Etikettarkiv: T.Q. Charles Zelmanovits

Bergwallkommissionen om Zelmanovits

Efter 1,5 års arbete har Bergwallkommissionen kommit fram till en rapport innehållande ungefär samma argument som i resningen för Zelmanovitsfallet.

Det hade framstått som mer objektivt om kommissionen hade granskat samtlig central bevisning och redovisat resultatet, men så har tyvärr inte skett. Rapporten fokuserar ofta på smådetaljer och undviker gärna den centrala bevisningen. Syftet tycks varit att rapportera så många fel som möjligt oavsett om de är relevanta eller inte.

Nedan jämförs den centrala bevisningen i Zelmanovitsfallet med vad som framkommer i kommissionens rapport. Vilket innebär att jag inte granskat rapportens synpunkter på t.ex sakkunnigutlåtandena och en del annat mindre centralt eller inte alls centralt.

Central bevisning som inte kritiseras alls eller där kritiken är svag:

  • Skogstyp och terräng.
    Kommissionens rapport ifrågasätter att Quick kunde minnas dessa uppgifter trots att det var mitt i natten. Och kritiserar att Quick först sagt att det var snö när det var barmark.
    Men rapporten håller tyst om att det var goda förutsättningar för månljus den natten, och att det enligt andra uppgifter var barmark med fläckvis snö. Se tidigare inlägg Vädret i Piteå natten den 12-13 november 1976. Anm: om det hade varit kolmörkt så hade knappast heller Charles gett sig in i skogen på egen hand.
  • Sågen.
    Svag kritik i rapporten, att Quick först sa bågfil och sedan ändrade till bågsåg.
    Men det centrala är att Quick uppgav att de haft med sig en såg av den konstruktionen (bågliknande handtag som håller ett sågblad), och att det sedan hittades en sådan såg vid fyndplatsen.
    Rapporten håller tyst om att sågen hittades med metalldetektor under mossa.
    (Se exempel nedan om bågfil/bågsåg)
  • Typen av mossa.
    Ingen kritik i rapporten.
  • Det breda diket.
    Ingen kritik i rapporten.
  • Partnern ÖS som var med Quick.
    Svag kritik i rapporten.
    >>>
    Kommissionen: Quick uppgav först att han var ensam.
    Mysterium24: Rapporten håller tyst om att Bergwall och ÖS haft ett  flerårigt kärleksförhållande och att det uppgavs vara en anledning till att Quick inte velat dra in ÖS och hans änka.
    >>>
    Kommissionen: Quick uppgav fel årtal för när C.Z. dog.
    Mysterium24: Årtal är lätt ta fel på många år senare. Quick uppgav att han dödat C.Z. år 1977 (ett år fel alltså). Rapporten håller tyst om att två av Bergwalls närmaste dog 1977: både hans kärlekpartner ÖS och Bergwalls pappa avled det året, vilket medför ytterligare förväxlingsrisk sjutton år senare. Se även tidigare inlägg Quicks kärnor av sanning där Bergwall uppger fel årtal för sin systers bortgång.
    >>>
    Kommissionen: Quick frågade Penttinen när ÖS dog.
    Mysterium24: Quick frågade visserligen när ÖS dog men Penttinen tycks inte sagt NÄR.
    >>>
    Kommissionen: Quick mindes fel färg på ÖS bil.
    Mysterium24: Quick uppgav fel färg på bilen TROTS att han varit ÖS kärlekspartner i flera år och bör ha sett bilen vid flera tillfällen sjutton år tidigare. Det borde stämma till eftertanke gällande kommissionens svaga kritik mot vaga uppgifter om väderstreck, årtal och andra mindre relevanta kringdetaljer.
  • Änkans vittnesmål.
    Ingen kritik i rapporten.
    Rapporten håller tyst om änkans vittnesmål att ÖS inte var hemma de dagarna Charles försvann.
  • Charles sinnesstämning.
    Ingen kritik i rapporten.
    Rapporten kommenterar inte den uppgiften.
  • Myrmark i närheten, och att det doftade myr (på vintern).
    Ingen kritik i rapporten.
    Rapporten kommenterar inte de uppgifterna.
  • Huset en bit bort från fyndplatsen.
    Ingen kritik i rapporten.
    Rapporten kommenterar inte den uppgiften.
  • Vägens lutning.
    Rapporten nämner att Quick varit osäker på om vägen lutat uppåt eller nedåt…
  • Timmerstapeln.
    Svag kritik, rapporten uppger att Quick från början angav fel väderstreck för timmerstapelns och fyndplatsens läge i förhållande till staden. Men förutom att risken är stor att lokalsinnet sjutton år senare är opålitligt, efter ett enda besök på platsen, så finns det två infartsvägar till Piteå, från norr respektive söder, vilken kan göra stor skillnad när man långt senare ska försöka minnas och förklara var i stan man befann sig (dvs om man misstar sig på vilken infartsväg partnern/chauffören ÖS valde).

Ovanstående bevisning väntar alltså fortfarande på svar hur Quick levererade dessa uppgifter i polisförhören (korrekt från början eller inte). Kommissionen tycks inte ställt några frågor till Bergwall överhuvudtaget om bevisningen och de uppgifter han lämnade i utredningen.

Hur Quick kan ha efterforskat uppgifterna beskrivs i ett tidigare inlägg: Hur Quick lurade polisen med efterforskningar och utstuderad strategi.

Central bevisning som kritiseras:

  • Hur Quick hittade till fyndplatsen.
    I kommissionens rapport uppges att dokumentationen är bristfällig gällande videofilm.
  • Stenens utseende på fyndplatsen.
    Dokumentationen anses bristfällig.
  • Kroppens placering vid stenen.
    Dokumentationen anses bristfällig.
  • Saknade kroppsdelar.
    Quick ändrade sina uppgifter/Ledande frågor.
  • Skon som saknades.
    Quick ändrade sina uppgifter/Ledande frågor.
  • Charles speciella bälte.
    Rapporten uppger att kommissionen inte kan hitta den uppgiften i förhörsutskrifterna (dvs uppgiften att Quick sagt att Charles haft ett speciellt bälte med stort spänne).
  • Jeansen.
    Quick ändrade sina uppgifter/Ledande frågor.

Att Charles verkligen hade ett speciellt bälte på sig den kvällen tycks dock stämma, enligt andra källor. Men frågan är hur Quick lämnade den uppgiften, eller hur den kom in i utredningen.

Exempel på mindre relevanta uppgifter är påstådda ledande frågor gällande kavaj/jacka, boots/skor, vardag/fredag-lördag, väderstreck mordplats (nordväst/sydost), kroppen på mage/rygg. Eller att Quick påstås ha anpassat sig till “korrigeringar” från Kwast gällande strypningssätt, hantering i bilen, hantering ur bilen, hur benet lossades, hur kläder togs med.
Följande formulering i rapporten tycks smått enfaldig: “Trots att vallningen påbörjades vid Piteå polisstation lät man inte Sture Bergwall visa vägen därifrån till fyndplatsen.”  Rapporten syftar troligen på att vallningspromemorian inte beskriver Quicks reaktioner vid polisstationen utan först senare när man befinner sig en halv kilometer från området där fyndplatsen låg.

Kommissionen tycks inte ställt några frågor till Bergwall överhuvudtaget om bevisningen och de uppgifter han lämnade i utredningen på nittiotalet.

Den irrelevanta kritiken gällande sågen

Eftersom den irrelevanta kritiken gällande sågen förekommer på flera ställen – i böcker, resningsdokumenten och nu även i Bergwallkommissionens rapport – så görs här en liten fördjupning bland sågar av typen bågfil och bågsåg.

Folk som inte är verktygsexperter kan benämna sågtyperna felaktigt eftersom de till sin konstruktion är lika (se exempel nedan). Generellt används en bågfil för att såga i metall och en bågsåg för att såga i trämaterial. Men sågbladen är utbytbara (se exempel på kombisåg längre ned) så man kan lika gärna såga trämaterial med en bågfil och vice versa om så önskas.

Att Quick inledningsvis i polisförhören benämnde sågen för bågfil istället för bågsåg saknar betydelse. Det centrala är att polisen på fyndplatsen hittade en såg av liknande konstruktion som Quick uppgett (ett bågliknande handtag som håller ett sågblad).

Exempel på hur folk förväxlar bågfil/bågsåg:

Här är en sida från en webbutik, där det anges “bågfil” i texten men det visas en bågsåg på bilden. I texten anges att den är för trämaterial, men där anges även “hacksaw” vilket är engelska för bågfil:

bagfil-bagsag_Ergo-Bagfil-759

Från en bildbank: bildägaren benämner sågen bågfil, mem det liknar en bågsåg:

bagfil-bagsag_Bildbank

Ur en instruktionstext som säger att en bågsåg ser ut som en liten bågfil:

bagfil-bagsag_Text

Från en butik, bågfil i texten, men bågsåg på bilden:

bagfil-bagsag_Bagfil-915

Tvärtom: från en butik, bågfil på bilden men bågsåg i texten:

Tvärtom: bågfil på bilden, bågsåg i texten.

Från en annonssajt: lövsåg på bilden men bågsåg i texten:

bagfil-bagsag_lovsag

 

Anm: På tyska kan bågsåg – Bügelsäge – betyda antingen bågfil eller bågsåg.

Här är en kombisåg med utbytbart blad. Den liknar en bågsåg men kallas bågfil och kan användas för både trä och metall:

bagfil-bagsag_kombi

Det är alltså inte anmärkningsvärt att Quick eller någon annan som inte är verktygsexpert kallar en bågsåg för bågfil eller vice versa. Särskilt inte gällande en händelse som ligger sjutton år tillbaka i tiden.

Kommissionens svaga granskning av medicineringen

Eftersom en del av kritiken från bergwallförsvaret handlar om spekulationer att Quicks morderkännanden kan ha orsakats av medicineringen (läs: påståenden om fabulerande som sedan tillrättalades av polisen…), så borde kommissionen benat ut doseringsnivåerna årsvis istället för att bara diskutera det ytligt och svepande för hela perioden 1992 till 2001. Särskilt angeläget borde varit att granska de första åren 1992-1995 då Quicks första handfull morderkännandena kom och doseringen var lägre, och jämföra det med åren 2000-2001 då doseringen tycks varit avsevärt mycket högre.
Dock uppger kommissionen att fram till de två första morderkännandena hösten 1992 var doseringen konventionell och orsakade knappast några biverkningar. Men därefter uppges endast att doseringen ökade gradvis fram till 2001, utan att redovisa närmare detaljer och jämförelser.

Kommissionen har utgått från docent Dådermans svajiga utlåtande som användes av bergwallförsvaret i resningarna. Kommissionen kritiserar visserligen Dåderman för att i sitt utlåtande ha sammanställt medicineringen på ett vilseledande* sätt så att läkemedelskonsumtionen kan uppfattas som högre än den var. Och att Dåderman felaktigt använder termen* “återgestaltningsterapi”.

De data om läkemedel som Dåderman samlat in kan vara korrekta men hennes slutsatser kring Bergwalls “biverkningar” är åtminstone delvis felaktiga och vilseledande. Se tidigare inlägg ‘Expertens’ vilseledande drograpport som bl.a. visar hur Dådermans utlåtande grundas på falska uppgifter gällande Quicks självmordstankar och som av Dåderman tolkas som “biverkningar”. Där visas också att enligt tidigare intervjuer med Dåderman så var det först efter 1995 som doseringsnivåerna började bli höga, dvs efter att Quick hade erkänt flera mord och dömts för mord.

Sammanfattning

Bergwallkommissionen utdelar ingen kritik alls eller svag kritik på mer än hälften av den centrala bevisningen i Zelmanovitsfallet. Dvs ungefär samma resultat som vid resningsprocessen 2013. Det kan bara tolkas som att det inte finns något att invända mot den delen av den centrala bevisningen. Kommissionen tycks inte heller ha ställt några kritiska frågor till centralfiguren Bergwall om bevisningen i Zelmanotivsfallet – dvs frågor om de uppgifter som Bergwall (Quick) själv lämnade under nittiotalet. Kommissionen utelämnar också bevisning och håller tyst om relevanta delar i bevisningen. Sammantaget ger det intrycket att kommissionen inte varit särskilt intresserade av sanningen gällande zelmanovitsutredningen.

————
Källor:
Kommissionens rapport (pdf-fil, regeringen).
Zelmanovits-domen (pdf-fil, magasinetparagraf).
* Om Dådermans vilseledande framställning. Ur kommissionens rapport:
Eftersom hon sammanställt alla läkemedel som givits över en tidsperiod, till exempel årsvis, kan man som läsare få ett något överdrivet intryck av läkemedelskonsumtionen under ett givet tillfälle (dygn).”
* Om Dådermans felaktiga term. Ur kommissionens rapport:
“I Anna Dådermans utlåtande i anslutning till resningsprocesserna använde hon termen återgestaltningsterapi som den engelska översättningen till recovered memory therapy. Begreppet förekommer inte i den vetenskapliga litteraturen och förefaller vara okänt bland svenska psykologer och psykiatriker.”

Hur Quick lurade polisen med efterforskningar och utstuderad strategi

Här visas hur Quick kan ha efterforskat uppgifter för att lura polisen i Zelmanovitsfallet. Jag gör här antagandet att Bergwall talar sanning från och med september 2008 om att tidigare ha ljugit när han under de föregående femton åren hävdade att han hade dödat Charles Zelmanovits i Piteå 1976.

Rubriker (Grått=ej ännu slutfört stycke):

  • Inledande strategi, bädda för bedrägeri.
  • Hur Quick efterforskade fyndplatsens ungefärliga läge.
  • Hur Quick efterforskade att Charles kvarlevor låg intill en stor sten.
  • Hur Quick efterforskade Charles signalement och att han haft jeans på sig.
  • Hur Quick efterforskade exakt NÄR och VAR Charles försvann.
  • Delresultat av Quicks efterforskningar, dags för analys och strategi.
  • Hur Quick efterforskade att det fanns myrmark i närheten av fyndplatsen.
  • Hur Quick efterforskade att det fanns ett hus i närheten av fyndplatsen.
  • Hur Quick efterforskade att skogsvägen lutade.
  • Hur Quick visste så mycket om Ö.S. och hans hemlighet.
  • Hur Quick visste att änkan skulle vittna att Ö.S. varit borta just de dagarna.
  • Hur Quick visste att det  fanns en såg under mossan på fyndplatsen.
  • Hur Quick efterforskade att det fanns ett brett dike vid skogsvägen.
  • Hur Quick efterforskade vilken typ av mossa och skog som fanns på fyndplatsen.
  • Hur Quick efterforskade att det fanns ett timmerupplag vid fyndplatsen.
  • Hur Quick efterforskade vilka kroppsdelar som saknades.
  • Hur Quick efterforskade att en sko saknades.
  • Hur Quick efterforskade att Charles haft ett speciellt läderbälte.
  • Hur Quick efterforskade kroppens placering.
  • Hur Quick efterforskade fyndplatsens exakta läge.
  • Hur Quick efterforskade Charles sinnesstämning då han försvann.
  • Kommentarer.

Inledande strategi, bädda för bedrägeri:

Quick skaffade sig kunskaper inom psykologi och psykoterapi för att lära sig hur han skulle agera trovärdigt när han berättade om svåra övergrepp han utsatts för i barndomen. Dessa övergrepp skulle sedan stärka Quicks trovärdighet och utgöra en förklaring till att han senare i livet hade mördat och skändat. Att Quick var påläst inom dessa ämnesområden framgår i de uppgifter som publicerats offentligt.

Quick efterforskade sedan uppgifter om mord och miljö i Zelmanovitsfallet på flera olika sätt:

  • Mikrofilm, tidningsartiklar, hos biblioteket (t.ex. Falun, Stockholm).
  • Kartor, topografiska kartor, ekonomiska kartor, fastighetskartor. (Anm: flygfoto*, se fotnot).
  • Telefon, t.ex. ringa botaniker gällande information om mossor (se nedan).
  • Fackböcker, uppslagsverk, diverse fakta om natur, miljö, psykologi, med mera.

I de uppgifter Quick efterforskade förde han ibland in medvetna avvikelser så att polisen inte skulle misstänka att uppgifterna var efterforskade. Quick spelade dessutom rollen som offer för en hemsk barndom och som ångerfull mördare. Den kombinationen var effektiv, att Quick under vånda och förvirring lämnade uppgifter som stämde med faktiska omständigheter och att han själv var ett offer. Quicks utstuderade strategi ledde till att han kunde uppfattas som trovärdig och få omgivningens medkänsla.

I detta inlägg visas hur dessa verktyg och metoder kan ha använts av Quick för att lura polisen i Zelmanovitsfallet.

Hur Quick efterforskade fyndplatsens ungefärliga läge:

I Falun den 11 december 1993 såg Quick en liten notis i DN med några knapphändiga uppgifter om att kvarlevorna av en Charles Zelmanovits hade påträffats i Piteå. Quick besökte då biblioteket för att läsa mer i piteås lokaltidning Piteå-Tidningen. Där fanns en uttömmande artikel från samma dag (11/12 1993) med bl.a. uppgiften att fyndplatsen ligger i skog på Pitholmsheden ungefär tre kilometer från Pitholmskolan och 300 meter från närmaste väg.

Nu kunde Quick med hjälp av en detaljerad piteåkarta från biblioteket, en linjal och penna ringa in det troligaste området där fyndplatsen kunde tänkas vara:

Se även tidigare inlägg: Så kunde Quick NÄSTAN läsa sig till var Charles hittades. Anm: på bifogade karta är plats X2 mest troliga fyndplatsen, eftersom X1 ligger i ett träskområde och X3-X4 ligger inte i skog.

Med avståndsuppgiften 300 meter som fanns i artikeln kunde Quick dessutom vid ett senare tillfälle stega ungefär rätt avstånd vid en rekonstruktion som gjordes i Falun.

Ytterligare uppgifter i den artikeln: det var en kall novembernatt, man hade hittat en jacka, och man hade påträffat fler skelettdelar vid efterföljande undersökningar.
I artikeln framgick att det var i november månad (1976) som Charles hade försvunnit, den uppgiften underlättade sedan för Quick att efterforska och hitta äldre artiklar på mikrofilm.

Hur Quick efterforskade att Charles kvarlevor låg intill en stor sten:

På biblioteket letade Quick i tidigare nummer av Piteå-Tidningen, och i en drygt två månader gammal artikel (28 sept 1993) hittade Quick några bilder från fyndplatsen. På dessa bilder syns en presenning som ligger över ett dolt objekt som tycks sticka upp några decimeter från marken:

Quick drog slutsatsen att kvarlevorna legat intill det objektet, och att det sannolikt är en sten eller stubbe.
Se tidigare inlägg: Så visste Quick att Charles hittades intill en stor sten e.dyl.

I den artikeln (28/9 1993) kunde Quick även se att kvarlevorna var övervuxna “av mossa och annan vegetation”.

Hur Quick efterforskade Charles signalement och att han haft jeans på sig:

Utifrån tidigare tidningsuppgift att Charles försvann i november 1976 så besökte Quick återigen biblioteket och plockade fram (eller beställde fjärrlån) mikrofilmrullen för november 1976 innehållande Piteå-Tidningen.

Det kan vara ett tidsödande arbete att veva mikrofilm, man måste läsa varje tidningssida manuellt för att hitta det man söker:

tq-veva-mikrofilm

Efter att ha vevat igenom igenom halva novembers filmrulle hittade Quick en artikel från den 15 november. Där kunde Quick läsa följande signalement av Charles: “pojken var vid försvinnandet klädd i brun jacka och blåa jeans. Han är cirka 170 cm lång och har cendre hårfärg.”

Senare i förhör gjorde Quick medvetna avvikelser kring signalementet så att det inte skulle bli uppenbart att han läst sig till uppgifterna. Quick insåg att det skulle väcka misstankar om han kunde minnas exakt vad Charles haft för kläder en natt för sjutton år sedan.

Hur Quick efterforskade exakt NÄR och VAR Charles försvann:

I samma artikel som ovan (PT, 15/11 1976) kunde Quick också läsa att Charles varit på diskotek i Pitholms sporthall och att han försvann natten mot lördagen 13 november 1976 “någonstans i närheten av Munksunds brandstation”.

1976-11-15-mandag-Var-finns-Charles

Quick vevade vidare i mikrofilmen och hittade nästa artikel från den 16 november 1976. Där läste Quick att sista platsen någon hade sett Charles var vid “vägskälet vid brandstationen i Munksund“. I denna artikel finns även samma signalement som i föregående artikel.

Delresultat av Quicks efterforskningar, dags för analys och strategi

Ovanstående efterforskningar genomförde Quick på biblioteket i Falun och/eller i Stockholm under senare hälften av december 1993, dvs innan hans permissioner drogs in i januari 1994. Falun bibliotek kan ha haft senare nummer av Piteå-Tidningen i pappersformat, det kan även varit möjligt att fjärrlåna mikrofilm från Stockholm och beställa kopior av kartor om han inte hade möjlighet att själv ta sig till Stockholm. Det finns även möjlighet att köpa kartor från Lantmäteriet.

Quicks efterforskningar hade hittills lett fram till följande information:

  • Exakt när Charles försvann (natten mot lördag 13 nov 1976).
  • Var han iakttogs sist i livet av vännerna (vid Munksund brandstation).
  • Charles signalement (170 cm, cendre hårfärg, jeans, brun jacka). Anm: senare i förhör gjorde Quick medvetna avvikelser kring signalementet (se ovan).
  • Ungefär var Charles kvarlevor hittades sjutton år senare.
  • Att kvarlevorna var övervuxna av mossa.

Detta räckte för att bygga grundstommen för en berättelse om hur Quick mördat Charles. Men det behövdes fler detaljer, så Quick fortsatte med att efterforska fler detaljer.

Hur Quick efterforskade att det fanns myrmark i närheten av fyndplatsen:

När Quick studerade en av bibliotekets topografiska kartor från 1976 upptäckte han att det finns gott om stora myrmarker 2-4 kilometer öster om fyndplatsen. Där finns ett tiotal stora myrar, med namn som Snottermyran, Lapptjärnmyran, Komyrorna, Degerbergsmyran, Killingmyran, Stenåkersmyran, Sjulsvikmyran, Svartnäsmyran, Kåtamyran och Fattigmyran:

cz-karta-1976-myrmarker

F = fyndplatsens område.

Quick kunde utläsa att det även finns flera mindre myrliknande områden (blötmyr/träsk/tjärn) nästan intill fyndplatsen, bara 100-200 meter därifrån, både öster, norr och söder om fyndplatsen.
Detta framgick ännu tydligare på följande karta från 1988 (“Gula kartan”*) där både topografi och fastigheter framgår:

cz-1988-fyndplats-gula-kartan

Blötmyr österut, och myrmark norr och söder om fyndplatsens område.

Efter att ha studerat dessa kartor visste Quick att det finns myrmark i närheten av fyndplatsen.

Att myrar kan dofta – som Quick uppgav att det gjorde på fyndplatsen 1976 – och att myrar även kan dofta på vintern (doften orsakas av en vintergrön växt), kan Quick troligen ha läst sig till eller så var det en kunskap han redan hade.

Hur Quick efterforskade att det fanns ett hus i närheten av fyndplatsen:

På kartan såg Quick också att det fanns ett hus cirka femhundra meter från fyndplatsen, det är inringat i övre vänstra hörnet på kartan ovan. (Anm: huset finns både på kartan från 1976 och 1988).

Detta hus ritade Quick sedan på en skiss några månader före vallningen i Piteå:

Huset benämns “FAST” (som i fastighet).

Quick var så listig att han ritade medvetna avvikelser i skissen så att det inte skulle se ut att vara hämtat från en karta (avvikelser gällande T-korsning och kurva). Quick placerade dessutom söder uppåt istället för nedåt som brukligt på kartor. Och avstånd uttrycktes relativt, inte i meter (B relativt C, osv).
Quicks metoder var utstuderade, han hade tänkt till ordentligt hur man lurar folk.
>>Läs mer om skissen.

Hur Quick efterforskade att skogsvägen lutade:

När Quick analyserade de olika specialkartorna över området kring fyndplatsen så lade han märke till att det är några meters höjdskillnad mellan områdena norr och söder om fyndplatsen. Markhöjden vid Halssjön är ca 20 meter och nedanför T-korsningen ca 15 meter över havet.

Quicks granskning av kartan avslöjade även att det rinner en bäck från myrmarken västerut fram till skogsvägen, och sedan söderut längs skogsvägen:

cz-1988-fyndplats-gula-kartan

Anm: den ljusblå pilen är utsatt av mig, bäckens riktning är markerad på kartan men det syns dåligt.

Bäcken ansluter till vägen ca 50 meter från T-korsningen. Ur Quicks noggranna studier av kartorna kunde han dra slutsatsen att vägen lutar, åtminstone från där bäcken ansluter till vägen.

Vägens lutning var en av många korrekta detaljer som Quick lämnade till polisen för att stärka sin berättelse att han hade varit på platsen 1976 och dödat Charles Zelmanovits.

Hur Quick visste så mycket om Ö.S. och hans hemlighet:

Ö.S. var den man som Quick uppgav hade varit med honom i Piteå och chockats när Quick ströp Charles till döds.
Quick var väl bekant med Ö.S, de hade haft ett hemligt förhållande i flera år. (Det vidhåller Bergwall än idag). ÖS bodde granne med Quick, var dubbelt så gammal som Quick, gift med en kvinna och hade två barn kring 20-årsåldern. (Quick/Bergwall var då 26 år).
ÖS begick självmord nio månader efter att Charles försvann. Änkan bekräftade i vittnesmål att ÖS var homosexuell, och att ÖS inte varit hemma de dagarna Charles Zelmanovits försvann.

Anm: ÖS var jägare sedan många år tillbaka (sedan 1951). Quick/Bergwall kan ha lärt sig ett och annat från ÖS om slakt och styckning. I Quicks morderkännanden förekom väldigt detaljerade uppgifter om hur Quick styckat sina offer, så även i Zelmanovitsfallet.

Tidigare inlägg om Quicks partner:
– Quicks medgärningsman i Piteå.
– Grannens och Quicks tre hemligheter.

Hur Quick visste att änkan skulle vittna att Ö.S. varit borta just de dagarna:

Det kunde förstås Quick inte veta… Han hade återigen en väldig tur att ÖS änka inte kunde ge sin avlidne make alibi, att hon tvärtom istället via sin dagbok vittnade att ÖS inte varit hemma just de dagar som Quick och ÖS (enligt Quick) hade varit i Piteå tillsammans.

Hur Quick visste att det  fanns en såg under mossan på fyndplatsen:

Quick hade planterat sågen där på sjuttiotalet i syfte att lura polisen på nittiotalet… Nej det låter inte sannolikt eller hur. Så här var det istället:

Quick hade en enastående tur. Han uppgav för polisen att han och hans partner haft en såg med sig i skogen. När polisen sedan sökte där med metalldetektor så hittade de en rostig såg under mossan, en såg som någon annan måste ha tappat där för länge sedan:

Sågen hittades längs den sträcka som Quick beskrev att han tagit sig ut ur skogen. Merparten av Charles kvarlevor låg inom två meters avstånd från centrum i cirkeln ovan. Sträckan från fyndplatsen till bilen är 200-300 meter (oklart exakt hur långt).

Sågen hittades längs den sträcka som Quick beskrev att han tagit sig ut ur skogen. Merparten av Charles kvarlevor låg inom två meters avstånd från centrum i cirkeln ovan. Sträckan från fyndplatsen till bilen är 200-300 meter (oklart exakt hur långt).

Hur Quick efterforskade att det fanns ett brett dike vid skogsvägen:

Quick uppgav korrekt att det fanns ett dike som var så brett att man inte kunde kliva över det. Hur visste han det? Diken är inte utsatta på kartor, men längs nedre delen av vägen fram till T-korsningen finns en bäck utsatt på kartan:

Bäcken ansluter till vägen ca 50 meter från T-korsningen och följer sedan vägen söderut. Quick kan vid studier av kartan antagit att vandringen till fyndplatsen skulle ske därifrån, att man behövde kliva över bäcken för att komma in i skogen. Quick antog att bäcken var bred, och som medveten avvikelse kallade han bäcken för ett brett dike. Och han hade åter tur, det fanns ett brett dike längs vägen även ovanför bäcken.

Här skymtar det breda diket vid skogsvägen. Eller bäcken vid vägen så som Quick kan ha uppfattat det.

Hur Quick efterforskade vilken typ av mossa och skog som fanns på fyndplatsen:

Quick hade tidigare efterforskat att Charles kvarlevor var övervuxna av “mossa och annan vegetation” (Piteå-Tidningen 28/9 och 23/9). På tidningsbilder av fyndplatsen kunde Quick se hur växtligheten vid fyndplatsen såg ut, dock syntes inte mossan tydligt.
I senare förhör lämnade Quick detaljerade uppgifter om mossan, det framgår i domskälen: “Quick gav en detaljrik skildring bl a av mossan”. Hur kände Quick till detaljer om mossan?

Internet fanns inte 1993 men det fanns facklitteratur och telefon förstås. Quick besökte biblioteket och lånade en bok om mossor, t.ex. “Mossor – En fälthandbok” (från 1985) som även innehåller färgfoton på 240 mossarter i Sverige.
tq-botanikerSedan kontaktade Quick någon som visste mer om skogarna runt Pitholmsheden öster om Piteå. Han ringde till Piteå Turistbyrå som hänvisade till en lokal botaniker och medlem i Svenska Botaniska Föreningen. Quick utgav sig för att vara naturintresserad amatörfotograf som skulle besöka Piteå för första gången. Inom tio minuter fick Quick en beskrivning av vilken typ av skog som finns där och vilken som var den vanligaste markväxande mossan i de skogarna. En stund efter telefonsamtalet kunde Quick i sin lånade bok om mossor hitta en färgbild på den angivna mossan.

Quick hade åter tur, hans beskrivning av mossan stämde med den mossa som polisen hade hittat kvarlevorna under. Att Quick kunde beskriva mossan för polisen stärkte Quicks berättelse att ha mördat Charles.

Hur Quick efterforskade att det fanns ett timmerupplag vid fyndplatsen:

Enligt Quick hade han strypt Charles till döds vid ett timmerupplag vid vägen några hundra meter öster om T-korsningen (dvs en bit nedanför den ljusblå pilen):

Hur visste Quick att det funnits ett timmerupplag där sjutton år tidigare?

Genom att studera “Gula kartan” från 1988 kunde Quick se att skog hade avverkats i området. Quick antog att det avverkades skog även 1976 och att det kunde ha funnits ett timmerupplag på lämplig plats vid den intilliggande vägen. Och han antog att de avverkade trädens tillfälliga placering runtom i skogarna inte fanns dokumenterat så lång tid efteråt.

Timmer i väntan på transport framåt våren.

Skogsägaren som vittnade uppgav att det funnits ett brett dike vid vägen (se ovan), och att den typ av såg som hittats (se ovan) inte användes inom skogsbruket. Och enligt skogsägaren hade det sannolikt funnits en timmerstapel där hösten 1976, årstiden stämde också eftersom timret hämtades framåt vårkanten.
Quicks uppgifter om det breda diket, sågen som hittades, och nu timmerstapeln, stärkte ytterligare Quicks berättelse att han varit på platsen och strypt Charles till döds.

Hur Quick efterforskade vilka kroppsdelar som saknades:

I de tidningsartiklar Quick hade granskat kunde han läsa att polisen hade påträffat fler skelettdelar vid efterföljande undersökningar. Quick antog att det fortfarande saknades delar, och att efter sjutton år i naturen så var vissa delar mer sannolika att saknas än andra. Kombineras med trevande svar i förhören.

Hur Quick efterforskade att en sko saknades:

[Ej ännu slutfört stycke, inget underlag]

Hur Quick efterforskade att Charles haft ett speciellt läderbälte:

[Ej ännu slutfört stycke]  Enligt domen uppgav Quick att “Charles hade en livrem med ett speciellt spänne. Han minns bältet eftersom han använde livremmen för att binda ihop armarna. Han vet inte vart bältet tog vägen. Det är möjligt att bältet följde med från platsen.”
Hur fick Quick fram detta, är frågan.
Se tidigare inlägg: Charles Zelmanovits fräcka läderbälte som aldrig hittades.

Hur Quick efterforskade kroppens placering:

[Ej ännu slutfört stycke, inget underlag]

Hur Quick efterforskade fyndplatsens exakta läge:

När Quick tidigare beräknade fyndplatsens ungefärliga läge efter att ha granskat en tidningsuppgift (se ovan i detta inlägg), så hade han tur och prickade exakt rätt på kartan.
Vid vallningen var det bara att gå långsamt inåt skogen mot fyndplatsen enligt kartan han memorerat, högst 300 meter enligt tidningsartikeln, och vara uppmärksam på omgivningen och de medföljandes reaktioner.

Hur Quick efterforskade Charles sinnesstämning då han försvann:

[Ej ännu slutfört stycke]  Enligt domen uppgav Quick att: “Charles var ledsen eller bedrövad och arg över något, troligen var det något problem med en kamrat eller flicka.”  (En kvinna som var bland de sista som såg Charles vittnade att uppgiften stämde).
Hur fick Quick fram detta, är frågan.

Kommentarer

Quick kan alltså ha efterforskat uppgifter med hjälp av kartor, mikrofilm, telefon, tidningar och fackböcker. Och sedan fört in medvetna avvikelser så att polisen inte skulle misstänka att uppgifterna var efterforskade. Dessutom var Quick påläst inom psykologi för att vara övertygande i sina roller som ångerfull mördare och offer för övergrepp i barndomen.

I flera av ovanstående tänkbara händelseförlopp var Quick även väldigt tursam. T.ex. att polisen hittade en såg under mossan vid fyndplatsen efter att Quick berättat om en såg. Eller att änkan till Quicks partner (ÖS) vittnade ur dagbok att ÖS inte varit hemma då Charles försvann.
Quicks kombination av utstuderad strategi, rollspel och ren tur var ett framgångsrecept. Han blev dömd för flera mord, precis som han själv ville.

Beskrivningarna ovan av Quicks efterforskningar är antaganden. Vi vet inte hur Quick fick fram alla uppgifter. Vi vet inte ens säkert huruvida Quick befann sig i Piteå 1976 eller inte. Han kan ha varit i Piteå och råkat träffa Charles men inte skadat honom, det skulle vara en annan förklaring till de kunskaper Quick hade om platsen. Bergwalls egen nuvarande förklaring är att han aldrig har varit i Piteå, och att han var mytoman fram till den 17 september 2008 då H.Råstam dök upp och presenterade en lösning som Bergwall själv aldrig hade tänkt på tidigare.

——–
Anm: Quick lämnade fler korrekta uppgifter än vad som finns medtaget i detta inlägg. T.ex. att skogsvägen var breddad där de hade ställt bilen, att stenen på fyndplatsen såg ut som en “vägsugga”, samt ytterligare en rad detaljer.
*Om Gula kartan: en s.k. ekonomisk karta (numera kallad Fastighetskarta).
*Om flygfoto: Quick kan fått tag i (köpt) detaljerat flygfoto taget på låg höjd (dock knappast tillgängligt på biblioteket). Här är ett exempel på flygfoton från söder om Piteå (Munksund, Skuthamn, Pitholmsheden), fast de är från 1950-talet.

Tveksam CZ-detaljuppgift från “Quick-laget”

En av de sju deltagarna i det så kallade Quicklaget nämner en ny detalj i Zelmanovitsfallet gällande ett hängningsförsök, men det väcker frågor.

Det är Kristina Hultman, journalist och deltagare i Quicklaget (eller Öjegruppen), som i en artikel bland annat lyckas väva in Zelmanovitsfallet i ett textstycke om homosexualitet. Hultman räknar där upp några personer som är/var homo och som varit bekanta med Bergwall: en man som knivskars svårt och en man som begick självmord nio månader efter att Zelmanovits försvann: (anm: min fetstil, och namn ersatt med initialer ÖS):

Den andra person jag tänker på är Ö.S. i Falun. ÖS levde med fru och barn, bara några hundra meter från Bergwall, och är den person som tingsrätten i Piteå fann hade kört Bergwall i bil till Piteå på hösten 1976, där den vackra sextonåringen Charles Zelmanovitz plockades upp efter en skoldans, mördades och sedan delvis styckades. ÖS blev så nedbruten av upplevelsen att han försökte hänga sig kort tid efter det att Zelmanovitz försvunnit och till slut sköt sig i sitt garage på sommaren 1977. Vem känner i dag solidaritet med ÖS barn, med frun som vittnade om att mannen var dolt homosexuell, eller med hans eget öde?

Uppgiften att ÖS försökte hänga sig kort tid efter att Zelmanovits försvunnit – innan ÖS drygt ett halvår senare begick självmord – är ny för mig. Den uppgiften tycks inte ha nämnts tidigare i det material som hittills har publicerats offentligt. Uppgiften har viss betydelse då den stärker Quicks berättelse på liknande sätt som ÖS självmord.
Men frågan är om ÖS var självmordsbenägen även innan Zelmanovits försvann. Om ÖS även försökte begå självmord innan dess så faller betydelsen av det faktiska självmordet.

I domskälen nämns endast självmordet, inte hängningsförsöket. Varför, kan man undra, det hade ju stärkt bilden ytterligare att mannen hade utsatts för något omskakande så som Quick uppgav i sitt erkännande.

I de böcker (av D.Josefsson, H.Råstam, m.fl) som skrivits till Bergwalls försvar nämns inte det hängningsförsöket alls. Om Hultmans uppgift är korrekt så tyder frånvaron av den uppgiften i dessa böcker på att ÖS inte tidigare i livet (innan Zelmanovits försvann) hade försökt begå självmord. (I annat fall hade dessa grävande författare – som haft tillgång till allt utredningsmaterial – sannolikt informerat läsarna om tidigare självmordsförsök för att sänka betydelsen av det faktiska självmordet). Vilket i så fall kan tyda på att någonting omskakande faktiskt inträffade under Piteåresan.

Kwast om Quick/Zelmanovitsfallet

I Kwasts bok om Quick redovisas bland annat uppgifter om Zelmanovitsfallet, här är några av dessa.

Rubriker:
– Skissen över fyndplatsen.
– Rättsläkaren: inget talar emot Quicks berättelse.
– Hur Quicks partner Ö.S. kom in i utredningen.
– Sonen till avlidne pappan Ö.S. fick inte vittna om sågen.
– Till synes ledande frågor var inte ledande.
– Resning Zelmanovits undvek den centrala bevisningen.

Skissen över fyndplatsen

Skissen som Quick ritade över området på skogsheden söder om Piteå där kvarlevorna efter Charles Zelmanovits hittades. Bild från Kwasts bok, sida 53:

Bild från C.v.d.Kwast*, sid 53. Skissen ritades två månader innan vallningen.

Enligt Quicks bekännelse hade han strypt Charles Zelmanovits till döds utanför bilen vid timmerstapeln en bit från T-korsningen (sträcka B). Därefter hade Quicks chockade partner vänt bilen, kört tillbaka till T-korsningen, svängt höger samma väg de kommit ifrån och efter sträcka C hade de ställt bilen vid vägkanten. Charles kropp hade sedan burits in i skogen sträcka A varefter kroppen skändades av Quick medans partnern “höcklar av gråt”*.

Angående timmerstapeln på skissen, och det breda diket samt sågen som Quick uppgav hade funnits där arton år tidigare, så framkom följande enligt Kwast, sid 54 (min fetstil):

Fastighetsägaren kunde bekräfta Quicks uppgift om det dike som skulle ligga vid den väg innanför vilken Charles hittades och uppgav att det kunde ha funnits ett timmerupplag vid skogsbilvägen på den plats som Quick angett. Enligt en skogsavverkare som arbetat i området under 1970-talet hade det dike som Quick talat om funnits redan då. Årstiden stämde också med att timret varit framdraget. Det hämtades normalt av timmerbilar fram på vårkanten. Han var även helt säker på att han inte hade tappat någon liten bågsåg i området eftersom han aldrig använde sådana inom skogsbruket. Ingen annan hade heller hört av sig om en tappad såg av den typen (om fyndet av såg, se nedan). I övrigt stämde skissen nästan helt vad gällde vägsträckningar och fyndplats. Den distinkta uppgiften om timmerstapeln var med stor sannolikhet korrekt.

Min kommentar om skissen

Ytterligare några detaljer som ger intrycket att Quick talade sanning är att han anger avstånd relativt och inte i meter som på en karta. Enligt Kwast hade Quick “genomgående i förhören svårt med avståndsbedömningar”, istället angav han olika avstånd i förhållande till varandra. (T.ex. sträcka C var två tredjedelar av sträcka B, enligt skissen). Anm: vid vallningen två månader senare pekade Quick ut timmerstapelns plats, det visade sig vara ca 250 meter från T-korsningen (enligt vallningspromemorian).

Och T-korsningen är felvänd, vägen åt höger/frågetecknet går i verkligheten uppåt i skissen (dvs i samma riktning som “väg F”). Och den ritade fastigheten/huset finns i verkligheten efter en kurva. Och skissen är ritad med söder uppåt, det är inte som man vanligen betraktar en karta. (Vyn är riktad åt samma håll som bilfärden till området). Sammantaget ger det intrycket att skissen är ritad utifrån verkliga och lätt förvrängda minnesbilder av en händelse för länge sedan. I detta hänseende framstår Quicks framställning som trovärdig.

Här är ett flygfoto från nutid att jämföra med (väg o hus ligger samma som 1976), roterat 180 grader så att söder hamnar uppåt som på Quicks skiss:

I media tycks inte funnits några exakta uppgifter om fyndplatsens position. (Däremot fanns det en vag tidningsuppgift som man kan använda med visst tankearbete och några geometriska övningar för att få fram några möjliga, ungefärliga positioner för där området med fyndplatsen kan vara belägen). Uppgifterna om timmerstapeln och det breda diket tycks inte ha funnits i media. Inte heller sågen som hittades med metalldetektor under tjock mossa efter att Quick hade nämnt den.
.

Rättsläkaren: inget talar emot Quicks berättelse

Enligt rättsläkaren som undersökte Charles kvarlevor fanns inget som bestrider Quicks berättelse om hur han hade hanterat/styckat kroppen. Ur Kwast, sid 57 (min fetstil):

Rättsläkaren Karin Schemschat vid Rättsmedicinska institutet i Umeå kunde inte fastställa hur Charles dött, förruttnelse och djurangrepp omöjliggjorde detta. Det kunde inte heller påvisas några tydliga verktygsspår på skelettdelarna som tydde på att kniv eller såg hade använts.
På en särskild fråga från polisen svarade rättsläkaren:
“- att benresterna kan se ut på de sätt de gör efter en styckning som beskrivits i de tillgängliga handlingarna,- att det på de gjorda fynden inte kan påvisas något som bestrider den misstänktes berättelse” (utlåtande, 16 juni 1994, dnr F940297/3).

Hur Quicks partner Ö.S. kom in i utredningen

Enligt Kwast nämnde Quick sin partner Ö.S. i ett tidigt skede, men att Quick inte ville förklara närmare vid det tillfället. (Vi vet ju numera att Quick/Bergwall och Ö.S. haft ett flera års kärleksförhållande. Quick uppgav några år senare att han tvekat att dra in Ö.S. i utredningen av hänsyn till Ö.S. änka och barn).
Kwast uppger även att Quick frågat utredare Penttinen när Ö.S. tagit livet av sig, men att Penttinen aldrig informerat om när Ö.S. hade avlidit.
Kwast, sid 58 (partnerns namn ändrat till initialer ÖS):

Som det såg ut i utskrifter av förhör från den 9 februari och den 14 april 1994 hade Quick själv fört in S. i berättelsen om mordet. I en ordbehandlare som Quick hade tillgång till på Säter hade han skrivit “Ö S” och “S Ö” och kopplat ihop det med Piteåhändelsen. Detta hade varit uppe i förhöret den 9 februari 1994 utan att Quick då ville kommentera sin anteckning.
Han hade sedan under veckan innan förhöret den 14 april ringt Penttinen och bett honom ta reda på när S. avlidit. Quick fick reda på, från Penttinen, att S. avlidit men inte när. Quick berättade att S. varit deprimerad efter Piteåhändelsen. När Quick hördes igen den 19 april visste han att S. hade tagit livet av sig. Quick förde alltså in S. i sin berättelse om mordet utan att, som det såg ut, veta när han avlidit. Quick riskerade också att det skulle visa sig att S. hade alibi för den novemberkväll när Charles försvann (om han inte varit med Quick).

Kwasts uppgifter motsäger resningsåklagare Landahl, som år 2013 skrev att Quick inte förde in Ö.S. förrän i ett senare skede, och att Penttinen givit Quick ett datum för när Ö.S. begått självmord. Ur Landahls resningsansökan, sid 18:

Det var först i det andra förhöret den 14 april 1994 som Bergwall nämnde att det kan ha varit en annan person med på resan. I anslutning härtill framgår det att Penttinen och Bergwall utanför förhöret samtalat bl a om när Ö S tog sitt liv. Det är således först efter det att Penttinen för Bergwall berättat att detta skedde den 15 augusti 1977 som Bergwall berättar om mordet på C Z med S som medgärningsman.
Uppgiften att Sture Bergwall bett Seppo Penttinen att ta reda på när Ö S tog sitt liv är intressant i följande avseende. Bergwall visste vid tidpunkten för förhöret att S sedan länge var avliden. Skulle nu S föras in i berättelsen som en ny omständighet var det viktigt vid en kontroll av hans uppgifter att S inte hade avlidit före den 12 november 1976, den dag man med säkerhet visste att C Z var i livet.

Detta skiljer sig alltså från Kwasts uppgifter i flera avseenden. Landahl bortser även från att Ö.S. via änkans eller någon annans vittnesmål kunde ha visat sig ha alibi för de dagarna Quick och Ö.S. skulle varit i Piteå (12-13 nov 1976), ELLER att Quicks dokumenterade kontakter med vården skulle visat att Quick hade varit upptagen med något annat de dagarna. Då hade Quicks uppgift fallit.

Kwast kommenterar även Landahls uppgifter, sid 373:
“När det gällde medgärningsman påpekade Landahl att den man som påståtts ha kört bilen och bevittnat mordet, Ö.S, blivit aktuell i utredningen först sedan Quick fått veta att S. tagit livet av sig efter det att Charles försvunnit (felaktigt antagande, hur Quicks uppgifter om S. kom in i utredningen har jag tidigare redogjort för).”

Så en annan slutsats än Landahls blir då: Det är mindre troligt att Quicks uppgifter om Zelmanovits var gripna ur luften, därför att tidpunkten för Zelmanovits försvinnande passade in mellan Quicks dokumenterade förehavanden inom vården och Ö.S. självmord, och dessutom vittnade änkan med sin dagbok att Ö.S. inte varit med henne just de dagarna Quick och Ö.S. lär varit i Piteå då Zelmanotivs försvann.
.

Sonen till avlidne pappan Ö.S. fick inte vittna om sågen

Detta har tagits upp i ett tidigare inlägg: Sonen ville vittna om sågen. År 2013 ville Dan vittna om sågen som försvunnit ur pappans bil vid tiden för Charles försvinnande, men resningsåklagaren bortsåg från det och lade ned åtalet.
.

Till synes ledande frågor var inte ledande

I vissa delar av förhören i zelmanovitsutredningen menar kritiker att man använt ledande frågor. Förhörsutskrifterna är i dialogform, och det är utifrån dessa som som kritiker inklusive resningsåklagare Landahl har dragit sina slutsatser.
Enligt Kwast och förhörsledare Pennttinen förklaras det bland annat med att Quick hade svårt att tala om vissa morddetaljer och att han hade ett omfattande kroppsspråk. De till synes ledande frågorna var inte ledande utan hade syftat till att klargöra vad Bergvall just hade visat genom att exempelvis peka. Ur Kwast, sid 376 (min fetstil):

I en skrivelse till åklagaren kommenterade Penttinen vad Bergwall och hans ombud skrivit om honom i resningsansökan:

“I resningsansökan görs det gällande att det förekommit ledande frågor och en ambition att få Bergwall att beskriva omständigheter anpassade till ett åtal. Det är en stark förmulering som jag inte delar. Visst, jag kan hålla med om att vissa frågeställningar till synes är ledande. Förhören hade sett annorlunda ut ifall de inte skrivits ned i dialogform. T ex när det gäller det som Bergwall säger om att han avlägsnat vissa kroppsdelar från offret. I stället för ‘förstår jag dig rätt om du har avlägsnat ett ben?, ‘tar du med dig båda underbenen därifrån’ skulle en traditionell förhörsutskrift haft lydelsen — Bergwall säger att han tog med sig båda benen därifrån.
När den ledande frågeställningen är så uppenbar, så måste man kunna tänka sig en orsak till detta. Förklaringen är mycket enkel. Bergwall har ett omfattande kroppsspråk, med gester, pekanden, mimik, andhämtning, pausering, betoning. I dessa förhör och i andra. Allt detta syns inte i dialogutskriften. Jag minns, trots att det gått år sedan förhören om Zelmanovits, hur Bergwall pekade på sitt ben och underben. Även hans advokat såg det. Bergwall förmådde inte, som jag uppfattade det p g a ångest, säga det med ord. Därför fyllde jag i det jag uppfattade att han menade. Jag borde förvisso ha beskrivit det på ett bättre sätt för att tydliggöra hans beteende.”

I detta fall skulle alltså Quick ha pekat på sitt ben istället för att säga det i ord, varefter förhörsledare Pennttinen sagt att “förstår jag dig rätt om du har avlägsnat ett ben”. Detta har kritiker med viss rätt uppfattat som ledande fråga.
Kanske ligger det nära till hands att vilja anlägga humana aspekter i en sådan förhörssituation, t.ex. att inte plåga en ångerfull, ångestfylld mördare i onödan med vidriga detaljer. Jag vet inte hur P. upplevde det hela. Men han borde förstås varit strikt och begärt att Quick upprepade svaret, klart och tydligt, med ord istället för att peka.

Quicks advokat uppges ha varit med på förhören. Om resningen hade lett till ny domstolsprövning, istället för att åtalet lades ned, så hade det funnits möjlighet att reda ut kritiken om ledande frågor.
.

Resning Zelmanovits undvek den centrala bevisningen

Här följer några citat från Kwasts bok som bekräftar mina tidigare iakttagelser, att resningsåklagare Landahl undvek den centrala bevisningen i samma anda som författaren Råstams vinklade quickmaterial. Ur Kwasts bok, sid 379:

Den som läser Landahls beskrivning av utredningen och jämför med det som Bergwall faktiskt presterade under Quickutredningen, i form av riktiga detaljuppgifter, förstår att Landahl verkligen undvek allt som var svårt att förklara bort. Argumenteringen följde den mall som hans kollegor redan använt i de tidigare resningsmålen. Att resningsåklagaren godtog Bergwalls uppgifter i förhöret 2010, utan att bemöta eller ens kontrollera dessa, säger onekligen en del om hur han såg på sin uppgift.

Ovanstående tas upp i flera i tidigare inlägg Resningsansökan undviker bevisningen och fokuserar på kringuppgifter.

Angående den vilseledande drograpporten från den sakkunnige som advokaten anlitade 2009. Kwast, sid 379:

Beskrivningen av Bergwall som neddrogad under förhören stämde inte heller med det som polisen eller jag själv hade iakttagit. Försvararen, rättsläkaren och Christianson som var närvarande vid förhör och vallningar hade inte heller framfört några betänkligheter när det gällde Bergwalls mentala tillstånd i samband med förhör och vallningar. Grunden för hovrättens kategoriska påståenden om medicineringen och den suggestiva terapi som syftar till att väcka bortträngda minnen var återigen Dådermans analys.

Se även tidigare inlägg: Expertens vilseledande drograpport.

Det relevanta borde varit de uppgifter som Quick lämnade och som bedömdes att bara mördaren kan ha känt till. Kwast sid 397:

Var det ointressant för hovrätten att Bergwall hade kommit fram med konkreta och riktiga uppgifter som visat sig stämma med faktiska förhållanden? Hur kunde detta förklaras, även om man som hovrätten utgick från att Bergwall varit påverkad av mediciner under förhören? Varför sa inte hovrätten något om allt detta i sitt beslut?

Angående hur man i resningen godtog Bergwalls felaktiga uppgifter i det förhör som hölls 2010:

Landahls hänvisningar till det som Bergwall påstått i åklagargruppens enda förhör med honom sommaren 2010, kunde inte gärna förstås på annat sätt än att han trodde att Bergwall talade sanning när han beskrev hur han fått hjälp med sina uppgifter. Den enklaste kontroll av uppgifterna hade visat att Bergwall genomgående lämnat lögnaktiga uppgifter för att förklara bort det han berättat under utredningen.
/…/
Att resningsåklagaren godtog Bergwalls uppgifter i förhöret 2010, utan att bemöta eller ens kontrollera dessa, säger onekligen en del om hur han såg på sin uppgift.

Se även tidigare inlägg: Bergwall fabulerade vilt under resningen?.
.

———————-
* Bok “Bortom rimligt tvivel : Thomas Quick och rättvisan”, Christer van der Kwast, 2015.
* Ang. att partnern “höcklar av gråt”: framgår i vallningspromemorian. (höcklar=hulkar?)

Sonen ville vittna om sågen

År 2013 hörde sonen Dan av sig och ville vittna om sågen som hade försvunnit ur pappans bil vid tidpunkten för Charles Zelmanovits försvinnande 1976. Men åklagaren vidtog ingen åtgärd, åtalet mot Bergwall lades ned.

Bergwalls dåvarande partner och granne Ö.S. (som var hemligt homosexuell) begick självmord nio månader efter att Charles försvann. Enligt Quicks bekännelse 1994 så berodde det på att Ö.S. inte kunde bära minnet av hur Quick hade strypt Charles till döds. Ö.S. efterlämnade hustru och två barn: en dotter och sonen Dan som då var i tjugoårsåldern.

Medan Bergwalls resningsprocess för Zelmanovitsfallet pågick 2013 kontaktade sonen Dan journalisten Gubb Jan Stigson och berättade om en såg och om en grävande DN-journalist. Dan ville vittna om en såg som hade försvunnit ur pappans bil vid tiden för Charles försvinnande. Anm: 1994 hittade polisen en såg under mossan enligt Quicks anvisningar.

Ur Kwasts bok, sid 380 (fetstil av mig, och pappans namn ändrat till initialer ÖS):

/…/ Chefsåklagare Nyman i Luleå beslutade den 13 juli 2013 att lägga ned åtalet mot Bergwall för mordet på Charles Zelmanovits. Han anslöt sig helt kort till det som Landahl framfört och avslutade med att säga att det inte fanns skäl att tro att utredningen kunde kompletteras så att åtalet kunde vidhållas.

När han sa så hade följande hänt: Ö.S. son Dan hade i början på mars 2013 träffat journalisten Gubb Jan Stigson på Dala-Demokraten. Sonen överlämnade i samband med det mötet ett brev från journalisten Stefan Lisinski på Dagens Nyheter. Lisinski ville gärna träffa Dans mor för att få bekräftat att familjen behandlats illa av polis och åklagare i samband med Quickutredningen. Dan var upprörd eftersom han tyckte att familjen bemötts med respekt och avvisade tanken på att träffa DN-journalisten.

Dan berättade för Stigson om faderns homosexualitet, en sak som föräldrarna försökt dölja. Faderns kringflackande liv som vägmästare hade gjort det möjligt för honom att leva ett hemligt liv som homosexuell. Sonen tyckte att Bergwalls berättelse visade att han måste hade känt fadern relativt väl.
En annan sak som Dan nämnde för Stigson var att fadern hade haft en såg, en yxa och en tändsticksask i bilen. “Då klarar man sig alltid”, brukade han säga. Sågen hade dock försvunnit ur bilen vid tiden för den påstådda Piteåresan. Det handlade om en bågsåg, mindre än en vanlig. “Två tredjedelar av en vanlig”, sa Dan. Han kom väl ihåg den därför att den hade varit hans. En present från fadern “därför att man ska ha en såg”. Sågen hade hamnat i bilen, mest för att det var praktiskt med en mindre såg i bagageluckan och den hade varit röd.

Den bågsåg som hittats i Piteå 1994 hade varit orange, av mindre modell och med 50 centimeter bladlängd. Den beskrivning som Dan gav stämde påfallande väl med den upphittade. Dans berättelse om sågen och att den funnits i bilen var intressant eftersom han hade en personlig koppling till sågen.
Om den såg som hittats av polisen kunde identifieras med rimlig säkerhet av Ö.S. son som den som legat i faderns bil fanns plötsligt en länk mellan Ö.S. och fyndplatsen som gav starkt stöd åt Bergwalls berättelse om mordet.

Stigson vände sig till mig för råd om hur han skulle hantera informationen (det är därför jag känner till den här historien). Ett alternativ för honom som journalist var givetvis att offentliggöra vad han fått veta. Mitt råd blev att i stället underrätta chefsåklagare Nyman, som ännu inte fattat beslut i åtalsfrågan. För mig var det självklart att sonens uppgifter måste gås igenom av polis och att man om möjligt skulle låta honom göra en urvalskonfrontation. Ö.S. son var själv helt inställd på att ställa upp i en fortsatt utredning. Stigson delade min uppfattning att det var viktigt att den nya bevisningen hanterades av polis och åklagare i första hand och gjorde som jag sa.
Nyman underrättades om vad Dan S. sagt, men vidtog ingen åtgärd. Det blev ett stilenligt slut på Quickhistorien, helt i linje med åklagarinsatsen sedan Bergwall återtagit sina erkännanden.
Bergwall frikändes formellt för mordet på Charles Zelmanovits eftersom Nyman lagt ned åtalet.

Dans uppgifter om sågen kom aldrig fram i utredningen 1994, enligt Kwast var det en miss att sonen inte tillfrågades om sågen då. Ur Kwast, sid 57, min fetstil:

Polisens tekniker undersökte nu skogsområdet runt fyndplatsen med metalldetektor och den väg som Quick anvisat från fyndplatsen och fram till den plats där han sagt att bilen parkerats. Under ett sex centimeter tjockt mosslager hittade teknikerna då en mindre såg. Sågbladet var rostigt och den tekniska undersökningen ledde inte till ett resultat som vare sig kunde motsäga eller bekräfta Quicks uppgifter. Att en såg över huvud taget funnits på den aktuella platsen – tillsammans med Quicks uppgift om att han använt en såg vid styckningen och dessutom inte visste vart den tagit vägen efteråt – var emellertid bestickande. Här gjorde jag dock en miss. Jag borde naturligtvis ha undersökt om Ö.S. hade haft någon såg av motsvarande utseende. Frågan om sågen skulle nämligen komma upp senare.

Sonen Dan var tjugo år när pappans såg ska ha försvunnit ur bilen (1976). Det fanns knappast någon anledning för Dan att arton år senare (1994) spontant nämna detta för polisen, han visste troligen inte ens att det förekom en såg i utredningen.

Att sonen 37 år efteråt minns sågen som röd medan den rostiga såg som hittades varit orange pekar förstås åt att det inte var pappans såg. Men minnet kan svikta så många år senare gällande färgen, dessutom är röd/orange närliggande färger.
Enligt Dans uppgifter var det rätt typ, rätt storlek och rätt tidpunkt som sågen försvann. Det kan ha varit samma såg som den rostiga såg som arton år senare hittades under tjock mossa vid fyndplatsen i Piteå efter Quicks anvisningar.

Att åklagare Nyman tycks ha bortsett från Dans vittnesmål är anmärkningsvärt. Å andra sidan går det i linje med hur resningsansökan var utformad, där man mestadels fokuserade på irrelevanta kringdetaljer istället för den centrala bevisningen. Beslut om nedläggning tycks i princip varit fattat långt i förväg.

————-
Källa: “Bortom rimligt tvivel : Thomas Quick och rättvisan”, Christer van der Kwast, 2015.
Se även tidigare inlägg:
– Sågen som hittades under mossan vid fyndplats Zelmanovits.
– Grannens och Quicks tre hemligheter.
– Quicks medgärningsman i Piteå.

Sågen som hittades under mossan vid fyndplats Zelmanovits

När zelmanovitsutredningen pågick 1994 uppgav Quick att han haft med sig en såg i Piteå 1976. När polisen sökte med metalldetektor vid platsen där Charles kvarlevor hade påträffats lär de ha hittat en rostig bågsåg:

Sågen, som varit orange, var kring 50 cm lång, dvs den tillhör de mindre modellerna av bågsågar. (De större är uppåt en meter. Den mindre sågen som hittades är lämpad för t.ex trädgårdsarbete).

Enligt polisen hittades sågen under ett sex centimeter tjockt mosslager, längs den sträcka som Quick hade pekat ut, ca hundra meter från fyndplatsen i riktning mot där Quick och hans partner hade ställt bilen vid den lilla skogsvägen:

Sågen hittades längs den sträcka som Quick beskrev att han tagit sig ut ur skogen. Merparten av Charles kvarlevor låg inom två meters avstånd från centrum i cirkeln ovan. Sträckan från fyndplatsen till bilen är 200-300 meter (oklart exakt hur långt).

Sågen (S) hittades längs den sträcka som Quick beskrev att han tagit sig ut ur skogen. Anm: merparten av Charles kvarlevor låg inom två meters avstånd från centrum i lilla cirkeln ovan. Sträckan från fyndplatsen (F) till bilen är 200-300 meter (oklart exakt hur långt).

Markägaren vittnade att han inte förlorat någon liknande såg. En skogsavverkare som arbetat i området under 1970-talet uppgav att man inte använde sådana sågar inom skogsbruket.

Sågen hittades två månader innan Quick vallades i Piteå. Den kan ha hamnat där vid, före eller efter tidpunkten för Charles försvinnande. Den tekniska undersökningen av sågen kunde varken motsäga eller bekräfta Quicks uppgifter. Det är förstås märkligt att man hittade en såg där utifrån Quicks anvisningar, dold under tjock mossa.

Det var här, ett hundratal meter åt höger in i skogen, som polisen 1994 med metalldetektor hittade en såg under mossan, efter Quicks anvisningar. Quick hade även nämnt det breda diket (syns i bild) och att vägen lutade svagt.

Sonen och Sågen, nya uppgifter 2013

Quicks partner som uppgavs ha varit med i Piteå den 12-13 november 1976 (grannen/jägaren som begick självmord nio månader senare) hade en son och en dotter som då var 20 respektive 18 år.
År 2013 kontaktade sonen journalisten G.J. Stigson och berättade bland annat om en såg pappan hade haft i bilen 1976. Sågen hade försvunnit ur bilen vid tiden för C. Zelmanovits försvinnande. Enligt sonen var det en bågsåg modell mindre, “två tredjedelar av en vanlig”, och den hade varit röd. Sågen som hittades 1994 under mossan hade varit orange. Dock var det 37 år sedan sonen hade sett sågen så möjligheten finns att han mindes färgen fel.

Åklagaren som granskade åtalet mot Bergwall informerades om sonens uppgifter som sågen, men vidtog ingen åtgärd. Kort tid därefter lade åklagaren ned åtalet (juli 2013).
Anm: sonens uppgifter redovisas i Kwasts bok, jag återkommer med närmare beskrivning i kommande inlägg.

Källor

Ur Quick-domen:
“/…/ fastighetsägaren Birger Karlsson, att ingenting väsentligt förändrats i skogen sedan 1976, att diket vid vägen funnits redan 1976 och att han inte förlorat någon såg liknande den som upphittats på fastigheten ett stycke från fyndplatsen /…/
/…/
Karl-Birger Karlsson, till styrkande av markbeskaffenheten i anslutning till fyndplatsen och beträffande en anträffad såg.”

Åklagare C.v.d.Kwast, 2015, bok:
“Polisens tekniker undersökte nu skogsområdet runt fyndplatsen med metalldetektor och den väg som Quick anvisat från fyndplatsen och fram till den plats där han sagt att bilen parkerats. Under ett sex centimeter tjockt mosslager hittade teknikerna då en mindre såg. Sågbladet var rostigt och den tekniska undersökningen ledde inte till ett resultat som vare sig kunde motsäga eller bekräfta Quicks uppgifter.
/…/
Det var en mindre bågsåg med ett 55 centimeter långt, fintandat sågblad.
/…/
Den bågsåg som hittats i Piteå 1994 hade varit orange, av mindre modell och med 50 centimeter bladlängd.”

Polis S.Penttinen, 2012, artikel:
/…/ polisen vid sök med metalldetektor anträffade en motsvarande såg i skogen under mossan längs den sträckning där SB berättat att han kastat sågen. Sågen anträffades först efter det att SB fört den på tal.”

Författare H.Råstam, 2012, bok:
“Sågen hade förvisso hittats ett hundratal meter ifrån Charles kvarlevor /…/”

Författare D.Josefsson, 2013, bok:
Polisen hittade nämligen en orange såg som någon glömt i skogen nästan 100 meter från fyndplatsen.”

—————-
Angående de vilseledande quickförfattarna R&J:
H.Råstam och D.Josefsson, som båda haft full insyn i polisens utredningsmaterial m.m, nämner i sina quickböcker endast att sågen hittades hundra meter från fyndplatsen. Vilket för läsaren kan ge intrycket att den hittades i vilken annan riktning som helst längs cirkeln i bilden ovan, långt bort från fyndplatsen och utan relevans för zelmanovitsfallet. Följaktligen informerar ingen av dem heller att sågen hittades med metalldetektor under ett sex centimeter tjockt mosslager.

Grannens och Quicks tre hemligheter

I resningsansökan Zelmanovits ifrågasätts rimligheten i att Quick och hans granne åkte så långt som till Piteå. Men Quick och grannen hade hemligheter som band dem samman och gjorde deras utflykt längs norrlandskusten fullt rimlig.

När Quick och hans granne i Korsnäs villaområde i Falun begav sig hemifrån på fredag förmiddag den 12 november 1976 så hade de inte planerat att döda någon. De var intresserade av villiga unga pojkar, de hade inte planerat något övergrepp. Inte heller hade de planerat att åka till just Piteå. De gjorde en “utflykt” i riktning “norrut”, och sent på kvällen efter en dags behagligt kuskande längs norrlandskusten så hamnade de i Piteå. När Quick sedan överraskande ströp Charles Zelmanovits chockades grannen, och de sträckkörde därefter tillbaka hem till Falun.
Anm: ovanstående är sammanfattningsvis så Quick själv på nittiotalet redogjorde för händelsen i Piteå.

Hemligheterna som gjorde resan rimlig

Quicks och grannens sammantagna livssituation och personliga egenskaper bäddade för utflykter bort från deras hemtrakt. Ur deras perspektiv var deras agerande rimligt.
I nedanstående sammanställning framgår bl.a. varför Quicks egen berättelse om hans och grannens långa utflykt till Piteå framstår som rimlig och trovärdig. (Vilket inte nödvändigtvis innebär att den var sann).

Quick och grannen kände varandra väl:
Enligt Bergwalls (Quicks) egna uppgifter i nutid hade han ett hemligt förhållande med sin gifta granne under ett par års tid 1975-77. De kan ha känt varann ännu längre tid eftersom båda hade samma respektive bostadsadress i Korsnäs sedan åtminstone 1970 (de bodde 180 meter gångsträcka från varandra).

Att grannen – som begick självmord 1977 – var homosexuell framgår även av änkans vittnesmål.
Observera att änkan vittnade om att hennes man hade varit hemifrån de dagar som han och Quick var på utflykt till Piteå.

Vänsterprassel:
Grannen var alltså otrogen mot sin fru. Quick var grannens vänsterprassel sedan minst ett år tillbaka. Det var för övrigt ganska stor åldersskillnad: Quick (26 år) var bara hälften så gammal som grannen (51 år).

Smygbögar:
Båda var hemligt homosexuella. Grannen var gift med en kvinna och hade två barn i övre tonåren (dottern var 18 år och sonen 20 år).

Intresserade av yngre pojkar:
Både Quick och grannen uppges ha varit intresserade av yngre pojkar.
Quick hade flera tidigare dokumenterade våldsbrott mot unga pojkar.

Psykisk störning:
Året dessförinnan (1975) hade Quick släppts ut från flera års tvångsvård på rättspsyk, efter att tidigare ha begått flera våldsbrott mot pojkar samt nästan ha dödat en man med ett tiotal knivhugg.
Även grannen tycks varit psykiskt skör. Leif GW* uppger att grannen: “hade problem med nerverna men beskrivs av såväl familjen som övriga tillfrågade som “visserligen lite nervös men snäll och harmlös”.”

Blandmissbrukare:
Quick var blandmissbrukare sedan tonåren (alkohol, amfetamin, lösningsmedel m.m). Huruvida grannen använde droger är okänt.

Rimliga utflykter långt från Falun:
Quick och grannen hade alltså flera hemligheter som band dem samman, och som gjorde dem motiverade att söka sig bort från hemtrakten. De kunde inte visa sitt förhållande öppet i Falun. Men långt hemifrån, där de inte kände någon, kunde Quick och grannen umgås mer naturligt ute bland folk. Och raggandet av unga pojkar var säkrare långt hemifrån.

Fem plusgrader i Falun:
Det var mildväder i Falun och en bit uppåt landet när Quick och grannen begav sig hemifrån på förmiddagen fredagen 12 november 1976. Falun hade då fem plusgrader och nästan vindstilla (1 m/s). Anm: om det istället hade varit storm, ishalka e.dyl. så hade utflykten varit mindre trovärdig.

Ganska ny bil:
Grannens bil som de färdades i var relativt ny, bara 2-3 år. Enligt änkans vittnesmål var det en “gul Opel Rekord, tvådörrars, av årsmodell 1973 eller 1974”. Den såg ut ungefär så här:
tq-opel-rekordNotera att karossen är en tvådörrars s.k. “sedan“, där bakluckan kan riggas på det sätt som Quick beskrev som deras raggningsknep, dvs så att bakluckan åkte upp när de bromsade in.
(Anm: Om grannens bil istället varit en ‘kombi’, ‘combi coupe’ eller liknande vanlig modell så hade arrangemanget med bakluckan inte fungerat).

Rimlig restid till Piteå:
Det var alltså två udda personer med speciella drivkrafter som enligt Quick gav sig ut på en “utflykt” norrut. De startade i Falun på fredag förmiddag och var i Piteå sent på kvällen, dvs det tog ca tolv timmar. Effektiv körtid är ca åtta timmar, plus 3-4 timmar för diverse kringturer, mat, raggning, tankning (tankning kan t.ex ha skett i Falun, halvvägs, samt i Piteå). Sträckan Falun-Piteå är 77 mil körsträcka, större delen är E4.
Ditfärden bör ha varit lustfylld och avkopplande med många pauser. Hemfärden däremot, med grannen i chock, var troligen raka spåret utan kringturer.

Lätt att hamna på platsen där Charles Zelmanovits befann sig:
Oavsett om man kommer från avfarten en mil söder om Piteå eller från avfarten nordväst om Piteå, så är det i stort sett raka spåret från E4 till Munksund där Charles sågs sist.

Lätt att hamna på fyndplatsen:
Genom att följa principen Bort-från-bebyggelse så leds en bilförare naturligt från platsen där Charles sågs sist till fyndplatsen. Även för en främling blir det ett naturligt vägval.


Bra väder i Piteå:
På kvällen/natten var det kallt men vindstilla, ingen nederbörd, troligen klart och nattsikt pga halvmåne och ev. även fläckvis snö. (Se Vädret i Piteå natten den 12-13 november 1976).

Bevisningen tillkommer

Förutom de fakta och uppgifter som redovisas ovan så tillkommer förstås bevisningen i fallet, t.ex:

  • Quicks uppgifter om fyndplatsen och terrängens utseende, t.ex. att det vid skogsvägen fanns ett dike som var så brett att man inte kunde stiga över det direkt. Och att där fanns ett timmerupplag i närheten.
  • Vittnesmål (skogsägaren) som bekräftade Quicks uppgift om brett dike och timmerupplag sjutton år tidigare.
  • Vittnesmål som bekräftade Quicks uppgifter om bilen, och att grannen varit hemifrån de dagar Quick och grannen var i Piteå.
  • Vittnesmål som delvis bekräftade Quicks uppgift om att Charles burit ett speciellt läderbälte.
  • Sågen som hittades under mossan vid fyndplatsen, enligt Quicks uppgift.
  • Att Quick kunde hitta till rätt plats inne i skogen.
  • Vittnesmål som bekräftade Quicks uppgift om att Charles verkat missnöjd eller upprörd över något.

Rimligt och trovärdigt

Quicks och grannens långa utflykt längs norrlandskusten så som Quick beskrev det var rimlig utifrån deras udda perspektiv. Många medborgare kör sällan eller aldrig 160 mil på två dagar, men Quick och grannen var inte två genomsnittssvenskar: de var ett udda par med speciella drivkrafter.

Quicks egen redogörelse för zelmanovitshändelsen var trovärdig, bortsett från uppgiften om de sexuella handlingarna med Charles samt styckningen av densamme: dessa uppgifter kan ha syftat till att säkra en plats på rättspsyk där Quick ville stanna. Det var känt i utredningen på 1990-talet att Quick fabulerade om vissa uppgifter, men en sinnesjuk person kan förstås brodera ut och ljuga om detaljer även kring ett faktiskt mord som verkligen har inträffat. (Se Quicks kärnor av sanning).

————-
* Leif GW Persson om bl.a. grannen: artikel i Expressen 26/11 2008.

Resningsansökan undviker bevisningen och fokuserar på kringuppgifter

I stort sett inriktar sig CZ-resningsansökan inte på bevisningen. Istället fokuserar man på upplevda svagheter i diverse kringuppgifter och låter detta svärta ned bevisningen.

Resningsansökan för CZ-fallet tar inte upp bevisningen i nämnvärd omfattning. Istället framhåller man mindre viktiga och rentav irrelevanta uppgifter, där man har lyckats hitta upplevda ledande frågor eller där Quick ändrat sina uppgifter mellan förhören.

Exempel på bevisning (indicier) som INTE nämns i resningsansökan:

  • Quicks uppgift att det vid skogsvägen fanns ett dike som var såpass brett att man inte kunde stiga över det direkt. Och att där fanns ett timmerupplag i närheten (där Charles ströps, enligt Quick).
  • Vittnesmål (skogsägaren) som bekräftade Quicks uppgift om ett brett dike och ett timmerupplag sjutton år tidigare.
  • Quicks förmåga att hitta från skogsvägen flera hundra meter in i skogen till den plats där kvarlevorna hittats.
  • Vittnesmål som delvis bekräftade Quicks uppgift om en medgärningsman, dennes bil och dennes sexuella läggning.
  • Vittnesmål (änkan) som med sin sjutton år gamla dagbok bekräftade att Quicks medgärningsman varit hemifrån just de dygn som Quick och medgärningsmannen uppgavs ha varit i Piteå.
  • Vittnesmål som delvis bekräftade Quicks uppgift om att CZ burit ett speciellt läderbälte.
  • Sågen som hittades under mossan vid fyndplatsen, efter att Quick berättat att de haft en såg med sig till Piteå.
  • Vittnesmål som bekräftade Quicks uppgift om att Charles verkat upprörd över något den kvällen efter dansen.

Att resningsansökan knappt ens nämner ovanstående indicier som domen baseras på beror sannolikt på att man misslyckades med att hitta svagheter i dessa uppgifter. Man hittade alltså inga ledande frågor där, ej heller några uppgifter som Quick hade ändrat mellan förhören. Resningssökande fick istället börja leta svagheter i kringuppgifter, enligt smutskastningsprincipen.

Resningsansökan tar upp irrelevanta uppgifter, som t.ex:

  • Quicks tvekan om vilken typ av skor och byxor Charles Zelmanovits haft på sig. (En nästintill omöjlig uppgift att minnas – om det överhuvudtaget hade registrerats i minnet – efter ett enda möte en natt sjutton år tidigare).
  • Quicks tvekan gällande huruvida det var snö eller inte där de för tillfället befann sig. (Vilket kan bero på att det var barmark med fläckvis snö. Landahl blandar i sedvanlig ordning ihop flera olika ställen som de uppgavs ha stannat på och där utbredningen barmark/snö kan ha varit olika. Se även Vädret den 12-13 november 1976).
  • Quicks uppgift om väderstreck. (Också en nästintill omöjlig uppgift att minnas, om det överhuvudtaget hade registrerats i minnet. (Se även Virriga väderstreck hos vinklade författare).
  • Quicks uppgifter om såg och bågfil och utredarens uttalanden om bågsåg. Detta hade endast varit relevant om Quick varit t.ex. trädgårdsarbetare eller verkstadsmekaniker och kunde förväntats känna till korrekt verktygsterminologi.
    cz-sag_400

Ovanstående kringuppgifter framställs i resningsansökan så att läsaren får intrycket att dessa uppgifter var centrala och avgörande för domen. Vilket de inte var. Bevisningen som domen baseras på undviks till stora delar i resningsansökan.
Anm: till resningsansökan fanns även några bilagor som jag inte har tillgång till. Men jag utgår ifrån att de viktigaste argumenten finns i resningsansökans huvuddokument, och de utgörs som sagt mestadels av irrelevanta kringuppgifter.

Övrigt

Resningsansökan tar även upp en del andra omständigheter och spekulerar kring dessa, t.ex. att Quick avslöjats ljuga vid senare tillfällen som inte rörde CZ-fallet (irrelevant), att psykpatienten Quick behandlades mot sin ångest medan utredningen pågick (vad skulle de annars gjort, låtit honom lida?), att den tvångsvårdade psykpatienten Quick inte var häktad/inte hade restriktioner (utöver tvångsvården), att Quick varit “neddrogad” (spekulation), att terapin skulle varit källan för Quicks berättelser (spekulation).
Gällande de sistnämnda så är det uppenbart att resningssökande Landahl svalt författare H.Råstams och medias vinklingar med hull och hår. Få se om jag återkommer till detta i kommande inlägg, det finns alltså uppgifter på att terapin hade väldigt liten eller ingen inverkan alls på Quicks morderkännanden.

I resningsansökan ställs även den smått märkliga frågan huruvida Quick skulle blivit fälld om han 1994 hade nekat till mord. En mer relevant fråga är om tingsrätten då hade fällt Quick om man haft tillgång till uppgifterna i resningsansökan från 2012. Svaret blir kanske. Skillnaden mellan 1994 och nutid är att 2012 då resningsansökan lämnades in så hade fyra andra resningar redan beviljats, varav tre resulterat i nedlagda åtal. Och det var ett helt annat mediaklimat än 1994…
Så Quick hade kanske blivit fälld 1994 även om rätten haft mer information om de mer eller mindre irrelevanta kringuppgifter som resningsansökan tar upp 2012.

Att åtalet lades ned 2013 tycks varit ett korrekt beslut, att åklagaren inte hade något val eftersom det tyngsta indiciet (erkännandet) var puts väck. Dock är det en knepig fråga eftersom det är besvärande att Quick hade lämnat flera uppgifter som bekräftats av vittnen. Frågan är väl om åklagaren inte lika gärna hade kunna välja att åtala, om han hade fokuserat mer på bevisningen än på kringuppgifter.

——
* Ang åklagare som resningssökande:
Efter att Bergwalls (Quicks) försvarsadvokat fått beviljat fyra resningar för fyra andra domar, så tyckte åklagarna att det var dags för dem att stämma in i resningssången. Media sjöng redan resningssången med full kraft, mycket tack vare H.Råstams åratal av bearbetning i media med sin vinklade bild av Bergwall som ett oskyldigt offer för ett påstått skurkaktigt vård- och rättsystem. (Denna bild förstärktes senare kraftigt efter publiceringen av D.Josefssons Quick-bok där vårdpersonalen på Säter utmålades som en slags sekt med målet att skapa en seriemördare. Att D.Josefsson framstod som ännu galnare än Quick störde dock inte en del mediarepresentanter, som snabbt anammade och upphöjde Josefssons spekulationer till någon slags fakta.)
Alltså, efter fyra beviljade resningar inlämnade av försvarsadvokaten, så upplevde åklagarna att man tappade anseende om man satt med armarna i kors. År 2012 skred därför åklagare B.Landahl till verket och författade sin egen resningsansöken. Därav den ovanliga situationen att en åklagare begärde resning.

Virriga väderstreck hos vinklade författare

Det är inte bara resningssökande Bengt Landahl som misslyckas med väderstrecken i Zelmanovitsfallet. Även författarna Hannes Råstam och Dan Josefsson har problem när de kritiserar Quicks väderstreck.

Enligt dessa tre herrar BL+HR+DJ – som alla lär ha granskat utredningsmaterialet i zelmanovitsfallet – så var det ett felaktigt svar som Quick lämnade om var någonstans han hade mött Charles Zelmanovits. Man menar att det var på “fel sida” av centrum, eftersom det var på andra sidan centrum som CZ sist sågs av vännerna och CZs kvarlevor senare hittades. Och då menar nämnda trio att Quick även borde ha träffat CZ på den sidan centrum. Vilket är ett felaktigt antagande. Faktum är att vi inte vet var CZ befann sig mellan tidpunkten då han sist sågs av vännerna till att han hamnade på platsen där han hittades sjutton år senare.

Här är en karta över Piteå med omnejd. Notera att det finns flera avfartsvägar från E4 till Piteå, vilket kan ställa Quicks uppgift i annan dager (att han träffade CZ “nordväst” om centrum):

cz-karta-avfarter-pitea

Fakta:

  • Det finns minst två avfartsvägar från E4:an till Piteå:
    söder (1) samt väster (2) om Piteå centrum (3).
    Anm: vid (1) är det avfart till Munksund, vid (2) och uppåt finns numera två avfarter: trafikplats “Piteå södra” respektive “Piteå norra”.
  • Platsen där CZ sist sågs (4) av vännerna ligger söder om centrum.
  • Platsen där CZs kvarlevor hittades (5) ligger sydost om centrum.

Hannes Råstams svammel

Författaren Råstams uppgifter är fullständigt förvirrade, jag betecknar det som svammel. I hans bok uppges:

Quick uppgav att han träffade Charles sydväst om Piteå, medan vi vet att Charles försvann i Munksund nordost om centrala Piteå. Efter det inledande mötet berättade Quick att han och en medhjälpare kört genom centrala Piteå på vägen till mordplatsen.

– Platsen där Charles sist sågs av sina vänner är inte liktydig med platsen där Quick eller någon annan TRÄFFADE Charles. Vilket Råstam här försöker ge sken av. En eventuell mördare kan mycket väl ha träffat Charles någon annanstans än där Charles sist sågs av sina vänner. Vi vet ingenting om vad Charles gjorde eller hur han rörde sig i Piteå efter att han sist sågs av sina vänner.
– Quick uppgav inte att han träffade Charles sydväst om Piteå. (det var nordväst, enligt Landahl och Josefsson).
– Platsen där vännerna sist såg Charles ligger inte nordost om centrum. (det var söder).

Dan Josefssons vinkling

Författaren Dan Josefsson släppte sin bok ca ett år efter Råstams bok, så Josefsson tycks ha skärpt till sig i jämförelse med Råstam. Så här låter det i DJs bok:

Sture fick redan i första förhöret rita en skiss över var i Piteå mötet skett. Han förlade det nordväst om staden. Han och hans kumpan hade lyckats lura in Charles i bilen och de hade kört en bit norrut innan de stannade och mördade honom. I verkligheten hade Charles dock befunnit sig sydost om Piteå, alltså på den diametralt motsatta sidan av staden.

Även Josefsson blåser upp Quicks svar gällande väderstreck. Josefsson försöker ge läsaren det felaktiga intrycket att detta är en viktig uppgift, när det i själva verket gäller en detalj rörande en händelse som inträffade sjutton år tidigare, levererad av en blandmissbrukare (Quick), som uppges ha befunnit sig i en främmande stad, som passagerare i en bil, en fredagkväll, det var mörkt utomhus. Och Quick var möjligen även drogpåverkad.
Då är det knappast sannolikt att denne person i sitt minne har en korrekt kartbild över staden Piteå och var i denna stad han då befann sig.

Quicks uppgift “nordväst” kan ha varit korrekt ur Quicks minnesperspektiv, om föraren svängde av söder om Piteå (avfart Munksund) men passageraren Quick sjutton år senare trodde att det var avfarten längre upp (nordväst om Piteå) i mörkret den fredagkvällen. I så fall stämmer det också att de körde “en bit norrut” från platsen där CZ sist sågs av sina vänner.
Detta tas dock inte upp av varken Josefsson eller någon annan i nämnda trio.

Slutligen så var det sydost om stan som CZs kvarlevor påträffades sjutton år senare. Platsen där han sist sågs av sina vänner ligger snarare mera söder om centrum. Men “sydost” passar förstås bättre med Josefssons uttryck “diametralt motsatta sidan”.

Kritiken mot detaljer i Quicks minnesbilder blir märklig och löjeväckande när kritikerna inte ens själva lyckas få rätt på detaljerna. Det är anmärkningsvärt eftersom kritikerna har helt andra och mer gynnsamma förutsättningar att hålla reda på fakta än en blandmissbrukare med sina sjutton år gamla minnesbilder.

Slutsatsen blir att man inte ska lägga någon större vikt vid den typen av detaljer som t.ex väderstreck, det är alltför lätt att förväxla eller missta sig. Däremot kan de möjligen fungera för att vilseleda oinsatta läsare, såsom ovanstående nämnda trio gör.

Förvanskning i resningsansökan Zelmanovits

När resningssökande Bengt Landahl kritiserar detaljer i zelmanovitsutredningen samtidigt som han misslyckas med att få sina egna detaljer rätt, då blir det smått löjeväckande. Det finns flera exempel på Landahls märkliga resonemang och förvanskning av detaljer. Här är ett exempel.

Det gäller Quicks uppgifter om den dag (måndag 15 augusti 1977) när Quick påstod sig ha träffat sin granne jägaren (“medgärningsmannen”) och tillika hemliga älskaren en stund innan denne sköt sig i sitt garage vid sin villa i Korsnäs i Falun. Landahl menar att Quicks uppgifter inte stämmer.

sb-granne-400

Platsen där självmordet ägde rum

Vi kan börja med följande citat från Landahls text i resningsansökan:

I domen har tingsrätten angående detta antecknat: ”Det var en söndag och S sökte upp Quick, som befann sig utanför sitt hus med sina hundar. S sade att han inte orkade leva och påminde Quick om C. S sa att han skulle ta livet av sig och Quick svarade på ett aggressivt sätt: ’Gör det!’”

Jämför detta med texten i domen som Landahl uppger sig citera (jag har ersatt mannens namn med “S”, som i Landahls text):

Det var en solig dag och S sökte upp Quick, som befann sig utanför sitt bostadshus med sina hundar. S sade att han inte orkade leva och påminde Quick om Charles. S sade att han skulle ta livet av sig och Quick svarade på ett aggressivt sätt: “Gör det!”

Landahl citerar falskt “det var en söndag”, men i domen står “det var en solig dag” (som för övrigt var en måndag). Faktum är dessutom att det VAR en solig dag den dagen, det kan lätt kontrolleras. Quicks uppgift stämde alltså i det hänseendet. Men detta faktum trollar Landahl bort. Landahl förvanskar alltså här en uppgift från Quick som delvis bekräftar att Quick talade sanning.

Därefter fortsätter Landahl kommentera de tidsuppgifter som änkan och Quick lämnade sjutton år efter händelsen, för att slutligen förkasta Quicks uppgifter. Quick lär ha uppgett att han träffat mannen “mitt på dan”, “bara nån halvtimme innan han skjuter sig”, och att han var “rätt så säker” att det var “mellan tio och två”. Men änkan lämnar inte heller några säkra tidsuppgifter, hon uppgav att självmordet “bör” ha inträffat inte långt efter kl 9. Hon befann sig tydligen i badrummet när det inträffade. Problemet här är att Quicks tidsuppgift är såpass diffus med fyra timmars spann, möjligen beroende på att minnesbilden enbart baseras på att det var ljust som om det vore mitt på dan.
Därför blir det smått befängt av Landahl att använda klockslaget 10 som om det vore en exakt uppgift. Dessutom var som sagt även änkans tidsuppgift svävande.

Slutligen resonerar Landahl utifrån den felaktiga avståndsuppgiften 500 meter mellan Quicks (Bergwalls) och jägarens bostad. Det faktiska avståndet var 180 meter gångsträcka (150 m fågelvägen), dvs mindre än två minuters gångtid:

sb-jagare-flygfoto

Quick uppgavs dessutom ha varit utanför sitt hus med sina hundar. Vilket gör det ännu mer sannolikt att jägaren en stund före självmordet på kort tid kan ha promenerat till Quick, växlat några ord och sedan promenerat tillbaka, på mindre än tio minuter, medan hans fru låg i badkaret eller vad hon nu gjorde i badrummet.

Quicks kärnor av sanning

Ovanstående exempel – det finns fler – är inte en central uppgift i resningsansökan. Men det är en av flera detaljer som Landahl slår ner på, och visar hur Landahl frenetiskt försöker hitta fel i Quicks uppgifter. Utgångspunkten tycks vara att allt som Quick uppgett tidigare är falskt. Landahl är så förblindad av detta synsätt så att han t.o.m. förvanskar uppgifter.

Jag har endast tillgång till de uppgifter som finns på Internet – som t.ex domen och resningsansökan – men inte till polisens utredningsmaterial. När jag trots det begränsade materialet hittar flera felaktigheter i resningsansökan så börjar jag undra om Landahls övriga uppgifter är lika svajiga eller förvanskade.

Händelsen med självmordet såsom Quick berättar det, är troligen en av kärnorna av sanning i Quicks dåvarande berättelser. Anm: se tidigare inlägg:
Quicks kärnor av sanning
– Quicks medgärningsman i Piteå

——–
Källor:
Resningsansökan CZ (åklagarmyndighetens webbplats).
Domen CZ (Dagens Nyheter. Innehåller även resningsansökan samt nedläggningsbeslut).