Etikettarkiv: T.Q. kartor

Karta: Quicks mordplatser

Karta över de av Thomas Quicks morderkännanden där specifik ort/stad har angivits. Uppdaterad 3 februari 2016

Merparten av brottsplatserna ligger nära europaväg och närmare kust än inåt land. Platserna är lätta att ta sig till med bil, inga längre sträckor på småvägar.
Nästan alla ligger nära hav eller sjö. Även t.ex. Appojaure-dubbelmordet (vid sjön Voulep Appojaure), Sirkön (vid sjön Åsnen), Rörshyttan (vid Bysjön), Sigtuna (vid Mälaren), Jönköping (vid Vättern). Se kartor nedan. Om man antog att samma gärningsman ligger bakom flera av dessa mord så skulle man få intrycket att han/hon gärna sökte sig till platser nära hav och sjö.

Och: de flesta av morden/försvinnandena inträffade på en helg eller fredag, läs mer.

Brottsplatser, beskrivning:

Söderifrån längs E4:an:

  • Sirkön: 1967, Alvar Larsson (ca fem mil från E4:an).
  • Växjö: 1964, Thomas Blomgren (ca fem mil från E4:an).
  • Jönköping: 1981, Magnus Nork
  • Sigtuna (Stockholm): 1993, Örjan Sellin
  • Söderhamn: 1976, Benny Forsgren
  • Sundsvall: 1971, Reine Svensson
  • Sundsvall: 1980, Johan Asplund
  • Sundsvall: 1983, Olle Högbom
  • Piteå: 1976, Charles Zelmanovitz

Uppe i norr, vid E45:

  • Appojaure: 1984, Janni och Marinus Stegehuis
    (ca tre mil från E45:an)

Utanför Falun, vid E16:

  • Rörshyttan: 1988, Yenon Levy
    (ca en mil från E16)

I Norge, från Oslo och söderut:

  • Oslo: 1981, Trine Jensen (E16 leder dit)
  • Oslo: 1985, Gry Storvik (E16 leder dit)
  • Oslo: 1989, flyktingpojke + Oslopojke (E16 leder dit)
  • Drammen, Norge: 1988, Therese Johannesen (vid E16)
  • Risör, Norge: 1981, Marianne R Knutsen (vid E18)

Förklaringar till kartan:

  • Röda markeringar med blå kant betecknar mord som Quick dömdes för. (6 markeringar, 6 rättegångar. Appojaure var dubbelmord, Oslo var två mordtillfällen, dvs totalt åtta mord som han dömdes för.
  • Röda markeringar utan blå markering betecknar mord som Quick erkände men inte dömdes för.
  • Sundsvall och Oslo har tre brottstillfällen vardera, därav siffran 3. Övriga röda markeringar betecknar 1 brottstillfälle (Appojaure räknas som 1 brottstillfälle).
    Det är totalt 16 brottstillfällen på kartan (inklusive försvinnanden där kroppen ej hittats).
  • Listan omfattar de erkännanden Quick gjorde där en specifik ort/stad har angetts. (I andra erkännanden angavs ingen specifik plats, t.ex. “nånstans i södra sverige”).

När morden begicks (enligt Quick) så hette han Bergwall och var bosatt i Falun (utom det som inträffade 1993).

Kronologiskt (året då mordet eller försvinnandet inträffade):

1964: Thomas Blomgren, Växjö.
1967: Alvar Larsson, Sirkön.
1971: Reine Svensson, Sundsvall.
1976: *Charles Zelmanovitz, Piteå.
1976: Benny Forsgren, Söderhamn.
1980: *Johan Asplund, Sundsvall.
1981: Marianne R Knutsen, Risör, Norge.
1981: *Trine Jensen, Oslo.
1981: Magnus Nork, Jönköping.
1983: Olle Högbom, Sundsvall.
1984: *Janni och Marinus Stegehuis, Appojaure.
1985: *Gry Storvik, Oslo.
1988: *Yenon Levy, Rörshyttan (utanför Falun).
1988: *Therese Johannesen, Drammen, Norge.
1989: flyktingpojke + Oslopojke, Oslo.
1993: Örjan Sellin, Sigtuna (Stockholm).

* = som Quick dömdes för.

Brottsplatser vid sjö:

Nästan alla 16 brottstillfällen på kartan ligger vid eller nära sjö eller hav. Nedan visas några exempel på platser vid sjö.

Appojaure-dubbelmordet, vid sjön Voulep Appojaure:

Rörshyttan, vid Bysjön:

Sirkön, vid sjön Åsnen:

Växjö-mordet, inte lika nära sjö med sina två kilometer från Helgasjön:

Sigtuna, vid Sigtunafjärden (en del av Mälaren):

Se även:
Bergwalls Quick-offer 1964 till 1993.

Hur Quick lurade polisen med efterforskningar och utstuderad strategi

Här visas hur Quick kan ha efterforskat uppgifter för att lura polisen i Zelmanovitsfallet. Jag gör här antagandet att Bergwall talar sanning från och med september 2008 om att tidigare ha ljugit när han under de föregående femton åren hävdade att han hade dödat Charles Zelmanovits i Piteå 1976.

Rubriker (Grått=ej ännu slutfört stycke):

  • Inledande strategi, bädda för bedrägeri.
  • Hur Quick efterforskade fyndplatsens ungefärliga läge.
  • Hur Quick efterforskade att Charles kvarlevor låg intill en stor sten.
  • Hur Quick efterforskade Charles signalement och att han haft jeans på sig.
  • Hur Quick efterforskade exakt NÄR och VAR Charles försvann.
  • Delresultat av Quicks efterforskningar, dags för analys och strategi.
  • Hur Quick efterforskade att det fanns myrmark i närheten av fyndplatsen.
  • Hur Quick efterforskade att det fanns ett hus i närheten av fyndplatsen.
  • Hur Quick efterforskade att skogsvägen lutade.
  • Hur Quick visste så mycket om Ö.S. och hans hemlighet.
  • Hur Quick visste att änkan skulle vittna att Ö.S. varit borta just de dagarna.
  • Hur Quick visste att det  fanns en såg under mossan på fyndplatsen.
  • Hur Quick efterforskade att det fanns ett brett dike vid skogsvägen.
  • Hur Quick efterforskade vilken typ av mossa och skog som fanns på fyndplatsen.
  • Hur Quick efterforskade att det fanns ett timmerupplag vid fyndplatsen.
  • Hur Quick efterforskade vilka kroppsdelar som saknades.
  • Hur Quick efterforskade att en sko saknades.
  • Hur Quick efterforskade att Charles haft ett speciellt läderbälte.
  • Hur Quick efterforskade kroppens placering.
  • Hur Quick efterforskade fyndplatsens exakta läge.
  • Hur Quick efterforskade Charles sinnesstämning då han försvann.
  • Kommentarer.

Inledande strategi, bädda för bedrägeri:

Quick skaffade sig kunskaper inom psykologi och psykoterapi för att lära sig hur han skulle agera trovärdigt när han berättade om svåra övergrepp han utsatts för i barndomen. Dessa övergrepp skulle sedan stärka Quicks trovärdighet och utgöra en förklaring till att han senare i livet hade mördat och skändat. Att Quick var påläst inom dessa ämnesområden framgår i de uppgifter som publicerats offentligt.

Quick efterforskade sedan uppgifter om mord och miljö i Zelmanovitsfallet på flera olika sätt:

  • Mikrofilm, tidningsartiklar, hos biblioteket (t.ex. Falun, Stockholm).
  • Kartor, topografiska kartor, ekonomiska kartor, fastighetskartor. (Anm: flygfoto*, se fotnot).
  • Telefon, t.ex. ringa botaniker gällande information om mossor (se nedan).
  • Fackböcker, uppslagsverk, diverse fakta om natur, miljö, psykologi, med mera.

I de uppgifter Quick efterforskade förde han ibland in medvetna avvikelser så att polisen inte skulle misstänka att uppgifterna var efterforskade. Quick spelade dessutom rollen som offer för en hemsk barndom och som ångerfull mördare. Den kombinationen var effektiv, att Quick under vånda och förvirring lämnade uppgifter som stämde med faktiska omständigheter och att han själv var ett offer. Quicks utstuderade strategi ledde till att han kunde uppfattas som trovärdig och få omgivningens medkänsla.

I detta inlägg visas hur dessa verktyg och metoder kan ha använts av Quick för att lura polisen i Zelmanovitsfallet.

Hur Quick efterforskade fyndplatsens ungefärliga läge:

I Falun den 11 december 1993 såg Quick en liten notis i DN med några knapphändiga uppgifter om att kvarlevorna av en Charles Zelmanovits hade påträffats i Piteå. Quick besökte då biblioteket för att läsa mer i piteås lokaltidning Piteå-Tidningen. Där fanns en uttömmande artikel från samma dag (11/12 1993) med bl.a. uppgiften att fyndplatsen ligger i skog på Pitholmsheden ungefär tre kilometer från Pitholmskolan och 300 meter från närmaste väg.

Nu kunde Quick med hjälp av en detaljerad piteåkarta från biblioteket, en linjal och penna ringa in det troligaste området där fyndplatsen kunde tänkas vara:

Se även tidigare inlägg: Så kunde Quick NÄSTAN läsa sig till var Charles hittades. Anm: på bifogade karta är plats X2 mest troliga fyndplatsen, eftersom X1 ligger i ett träskområde och X3-X4 ligger inte i skog.

Med avståndsuppgiften 300 meter som fanns i artikeln kunde Quick dessutom vid ett senare tillfälle stega ungefär rätt avstånd vid en rekonstruktion som gjordes i Falun.

Ytterligare uppgifter i den artikeln: det var en kall novembernatt, man hade hittat en jacka, och man hade påträffat fler skelettdelar vid efterföljande undersökningar.
I artikeln framgick att det var i november månad (1976) som Charles hade försvunnit, den uppgiften underlättade sedan för Quick att efterforska och hitta äldre artiklar på mikrofilm.

Hur Quick efterforskade att Charles kvarlevor låg intill en stor sten:

På biblioteket letade Quick i tidigare nummer av Piteå-Tidningen, och i en drygt två månader gammal artikel (28 sept 1993) hittade Quick några bilder från fyndplatsen. På dessa bilder syns en presenning som ligger över ett dolt objekt som tycks sticka upp några decimeter från marken:

Quick drog slutsatsen att kvarlevorna legat intill det objektet, och att det sannolikt är en sten eller stubbe.
Se tidigare inlägg: Så visste Quick att Charles hittades intill en stor sten e.dyl.

I den artikeln (28/9 1993) kunde Quick även se att kvarlevorna var övervuxna “av mossa och annan vegetation”.

Hur Quick efterforskade Charles signalement och att han haft jeans på sig:

Utifrån tidigare tidningsuppgift att Charles försvann i november 1976 så besökte Quick återigen biblioteket och plockade fram (eller beställde fjärrlån) mikrofilmrullen för november 1976 innehållande Piteå-Tidningen.

Det kan vara ett tidsödande arbete att veva mikrofilm, man måste läsa varje tidningssida manuellt för att hitta det man söker:

tq-veva-mikrofilm

Efter att ha vevat igenom igenom halva novembers filmrulle hittade Quick en artikel från den 15 november. Där kunde Quick läsa följande signalement av Charles: “pojken var vid försvinnandet klädd i brun jacka och blåa jeans. Han är cirka 170 cm lång och har cendre hårfärg.”

Senare i förhör gjorde Quick medvetna avvikelser kring signalementet så att det inte skulle bli uppenbart att han läst sig till uppgifterna. Quick insåg att det skulle väcka misstankar om han kunde minnas exakt vad Charles haft för kläder en natt för sjutton år sedan.

Hur Quick efterforskade exakt NÄR och VAR Charles försvann:

I samma artikel som ovan (PT, 15/11 1976) kunde Quick också läsa att Charles varit på diskotek i Pitholms sporthall och att han försvann natten mot lördagen 13 november 1976 “någonstans i närheten av Munksunds brandstation”.

1976-11-15-mandag-Var-finns-Charles

Quick vevade vidare i mikrofilmen och hittade nästa artikel från den 16 november 1976. Där läste Quick att sista platsen någon hade sett Charles var vid “vägskälet vid brandstationen i Munksund“. I denna artikel finns även samma signalement som i föregående artikel.

Delresultat av Quicks efterforskningar, dags för analys och strategi

Ovanstående efterforskningar genomförde Quick på biblioteket i Falun och/eller i Stockholm under senare hälften av december 1993, dvs innan hans permissioner drogs in i januari 1994. Falun bibliotek kan ha haft senare nummer av Piteå-Tidningen i pappersformat, det kan även varit möjligt att fjärrlåna mikrofilm från Stockholm och beställa kopior av kartor om han inte hade möjlighet att själv ta sig till Stockholm. Det finns även möjlighet att köpa kartor från Lantmäteriet.

Quicks efterforskningar hade hittills lett fram till följande information:

  • Exakt när Charles försvann (natten mot lördag 13 nov 1976).
  • Var han iakttogs sist i livet av vännerna (vid Munksund brandstation).
  • Charles signalement (170 cm, cendre hårfärg, jeans, brun jacka). Anm: senare i förhör gjorde Quick medvetna avvikelser kring signalementet (se ovan).
  • Ungefär var Charles kvarlevor hittades sjutton år senare.
  • Att kvarlevorna var övervuxna av mossa.

Detta räckte för att bygga grundstommen för en berättelse om hur Quick mördat Charles. Men det behövdes fler detaljer, så Quick fortsatte med att efterforska fler detaljer.

Hur Quick efterforskade att det fanns myrmark i närheten av fyndplatsen:

När Quick studerade en av bibliotekets topografiska kartor från 1976 upptäckte han att det finns gott om stora myrmarker 2-4 kilometer öster om fyndplatsen. Där finns ett tiotal stora myrar, med namn som Snottermyran, Lapptjärnmyran, Komyrorna, Degerbergsmyran, Killingmyran, Stenåkersmyran, Sjulsvikmyran, Svartnäsmyran, Kåtamyran och Fattigmyran:

cz-karta-1976-myrmarker

F = fyndplatsens område.

Quick kunde utläsa att det även finns flera mindre myrliknande områden (blötmyr/träsk/tjärn) nästan intill fyndplatsen, bara 100-200 meter därifrån, både öster, norr och söder om fyndplatsen.
Detta framgick ännu tydligare på följande karta från 1988 (“Gula kartan”*) där både topografi och fastigheter framgår:

cz-1988-fyndplats-gula-kartan

Blötmyr österut, och myrmark norr och söder om fyndplatsens område.

Efter att ha studerat dessa kartor visste Quick att det finns myrmark i närheten av fyndplatsen.

Att myrar kan dofta – som Quick uppgav att det gjorde på fyndplatsen 1976 – och att myrar även kan dofta på vintern (doften orsakas av en vintergrön växt), kan Quick troligen ha läst sig till eller så var det en kunskap han redan hade.

Hur Quick efterforskade att det fanns ett hus i närheten av fyndplatsen:

På kartan såg Quick också att det fanns ett hus cirka femhundra meter från fyndplatsen, det är inringat i övre vänstra hörnet på kartan ovan. (Anm: huset finns både på kartan från 1976 och 1988).

Detta hus ritade Quick sedan på en skiss några månader före vallningen i Piteå:

Huset benämns “FAST” (som i fastighet).

Quick var så listig att han ritade medvetna avvikelser i skissen så att det inte skulle se ut att vara hämtat från en karta (avvikelser gällande T-korsning och kurva). Quick placerade dessutom söder uppåt istället för nedåt som brukligt på kartor. Och avstånd uttrycktes relativt, inte i meter (B relativt C, osv).
Quicks metoder var utstuderade, han hade tänkt till ordentligt hur man lurar folk.
>>Läs mer om skissen.

Hur Quick efterforskade att skogsvägen lutade:

När Quick analyserade de olika specialkartorna över området kring fyndplatsen så lade han märke till att det är några meters höjdskillnad mellan områdena norr och söder om fyndplatsen. Markhöjden vid Halssjön är ca 20 meter och nedanför T-korsningen ca 15 meter över havet.

Quicks granskning av kartan avslöjade även att det rinner en bäck från myrmarken västerut fram till skogsvägen, och sedan söderut längs skogsvägen:

cz-1988-fyndplats-gula-kartan

Anm: den ljusblå pilen är utsatt av mig, bäckens riktning är markerad på kartan men det syns dåligt.

Bäcken ansluter till vägen ca 50 meter från T-korsningen. Ur Quicks noggranna studier av kartorna kunde han dra slutsatsen att vägen lutar, åtminstone från där bäcken ansluter till vägen.

Vägens lutning var en av många korrekta detaljer som Quick lämnade till polisen för att stärka sin berättelse att han hade varit på platsen 1976 och dödat Charles Zelmanovits.

Hur Quick visste så mycket om Ö.S. och hans hemlighet:

Ö.S. var den man som Quick uppgav hade varit med honom i Piteå och chockats när Quick ströp Charles till döds.
Quick var väl bekant med Ö.S, de hade haft ett hemligt förhållande i flera år. (Det vidhåller Bergwall än idag). ÖS bodde granne med Quick, var dubbelt så gammal som Quick, gift med en kvinna och hade två barn kring 20-årsåldern. (Quick/Bergwall var då 26 år).
ÖS begick självmord nio månader efter att Charles försvann. Änkan bekräftade i vittnesmål att ÖS var homosexuell, och att ÖS inte varit hemma de dagarna Charles Zelmanovits försvann.

Anm: ÖS var jägare sedan många år tillbaka (sedan 1951). Quick/Bergwall kan ha lärt sig ett och annat från ÖS om slakt och styckning. I Quicks morderkännanden förekom väldigt detaljerade uppgifter om hur Quick styckat sina offer, så även i Zelmanovitsfallet.

Tidigare inlägg om Quicks partner:
– Quicks medgärningsman i Piteå.
– Grannens och Quicks tre hemligheter.

Hur Quick visste att änkan skulle vittna att Ö.S. varit borta just de dagarna:

Det kunde förstås Quick inte veta… Han hade återigen en väldig tur att ÖS änka inte kunde ge sin avlidne make alibi, att hon tvärtom istället via sin dagbok vittnade att ÖS inte varit hemma just de dagar som Quick och ÖS (enligt Quick) hade varit i Piteå tillsammans.

Hur Quick visste att det  fanns en såg under mossan på fyndplatsen:

Quick hade planterat sågen där på sjuttiotalet i syfte att lura polisen på nittiotalet… Nej det låter inte sannolikt eller hur. Så här var det istället:

Quick hade en enastående tur. Han uppgav för polisen att han och hans partner haft en såg med sig i skogen. När polisen sedan sökte där med metalldetektor så hittade de en rostig såg under mossan, en såg som någon annan måste ha tappat där för länge sedan:

Sågen hittades längs den sträcka som Quick beskrev att han tagit sig ut ur skogen. Merparten av Charles kvarlevor låg inom två meters avstånd från centrum i cirkeln ovan. Sträckan från fyndplatsen till bilen är 200-300 meter (oklart exakt hur långt).

Sågen hittades längs den sträcka som Quick beskrev att han tagit sig ut ur skogen. Merparten av Charles kvarlevor låg inom två meters avstånd från centrum i cirkeln ovan. Sträckan från fyndplatsen till bilen är 200-300 meter (oklart exakt hur långt).

Hur Quick efterforskade att det fanns ett brett dike vid skogsvägen:

Quick uppgav korrekt att det fanns ett dike som var så brett att man inte kunde kliva över det. Hur visste han det? Diken är inte utsatta på kartor, men längs nedre delen av vägen fram till T-korsningen finns en bäck utsatt på kartan:

Bäcken ansluter till vägen ca 50 meter från T-korsningen och följer sedan vägen söderut. Quick kan vid studier av kartan antagit att vandringen till fyndplatsen skulle ske därifrån, att man behövde kliva över bäcken för att komma in i skogen. Quick antog att bäcken var bred, och som medveten avvikelse kallade han bäcken för ett brett dike. Och han hade åter tur, det fanns ett brett dike längs vägen även ovanför bäcken.

Här skymtar det breda diket vid skogsvägen. Eller bäcken vid vägen så som Quick kan ha uppfattat det.

Hur Quick efterforskade vilken typ av mossa och skog som fanns på fyndplatsen:

Quick hade tidigare efterforskat att Charles kvarlevor var övervuxna av “mossa och annan vegetation” (Piteå-Tidningen 28/9 och 23/9). På tidningsbilder av fyndplatsen kunde Quick se hur växtligheten vid fyndplatsen såg ut, dock syntes inte mossan tydligt.
I senare förhör lämnade Quick detaljerade uppgifter om mossan, det framgår i domskälen: “Quick gav en detaljrik skildring bl a av mossan”. Hur kände Quick till detaljer om mossan?

Internet fanns inte 1993 men det fanns facklitteratur och telefon förstås. Quick besökte biblioteket och lånade en bok om mossor, t.ex. “Mossor – En fälthandbok” (från 1985) som även innehåller färgfoton på 240 mossarter i Sverige.
tq-botanikerSedan kontaktade Quick någon som visste mer om skogarna runt Pitholmsheden öster om Piteå. Han ringde till Piteå Turistbyrå som hänvisade till en lokal botaniker och medlem i Svenska Botaniska Föreningen. Quick utgav sig för att vara naturintresserad amatörfotograf som skulle besöka Piteå för första gången. Inom tio minuter fick Quick en beskrivning av vilken typ av skog som finns där och vilken som var den vanligaste markväxande mossan i de skogarna. En stund efter telefonsamtalet kunde Quick i sin lånade bok om mossor hitta en färgbild på den angivna mossan.

Quick hade åter tur, hans beskrivning av mossan stämde med den mossa som polisen hade hittat kvarlevorna under. Att Quick kunde beskriva mossan för polisen stärkte Quicks berättelse att ha mördat Charles.

Hur Quick efterforskade att det fanns ett timmerupplag vid fyndplatsen:

Enligt Quick hade han strypt Charles till döds vid ett timmerupplag vid vägen några hundra meter öster om T-korsningen (dvs en bit nedanför den ljusblå pilen):

Hur visste Quick att det funnits ett timmerupplag där sjutton år tidigare?

Genom att studera “Gula kartan” från 1988 kunde Quick se att skog hade avverkats i området. Quick antog att det avverkades skog även 1976 och att det kunde ha funnits ett timmerupplag på lämplig plats vid den intilliggande vägen. Och han antog att de avverkade trädens tillfälliga placering runtom i skogarna inte fanns dokumenterat så lång tid efteråt.

Timmer i väntan på transport framåt våren.

Skogsägaren som vittnade uppgav att det funnits ett brett dike vid vägen (se ovan), och att den typ av såg som hittats (se ovan) inte användes inom skogsbruket. Och enligt skogsägaren hade det sannolikt funnits en timmerstapel där hösten 1976, årstiden stämde också eftersom timret hämtades framåt vårkanten.
Quicks uppgifter om det breda diket, sågen som hittades, och nu timmerstapeln, stärkte ytterligare Quicks berättelse att han varit på platsen och strypt Charles till döds.

Hur Quick efterforskade vilka kroppsdelar som saknades:

I de tidningsartiklar Quick hade granskat kunde han läsa att polisen hade påträffat fler skelettdelar vid efterföljande undersökningar. Quick antog att det fortfarande saknades delar, och att efter sjutton år i naturen så var vissa delar mer sannolika att saknas än andra. Kombineras med trevande svar i förhören.

Hur Quick efterforskade att en sko saknades:

[Ej ännu slutfört stycke, inget underlag]

Hur Quick efterforskade att Charles haft ett speciellt läderbälte:

[Ej ännu slutfört stycke]  Enligt domen uppgav Quick att “Charles hade en livrem med ett speciellt spänne. Han minns bältet eftersom han använde livremmen för att binda ihop armarna. Han vet inte vart bältet tog vägen. Det är möjligt att bältet följde med från platsen.”
Hur fick Quick fram detta, är frågan.
Se tidigare inlägg: Charles Zelmanovits fräcka läderbälte som aldrig hittades.

Hur Quick efterforskade kroppens placering:

[Ej ännu slutfört stycke, inget underlag]

Hur Quick efterforskade fyndplatsens exakta läge:

När Quick tidigare beräknade fyndplatsens ungefärliga läge efter att ha granskat en tidningsuppgift (se ovan i detta inlägg), så hade han tur och prickade exakt rätt på kartan.
Vid vallningen var det bara att gå långsamt inåt skogen mot fyndplatsen enligt kartan han memorerat, högst 300 meter enligt tidningsartikeln, och vara uppmärksam på omgivningen och de medföljandes reaktioner.

Hur Quick efterforskade Charles sinnesstämning då han försvann:

[Ej ännu slutfört stycke]  Enligt domen uppgav Quick att: “Charles var ledsen eller bedrövad och arg över något, troligen var det något problem med en kamrat eller flicka.”  (En kvinna som var bland de sista som såg Charles vittnade att uppgiften stämde).
Hur fick Quick fram detta, är frågan.

Kommentarer

Quick kan alltså ha efterforskat uppgifter med hjälp av kartor, mikrofilm, telefon, tidningar och fackböcker. Och sedan fört in medvetna avvikelser så att polisen inte skulle misstänka att uppgifterna var efterforskade. Dessutom var Quick påläst inom psykologi för att vara övertygande i sina roller som ångerfull mördare och offer för övergrepp i barndomen.

I flera av ovanstående tänkbara händelseförlopp var Quick även väldigt tursam. T.ex. att polisen hittade en såg under mossan vid fyndplatsen efter att Quick berättat om en såg. Eller att änkan till Quicks partner (ÖS) vittnade ur dagbok att ÖS inte varit hemma då Charles försvann.
Quicks kombination av utstuderad strategi, rollspel och ren tur var ett framgångsrecept. Han blev dömd för flera mord, precis som han själv ville.

Beskrivningarna ovan av Quicks efterforskningar är antaganden. Vi vet inte hur Quick fick fram alla uppgifter. Vi vet inte ens säkert huruvida Quick befann sig i Piteå 1976 eller inte. Han kan ha varit i Piteå och råkat träffa Charles men inte skadat honom, det skulle vara en annan förklaring till de kunskaper Quick hade om platsen. Bergwalls egen nuvarande förklaring är att han aldrig har varit i Piteå, och att han var mytoman fram till den 17 september 2008 då H.Råstam dök upp och presenterade en lösning som Bergwall själv aldrig hade tänkt på tidigare.

——–
Anm: Quick lämnade fler korrekta uppgifter än vad som finns medtaget i detta inlägg. T.ex. att skogsvägen var breddad där de hade ställt bilen, att stenen på fyndplatsen såg ut som en “vägsugga”, samt ytterligare en rad detaljer.
*Om Gula kartan: en s.k. ekonomisk karta (numera kallad Fastighetskarta).
*Om flygfoto: Quick kan fått tag i (köpt) detaljerat flygfoto taget på låg höjd (dock knappast tillgängligt på biblioteket). Här är ett exempel på flygfoton från söder om Piteå (Munksund, Skuthamn, Pitholmsheden), fast de är från 1950-talet.

Kwast om Quick/Zelmanovitsfallet

I Kwasts bok om Quick redovisas bland annat uppgifter om Zelmanovitsfallet, här är några av dessa.

Rubriker:
– Skissen över fyndplatsen.
– Rättsläkaren: inget talar emot Quicks berättelse.
– Hur Quicks partner Ö.S. kom in i utredningen.
– Sonen till avlidne pappan Ö.S. fick inte vittna om sågen.
– Till synes ledande frågor var inte ledande.
– Resning Zelmanovits undvek den centrala bevisningen.

Skissen över fyndplatsen

Skissen som Quick ritade över området på skogsheden söder om Piteå där kvarlevorna efter Charles Zelmanovits hittades. Bild från Kwasts bok, sida 53:

Bild från C.v.d.Kwast*, sid 53. Skissen ritades två månader innan vallningen.

Enligt Quicks bekännelse hade han strypt Charles Zelmanovits till döds utanför bilen vid timmerstapeln en bit från T-korsningen (sträcka B). Därefter hade Quicks chockade partner vänt bilen, kört tillbaka till T-korsningen, svängt höger samma väg de kommit ifrån och efter sträcka C hade de ställt bilen vid vägkanten. Charles kropp hade sedan burits in i skogen sträcka A varefter kroppen skändades av Quick medans partnern “höcklar av gråt”*.

Angående timmerstapeln på skissen, och det breda diket samt sågen som Quick uppgav hade funnits där arton år tidigare, så framkom följande enligt Kwast, sid 54 (min fetstil):

Fastighetsägaren kunde bekräfta Quicks uppgift om det dike som skulle ligga vid den väg innanför vilken Charles hittades och uppgav att det kunde ha funnits ett timmerupplag vid skogsbilvägen på den plats som Quick angett. Enligt en skogsavverkare som arbetat i området under 1970-talet hade det dike som Quick talat om funnits redan då. Årstiden stämde också med att timret varit framdraget. Det hämtades normalt av timmerbilar fram på vårkanten. Han var även helt säker på att han inte hade tappat någon liten bågsåg i området eftersom han aldrig använde sådana inom skogsbruket. Ingen annan hade heller hört av sig om en tappad såg av den typen (om fyndet av såg, se nedan). I övrigt stämde skissen nästan helt vad gällde vägsträckningar och fyndplats. Den distinkta uppgiften om timmerstapeln var med stor sannolikhet korrekt.

Min kommentar om skissen

Ytterligare några detaljer som ger intrycket att Quick talade sanning är att han anger avstånd relativt och inte i meter som på en karta. Enligt Kwast hade Quick “genomgående i förhören svårt med avståndsbedömningar”, istället angav han olika avstånd i förhållande till varandra. (T.ex. sträcka C var två tredjedelar av sträcka B, enligt skissen). Anm: vid vallningen två månader senare pekade Quick ut timmerstapelns plats, det visade sig vara ca 250 meter från T-korsningen (enligt vallningspromemorian).

Och T-korsningen är felvänd, vägen åt höger/frågetecknet går i verkligheten uppåt i skissen (dvs i samma riktning som “väg F”). Och den ritade fastigheten/huset finns i verkligheten efter en kurva. Och skissen är ritad med söder uppåt, det är inte som man vanligen betraktar en karta. (Vyn är riktad åt samma håll som bilfärden till området). Sammantaget ger det intrycket att skissen är ritad utifrån verkliga och lätt förvrängda minnesbilder av en händelse för länge sedan. I detta hänseende framstår Quicks framställning som trovärdig.

Här är ett flygfoto från nutid att jämföra med (väg o hus ligger samma som 1976), roterat 180 grader så att söder hamnar uppåt som på Quicks skiss:

I media tycks inte funnits några exakta uppgifter om fyndplatsens position. (Däremot fanns det en vag tidningsuppgift som man kan använda med visst tankearbete och några geometriska övningar för att få fram några möjliga, ungefärliga positioner för där området med fyndplatsen kan vara belägen). Uppgifterna om timmerstapeln och det breda diket tycks inte ha funnits i media. Inte heller sågen som hittades med metalldetektor under tjock mossa efter att Quick hade nämnt den.
.

Rättsläkaren: inget talar emot Quicks berättelse

Enligt rättsläkaren som undersökte Charles kvarlevor fanns inget som bestrider Quicks berättelse om hur han hade hanterat/styckat kroppen. Ur Kwast, sid 57 (min fetstil):

Rättsläkaren Karin Schemschat vid Rättsmedicinska institutet i Umeå kunde inte fastställa hur Charles dött, förruttnelse och djurangrepp omöjliggjorde detta. Det kunde inte heller påvisas några tydliga verktygsspår på skelettdelarna som tydde på att kniv eller såg hade använts.
På en särskild fråga från polisen svarade rättsläkaren:
“- att benresterna kan se ut på de sätt de gör efter en styckning som beskrivits i de tillgängliga handlingarna,- att det på de gjorda fynden inte kan påvisas något som bestrider den misstänktes berättelse” (utlåtande, 16 juni 1994, dnr F940297/3).

Hur Quicks partner Ö.S. kom in i utredningen

Enligt Kwast nämnde Quick sin partner Ö.S. i ett tidigt skede, men att Quick inte ville förklara närmare vid det tillfället. (Vi vet ju numera att Quick/Bergwall och Ö.S. haft ett flera års kärleksförhållande. Quick uppgav några år senare att han tvekat att dra in Ö.S. i utredningen av hänsyn till Ö.S. änka och barn).
Kwast uppger även att Quick frågat utredare Penttinen när Ö.S. tagit livet av sig, men att Penttinen aldrig informerat om när Ö.S. hade avlidit.
Kwast, sid 58 (partnerns namn ändrat till initialer ÖS):

Som det såg ut i utskrifter av förhör från den 9 februari och den 14 april 1994 hade Quick själv fört in S. i berättelsen om mordet. I en ordbehandlare som Quick hade tillgång till på Säter hade han skrivit “Ö S” och “S Ö” och kopplat ihop det med Piteåhändelsen. Detta hade varit uppe i förhöret den 9 februari 1994 utan att Quick då ville kommentera sin anteckning.
Han hade sedan under veckan innan förhöret den 14 april ringt Penttinen och bett honom ta reda på när S. avlidit. Quick fick reda på, från Penttinen, att S. avlidit men inte när. Quick berättade att S. varit deprimerad efter Piteåhändelsen. När Quick hördes igen den 19 april visste han att S. hade tagit livet av sig. Quick förde alltså in S. i sin berättelse om mordet utan att, som det såg ut, veta när han avlidit. Quick riskerade också att det skulle visa sig att S. hade alibi för den novemberkväll när Charles försvann (om han inte varit med Quick).

Kwasts uppgifter motsäger resningsåklagare Landahl, som år 2013 skrev att Quick inte förde in Ö.S. förrän i ett senare skede, och att Penttinen givit Quick ett datum för när Ö.S. begått självmord. Ur Landahls resningsansökan, sid 18:

Det var först i det andra förhöret den 14 april 1994 som Bergwall nämnde att det kan ha varit en annan person med på resan. I anslutning härtill framgår det att Penttinen och Bergwall utanför förhöret samtalat bl a om när Ö S tog sitt liv. Det är således först efter det att Penttinen för Bergwall berättat att detta skedde den 15 augusti 1977 som Bergwall berättar om mordet på C Z med S som medgärningsman.
Uppgiften att Sture Bergwall bett Seppo Penttinen att ta reda på när Ö S tog sitt liv är intressant i följande avseende. Bergwall visste vid tidpunkten för förhöret att S sedan länge var avliden. Skulle nu S föras in i berättelsen som en ny omständighet var det viktigt vid en kontroll av hans uppgifter att S inte hade avlidit före den 12 november 1976, den dag man med säkerhet visste att C Z var i livet.

Detta skiljer sig alltså från Kwasts uppgifter i flera avseenden. Landahl bortser även från att Ö.S. via änkans eller någon annans vittnesmål kunde ha visat sig ha alibi för de dagarna Quick och Ö.S. skulle varit i Piteå (12-13 nov 1976), ELLER att Quicks dokumenterade kontakter med vården skulle visat att Quick hade varit upptagen med något annat de dagarna. Då hade Quicks uppgift fallit.

Kwast kommenterar även Landahls uppgifter, sid 373:
“När det gällde medgärningsman påpekade Landahl att den man som påståtts ha kört bilen och bevittnat mordet, Ö.S, blivit aktuell i utredningen först sedan Quick fått veta att S. tagit livet av sig efter det att Charles försvunnit (felaktigt antagande, hur Quicks uppgifter om S. kom in i utredningen har jag tidigare redogjort för).”

Så en annan slutsats än Landahls blir då: Det är mindre troligt att Quicks uppgifter om Zelmanovits var gripna ur luften, därför att tidpunkten för Zelmanovits försvinnande passade in mellan Quicks dokumenterade förehavanden inom vården och Ö.S. självmord, och dessutom vittnade änkan med sin dagbok att Ö.S. inte varit med henne just de dagarna Quick och Ö.S. lär varit i Piteå då Zelmanotivs försvann.
.

Sonen till avlidne pappan Ö.S. fick inte vittna om sågen

Detta har tagits upp i ett tidigare inlägg: Sonen ville vittna om sågen. År 2013 ville Dan vittna om sågen som försvunnit ur pappans bil vid tiden för Charles försvinnande, men resningsåklagaren bortsåg från det och lade ned åtalet.
.

Till synes ledande frågor var inte ledande

I vissa delar av förhören i zelmanovitsutredningen menar kritiker att man använt ledande frågor. Förhörsutskrifterna är i dialogform, och det är utifrån dessa som som kritiker inklusive resningsåklagare Landahl har dragit sina slutsatser.
Enligt Kwast och förhörsledare Pennttinen förklaras det bland annat med att Quick hade svårt att tala om vissa morddetaljer och att han hade ett omfattande kroppsspråk. De till synes ledande frågorna var inte ledande utan hade syftat till att klargöra vad Bergvall just hade visat genom att exempelvis peka. Ur Kwast, sid 376 (min fetstil):

I en skrivelse till åklagaren kommenterade Penttinen vad Bergwall och hans ombud skrivit om honom i resningsansökan:

“I resningsansökan görs det gällande att det förekommit ledande frågor och en ambition att få Bergwall att beskriva omständigheter anpassade till ett åtal. Det är en stark förmulering som jag inte delar. Visst, jag kan hålla med om att vissa frågeställningar till synes är ledande. Förhören hade sett annorlunda ut ifall de inte skrivits ned i dialogform. T ex när det gäller det som Bergwall säger om att han avlägsnat vissa kroppsdelar från offret. I stället för ‘förstår jag dig rätt om du har avlägsnat ett ben?, ‘tar du med dig båda underbenen därifrån’ skulle en traditionell förhörsutskrift haft lydelsen — Bergwall säger att han tog med sig båda benen därifrån.
När den ledande frågeställningen är så uppenbar, så måste man kunna tänka sig en orsak till detta. Förklaringen är mycket enkel. Bergwall har ett omfattande kroppsspråk, med gester, pekanden, mimik, andhämtning, pausering, betoning. I dessa förhör och i andra. Allt detta syns inte i dialogutskriften. Jag minns, trots att det gått år sedan förhören om Zelmanovits, hur Bergwall pekade på sitt ben och underben. Även hans advokat såg det. Bergwall förmådde inte, som jag uppfattade det p g a ångest, säga det med ord. Därför fyllde jag i det jag uppfattade att han menade. Jag borde förvisso ha beskrivit det på ett bättre sätt för att tydliggöra hans beteende.”

I detta fall skulle alltså Quick ha pekat på sitt ben istället för att säga det i ord, varefter förhörsledare Pennttinen sagt att “förstår jag dig rätt om du har avlägsnat ett ben”. Detta har kritiker med viss rätt uppfattat som ledande fråga.
Kanske ligger det nära till hands att vilja anlägga humana aspekter i en sådan förhörssituation, t.ex. att inte plåga en ångerfull, ångestfylld mördare i onödan med vidriga detaljer. Jag vet inte hur P. upplevde det hela. Men han borde förstås varit strikt och begärt att Quick upprepade svaret, klart och tydligt, med ord istället för att peka.

Quicks advokat uppges ha varit med på förhören. Om resningen hade lett till ny domstolsprövning, istället för att åtalet lades ned, så hade det funnits möjlighet att reda ut kritiken om ledande frågor.
.

Resning Zelmanovits undvek den centrala bevisningen

Här följer några citat från Kwasts bok som bekräftar mina tidigare iakttagelser, att resningsåklagare Landahl undvek den centrala bevisningen i samma anda som författaren Råstams vinklade quickmaterial. Ur Kwasts bok, sid 379:

Den som läser Landahls beskrivning av utredningen och jämför med det som Bergwall faktiskt presterade under Quickutredningen, i form av riktiga detaljuppgifter, förstår att Landahl verkligen undvek allt som var svårt att förklara bort. Argumenteringen följde den mall som hans kollegor redan använt i de tidigare resningsmålen. Att resningsåklagaren godtog Bergwalls uppgifter i förhöret 2010, utan att bemöta eller ens kontrollera dessa, säger onekligen en del om hur han såg på sin uppgift.

Ovanstående tas upp i flera i tidigare inlägg Resningsansökan undviker bevisningen och fokuserar på kringuppgifter.

Angående den vilseledande drograpporten från den sakkunnige som advokaten anlitade 2009. Kwast, sid 379:

Beskrivningen av Bergwall som neddrogad under förhören stämde inte heller med det som polisen eller jag själv hade iakttagit. Försvararen, rättsläkaren och Christianson som var närvarande vid förhör och vallningar hade inte heller framfört några betänkligheter när det gällde Bergwalls mentala tillstånd i samband med förhör och vallningar. Grunden för hovrättens kategoriska påståenden om medicineringen och den suggestiva terapi som syftar till att väcka bortträngda minnen var återigen Dådermans analys.

Se även tidigare inlägg: Expertens vilseledande drograpport.

Det relevanta borde varit de uppgifter som Quick lämnade och som bedömdes att bara mördaren kan ha känt till. Kwast sid 397:

Var det ointressant för hovrätten att Bergwall hade kommit fram med konkreta och riktiga uppgifter som visat sig stämma med faktiska förhållanden? Hur kunde detta förklaras, även om man som hovrätten utgick från att Bergwall varit påverkad av mediciner under förhören? Varför sa inte hovrätten något om allt detta i sitt beslut?

Angående hur man i resningen godtog Bergwalls felaktiga uppgifter i det förhör som hölls 2010:

Landahls hänvisningar till det som Bergwall påstått i åklagargruppens enda förhör med honom sommaren 2010, kunde inte gärna förstås på annat sätt än att han trodde att Bergwall talade sanning när han beskrev hur han fått hjälp med sina uppgifter. Den enklaste kontroll av uppgifterna hade visat att Bergwall genomgående lämnat lögnaktiga uppgifter för att förklara bort det han berättat under utredningen.
/…/
Att resningsåklagaren godtog Bergwalls uppgifter i förhöret 2010, utan att bemöta eller ens kontrollera dessa, säger onekligen en del om hur han såg på sin uppgift.

Se även tidigare inlägg: Bergwall fabulerade vilt under resningen?.
.

———————-
* Bok “Bortom rimligt tvivel : Thomas Quick och rättvisan”, Christer van der Kwast, 2015.
* Ang. att partnern “höcklar av gråt”: framgår i vallningspromemorian. (höcklar=hulkar?)

Sågen som hittades under mossan vid fyndplats Zelmanovits

När zelmanovitsutredningen pågick 1994 uppgav Quick att han haft med sig en såg i Piteå 1976. När polisen sökte med metalldetektor vid platsen där Charles kvarlevor hade påträffats lär de ha hittat en rostig bågsåg:

Sågen, som varit orange, var kring 50 cm lång, dvs den tillhör de mindre modellerna av bågsågar. (De större är uppåt en meter. Den mindre sågen som hittades är lämpad för t.ex trädgårdsarbete).

Enligt polisen hittades sågen under ett sex centimeter tjockt mosslager, längs den sträcka som Quick hade pekat ut, ca hundra meter från fyndplatsen i riktning mot där Quick och hans partner hade ställt bilen vid den lilla skogsvägen:

Sågen hittades längs den sträcka som Quick beskrev att han tagit sig ut ur skogen. Merparten av Charles kvarlevor låg inom två meters avstånd från centrum i cirkeln ovan. Sträckan från fyndplatsen till bilen är 200-300 meter (oklart exakt hur långt).

Sågen (S) hittades längs den sträcka som Quick beskrev att han tagit sig ut ur skogen. Anm: merparten av Charles kvarlevor låg inom två meters avstånd från centrum i lilla cirkeln ovan. Sträckan från fyndplatsen (F) till bilen är 200-300 meter (oklart exakt hur långt).

Markägaren vittnade att han inte förlorat någon liknande såg. En skogsavverkare som arbetat i området under 1970-talet uppgav att man inte använde sådana sågar inom skogsbruket.

Sågen hittades två månader innan Quick vallades i Piteå. Den kan ha hamnat där vid, före eller efter tidpunkten för Charles försvinnande. Den tekniska undersökningen av sågen kunde varken motsäga eller bekräfta Quicks uppgifter. Det är förstås märkligt att man hittade en såg där utifrån Quicks anvisningar, dold under tjock mossa.

Det var här, ett hundratal meter åt höger in i skogen, som polisen 1994 med metalldetektor hittade en såg under mossan, efter Quicks anvisningar. Quick hade även nämnt det breda diket (syns i bild) och att vägen lutade svagt.

Sonen och Sågen, nya uppgifter 2013

Quicks partner som uppgavs ha varit med i Piteå den 12-13 november 1976 (grannen/jägaren som begick självmord nio månader senare) hade en son och en dotter som då var 20 respektive 18 år.
År 2013 kontaktade sonen journalisten G.J. Stigson och berättade bland annat om en såg pappan hade haft i bilen 1976. Sågen hade försvunnit ur bilen vid tiden för C. Zelmanovits försvinnande. Enligt sonen var det en bågsåg modell mindre, “två tredjedelar av en vanlig”, och den hade varit röd. Sågen som hittades 1994 under mossan hade varit orange. Dock var det 37 år sedan sonen hade sett sågen så möjligheten finns att han mindes färgen fel.

Åklagaren som granskade åtalet mot Bergwall informerades om sonens uppgifter som sågen, men vidtog ingen åtgärd. Kort tid därefter lade åklagaren ned åtalet (juli 2013).
Anm: sonens uppgifter redovisas i Kwasts bok, jag återkommer med närmare beskrivning i kommande inlägg.

Källor

Ur Quick-domen:
“/…/ fastighetsägaren Birger Karlsson, att ingenting väsentligt förändrats i skogen sedan 1976, att diket vid vägen funnits redan 1976 och att han inte förlorat någon såg liknande den som upphittats på fastigheten ett stycke från fyndplatsen /…/
/…/
Karl-Birger Karlsson, till styrkande av markbeskaffenheten i anslutning till fyndplatsen och beträffande en anträffad såg.”

Åklagare C.v.d.Kwast, 2015, bok:
“Polisens tekniker undersökte nu skogsområdet runt fyndplatsen med metalldetektor och den väg som Quick anvisat från fyndplatsen och fram till den plats där han sagt att bilen parkerats. Under ett sex centimeter tjockt mosslager hittade teknikerna då en mindre såg. Sågbladet var rostigt och den tekniska undersökningen ledde inte till ett resultat som vare sig kunde motsäga eller bekräfta Quicks uppgifter.
/…/
Det var en mindre bågsåg med ett 55 centimeter långt, fintandat sågblad.
/…/
Den bågsåg som hittats i Piteå 1994 hade varit orange, av mindre modell och med 50 centimeter bladlängd.”

Polis S.Penttinen, 2012, artikel:
/…/ polisen vid sök med metalldetektor anträffade en motsvarande såg i skogen under mossan längs den sträckning där SB berättat att han kastat sågen. Sågen anträffades först efter det att SB fört den på tal.”

Författare H.Råstam, 2012, bok:
“Sågen hade förvisso hittats ett hundratal meter ifrån Charles kvarlevor /…/”

Författare D.Josefsson, 2013, bok:
Polisen hittade nämligen en orange såg som någon glömt i skogen nästan 100 meter från fyndplatsen.”

—————-
Angående de vilseledande quickförfattarna R&J:
H.Råstam och D.Josefsson, som båda haft full insyn i polisens utredningsmaterial m.m, nämner i sina quickböcker endast att sågen hittades hundra meter från fyndplatsen. Vilket för läsaren kan ge intrycket att den hittades i vilken annan riktning som helst längs cirkeln i bilden ovan, långt bort från fyndplatsen och utan relevans för zelmanovitsfallet. Följaktligen informerar ingen av dem heller att sågen hittades med metalldetektor under ett sex centimeter tjockt mosslager.

Grannens och Quicks tre hemligheter

I resningsansökan Zelmanovits ifrågasätts rimligheten i att Quick och hans granne åkte så långt som till Piteå. Men Quick och grannen hade hemligheter som band dem samman och gjorde deras utflykt längs norrlandskusten fullt rimlig.

När Quick och hans granne i Korsnäs villaområde i Falun begav sig hemifrån på fredag förmiddag den 12 november 1976 så hade de inte planerat att döda någon. De var intresserade av villiga unga pojkar, de hade inte planerat något övergrepp. Inte heller hade de planerat att åka till just Piteå. De gjorde en “utflykt” i riktning “norrut”, och sent på kvällen efter en dags behagligt kuskande längs norrlandskusten så hamnade de i Piteå. När Quick sedan överraskande ströp Charles Zelmanovits chockades grannen, och de sträckkörde därefter tillbaka hem till Falun.
Anm: ovanstående är sammanfattningsvis så Quick själv på nittiotalet redogjorde för händelsen i Piteå.

Hemligheterna som gjorde resan rimlig

Quicks och grannens sammantagna livssituation och personliga egenskaper bäddade för utflykter bort från deras hemtrakt. Ur deras perspektiv var deras agerande rimligt.
I nedanstående sammanställning framgår bl.a. varför Quicks egen berättelse om hans och grannens långa utflykt till Piteå framstår som rimlig och trovärdig. (Vilket inte nödvändigtvis innebär att den var sann).

Quick och grannen kände varandra väl:
Enligt Bergwalls (Quicks) egna uppgifter i nutid hade han ett hemligt förhållande med sin gifta granne under ett par års tid 1975-77. De kan ha känt varann ännu längre tid eftersom båda hade samma respektive bostadsadress i Korsnäs sedan åtminstone 1970 (de bodde 180 meter gångsträcka från varandra).

Att grannen – som begick självmord 1977 – var homosexuell framgår även av änkans vittnesmål.
Observera att änkan vittnade om att hennes man hade varit hemifrån de dagar som han och Quick var på utflykt till Piteå.

Vänsterprassel:
Grannen var alltså otrogen mot sin fru. Quick var grannens vänsterprassel sedan minst ett år tillbaka. Det var för övrigt ganska stor åldersskillnad: Quick (26 år) var bara hälften så gammal som grannen (51 år).

Smygbögar:
Båda var hemligt homosexuella. Grannen var gift med en kvinna och hade två barn i övre tonåren (dottern var 18 år och sonen 20 år).

Intresserade av yngre pojkar:
Både Quick och grannen uppges ha varit intresserade av yngre pojkar.
Quick hade flera tidigare dokumenterade våldsbrott mot unga pojkar.

Psykisk störning:
Året dessförinnan (1975) hade Quick släppts ut från flera års tvångsvård på rättspsyk, efter att tidigare ha begått flera våldsbrott mot pojkar samt nästan ha dödat en man med ett tiotal knivhugg.
Även grannen tycks varit psykiskt skör. Leif GW* uppger att grannen: “hade problem med nerverna men beskrivs av såväl familjen som övriga tillfrågade som “visserligen lite nervös men snäll och harmlös”.”

Blandmissbrukare:
Quick var blandmissbrukare sedan tonåren (alkohol, amfetamin, lösningsmedel m.m). Huruvida grannen använde droger är okänt.

Rimliga utflykter långt från Falun:
Quick och grannen hade alltså flera hemligheter som band dem samman, och som gjorde dem motiverade att söka sig bort från hemtrakten. De kunde inte visa sitt förhållande öppet i Falun. Men långt hemifrån, där de inte kände någon, kunde Quick och grannen umgås mer naturligt ute bland folk. Och raggandet av unga pojkar var säkrare långt hemifrån.

Fem plusgrader i Falun:
Det var mildväder i Falun och en bit uppåt landet när Quick och grannen begav sig hemifrån på förmiddagen fredagen 12 november 1976. Falun hade då fem plusgrader och nästan vindstilla (1 m/s). Anm: om det istället hade varit storm, ishalka e.dyl. så hade utflykten varit mindre trovärdig.

Ganska ny bil:
Grannens bil som de färdades i var relativt ny, bara 2-3 år. Enligt änkans vittnesmål var det en “gul Opel Rekord, tvådörrars, av årsmodell 1973 eller 1974”. Den såg ut ungefär så här:
tq-opel-rekordNotera att karossen är en tvådörrars s.k. “sedan“, där bakluckan kan riggas på det sätt som Quick beskrev som deras raggningsknep, dvs så att bakluckan åkte upp när de bromsade in.
(Anm: Om grannens bil istället varit en ‘kombi’, ‘combi coupe’ eller liknande vanlig modell så hade arrangemanget med bakluckan inte fungerat).

Rimlig restid till Piteå:
Det var alltså två udda personer med speciella drivkrafter som enligt Quick gav sig ut på en “utflykt” norrut. De startade i Falun på fredag förmiddag och var i Piteå sent på kvällen, dvs det tog ca tolv timmar. Effektiv körtid är ca åtta timmar, plus 3-4 timmar för diverse kringturer, mat, raggning, tankning (tankning kan t.ex ha skett i Falun, halvvägs, samt i Piteå). Sträckan Falun-Piteå är 77 mil körsträcka, större delen är E4.
Ditfärden bör ha varit lustfylld och avkopplande med många pauser. Hemfärden däremot, med grannen i chock, var troligen raka spåret utan kringturer.

Lätt att hamna på platsen där Charles Zelmanovits befann sig:
Oavsett om man kommer från avfarten en mil söder om Piteå eller från avfarten nordväst om Piteå, så är det i stort sett raka spåret från E4 till Munksund där Charles sågs sist.

Lätt att hamna på fyndplatsen:
Genom att följa principen Bort-från-bebyggelse så leds en bilförare naturligt från platsen där Charles sågs sist till fyndplatsen. Även för en främling blir det ett naturligt vägval.


Bra väder i Piteå:
På kvällen/natten var det kallt men vindstilla, ingen nederbörd, troligen klart och nattsikt pga halvmåne och ev. även fläckvis snö. (Se Vädret i Piteå natten den 12-13 november 1976).

Bevisningen tillkommer

Förutom de fakta och uppgifter som redovisas ovan så tillkommer förstås bevisningen i fallet, t.ex:

  • Quicks uppgifter om fyndplatsen och terrängens utseende, t.ex. att det vid skogsvägen fanns ett dike som var så brett att man inte kunde stiga över det direkt. Och att där fanns ett timmerupplag i närheten.
  • Vittnesmål (skogsägaren) som bekräftade Quicks uppgift om brett dike och timmerupplag sjutton år tidigare.
  • Vittnesmål som bekräftade Quicks uppgifter om bilen, och att grannen varit hemifrån de dagar Quick och grannen var i Piteå.
  • Vittnesmål som delvis bekräftade Quicks uppgift om att Charles burit ett speciellt läderbälte.
  • Sågen som hittades under mossan vid fyndplatsen, enligt Quicks uppgift.
  • Att Quick kunde hitta till rätt plats inne i skogen.
  • Vittnesmål som bekräftade Quicks uppgift om att Charles verkat missnöjd eller upprörd över något.

Rimligt och trovärdigt

Quicks och grannens långa utflykt längs norrlandskusten så som Quick beskrev det var rimlig utifrån deras udda perspektiv. Många medborgare kör sällan eller aldrig 160 mil på två dagar, men Quick och grannen var inte två genomsnittssvenskar: de var ett udda par med speciella drivkrafter.

Quicks egen redogörelse för zelmanovitshändelsen var trovärdig, bortsett från uppgiften om de sexuella handlingarna med Charles samt styckningen av densamme: dessa uppgifter kan ha syftat till att säkra en plats på rättspsyk där Quick ville stanna. Det var känt i utredningen på 1990-talet att Quick fabulerade om vissa uppgifter, men en sinnesjuk person kan förstås brodera ut och ljuga om detaljer även kring ett faktiskt mord som verkligen har inträffat. (Se Quicks kärnor av sanning).

————-
* Leif GW Persson om bl.a. grannen: artikel i Expressen 26/11 2008.

Fyndplatsen, ur ett gärningsmannaperspektiv

Om Charles Zelmanovits blev utsatt för brott, och man ser det ur ett gärningsmannaperspektiv, så tycks fyndplatsen varit ett bra val eftersom det tog 17 år innan kvarlevorna hittades.

Det finns skäl att utifrån fyndplatsens läge anta att Charles blev utsatt för brott, oavsett om gärningsmannen hade lokalkännedom eller inte. Men att det var ett oplanerat brott där gm sedan i panik gjorde sitt bästa för att dölja händelsen.

cz-pitea-fyndplatsen
F=platsen där Charles hittades, 3=skolan, 4=där han sist sågs.

Bild ovan: fyndplatsen (F) ligger alltså några hundra meter in i skogen från en skogsväg. Det ligger ganska avskilt, ca femhundra meter från enstaka bebyggelse. Via skogsväg kan man ta sig dit från två håll, båda ger ungefär samma resonemang som nedan.

Till fyndplatsen via Norra Pitholmsvägen

Färdas man mot området för fyndplatsen via N.Pitholmsvägen (från nordväst) tills vägen upphör, så kommer man till en skogsväg (med skylten “Här slutar allmän väg”):

cz-har-slutar-allman-vag

Därefter fortsätter man ca 300 meter på skogsvägen och sedan förbi högerkurvan (i kurvan är det nedförsbacke). Efter kurvan kan bilen ställas vid dikeskanten utom synhåll för de enstaka hus som man passerat tidigare:

cz-fyndplats-o-bil-flygfoto
Flygfoto över kurva och T-korsning.

Från bilen går man in i skogen i riktning så att man hamnar långt bort även från den skogsväg som fortsätter efter T-korsningen längre ned. Dvs från skogsvägen går man i riktning enligt bild A (mot Halssjön):

cz-fyndplats-riktning

Valet av riktning in i skogen kan tyda på att gärningsmannen visste hur vägens sträckning fortsätter en bra bit längre bort, efter T-korsningen. Därför valdes riktningen in i skogen så att kroppen kunde placeras långt från båda vägarna.

Varför gå flera hundra meter in i skogen?

Fyndplatsen låg alltså 200-300 meter in i skogen (oklart exakt var). Varför skulle en gärningsman eller flera gärningsmän bära sitt offer såpass långt in i skogen?
Om gärningsmannen är infödd eller bosatt i trakten så är det angeläget för denne att det inte startas en närgången brottsutredning som granskar de boende i trakten. Men om gärningsmannen inte är från trakten kan det upplevas som mindre angeläget att gömma kroppen noggrant.
Ett annat skäl att placera kroppen längre in i skogen är om gärningsmannen –  från trakten eller inte – är orolig för risken att upptäckas av någon förbipasserande nattåkare medan gärningsmannen är i färd med att hantera kroppen, t.ex för att leta mossa, granris e.dyl. för att dölja kroppen, eller för att skända kroppen. (Den tekniska undersökningen visade att kroppen inte varit nedgrävd i jord, däremot kan den ha täckts över med diverse vegetation).

Gärningsman utan lokalkännedom

Kan även en gärningsman utan lokalkännedom ha hittat till just den platsen? En person som aldrig varit i Piteå tidigare?
Ja, om man söker en avskild plats och befinner sig söder om Piteå, i Munksundområdet där Charles sågs sist, så tycks det bli ett naturligt vägval:

cz-bilvag-fran-bebyggelse

Gärningsmannen söker sig bort från bebyggelse. Bilfärden går därför inte till Piteå centrum och knappast heller söderut mot Pitsund och E4:an.
Istället svänger man österut, bort från bebyggelse, vid (1) in på Lillåkersvägen, och sedan vid korsning (2) åt höger, bort från bebyggelse, in på N.Pitholmsvägen, och därefter raka spåret förbi avfart (3) fram till (4) där allmän väg slutar och skogsvägen börjar, och slutligen förbi kurvan.

Gärningsmannen kan sedan efter kurvan ha färdats en bit på skogsvägen förbi T-korsningen, för att sedan vända tillbaka, och på så sätt fått en uppfattning om vägens fortsatta sträckning i förhållande till kurvan.

Anm: det är 4-5 minuters långsam bilfärd från punkt (1) fram till punkt (4) på ovanstående karta.

Anm: angående förbi avfart (3) så blir det naturligt att fortsätta rakt fram (mot 4) eftersom det är raka spåret samt att vägen åt vänster kan tyckas leda till mer bebyggelse, enligt flera skyltar vid den korsningen:

cz-avfart-punkt3
Punkt (3) på kartan, kommande norrifrån på N.Pitholmsvägen

Gärningsman med lokalkännedom

En gärningsman med god lokalkännedom skulle möjligen valt ett område längre österut:

cz-nord-ost-om-fyndplatsen

Men då blir det längre att köra i natten och förutsätter att gärningsmannen är väl bekant med småvägarna och skogsvägarna runtom på Pitholm och halvön.

Slutsatser

När bilen i detta tänkbara händelseförlopp stannade vid Charles så klev han in frivilligt, annars skulle höga röster eller skrik hörts av vänner som befann sig i närheten och som var de sista som såg Charles vid korsningen Järnvägsgatan-Pitholmsgatan.

Gärningsmannen tog sig inte till området vid fyndplatsen för att döda Charles, oavsett om gm var från trakten eller inte. Området ligger visserligen avskilt men ändå för nära enstaka bebyggelse: skrik och bråk skulle riskera uppmärksammas. Man körde till det avskilda området vid skogsvägen för att sitta i bilvärmen och snacka, dricka, röka, kanske erbjöds Charles något han ville ha. Sedan uppstod en situation som ledde till hans död.

Alternativ 1: Gärningsmannen/männen var från trakten, men hade inte nerver att köra iväg med kroppen till annan mer avlägsen plats. Därför placerades kroppen på optimal plats i samma område och gömdes extra noga flera hundra meter in i skogen.
Alternativ 2: Gärningsmannen/männen var inte från trakten, men gm fantiserade om att skända kroppen. Gm tog sig flera hundra meter in i skogen för att inte synas med sin hantering om någon skulle råka passera på skogsvägen.
Övriga alternativ: i andra fall hade gärningsmannen valt ett annat område eller dumpat kroppen närmare vägen.

Alternativ 1 låter mest troligt kan man tycka. Sågen som polisen hittade under mossan härrör då från någon annan än gm. Alternativ 2 liknar Quicks berättelse men gm genomförde kanske aldrig någon av fantasierna att skända kroppen. Den förvirrade gm kanske bar med sig en såg från bilen, men tappade den i skogen. Och sedan var det för kallt och mörkt så gm gav sig av hemåt, efter att ha täckt över kroppen med mossa, granris e.dyl.

Se även: Några skäl att anta Charles blev bragd om livet.

Karta: Piteå/Munksund och fyndplatsen

Karta över Piteå/Munksund och platsen där Charles Zelmanovits påträffades:

cz-pitea-fyndplatsen

1: Charles bostad.
2: Förfesten.
3: Skoldansen (Pitholm sporthall).
4: Där Charles sågs sist, korsningen Järnvägsgatan-Pitholmsgatan.
F: Där Charles påträffades, 1993.

Kartan ovan är från 2014 men skogsvägarna på Pitholmsheden ligger ungefär samma som 1976. (Se även karta från 1976 nedan).

Från skoldansen (3) till fyndplatsen är det minst 5,6 kilometer gångsträcka, ca en timmas vandring eller mer om man följer närmaste skogsväg. (enligt Lantmäteriets karttjänst).
Dvs: Sporthallen > Järnvägsgatan (parallell med väg 506) > korsningen (4) > väg 506 ca en km, förbi Svedjan  > skogsväg över Pitholmsheden > slutligen trehundra meter in i skogen.

Vid följande mätning blev sträckan 5,7 km från skolan till fyndplatsen:

cz-5-7-km-skola-till-f

Men vi vet alltså inte om Charles gick den vägen från korsningen där han sist sågs, t.ex. som markerats streckat från X på kartan. Det är enbart en teori som vissa har att Charles vandrade självmant någon liten skogsväg eller stig över Pitholmsheden och sedan flera hundra meter rakt upp i skogen.

Närmar man sig istället fyndplatsen från andra hållet (dvs från nordväst på N.Pitholmsvägen) så slutar allmän väg några hundra meter före kurvan och efter kurvan är man utom synhåll för bebyggelse, vilket är en fördel ur ett gärningsmannaperspektiv:

cz-har-slutar-allman-vag

Karta från 1976:

Ovanstående karta över Munksund och del av Pitholmsheden är från 1976. På Pitholmsheden fanns då gångstigar och sämre körvägar, de markeras på kartan enligt:
– Gångstigar är markerade med fristående punktlinje (…………..)
– Punktlinje intill heldragen linje betyder “Enskild sämre körväg, vägbanan dock beredd”.
– Två punktlinjer intill varandra betyder “Sämre brukningsväg”.

Anm: på denna topografiska karta visas höjdskillnader, och där framgår att området väster om Halssjön ligger ca tjugo meter över havet och det sjunker när man förflyttar sig åt söder/sydväst. Man kan ana att vägen/kurvan ned mot T-korsningen eventuellt lutar en aning. Vägens svaga lutning var en av de korrekta uppgifter Quick lämnade när han beskrev området, han kan alltså ha fått den uppgiften på detta sätt.

Så kunde Quick NÄSTAN läsa sig till var Charles hittades

Polisen i Piteå var mycket förtegen när kvarlevorna av Charles Zelmanovits hade påträffats i september 1993, man ville inte yppa var fyndplatsen var belägen. I artiklar från september förekom vaga och delvis felaktiga uppgifter, t.ex. att fyndplatsen var utanför Piteå, ett par km från skolan, två km från platsen där Charles senast sågs, m.m.

Men i december 1993, när identifieringen av kvarlevorna var klar, framkom nya uppgifter i Piteå-Tidningen (den 11 dec 1993, samma dag som notisen i DN), att fyndplatsen låg på Pitholmsheden samt att det var “ungefär 3 km från skolan och 300 m från närmaste väg”.

Läsare med en piteåkarta kunde ringa in fyra möjliga områden, här betecknade X1 till X4:

uppskattade-fyndplatser-cz-1993
(O=där Charles sist sågs i livet 1976.  Hem=Charles bostad)

De fyra områdena X1 till X4 uppfyller villkoren “på Pitholmsheden” och “ungefär 3 km från skolan och 300 m från närmaste väg”. Område X3 och X4 går bort eftersom fyndplatsen enligt tidningsartiklar låg i ett skogsområde. X1 tycks vara beläget i något slags träsk eller liknande. Kvar blir område X2 och eventuellt X1.
Anm: det kan tillkomma ytterligare tänkbara platser om Pitholmsheden anses ha större utbredning.

När Quick vallades i Piteå i augusti 1994 så körde man bil från polisstation, och när det var femhundra meter kvar till skogsområdet där Charles hittades fick Quick veta att de befann sig i närheten av det område som är intressant. (Vilket inte är något att anmärka på, det är knappast troligt att Quick – som passagerare en mörk kväll arton år tidigare – skulle kunna peka ut vägen från en polisstation till fyndplatsen, dessutom hade vägnätet delvis förändrats genom åren).

Om den ganska exakta skiss Quick hade ritat två månader tidigare var ett resultat av att ha grävt i media och utfört ovanstående kartövning, och att Quick ljög om mordet på Charles, så bör han i detta skede av vallningen förstått vilken av de möjliga fyndplatserna det gällde, område X2 på kartan ovan. Notera dock att detta är en högst ungefärlig position, kanske med flera hundra meters osäkerhet.

Därefter körde man enligt Quicks anvisningar, förbi fyndplatsen och till vänster i T-korsningen (mot sydost), tills Quick ansåg att de hade kört för långt, de vände och på vägen tillbaka pekade Quick ut platsen där strypmordet skulle ha skett. Det var på vänster sida ca 250 meter före T-korsningen, kommandes från sydost (ungefär där den blåa streckade linjen skär vägen under X2 på kartan ovan). Mordet skulle ha skett utanför bilen, intill ett timmerupplag (vilket skogsägare/skogsarbetare bekräftade kan ha funnits där arton år tidigare).
Sedan ska kroppen ha placerats i bilen och de fortsatte några hundra meter och förbi T-korsningen åt höger och fram till före kurvan intill fyndplatsen X2.

Därefter återstod för Quick att visa vägen från vägkanten i rätt riktning till rätt plats några hundra meter in i skogen där kroppen enligt Quick hade dumpats.

Quicks uppgift om avståndet från vägen till fyndplatsen

När Quick tidigare det året (1994 i Säter) stegade ett avstånd motsvarande vägen till fyndplatsen så blev det trehundra steg, vilket man uppskattade till 200-300 meter. Quick kan ha fått den uppgiften från artiklar i Piteå-Tidningen den 28 september 1993 (“flera hundra meter från närmaste väg”) och den 11 december 1993 (“300 meter från närmaste väg”).

Men att utifrån uppgifter i media hitta till fyndplatsens exakta position i hedskogen och till den specifika stenen där fyndet gjordes, det var/är troligen inte möjligt. Att Quick arton år senare skulle minnas den mödosamma promenaden från vägkanten över det breda diket och genom skogen fram till fyndplatsen är hyfsat sannolikt. En sådan strapats under stor fysisk ansträngning, bärandes på en död kropp, bör fastna bättre i minnet än bilturen till själva området då han var passiv passagerare i en bil.