att se om allt var OKEJ då kommer Christian och [maskat] med papper och penna och Christian ritar vart Kewin ligger i vattnet och jag svarar DET TROR JAG INTE PÅ och knycklar ihop lappen och kastar det i soporna. Ungefär så såg den lappen UT”
Och så ritade pappan bryggan med ett kryss intill, ungefär så som sjuåringen hade ritat den på morddagen.

Minnesmysticism som bortförklaring

Pappa Weines avslöjande anteckningar bortförklaras i SVT:s Kevin-filmer som fantasier, att han var intagen på sjukhus för stress och påverkad av “narkotikaklassat” sömnmedel. Som att minnesexperten och polisen hade planterat falska minnen i pappans hjärna.

Men det finns en gräns för hur mycket minnesmysticism som kan åberopas. Det är osannolikt att föräldrarna skulle ljuga och fabulera ihop detaljerade uppgifter att deras egna barn är skyldiga. Uppgifter som dessutom fick föräldrarna själva att framstå på ett ofördelaktig sätt (att de struntat i att Kevin låg i vattnet).
SVT:s förklaring håller inte. Weines detaljerade anteckningar framstår som trovärdiga.

Föräldrarna mådde dåligt därför att de inte hade försökt rädda Kevin?

Föräldrarna Weine och Eva kan haft flera skäl att inledningsvis undanhålla vissa uppgifter för polisen. Ett mänskligt beteende ur FLERA aspekter i detta fall. Anledningarna till att föräldrarna var återhållsamma med vissa uppgifter kan ha varit följande:

1. Föräldrarna ville inte avslöja att de varit passiva och struntat  i Christians uppgifter att Kevin låg i vattnet. Dvs de hade dåligt samvete för att inte ha agerat som de flesta andra föräldrar skulle ha gjort och sprungit ned till stranden.

2. Föräldrarna ville skydda sina egna barn så att de inte blev mer än nödvändigt indragna i polisutredningar och annat obehag. Fullt begripligt.

3. Men samtidigt ville föräldrarna inte ljuga för polisen. Det blir en balansgång mellan att berätta hela sanningen och att skydda sina barn från obehag. Inte konstigt att både pappan och mamman inledningsvis utelämnar vissa uppgifter. Ända tills samvetet sa ifrån och de började berätta.


Ovanstående uppgift om skissen visar naturligtvis inte att Christian varit involverad i Kevins död, men de visar att bröderna varit nere vid stranden och sett Kevin ligga i vattnet. Vilket även motsäger det alibi som SVT-filmerna hävdar att bröderna hade.

Uppdatering 20/5: uppgifter som SVT inte visade, m.m.

Nu hävdar några källor att pappan Weine överlämnade 60 sidor anteckningar kort tid efter polisutredningen 1998. Mycket av de anteckningarna lär han skrivit efter att polisförhören hade avslutats.

I de anteckningarna sägs framgå att sonen Christian berättat detaljerat för pappan hur Kevin hade dött, och att Christian och en äldre pojke hade burit Kevin till lastpallen medan lillebror Robin tittade på.

Uppgifterna kommer från Göran Lambertz blogg i inlägget “Jag anklagar!”, där han även visar några förhörsuppgifter som SVT tycks ha utelämnat.

Lambertz anklagar också SVT för “mediebedrägeri” samt förtal av flera personer. Någon formell anmälan tycks dock inte gjorts. Mediebedrägeriet beskrivs bland annat i följande lista:

  • “- sökt förminska betydelsen av pappans berättelse och skiss
  • – vilseledande påstått att ”pojkarna inte sagt något tidigare” (dvs. samma kväll)
  • – ställt tydligt ledande frågor av typen ”Du var sönderstressad?”
  • – inte nämnt att minst hälften av förhören berodde på att föräldrarna hörde av sig
  • – underlåtit att nämna att Eva varit oroad över Christians farliga beteende
  • – gett tittarna intrycket att polisen missade ett alibivittne
  • – gett tittarna intrycket att utredarna uppfattade pojkarna på radikalt olika sätt
  • – vilselett om innebörden av förhörsledarens uttalande att det var nåt som inte stämde
  • – lämnat vilseledande uppgifter om hur barn normalt förhörs
  • – gett det vilseledande intrycket att Rolf Sandberg ensam stod för allt som berättades
  • – utan tillräcklig grund förmedlat intrycket av ett justitiemord”

Känsloladdat medietryck

De 60 sidor anteckningarna från pappan och de över 95 procenten förhören kommer allmänheten nog inte att få tillgång till, åtminstone inte i nuläget. Så det är smått omöjligt för intresserade medborgare att skaffa sig en objektiv bild av fallet som helhet. Att förlita sig helt på svt är uteslutet, så det blir att avvakta den nya polisutredningen som uppges bli klar framåt hösten.
En nackdel och risk är att det nu har skapats ett stort, känsloladdat medietryck med sin specifika bild av Kevinfallet. Det skall inte men kan ändå komma att påverka den nuvarande utredningen.


* 31 förhör x uppskattningsvis 30 minuter i genomsnitt per förhör. Troligen lågt räknat.

Silje 5 år, dödad av 6-åringar 1994

På vår gruvliga odyssé bland mord- och dödsfall som sticker ut från mängden, har turen kommit till ännu ett av de sällsynta fall där barn dödar barn.

15 oktober 1994 hittades femåriga Silje Redergård död i snön på en fotbollsplats, vid Trondheim i Norge. Hon var misshandlad och halvnaken.

Eftersom Siljes kläder var avtagna misstänkte man sexuellt våld.

Men det visade sig att gärningspersonerna var två 6-åriga pojkar* som var lekkamrater till Silje. Barnen uppges ha lekt i snön när pojkarna av okänd anledning gav sig på Silje med sparkar och slag, och med stenar som tillhyggen. Därefter hade de klätt av henne och lämnat henne liggandes naken i kylan.

Orsaken till våldet mot sin lekkamrat tycks aldrig kunnat klarläggas. De 6-åriga pojkarna sa att de hade slagit henne tills hon slutade gråta. Och att de tagit av henne kläderna för att de trodde hon sov.

En av sexåringarna lär sagt till sin mamma:
“Vi dödade henne inte, vi är alldeles för små för det”.

 

Mera:
Lista: Barn som dödar barn. Och om Kevin.

——————————————————
* En källa uppger att gärningspersonerna var tre pojkar i åldrarna 4-, 5- respektive 6 år (Aftonbladet, 1998-09-06, finns ej på nätet).
Mera: “The Norway town that forgave and forgot its child killers” (theguardian .com, 2010).
Bilden överst i inlägget är Silje 5 år.