Etikettarkiv: styckmord

Sveriges första(?) kvinnliga styckmördare: Anna Brita i Göteborg 1862

I det lilla spisrummet högst upp skar Anna Brita halsen av Lotta och utförde sedan en transportstyckning, för den kanske kortaste transporten i svensk mordhistoria.
Uppdaterad 11 april 2017

Anna Brita (eller Britta) Persson i Haga i Göteborg 1862 kan vara Sveriges första kvinnliga styckmördare, åtminstone av de genom historien som har lagförts. Hon blev också omsjungen i en visa som blev ett skillingtryck (se och lyssna nedan).

Offret var Lotta Andreasdotter, 23 år, även kallad Marbo-Lotta (eller Marbolotta). Hon var en ganska välbeställd hemmadotter som gick omkring och sålde tyger i Göteborg. Lotta kom från Marks härad (i Västergötland), därav smeknamnet Marbo-Lotta.

Orsaken till mordet kan innehålla ingredienser som pengadispyt, hot om polisanmälan, alkohol. Och att Anna kan haft någon form av impulskontrollstörning, som vid kleptomani. Hon lär varit en notorisk tjuv och bedragare, hon stal även från sina vänner. En del av stöldgodset gömde hon hemma, ovanför sitt rumstak. Där förvarades också smuggelgods från affärer hon gjorde med sjömän i hamnen.

Anna hade lurat till sig hundra(?) riksdaler och en del tyger från Lotta som vid upprepade tillfällen försökt få tillbaka detta. Och det sägs att Lotta fått reda på Annas gömställe och hotat avslöja det.

Anna – som vid mordtillfället var 30 år (född 15 dec 1831) – och hennes man gasverksarbetaren Magnus, 25 år, hade nyligen gift sig. De bodde i ett litet spisrum eller vindsrum i ett tvåvåningshus i västra Haga i Göteborg. Anna utförde en del sömnadsarbete på beställning.

Bild ovan: “bagaremästaren Schultz hus n:s 31 & 32 vid hörnet af Nygatan och Landsvägsgatan i Vestra Haga”, där Anna och Magnus hyrde spisrummet som var “inbygdt under vindstaket, så att man under detta kunde gå ofvanpå rummets tak”.

Bild nedan, exempel på spisrum med lågt i tak:Mordet skedde natten till söndag den 26 oktober 1862 (nu 154 år sedan) hemma hos Anna. Lotta skulle sova över. Magnus arbetade natt på gasverket.

Anna skar halsen av Lotta med en rakkniv, “ett djupt sår om 5 decimaltums längd å den dödas hals”. Hon försökte sedan få upp kroppen ovanför rumstaket. Det lär varit för tungt och för trångt, så det slutade med att offrets båda ben kapades vid ljumskarna med en bandkniv. Ett snöre runt offrets midja tycks också ha använts för att underlätta transporten upp till taket. Kroppsdelarna gömdes sedan bland sågspånen i rumstakets bjälklag, under plankorna.

Bild nedan, snabbskiss, rummet “inbyggt under vindstaket, så att man under detta kunde gå på rummets tak”:

Mordet upptäcktes inte förrän två månader senare. Men innan dess (16 december) hade en av Annas vänninnor tröttnat på Annas stjälande och polisanmält henne, så hon satt häktad misstänkt för stölder och bedrägerier.
Magnus fick reda på att man uti “hemlighuset” (utedasset / “avträdet”) hade hittat vad som antogs vara Lottas kofta, sjal och kjol. Han och en bekant fattade misstankar, började leta och hittade till slut Lottas kvarlevor. Upptäckten gjordes måndag 22 december 1862.
Anm: det var vinter och kallt även i husvinden utanför rummet, därför kändes ingen lukt förrän man kom upp på spisrummets tak (där ingen vanligen vistades).

När mordet upptäcktes var Anna alltså redan häktad för andra brott.

Media, exempel

Här ett exempel ur en av många artiklar om fallet, Aftonbladet måndag 29 dec 1862:

Mordet i Haga uti Göteborg.
[…] Såsom förut är nämndt, är det gasarbetaren Magnus Pehrssons för stöld och bedrägerier den 16 dennes häktade hustru Anna Britta Pehrsson, som med skäl misstänkes att ha begått denna rysliga missgerning, samt under så ohyggliga och upprörande omständigheter, att man knappast skulle kunna tro en qvinna vara i stånd dertill, ty vid obduktionen befanns ett djupt sår om 5 decimaltums längd å den dödas hals och blåmärken å bröstet, hvilket sår tillfogats med knif eller annat skärande instrument, hvadan man antager att den döda, som utom allt tvifvel är den försvunna flickan Lotta Andreasdotter från Mark, blifvit den 1 November på aftonen eller under påföljande natt af hustru Pehrsson på ett kannibaliskt sätt slagtad uti det af makarne i bagaremästaren Schultz’ hus n:s 31 & 32 vid hörnet af Nygatan och Landsvägsgatan i Vestra Haga då bebodda vindsrum, hvarefter offret styckats och gömts på vinden öfver samma rum, der det sedermera funnits. Som vi omtalat kunde hustru Pehrsson vid enskildt polisförhör i tisdags ej förmås att meddela någon upplysning härom, utan var lika kall och lugn som om hon ej vetat någonting om detta hemska mord.”


I ovanstående artikel dateras mordet till lörd-sönd 1-2 november 1862, och det datumet tycks polis, vittnen m.fl. utgått från i flera år. Först efter att Anna erkänt i nov 1864 ändrades morddatum till lörd-sönd 25-26 oktober 1862.

Livstids straffarbete istället för halshuggning

Under lång tid blånekade Anna och lämnade olika förklaringar till vad som kunde ha hänt, innan hon slutligen erkände. Hon satt häktad lång tid och flera rättegångar hölls. I april 1863 födde Anna ett barn i häktet (det lämnades bort, avled senare), vid mordtillfället var hon alltså gravid i tredje månaden.

Samtliga tre instanser – rådhusrätten, hovrätten och högsta domstolen – var involverade flera gånger fram till den slutgiltiga domen i oktober 1865.

I februari 1864 beslutade rådhusrätten att Anna inte kunde dömas för mord därför att bevisningen ansågs otillräcklig och att hon nekade. Istället för att fria Anna för mordet åberopades en paragraf som gav möjlighet att “lemna saken åt framtiden, då den kunde uppenbar varda”.
Däremot dömdes Anna till 6 månaders straffarbete för en av de bedrägerier hon tidigare hade anmälts för.
Domen fastställdes i hovrätten.

Oktober 1864 beslutade högsta domstolen att man skulle isolera Anna och med prästens hjälp försöka få henne att erkänna mordet.
“Hustru Person skall insättas i allmänt fängelse, för att, förvaras i enskilt rum och avskiljd från umgänge med andra personer, av vederbörande prästerskap flitigt förmanas till uppriktig bekännelse av nämnda grova brott, samt att emellertid med verkställigheten av den henne ådömda bestraffning för bedrägeri kommer att anstå.”.

Efter att Anna den 9 nov 1864 förflyttats från Göteborg till fängelse i Stockholm och där under isolering “flitigt förmanats” av präst, så tog det bara några dagar tills hon erkände att hon mördat Lotta.

Cirka fem månader därefter, april 1865, dömde rådhusrätten Anna till “straffarbete för livstid samt förlust av medborgerligt förtroende.”
Domaren ansåg det osannolikt att Anna på egen hand utfört mordet och frågade återigen om hon haft en medbrottsling. Efter en lång paus svarade Anna: “det var… djefvulen”, och: “jag bedyrar, att ingen menniska deltagit i brottet eller bidragit till dess utförande”.

Framåt sommaren 1865 dömde hovrätten Anna till döden: “att mista lifvet genom halshuggning“. En av hovrättens fem ledamöter var skiljaktig och ville behålla rådhusrättens dom.

Fyra månader efter hovrättens dödsdom, okt 1865, ändrades domen till livstids straffarbete.

I fängelset fortsatte Anna att stjäla och blev straffad för det. Efter 30 år i Norrköpings kvinnofängelse och fyra nådeansökningar blev Anna benådad och frigiven 1895.
Därefter bodde hon i Norrköping fram till sin död i augusti 1911 då hon var 79 år.

Mordvisan om Anna Brita och Marbo-Lotta

Medan rättsprocessen pågick började gatumusikanter och “positivhalare” sjunga följande visa:
“Vid det mord, som begicks i Haga
Artonhundrasextiotvå,
Anna Brita Persson slog
Marbo-Lotta, så att hon dog.
Tralledia, trallelia!
Trallelalala, lalalalala!
Tralledia, trallelia!
Trallelalalala!”

Exakt när visan började höras på gator och och torg är okänt, men den omnämndes i en krönika i augusti 1865 i Göteborgsposten. Det var cirka en månad efter att hovrätten hade beslutat att Anna skulle halshuggas.

Många år senare nedtecknades mordvisan av August Bondeson, som var författare, folklivsskildrare och läkare. År 1903 sattes visan på pränt i ett vishäfte.

Bild ovan: noter och text ur August Bondesons vishäfte “Visbok, folkets visor sådana de leva och sjungas ännu i vår tid”, från 1903 (nytryck 1940).

Lyssna

Vill du höra melodin så kan vi låta datorn spela Bondesons noter:
mysterium24.se/audio/abp-mordvisa.mp4
Visan går i tretakt (valstakt), lite ovant kanske.

Om din webbläsare inte kan visa videoklippet direkt i webbläsaren, så kan du ladda hem filen först och spela den i annat program.
Anm: här spelas visan snabbare än Bondesons angivelse. I hans noter anges tempot till “Långsamt” vilket lär motsvara under 100 bpm (slag per minut), här är tempot 120 bpm (motsvarar “Måttligt fort”).

Andra tider

Det var verkligen andra tider och värderingar då för över hundra år sedan. En liknande visa idag, om någon av nutida svenska styckmörderskor och deras stackars offer, t.ex. en tralla-la-la-visa om Maria i Stockholm år 1998, eller om Jonna i Askersund 2014, skulle nog möta visst motstånd om man säger så.

Frågetecken hos domstolen med flera

Det florerade teorier att Anna haft en medbrottsling. Det ansågs att en kvinna inte kan begå så bestialiska handlingar. Och inte är tillräckligt fysiskt stark. Ännu ett argument var att Anna hade varit gravid vid mordtillfället (visserligen bara i tredje månaden).

En del detaljer i Annas erkännande stämde inte heller med fynden på mordplatsen, t.ex. blodfynden, och hur plankorna låg ovanpå gömstället på rummets tak. Blodspår i sängen antydde att Lotta mördats i sängen, men Anna sa att det hade skett strax utanför rummet. Plankorna lär varit fastspikade vid fyndtillfället, Anna sa att hon lagt dem löst ovanpå.

Verktyget, en bandkniv, som påstods ha använts för att avskilja offrets ben var det också frågetecken kring.
Bild ovan: exempel på bandkniv, knappt femtio cm lång, eggen 25 cm. Ungefär samma längd som i detta mordfall (“omkring 3 qvarter lång”). Vikten var troligen över ett halvt kilo.

Anna berättade hur det gått till: “Jag sköt med foten ett vedträ under låren, så att det svarade vid hugget”.
Just den uppgiften fanns det ingen anledning för domstolen av betvivla. Däremot ifrågasattes att delningen skett med en bandkniv. “Läkaren” som “besiktigat” kroppen hade uppgivit att “låren varit jemt afhuggna, antagande läkaren att det dervid begagnade instrumentet bestått af en bredbladig, hvass huggyxa.”
Ordföranden frågade: “Hur många hugg gjorde du? Ni hade ju yxor i huset, troligen har du begagnat någon av dem?”.
Anna svarade: “Jag begagnade ej något annat jern än bandknifven, som var skarp och hvilken låg å vindsskrubben. Jag minnes ej huru många hugg jag gjorde.”
Ett (expert?)vittne tillfrågades om han ansåg att ett lårben kunde afhuggas med en bandknif, såsom Pehrson uppgifvit. Han svarade att “det berodde på hvad styrka Pehrson haft, men han skulle dock knappast tro att en en kvinna förmått sådant.”.

Anna hade pratat om utländska sjömän i rummet. Andra boende i huset vittnade att det varit mycket folk som besökt Annas och Magnus lilla rum, men inga som liknade sjömän.

  • Exempel: “Flickan Eugenia Charlotta Löfdal i tjenst hos kapten Petterson boende i Schutzska huset och ännu tjenande derstädes, hade sett mycket folk besöka makarne Perssons bostad, men ej bland de besökande varseblifvit något engelskt sjöfolk.”
  • Ett annat vittne, “Augusta”, hade hört buller från folk som gått upp och ned i trappan. Och hon hade “bemärkt att en mängd personer, så väl karlar som qvinnor af sämre klass, besöka hustru Persson, men bland dem ej något sjöfolk och ännu mindre några engelsmän.”

Annas man Magnus var en tid misstänkt som medbrottsling, men friades från misstankar då det visade sig finnas bevis för att han hade varit på sin arbetsplats varje natt hela veckan kring och på det datum mordet antogs ha begåtts.

Det ansågs varit för tungt för Anna att på egen hand få upp Lottas kropp på rumstaket. Men observera att Anna sade sig ha släpat kroppen, på en matta, längs en sluttande brandkupa som sträckte sig upp till rumstaket. Hon hade alltså inte lyft kroppen rakt upp från golv till tak.

Lotta uppgavs ha varit ungefär lika lång som Anna “samt starkt och groft byggd”.
I media beskrevs dock Anna ha “stark kroppsställning”, “breda skuldror” och vara “5 fot 6 tum” lång (ca 168 cm), så hon framstod knappast som liten och klen vid mordtillfället.
Men i ett förhör långt senare (mars 1865) hade hon förändrats: “Ansigtet var betydligt afmagradt och hela kroppen ihopsjunken, så att hon blott var en ruin af den fordna kraftfulla qvinnan.”

Övrigt

Mordmotivet varierar mellan olika källor. En del angav Lottas pengabörs innehållande 36 riksdaler som motiv. Men enligt Annas erkännande var orsaken inte Lottas pengabörs utan en plötslig ingivelse att bli kvitt Lottas ständiga hot och krav att få tillbaka sina pengar.
“Just då, utan en tanke på mord förut, slog henne tanken att mörda Lotta för att dymedels göra sig qvitt denna efterhängsna fordringsegare, som hon icke såg sig i stånd att betala.”
Mordorsaken kan varit flera samverkande faktorer, som nämndes inledningsvis.

Lynchstämning. Anna erkände som sagt inte förrän hon efter ca två år hade flyttats från Göteborg, till Stockholm. Det kan bero på att det varit lynchstämning och hotfullt i Göteborg: “Vid första ransankningen i rådhusrätten var folket på väg att lyncha Anna Britta, hvilken af polis och militär måste skyddas, när hon återfördes till häktet.”

Angående mordvisan så finns det bara en enda vers i Bondesons vishäfte. Man kan ana att det sjöngs fler verser, med hemska detaljer om mordet, men att Bondeson valde att utelämna dessa.
I en artikel från 1865 uppges att visan åtföljdes av “tragiska illustrationer”, eller “bloddrypande bilder i bjärta färger” enligt en annan skribent.
Hur som helst, den bisarra visan har bidragit till att eftervärlden fortfarande minns denna tragiska händelse för hundrafemtio år sedan. Vid det mord, som begicks i Haga, Artonhundrasextiotvå, Anna Brita Persson slog, Marbo-Lotta så att hon dog. Tralledia, trallelia! Trallelalala, lalalalala! Tralledia, trallelia! Trallelalalala!

Mera:
Annas man försvann, kände sorg i Göteborg. (Om Annas man Magnus).
Rådhusrättens rannsakning nov 1864. “Det var djävulen”.
Ruskigheter i forna tiders media. (Bl.a. hur bandknivar användes i blodiga sammanhang).

Statistik huvud/hals och daCosta-fallet

Här samlas statistik gällande huvud/hals vid styckmord. Resultatet hittills visar att det tycks vara mycket ovanligt att avskiljandet sker så långt ned på halsen som i daCosta-fallet. Och nej, inga blodiga detaljer redovisas här.

Detta inlägg knyter an till inlägget “Egenskaper hos ‘Obducenten’ i daCosta-fallet” där det framkom att OB (“Obducenten”) i daCosta-fallet i hemlighet tidigare hade avlägsnat huvud och hals från avlidna. OB var fixerad vid hängningar / strypningar och avlägsnade huvud+halsar i ett slags studiesyfte.

I daCosta-fallet var både huvud och halsen avlägsnad (mellan C6-7), och återfanns aldrig.

Frågan & Svaret (tills vidare)

FRÅGAN är: vid styckmord där huvud avskils, hur vanligt är det att avskiljandet sker såpass långt ned att hela eller större delen av halskotpelaren också avlägsnas?
SVARET tills vidare är att avskiljandet brukar ske längre upp. Avskiljandet i daCosta-fallet kan ha varit mycket ovanligt, i de cirka femtio fallen nedan har några enstaka avskilts så långt ned.

Anm: ovanstående svar kan komma att ändras om mer komplett statistik visar annat.

Om halskotpelaren

Halskotpelaren (cervical vertebrae) består av sju kotor, C1 överst till C7 nederst:

Underlag just nu

Nedanstående uppgifter är vad som hittats på Internet vid några kortare sökningar. Enbart engelskspråkigt material har sökts. Kommer kanske att kompletteras senare med fler uppgifter.

Sök #1: sökning på enskilda styckmordsfall. Tolv hittade.

– Angivet mellan kotor nr, antal fall:
C1-2: 1
C2-3: 0
C3-4: 4
C4-5: 1
C5-6: 1
C6-7: 0

– Fall med annan angivelse:
“head was severed at the third cervical vertebrae”.
“neck severed at the third cervical vertebra”.
“head had been severed at the fourth cervical vertebrae”.
“was disconnected on the level of the fifth vertebrae”.
“had been severed at the seventh cervical vertebra” (kidnappad, kristen 63-årig man, Egypten).

Sök #2: sökning på studier/statistik, från rättsläkare.

– Ur “An Autopsy Evaluation of Complete Decapitation Injuries”, Indien. De 26 fallen i studien fördelar sig enligt (tabell 5):
C1-2:  3,85%
C2-3: 92,31%
C3-4:  3,85%
Anm: av totalt 3907 obduktioner var 26 st mordfall med avskilt huvud.

Sök #3: sökning på studier/statistik, från rättsläkare.

– Ur “Medico-legal evaluation of deaths due to decapitation”, Turkiet. De 19 fallen i studien fördelar sig enligt:
C1-2: 53%
C3-4: 47%
Anm: av totalt 36270 obduktioner var 19 st mordfall med avskilt huvud.

Övrigt

Om Du har tips om fler studier så hör gärna av dig.

Komplettering 2016-05-10:
En läsare menar angående da Costafallet att gärningsmannen kan ha avskilt längre upp, och vid ett senare tillfälle avlägsnat fler kotor ned t.o.m. C6.
SVAR: det kan inte uteslutas. Men statistiken ovan antyder att det i så fall är mycket ovanligt förekommande.

Egenskaper hos ‘Obducenten’ i daCosta-fallet

Här visas diverse uppgifter från och om den s.k. ‘Obducenten’. Hade han vad som krävs? Motiv och scenario ingår på köpet.
Uppdaterad 3 maj 2016

Grundfrågan inför detta inlägg var huruvida OB (‘Obducenten’) – som var den ena av de två läkare som anses ha styckat Catrine da Costa – hade de rätta egenskaperna för att begå en sådan handling. Nedan visas några av OB:s personliga egenskaper samt hans hantverksmässiga erfarenhet, och vad den kombinationen av förutsättningar kan leda till. (Därmed inte sagt att ett sådant brott inte kan begås utifrån helt andra förutsättningar).

Hantverksmässigt

Gällande det praktiska förfarandet – skärandet och hanteringen av döda människokroppar – så hade den trettioåriga OB enligt egen uppgift genomfört totalt ca 1000 (tusen) obduktioner. Han var alltså mycket van att skära i döda människor, att avlägsna och hantera kroppsdelar från döda människor. Det var en del av hans vardag. Precis som det är för andra rättsläkare m.fl. där det ingår i jobbet att utföra obduktioner. Vilket förstås inte gör dem mer benägna än folk i andra yrkesgrupper att begå brott mot griftefriden.
Men, OB hade även förutsättningar som i kombination med hans omfattande praktiska erfarenhet av isärplockning av döda människor gjorde honom som klippt o skuren för uppgiften.

Personliga egenskaper

Vad som rörde sig i OB:s huvud, hur han tänkte, resonerade och agerade på den tiden finns delvis dokumenterat bl.a. i de förhör som gjordes med honom. Inte bara gällande fallet da Costa, utan även rörande sin hustrus något udda död två år tidigare och som OB under en tid misstänktes ha varit involverad i. (Hustrun hade till synes strypt/hängt sig med en snara fäst i sänggaveln i parets sovrum).

I dessa förhör med OB, kollegor och vittnen framträder bilden av en person med psykopatiska drag som känslokyla, störningar i empatiska förmågan, brister i hänsynstagande till andra människor, problem att förstå sociala samspelet. Nedan följer några exempel.

– Kollegor och vittnen på rättsläkarstation uppgav att OB var “skärglad“, dvs att han skar i döda människor när det inte var befogat, “[OB] är allmänt känd för att skära i onödan”. Exempel: OB skar ut en kvinnas underliv, ovidkommande för obduktionen. “[OB] stod och grävde och gotta sig, det hade inget att göra med dödsorsaken.”
På direkt fråga i förhör tyckte OB inte att det var besvärande att kollegor betraktade honom som skärglad, därför att det inte binder honom vid brott. Det är visserligen korrekt att det inte binder honom vid brott, men han tycktes inte förstå att det finns andra, mänskliga aspekter som innebär att skärglad uppfattas som besvärande, särskilt inom det yrket.

– OB tyckte det är ok att behålla huvuden och andra kroppsdelar från avlidna utan de anhörigas vetskap och tillstånd.
Han ansåg inte att det är fel därför att han tyckte sig behöva kranier m.m. som referens- och studiematerial.
OB tycktes inte förstå den mänskliga aspekten, om etik och respekt för den döde och de anhöriga. Inte ens i efterhand, när han satt i förhör.

Halskotpelare var extra intressanta

– Kollegor på rättsläkarstationen berättade om OB:s särpräglade intresse för våldsvideor och hans fascination inför strypnings- och hängningsfall.

Våldsfilm från åttiotalet.

Han talade ofta om dessa filmer på sin arbetsplats, “det är ett naturligt samtalsämne från [OB] sedan lång tid tillbaka”, vilket kollegor reagerade starkt på.
Exempel från kollegor: “[OB] berättade att han hyrde mycket film med perversa drag. [OB] gottade sig i det här”.
“Kan inte finna det riktigt friskt att titta på sånt här. Allra minst när man har ett sånt jobb som vi har“.

Det behöver förstås inte vara fel att uttrycka intresse för våldsfilm. Men i vissa sammanhang blir det helt fel, vilket OB inte förstod.

– OB hade (enligt egen uppgift) vid flera tillfällen anlitat prostituerade kvinnor för sexuella tjänster. (Han identifierades även av prostituerade kvinnor som sexkund).

– OB övertalade sin hustru att prostituera sig (!), för att få pengar till hans studier.
Visserligen var både prostitution och sexköp lagligt på den tiden, men OB:s agerande stärker bilden ytterligare av en självcentrerad person med bristande hänsyn till andra människor, kanske framför allt till kvinnor.

– Ett vittne uppgav att OB:s hustru var rädd för honom, att hustrun tyckte han var sjuk eftersom han pratade så mycket om strypningar och hängningar och hade bilder av hängningsoffer utlagda hemma i lägenheten.

– När OB trodde att hustrun hade tagit livet av sig hemma så ansträngde han sig inte för att ta sig in i lägenheten. Motivering var att “jag tyckte det var dumt att förstöra inventarierna“. Han “tyckte det var mer våld än nöden krävde, därför att jag ändå hade den där känslan och vissheten av att det faktiskt var slut”.
OB visste alltså inte om hon var död, döende eller medvetslös och gick att rädda. OB:s agerande gick emot läkaretiken (att rädda liv) och emot vad medkännande människor skulle ha gjort i en liknande situation.
Att OB dessutom i efterhand berättade detta som om det vore ett normalt agerande indikerar sammantaget psykopatiska drag.

– Efter att OB:s hustru dött frågade han fruns mamma om hon ville att han skulle ordna kremeringen “vid sidan om”, dvs på rättsläkarstation. (Mamman hade blivit arg och svarat “Hon är ingen hund!”).

– OB närvarade inte vid jordfästningen av sin hustru. Anledningen var enligt hustruns mamma att: “Han tyckte visst inte om kyrkan, som institution, han hade planer på att bli buddist eller något”.
I de två ovanstånde exemplen bekräftas återigen OB:s bristande empatiska förmåga.

– Sju veckor efter att OB:s hustru hittats död i en snara fäst i deras sänggavel, publicerades i tidningen Svensk Polis en artikel om hängningar som OB hade skrivit. Rubriken var “Hängning är nästan alltid självmord”. OB hade inte stoppat publiceringen av artikeln. Han påstod att det inte varit möjligt, vilket inte var sant enligt tidningens chefredaktör.

Artikel “Hängning är nästan alltid självmord”.

– Vid obduktion av en flicka som omkommit i en trafikolycka letade OB efter spermier i hennes underliv. En kollega tyckte det var “sjukt beteende” för det hade inget att göra med dödsorsaken. I ett förhör senare förklarade OB att han velat “öva upp sin diagnostiska säkerhet”, han sa att det “är ingalunda en enkel undersökning” att leta spermier. OB uppgav att han betraktar varje fall som “ett övningsobjekt” eller lärdomsobjekt.

– Vid en föreläsning hade OB plötsligt nämnt sin döda fru på ett sätt som väckte obehag hos åhörarna. “Ja min fru begick ju självmord – ja hon gick ju förresten här när hon gjorde sin utbildning.”
Flera av åhörarna “hade uppfattat honom som ytterst känslokall och även funderat om han var psykopat”.

– I förhör uppgav OB att han behöll huvuden och kroppsdelar från avlidna (se även stycke längre upp i detta inlägg). Huvuden preparerades så att både kranium och halskotpelare sparades. Exempel ur två olika förhör:

– “Varför jag tillvaratog kraniet, jo det kan jag säga. Den huvudsakligan anledningen var att undersöka halskotpelaren.”

– “Ja det, jag vill minnas att det var både kranium och halskotpelare som jag sparde, preparerade fram.”

Att spara halskotpelaren var viktigt för OB eftersom han var mycket intresserad av strypnings- och hängningsfall. Troligen ville han studera hur strypningen eller hängningen hade påverkat vävnad, struphuvud och skelett. För att få med så mycket som möjligt av halsarna / halskotpelarna tycks avskiljningen gjorts vid halskota 6 eller 7:

Halskotpelare (Cervical vertebrae)

På kvarlevorna efter da Costa hade halsen avskilts på liknande sätt, mellan kota 6 och 7 enligt obduktionsrapporten. Varken hals eller huvud har återfunnits.

Motiv och händelseförlopp

Ur diverse källor samt ovanstående uppgifter om OB görs följande antaganden om motiv och händelseförlopp.

Skälet till styckningen var i första hand att bli av med kroppen, dvs en transportstyckning. De befann sig på en plats som hade anknytning till OB, i annat fall hade kroppen kunnat lämnas kvar.

Till saken hör också att OB gillade att skära utanför sina arbetsuppgifter (se ovan), och här yppade sig tillfället att göra precis som han ville utan att följa strikta regler. Det var befriande att “leka” lite, att utföra galna moment han aldrig skulle kunna på ordinarie arbetstid med kollegor som iakttog. (Vilket förklarar att vissa moment utfördes skickligt medan andra utfördes mindre skickligt). OB skred därför till verket med viss entusiasm.

Anledningen till att OB överhuvudtaget hamnade i den situationen var att han anlitat den prostituerade kvinnan för att utforska något strypningsrelaterat, eller helt enkelt leka strypsex, i utbyte mot morfin eller heroin.
Han hade inte planerat att döda henne.
Hon avled av strypning eller hängning (eller ev. kvävning), eventuellt med överdos som bidragande orsak. (Senare rön visar att morfinhalten hos en avliden kan vara låg även om överdosering skett).

Anledningen till avskiljandet av huvud+hals var att OB sparade de delarna för närmare granskning, i ett slags forskningssyfte. Liksom han hade gjort i andra fall pga sitt intresse av strypning och hängning (se ovan).

Inga försök gjordes att försvåra polisens identifiering av offret, i annat fall hade offrets fingrar (fingeravtryck) också avlägsnats.

Säckarna med kroppsdelar dumpades på platser som inte hade anknytning till OB. Han räknade med att de snart skulle hittas. Anm: se även tidigare inlägg med beskrivning som visar varför utplaceringen gjordes på flera platser: Bilder dumpningsplats Eugeniavägen. Karta körväg.

Komplettering 2016-04-26

Några läsare har framfört synpunkter som kan vara värda att kommentera. Obs: här görs fördjupning i detaljer som kan vara ännu mer obehagliga än ovan.

Läsare anser att man inte kan utesluta att dödsorsaken var knivhugg i buken.
SVAR: det stämmer att det inte kan uteslutas. Eftersom buken och innanmätet inte återfanns. Dödsorsaken är okänd. Mitt antagande ovan bygger på uppgifter från och om OB.

Läsare tror att gärningsmannen ville dölja dödsorsaken.
SVAR: det kan vara så, men det låter märkligt. Mitt antagande är istället att OB avlägsnade halsen för att studera skadorna av strypningen eller kvävningen.

I obduktionsrapporten antas att dödsorsaken var våld mot huvud eller hals, t.ex. strypning. Och att gärningsmannen bland annat ville försvåra identifiering (inte att dölja dödsorsaken). MEN rättsläkarens utlåtande tycks endast utgått från fynden som gjordes vid obduktionstillfället samt statistik. Inte från de uppgifter om OB som framkom senare i förhör i utredningen, t.ex. att han skurit omotiverat bl.a. i underliv och tagit både halsar och huvud från avlidna. Avsaknaden av huvud och hals kan alltså ha annan förklaring än att försvåra identifiering.

Diverse kring kroppsdelar. På skissen ovan från obduktionsrapporten är streckskuggade områden delar som aldrig återfanns. Anledningen till vissa av momenten kan vara följande:

  • – Hals/huvud sparades som sagt i studiesyfte.
  • – Kvinnobröst sparades pga upplevt symbolvärde, som trofé eller souvenir. (Möjligen var tanken att båda skulle sparas men det ena råkade hamna i en av säckarna).
  • – Underliv inkl. livmoder avlägsnades för att få bort spår efter gm. Notera att det framkom i förhör att OB tidigare avlägsnat underliv samt försökt räkna spermier, utan att det var befogat (se ovan).
    I samband med detta avlägsnades även annat innanmäte, av praktiska skäl för fortsatta hanteringen.

Anm: ovan antas att OB även har “lekt”, vilket medförde att vissa tekniska moment utfördes mindre skickligt.

Läsare påstår att offrets kropp var “mycket blodfattig” och att det betyder att hon dog av blödande skada istället för strypning.
SVAR: inte enligt obduktionsrapporten, där det framgår följande:
“tämligen bleka, blodfattiga lungor med diskreta förändringar av den typ som kan ses hos injektionsnarkomaner”
– “tämligen väl bevarad, blek och blodfattig skelettmuskulatur”
Det bleka och blodfattiga kan bero på att styckningen påbörjats kort tid efter döden, vilket också antas i rapporten, samt att offret hade anemi som kan förekomma hos bl.a. missbrukare.

Läsare påstår att offret inte kan ha strypts därför att lungorna inte var blodfyllda.
SVAR: påståendet är felaktigt, död genom strypning eller kvävning behöver inte medföra att lungorna fylls med blod.

Sammanfattning

Det centrala i detta inlägg är att OB hade både yrkesmässiga färdigheter och personliga egenskaper (psykopatiska drag) som gjorde honom lämpad för handlingen att stycka en person. OB var fixerad vid strypningar och hängningar. Han sparade huvud, hals och andra kroppsdelar från avlidna utan anhörigas vetskap eller medgivande, för att kunna studera dessa delar. daCostas död kan ha inträffat oplanerat i samband med sexstryplek, varpå han tog tillfället i akt.

Så svaret på frågan i inledningen blir Ja, han tycks haft vad som krävs.

——————————–
Källor:
– Förhör med OB, 28 oktober 1987.
– Förhör med OB, 1 december 1987.
– Förhör med OB och ‘Allmänläkaren’, 10 december 1987.
– Förhör med OB, 29 oktober 1987.
– Obduktionsprotokoll D:nr F 2278/84, D:nr F 2461/84.
– Sakkunnigutlåtande av W.Lange, 1987-12-28.
– Bok “Sanningen är en sällsynt gäst”, 2003, Lars Borgnäs.

Catrines krossade drömmar

Det är mycket sannolikt att Catrine var starkt självmordsbenägen tiden innan dödsfallet. Hon kan ha avlidit av ett direkt eller indirekt självmord. Orsaken tycks bl.a. varit att drömmen om ett nytt liv i Portugal med sina barn slogs i spillror, när det fleråriga äktenskapet med den portugisiske JdC sprack.
Uppdaterad 20 februari 2016

I den litteratur och de källor som finns idag om daCosta-fallet beskrivs att Catrines sista halvår var mycket problematiskt. Hon togs in flera gånger på sjukhus för överdos, och hon sa att hon ville ta livet av sig. Detta var våren 1984, hon hade återkommit efter ett halvårs vistelse i Portugal hos sin man JdC som hon varit gift med sedan 1982 .

Trots detta anser samma källor det mindre troligt att Catrine dog av överdos eller självmord. Anledningen sägs dels vara rättsläkarens (möjligen tveksamma) rapport som finner överdos mindre sannolikt, samt att Catrine under en längre tid hade berättat om sin önskan att flytta till Portugal och börja ett nytt liv. Självmord skulle därmed vara mindre sannolikt – enligt dessa källor – eftersom Catrine hade förhoppningar om en bättre framtid.

Men då bortser man från att Catrines dröm tycks ha kraschat. Drömmen var att flytta till Portugal med sina två barn som var omhändertagna av sociala myndigheterna. Kanske genom att kidnappa* barnen, den tanken tycks ha framförts tidigare av henne.
I några enstaka källor framgår att Catrines fleråriga äktenskap med JdC i Portugal tycks varit på väg att lösas upp. Vilket troligen medförde att Catrines planer på permanent flytt till Portugal raserades. Och detta tycks källorna bortse från när de spekulerar om Catrines dödsorsak.

Nedan visas citat från diverse källor gällande Catrines dröm och hennes problem. Källorna är bl.a. böcker av Lars Borgnäs (2003), Per Lindeberg (1999 och 2008), Hanna Olsson (1990), Raine Gustafsson (2010), förhör ur förundersökningen från 1980-talet, domen från 1988.

Catrines drömmar om ett nytt liv. Uppgifter från 1983 och framåt:

“börja kämpa för att få tillbaka båda barnen och åka tillbaks till Portugal. Hon skulle inte sätta sin fot i det här landet något mer för hon klarade inte av det helt enkelt.”

“Hennes dröm var att få tillbaka sina barn och flytta till Portugal.”

“Catrine var jätteglad för att hennes båda barn hade kommit till samma fosterhem. Hon tänkte ta dem med sig och återvända till Portugal.”

“da Costas dröm varit att få tillbaka sina omhändertagna barn och tillsammans med dem flytta tillbaka till Portugal.”

“jag vet att Catrin skulle aldrig ta livet av sig själv i alla fall. Hennes dröm var att få tillbaka sina barn och flytta till Portugal. Det är jag helt säker på, hon har inte tagit livet av sig själv i alla fall.”
>>> Men Catrines kraschade äktenskap satte stopp för den drömmen (min anm).

“En dödsorsak som det spekulerades i var att da Costa begått självmord. Enligt vårt förmenande, vilket har sin grund i utredningen, verkar detta dock inte troligt. Bl a hade hon för avsikt att resa till Portugal, vilket stöds av att hon kort tid före sin död växlade till sig resevaluta. Hon hade också planer på att skaffa katt och hade enligt Sundberg hört sig för om möjligheten.”
>>> Liksom föregående citat beaktar de inte Catrines kraschade äktenskap. Avsikten med resan till Portugal tycks enbart varit att hämta sina tillhörigheter (se nedan).

Catrines spruckna äktenskap:

Förhör med vittne angående juni 1984:
“Hon har då bland annat sagt att hon vill hyra en stuga av Lindgren på grund av att hon väntade hit sin man från Portugal. De skulle göra klart skilsmässan dem emellan.”
>>> Anm: denna uppgift fick polisen att utreda Catrines man JdC. Inget pekade dock på att JdC varit involverad i hennes död.

Förhör med Catrines man JdC i Portugal:
“hon ringt juni 84 och var ganska deprimerad och sa, att ganska snart skulle hon resa till Portugal för att hämta sina tillhörigheter.”

I P.Lindegrens bok från 1999 trodde han att Catrine redan hade skilt sig under våren:
“Uppgifter om att Catrine skulle ha sagt att hennes frånskilde portugisiske man skulle komma till Stockholm under sommaren, fick polisen att granska mer än sextiotusen utlänningsanmälningar hos hotell och uthyrningsbyråer för juni månad 1984 och även kontakta några flygbolag för att kontrollera passagerarlistorna.”

I nästa upplaga från 2008 hade Lindegren ändrat formuleringen:
“Uppgifter om att Catrine skulle ha sagt att hennes portugisiske make skulle komma till Stockholm under sommaren, fick polisen att granska […]”

Catrines problem sista halvåret före sin död i juni 1984:

“Under de sista månaderna i sitt liv har Catrine det svårt. Socialsekreteraren, skyddskonsulenten och polisen har gjort en summarisk sammanfattning av vad som hände då. I januari 1984 har Catrine kommit till Sverige efter att ha varit i Portugal ett halvt år. Mellan januari och juni tas hon flera gånger in på sjukhus för överdos. Hon grips för snatterier och döms i mars till fortsatt skyddstillsyn. I mars ringer hon också till sin socialsekreterare och talar om att ta livet av sig. Den 22 maj är hon på socialbyrån och är enligt anteckningarna “i ganska bra form”. Hon har då legat inne på psykiatrisk avdelning eftersom hon “klappat igenom”.”

“En dag försvann hon bara. Hon var ledsen över att hennes två barn blivit omhändertagna.”

“Det senaste halvåret hade Catrine haft det besvärligt med flera sjukhusvistelser efter överdoser, misshandel och allt mer kaotiska yttre förhållanden. De som kände henne visste att hon var mycket barnkär och att hon sörjde över att hennes egna barn tagits om hand av samhället. Trots att hon varken hade bostad eller arbete hoppades hon i det längsta ändå att själv få hand om vårdnaden av sina två söner, som nu hunnit bli nio och tre år gamla.”

Slutsatser

Mycket talar för att Catrine var starkt självmordsbenägen tiden innan hon dog. Hennes överdoser under våren. En uttalad önskan att ta livet av sig. Hennes kraschade äktenskap. Hennes krossade dröm om ett bättre liv tillsammans med sina barn. Heroinmissbruket.

Enligt rättsläkaren J.Rajs rapport från 1984 verkade det mindre sannolikt att döden orsakats av överdosering. Dock formulerar sig rättsläkaren som om analysen visade att det fanns heroinmarkör, och enligt nutida kunskap kan även mycket små mängder heroinmarkör innebära att döden orsakats av överdos (se tidigare inlägg). OBS att socialstyrelsens rättsliga råd inte delade rättsläkarens utlåtande fullt ut:
“Rådet anser att det inte heller kan uteslutas att hon avlidit till följd av olyckshändelse eller möjligen självmord. Catrine da Costa kan också ha avlidit till följd av en akut förgiftning av heroin/morfin.”

Tillägg 2016-02-20:

Några läsare hörde av sig och menade att dödsorsaken sannolikt inte var överdos eller självmord. De verkade inte förstå varför någon skulle stycka en person som avlidit av annan orsak än mord.

Om Catrine inte haft några yttre skador så hade knappast någon ifrågasatt överdos eller självmord. Åtminstone inte om man inser hennes problematiska bakgrund tiden före dödsfallet. Att kroppen var styckad medför nog för många betraktare att teorin om mord väger tyngre än teorin om överdos/självmord trots kunskap om offrets tidigare uttryckliga självmordsbenägenhet. Det verkar enklast och ur statistiskt perspektiv mest korrekt att anta att scenariot för en styckad kropp är mord följt av åtgärder för bortforsling. Eventuellt där styckningen också är ett uttryck för aggression eller sadism.

Men det finns förstås andra möjligheter om offret ifråga har avlidit på egen hand. T.ex. att offret har avlidit på en plats eller bostad som tillhör någon som till varje pris vill undvika att (frivilligt) bli involverad i en polisutredning. Eventuellt i kombination med andra drivkrafter (se nedan).

Då talar vi inte om merparten av befolkningen, utan om någon med rätt bakgrund och personliga förutsättningar. Som är tillräckligt desperat, störd eller/och som har tidigare erfarenhet av våldshandlingar. Kanske en person som tidigare har skadat eller dödat. Eller som har tidigare vana av styckning i någon form (t.ex. av djur), eller/och hantering av döda människokroppar. Som rentav finner hanteringen intressant, eller betraktar den som spännande och stimulerande. Som kanske lider av personlighetsstörning, en psykopat.

>>> I ett kommande inlägg visas exempel på en möjlig gärningsman som hade rätt bakgrund för att stycka en person. Oavsett om Catrine avled av egen hand eller blev mördad.

Mera:
– 1984 års analys i annat lyse.

—————-
* Av tidsskäl/lathet har jag inte satt ut sidnummer m.m. för citaten ovan. Den som vill veta mer om något citat ombedes kontakta mig. Vilka källor som använts framgår längre upp i inlägget.

1984 års analys i annat lyse

Med rättsläkaren Jovan Rajs analys från 1984 sedd i annat ljus – dvs efter att världen begåvats med ytterligare några decenniers erfarenhet inom rättskemi – så kan det vara mer troligt att Catrine da Costas dödsorsak var en överdos heroin.
Uppdaterad 17 februari 2016

Inledning: år 2003 avslöjades att tv-programmet “Efterlyst” år 1999 försökte blåsa svenska folket att Catrine da Costa omöjligen kunde ha avlidit på annandag pingst. Det var Leif GW Persson, Bo Åström m.fl. som felaktigt hävdade att det tar två-tre dagar för injicerat heroin att omvandlas till morfin. Man menade att eftersom ett vittne uppgett att Catrine tagit heroin på pingstdagens morgon, och eftersom man inte hittat något heroin i hennes kvarlevor, så måste hon ha avlidit senare än annandag pingst. Man hävdade att läkarna “obducenten” och “allmänläkaren” därmed inte kunde vara skyldiga eftersom de hade alibi för de efterföljande dagarna. Åström sa att det var “blytungt”, och Leif GW hänvisade till “den vetenskapliga litteraturen”. Men ack så fel de hade. (Påminner en aning om LGW:s svamlande i Quickdebatten förra året om likhundar).

Sanningen är att injicerat heroin omvandlas till morfin på några timmar. Dvs Catrine kan mycket väl ha avlidit annandag pingst. Eller redan på pingstdagen. (Och sanningen om rätt tränade likhundar är att de mycket väl kan skilja mellan rester från människor och djur).

Här börjar inlägget på riktigt:

I obduktionsprotokollet* 1984 konstaterade rättsläkare J.Rajs bl.a. följande utifrån rättskemisk analys av muskulaturen i Catrines kvarlevor:
a) att där fanns närvaro av morfin,
b) att “det påvisade morfinet enligt gängse erfarenhet varit nedbrytningsprodukt av heroin”,
c) att “graden av heroinpåverkan” ej på ett övertygande sätt kunnat förklara hennes död,
d) att hon bragts om livet genom antingen strypning, eller våld mot huvud eller hals. (Anm: huvudet och halsen återfanns aldrig).

Frågan är vad exakt man fick fram av den rättskemiska analysen 1984, och vad man hade för kunskaper att tolka resultaten?

Nutida fakta är att heroin omvandlas till s.k. 6-MAM, “6-monoacetyl-morfin”, inom 10-15 minuter efter injicering, och därefter till morfin inom några timmar. Vid förekomst av 6-MAM vet man med säkerhet att personen tagit heroin. Man kan säga att 6-MAM är en heroinmarkör.
Men några timmar efter injicering, när heroinet omvandlats helt till morfin, då går det inte längre att avgöra om det funnits heroin i kroppen eller inte. (Undantag: i urin kan 6-MAM förekomma ytterligare några timmar).

Ovan: smått meningslös bild om man inte råkar vara kemist e.dyl.

Rättsläkaren J.Rajs uttryckte aningen luddigt att “det påvisade morfinet enligt gängse erfarenhet varit nedbrytningsprodukt av heroin”. Det kan tolkas som förekomst av 6-MAM. I annat fall hade man inte – enligt nutida kunskaper – kunnat bestämma att det var en “nedbrytningsprodukt av heroin”.
J.Rajs skriver även att “graden av heroinpåverkan” inte på ett övertygande sätt kunnat förklara hennes död, vilket också ger intrycket att analysen visade en heroinmarkör men i små mängder (vilket inte utesluter dödlig dos, se nedan).

En annan möjlighet är att kunskapsläget* 1984 var sådant att man trodde att morfin allmänt var en heroinmarkör, och att det inte finns mer specificerade uppgifter från den analysen. I så fall vet vi endast att Catrine hade morfin i kroppen, inte om eller när hon tagit heroin.

Med andra ord: om analysen 1984 visade förekomst av morfinderivatet 6-MAM så hade Catrine injicerat heroin högst några timmar innan hon dog eller dödades.

Dödlig dos?

I de dokument som f.n. finns tillgängliga på Internet verkar det som att J.Rajs inte angav något mätvärde för förekomsten av den “nedbrytningsprodukt av heroin” som hittades. (Däremot angavs ett mätvärde för förekomsten av etylalkohol, se källor nedan).
Dock, enligt senare erfarenheter* inom rättskemi så lär mängden 6-MAM inte vara avgörande för huruvida den aktuella dosen heroin var dödlig eller inte. Blotta förekomsten av 6-MAM är en indikator på att döden kan ha inträffat av en överdos heroin. Dvs även mycket små mängder 6-MAM kan indikera en dödlig dos heroin.

Nya ljuset hamnar närmare “arkitekten”?

Som nämndes i inläggets inledning fanns det ett vittne som sett Catrine ta heroin på pingstdagens morgon. Vittnet var den s.k. “arkitekten” och det var hemma i hans bostad.
Polisen kontaktade honom i augusti 1984, efter fynd #2 av Catrines kvarlevor vid Eugeniavägen, eftersom det var dokumenterat att han hade haft tidigare kontakt med Catrine. Arkitekten uppgav då att Catrine kommit hem till honom tidigt på pingstdagens morgon. Hon hade tagit heroin, sovit några timmar och sedan hade han släppt av henne vid Kungsträdgården.

Polisen utredde dock aldrig “arkitekten”. Ingen husrannsakan gjordes hos honom. Hans bil eller bostad undersöktes aldrig.

Den som vill läsa mer om avslöjandet av lurendrejeriet i “Efterlyst” 1999 gällande heroin och morfin, eller om hur polisen underlät att utreda “arkitekten”, kan med fördel göra det i Lars Borgnäs bok “Sanningen är en sällsynt gäst” (2003). T.ex. kapitel “Klockrent och blytungt” (sid 43-49), och kapitel “Arkitekten som försvann” (sid 153 ff).

Detta inlägg kompletterar Borgnäs spaning om heroinet. Borgnäs kommer i sin bok fram till ungefär samma som ovan, efter att ha kontaktat flera experter inom rättskemi. Dock tar han inte upp J.Rajs konstaterande i obduktionsprotokollet att det hittade morfinet enligt den (då) allmänt rådande uppfattningen var en nedbrytningsprodukt av heroin, samt att Rajs gör en bedömning av “graden av heroinpåverkan”, vilket sammantaget antyder att analysen visade en heroinmarkör.

* KÄLLOR m.m. * * * * * * * * *

Källa, obduktionsprotokoll:

Källa, om 6-monoacetyl-morfin: ur “Forensic Pathology: Principles and Practice”, David Dolinak, Evan Matshes, Emma O. Lew (2005). Citat sida 493:
“Complete metabolism of heroin to 6-MAM occurs within 10 to 15 minutes. 6-MAM is considered specific for heroin and will remain longer in sequestered fluids such as vitreous fluid and urine. The metabolite 6-MAM will in turn be broken down into morphine, which is not specific for heroin. The total metabolism of heroin to morphine is complete within a few hours. Hence, toxicology testing on a person who died acutely of heroin toxicity may reveal only small levels of 6-MAM and morphine. One must remember that in many fatal drug-related cases, a very high or outright toxic level of a drug need not be present; sometimes the mere presence of a drug in the right circumstances can be responsible for an individual’s death. Such is the case with cocaine and methamphetamine and, similarly, the quantity of 6-MAM and morphine detected is not as important as the mere presence of these compounds in explaining a heroin toxic death.”

Källa, kunskapsläget 1984: är alltså f.n. oklart. En antydan ges möjligen av sökning hos Google books, som f.n. lär ha scannat 20% av alla unika titlar i världen, där hittades flera titlar från 1965 och framåt där 6-MAM eller 6-monoacetylmorphine behandlas, men först i titlar från åttiotalet diskuteras det som heroinmarkör.

Källa, om “Efterlyst”: Lars Borgnäs bok “Sanningen är en sällsynt gäst” (2003), sid 43-49.

Övrigt: om likhundar, se Om Zampo och liknande likhundar: likheter och olikheter.

Boken “Raines dagbok” och Catrine da Costa

Här följer en kort presentation av Raine Gustafsson, hans bok “Raines dagbok” och vad han skriver om sin vän Catrine da Costa som styckmördades* 1984.
Uppdaterad 18 februari 2016

Raine Gustafsson.

Raine Gustafsson (född 1952) blev 1975 bekant med Catrine da Costa då han inledde ett förhållande med en kvinna som kallades Kicki. Vid den tiden bodde Catrine hemma hos Kicki tillsammans med ytterligare två vänninor. Det var alltså genom Kicki som Raine lärde känna Catrine da Costa.

Raine berättar i sin bok att Catrine hade kontakt med två läkare som tillhandahöll valium. Raine visste inte vilka läkarna var men det kan varit samma läkare som det s.k. dagboksvittnet* M.S. vittnade om och som domstolen ansåg var de som hade styckat Catrine, dvs den så kallade “Obducenten” och “Allmänläkaren”.

Även M.S. var bekant med både Kicki och Catrine. Liksom Raine hade M.S. träffat Catrine genom Kicki, men något år senare än Raine.

Raine levde ett hårt liv som missbrukare, fängelsekund och hemlös. Anledningen till hans flertaliga fängelsevistelser från tonåren upp till 30-40-årsåldern tycks varit diverse egendomsbrott (inbrott, stölder m.m). Enligt Raine har han “aldrig suttit inne för våldsbrott”.

När Raine var 46 år (1998) började han föra dagbok om livet som hemlös i Stockholm. Hans dagbokstexter publicerades i tidningen Situation Sthlm åren 1998-2011. En del av dessa texter blev sedermera boken “Raines dagbok” som utkom 2010. Den handlar inte om da Costa-fallet, men Raine nämner ändå sin gamla bekant Catrine da Costa.

Catrine och de två läkarna

Ur “Raines dagbok”, sid 65-66:

Läste i gårdagens Metro att preskriptionstiden för dråp går ut om en vecka angående Catrine, som blev styckmördad 1984. I mitten av sjuttiotalet bodde jag ihop med min före detta och Catrine, som hade varit klasskamrater i skolan. I mars 1984 muckade jag från ett fängelsestraff och var tillsammans med Catrine några veckor. Vi bodde på ett hotell som hon betalade, för lägenheten jag fick i samband med frigivningen var ju helt omöblerad. En dag försvann hon bara. Hon var ledsen över att hennes två barn blivit omhändertagna. Enligt henne själv hade hon träffat några läkare som gav henne hur mycket valium och annat fludder som helst. Jag vet inte om det var samma läkare som misstänktes för att ha styckmördat henne.

I mars 1984 muckade alltså Raine från fängelset och var ihop med Catrine några veckor. Catrine berättade då för Raine om två läkare som tillhandahöll valium. Detta var ca tre månader innan Catrine miste livet.

Raine, 17 år.

Mer om 1975 när Raine lärde känna Catrine hemma hos Kicki (sid 232 i “Raines dagbok”):
“Hela sidan tio av söndagens DN handlar om Catrine. Det är precis tjugo år sedan hon blev mördad. Tio år innan bodde hon hemma hos Kicki, när Kicki och jag blev tillsammans. Hon och Kicki var barndomsvänner. Fast jag hade flera egna lägenheter trivdes jag hemma hos Kicki. Förutom Catrine hade Kicki två väninnor till som bodde i lägenheten. Alla fyra var sjutton—arton år, söta, skärpta och trevliga. Själv var jag 22 år och vilken kille i den åldern har något emot fyra fina tjejer?”

Kronologi Catrine da Costa, Raine, Kicki m.fl:

Catrine da Costa

1956: Catrine föddes i Luleå.
1959: flyttade till Stockholm.
1961: föräldrarna skils.
1970: bodde på Råsundav, Solna, hos mamma.
1973: flyttade från mamma.
1975: C födde en son, som omhändertogs av soc.mynd.
1975: C blev bekant med Raine, genom C:s barndomskamrat Kicki.
1975: Raine och Kicki gifte sig.
1976: C blev bekant med M.S. (“dagboksvittnet”), genom Kicki.
1979, mars: Raine och Kicki skilde sig.
1979: C träffade JdC i Portugal. Han reste med henne till Sverige, greps vid ankomsten för narkotikabrott.
1980, febr: JdC utvisades ur Sverige. C bodde med honom i Portugal (f.n. okänt hur länge).
1981-82: C födde en son (JdC:s). Var på besök i Sverige några veckor, nyfödda sonen var sjuk. Sonen omhändertogs av soc. C gifte sig med JdC (21/10 1982), f.n. okänt var.
1983, 30 maj–2 juni: C träffade M.S. på Karolinska Sjukhuset, där båda var inlagda pga äggledarinflammation. (M.S. skrev om detta i sin dagbok).
1983-84, dec-jan?: C återkom till Sverige efter ett halvår i Portugal.
1984, mars: C träffade Raine som bodde några veckor hos henne på hotell.
1984, 3-8 juni: C träffade M.S. (som skrev om detta i sin dagbok).
1984: juni: C tycks förberett resa till Portugal (bl.a. växlade hon resevaluta kort tid före sin död).
1984, juni, vid/efter pingst: C död.

Anm: ovanstående sammanställning tar endast upp enstaka detaljer kring några av Catrines relationer. Vissa datum och uppgifter varierar mellan olika källor. Sammanställningen kan komma att ändras.
OBS: det finns ingen koppling mellan dessa personer och Catrines död, varken gällande Raine, Kicki, M.S. eller JdC.

Bakgrund Raine, Kicki och “dagboksvittnet” M.S:

  • Raine Gustafsson, född 1952-11-10.
  • “Kicki”, född 1956-06-22.
  • De lärde känna varandra när Kicki var tretton år, 1969.
    Inledde ett förhållande 1975 och gifte sig samma år. Raine hade då permission från Kumlaanstalten.
    Skilde sig 1979 men umgicks därefter ända fram till Raines död sommaren 2012.
    Anm: Kicki behöll Raines efternamn efter de hade skilt sig, hon bär än idag hans efternamn tillsammans med sitt eget.
  • M.S. (“dagboksvittnet”), född 1957. Lärde känna Kicki 1975 och Catrine 1976. M.S. betraktade Kicki och Catrine som sina bästa vänner. M.S. avled 2013.

Mer ur “Raines dagbok”, sid 253:

Alla mina bästa vänner är döda. De har försvunnit genom allt från sjukdomar till självmord. Minst ett dussin tjejer har blivit mördade genom åren.

————
* Källor m.m:
>>> Boken “Raines dagbok : Tolv år på gatorna i Stockholm 1998-2010”, Raine Gustafsson, 2010.
>>> “Dagboksvittnet” M.S. vittnade i rättegången mot “allmänläkaren” och “obducenten”. I hennes dagbok fanns bl.a. återberättat vad Catrine da Costa sagt om två läkare. Tillsammans med flera andra vittnesuppgifter ansåg rätten det vara ställt utom allt rimligt tvivel att det var “allmänläkaren” och “obducenten” som avsågs. Många år senare (1999) kampanjade bl.a. författaren P.Lindeberg och J.Guillou mot dagboksvittnet och pekade ut henne som lögnare, man påstod att hon hade förfalskat sin dagbok. Polisen utredde det hela vilket resulterade i att hon friades från misstankar, till förtret för Guillou & company.
>>> Om begreppet “styckmord”: Catrines dödsorsak är okänd, man vet inte om hon mördades eller dog på annat sätt. Att fallet ändå oftast kallas styckmordet kan ha flera skäl, som att den typen av styckning statistiskt oftast har föregåtts av mord, eller att som i detta fall styckningen framstod som offensiv och av sexualsadistisk karaktär.

Den tredje läkaren i “koffertmordet”

Det kan ha varit en tredje läkare involverad i styckningen av Margareta af Forselles. Det hävdar en person med insyn och som ägnat tusentals timmar åt fallet.

I det s.k. koffertmordet i Göteborg 1969 blev MaF (Margareta af Forselles) styckad av en läkare. Läkaren, kallad “Ajten”, dömdes dock inte eftersom han dog kort tid innan sanningen uppdagades (bl.a. via hans egna föräldrar) cirka två år efter mordet.
Den läkarkollega/festpartner, här kallad läkareGB, som befann sig hos Ajten kvällen MaF mördades, nekade till inblandning. Han hade dock känt till mordet och styckningen men hållit tyst.

Följande (nya) uppgifter kommer från en person som vi kan kalla källaAF:

  • Ajtens kollega läkareGB blev chockad av mordet och åkte hem till Stockholm. Samtidigt anlände den tredje läkaren, här kallad läkareHG, till kollegan Ajten i Göteborg. LäkareHG medverkade sedan vid styckningen av MaF.
    .
  • Tjugo år tidigare hade läkareHG haft MaF som hembiträde, när hon var 17 år och gravid.
    .
  • LäkareHG var från Stockholm där han jobbade på Karolinska sjukhuset. Han var patolog och hudläkare, men även narkoman. Drev också en privatpraktik. Hans extraknäck var illegala aborter.
    .
  • LäkareHG förekom aldrig i polisutredningen. Han tog sitt liv 1970-02-17 (dvs ett halvår efter mordet, min anm).

Enligt källaAF lär det finnas fler uppgifter som pekar i samma riktning gällande den tredje läkaren, bl.a. uppgifter från en kriminalkommisarie som deltog i utredningen.
Uppgifterna om den tredje läkaren framkom första gången i mitten på åttiotalet, av läkareHG:s dotter som berättade om sin pappa för källaAF då han och dottern, då i 25-årsåldern, hade ett förhållande.

Om källaAF

KällaAF som är egenföretagare berättar bl.a. att han besökte landsarkivet i Göteborg för ca 6 år sen och fotograferade stora delar av utredningen, att han har talat med polis som var med på den tiden, att han lagt ned “många tusen timmars research”.
Anledningen till att han kontaktade Mysterium24 var att han vill ha hjälp att sammanställa det omfattande materialet till en bok. Jag har inte möjlighet till det men skulle gärna läsa boken om/när den blir klar, oavsett om den blir dokumentärt inriktad eller inte. Så om du som läser detta är författare ledig för uppdrag och intresserad av fallet, kontakta mig så förmedlar jag det till källaAF.

Mer om fallet:
– Läkaren gifte sig efter styckningen.
– Mordet på Margareta af Forselles, ”Koffertmordet”.

Läkaren gifte sig efter styckningen

Läkaren eller “koffertmördaren” tycks inte ha störts nämnvärt av sin bestialiska hantering. Fem månader senare gifte han sig, och bosatte sig en halvmil från brottsplatsen.
Uppdaterad 23 oktober 2015

Läkaren som styckade den prostituerade Margareta af Forselles och dumpade henne i resväskor i havet, var 32 år gammal när det skedde (född 1937-02-20). Vi kan kalla honom för S.A. Styckningen lär ha ägt rum i SA:s lägenhet på Kungshöjdsgatan i Göteborg natten mellan söndag-måndag den 6-7 juli 1969.

Den manlige läkarkollegan som också befann sig i SA:s lägenhet på mordnatten lär ha varit på besök från Stockholm*.

Kungshöjdsgatan i Göteborg (nutid).

Giftermål strax före nyårsafton 1969

Lördagen den 27 december 1969 – drygt fem månader efter mordet – gifte sig SA med en kvinna, som vi kan kalla Barbro. Hon var två år yngre (född 1939-10-28) än SA.
Bröllopet ägde alltså rum fyra månader efter att första resväskan innehållande en del av Margaretas kvarlevor hade hittats (augusti 1969). Efter det fyndet hade SA ringt till sina föräldrar och erkänt att det var han som hade styckat Margareta och dumpat henne i havet. Föräldrarna, som då var 63 respektive 70 år, hade sagt till SA att han skulle kontakta polisen. Men istället gifte han sig.

SA och Barbro bosatte sig på Lyrfågelgatan i Göteborg, cirka en halvmil från brottsplatsen.

Karta ovan: 1=Biljardhallen och puben på Andra Långgatan. 2=Kungshöjdsgatan. 3=Lyrfågelgatan. Det är ca en halvmil mellan 2 och 3.

SA:s kollega Bo Martin

En av SA:s läkarkollegor var Bo Martin, en på 1970-talet känd radioprofil. Han var “radiodoktor” 1971-1979, och gav ut flera böcker under åttiotalet. Bo Martin föddes utanför Örebro, mitt emellan Stockholm och Göteborg.

I januari 1971 blev Bo Martin radiodoktor och hans röst kunde höras uti stugorna runtom i landet. Tre månader senare (april) avled SA av en överdos. Ytterligare några månader senare (augusti) påträffades de resterande kvarlevorna av Margareta. Kort tid därefter bröt SA:s föräldrar sin två år långa tystnad och berättade för polisen att deras son var “koffertmördaren”.

Bo störd av SA:s kvinnor

Tio år tidigare – under studietiden kring slutet på femtiotalet – var Bo Martin och SA kurskamrater i Göteborg och hade rum intill varandra. Bo Martin lär ha klagat över att han ibland hade svårt att sova på grund av “nattliga ljud på andra sidan väggen”, när SA “smugit in kvinnor på sitt rum”.

Uppgiften om Bo och SA:s kvinnor på rummet berättas av en annan kurskamrat – läkaren Nils Eriksson* – som på Internet offentliggjort 160 sidor texter med minnen från sin tid som medicinstuderande, varav endast en liten del handlar om SA. Nils beskrivning är inte känslomässig, han konstaterar bara torrt att SA “tyvärr” blev “koffertmördare”.

Bo:s berättelse om SA

1969 hade SA, Nils och Bo Martin varit bekanta i minst tio år. Nils återger vad Bo Martin berättat för honom om SA och mordet på Margareta. (Anm: SA kallades “Ajten” av kurskamraterna, och “Bosse” är Bo Martin). Ur Nils Erikssons texter, sid 18:

“Av kamraterna i vår skrivgrupp blir Jallis senare anestesiolog och ambulansläkare. Bosse blir allmänläkare och radiodoktor och Ajten någon sorts societetsläkare. Dessutom kommer han tyvärr att bli koffertmördare.
Flera år senare berättar Bosse:
“Ajten skötte min mottagning en tid medan jag hade semester. När jag kom tillbaka berättade Ajten att han varit tvungen skaffa helt ny inredning i sin bil, en Volvo P1800. En katt hade rivit sönder klädseln, sade han. Året därpå såg jag på förstasidan i GT bilden av en kvinna, Margareta af Forselles, som jag hade haft som patient på Nordhemspolikliniken. Hon hade hittats styckad, liggande i en resväska utanför Gåsö. Alltså den ö där Ajten har bott. Så småningom framkom det att resväskan tillhörde Ajten. Bosse förstod då att Ajtens motiv för att byta inredning i Volvon var, att det fanns blod från den mördade kvinnan på klädseln.”

I april 1971, då jag arbetade på Sahlgrenska sjukhuset, kom ambulansen till akutmottagningen med Ajten. Han var död av en överdos knark. Det hann inte bli någon rättegång. Mordet är beskrivet på Wikipedia under rubriken Koffertmordet.”

Utifrån Nils historia – om den är sann – gällande Bo Martins mottagning, semester och SA:s (Ajtens) utbytta bilklädsel, tycks det åtminstone inte varit Bo Martin som var kollegan i SA:s lägenhet den 6-7 juli 1969. Vem denne kollega var är inte offentliggjort.

Märkligt bröllop

Man kan undra hur bröllopet gestaltade sig för SA, hustrun Barbro, SA:s föräldrar, och övriga personer som då kände till att brudgummen SA och en kollega låg bakom dödandet och styckandet av en prostituerad kvinna.

Bröllopet kan ha varit planerat sedan långt tillbaka, kanske redan en tid före mordet. Kanske var det därför blivande hustrun Barbro valde att bortse från att SA på mordkvällen berättat för henne i telefon att han hade en död kvinna i lägenheten. Att hon betraktade SA:s uppgifter som fantasier därför att inget fick störa bröllopsplanerna.
Eller kanske var det avgörande att det handlade om en prostituerad. Att man ansåg att mord på en prostituerad kunde man bortse ifrån.

Sanningen dold

SA tycks inte gjort sitt bästa för att dölja sitt brott: han berättade både för föräldrarna, för en svåger, och för sin blivande hustru, åtminstone enligt deras vittnesmål. Enligt föräldrarna hade SA sagt att han “blivit tvingad att ta hand om kroppen”, och han hade försäkrat att han inte hade mördat Margareta. Enligt “svågern” hade SA sagt något liknande till honom och att det var kollegan som hade dödat henne.
Kanske blev SA övertalad av någon i sin omgivning att inte kontakta polis.

Exakt vad som hände och hur dessa människor tänkte lär man knappast få reda på. SA avled 1971. Förundersökningen lades ned. SA:s föräldrar är borta sedan länge, mamman avled 1973 bara två år efter att SA gått bort, pappan dog 1993. “Barbro” tycks dock finnas kvar i livet (hon gifte om sig några år efter SA:s bortgång). “Kollegan” vet vi för tillfället inget om, inte heller “svågern” som också kände till mordet.

Mera:
– Den tredje läkaren i ”koffertmordet”.
– Mordet på Margareta af Forselles, ”Koffertmordet”.

——————-
*Källor:
– Att SA gifte sig 1969, m.m: Sveriges dödbok, Sveriges befolkning.
– Att läkarkollegan var från Stockholm: bok “Brott vi minns”, Stawreberg, sid 50.

– Kurskamraten Nils texter: Medicinare (pdf-fil. Skapad 2012).

Mordet på Margareta af Forselles, “Koffertmordet”

Två styckande läkare figurerade i Catrine da Costa-fallet. Även i fallet Margareta af Forselles – “koffertmordet” i Göteborg – var det med stor sannolikhet läkare som stod för styckningen. Fallet anses vara polisiärt uppklarat.

I juli 1969 blev den 37-åriga prostituerade Margareta af Forselles kvävd till döds, styckad och dumpad i två koffertar (resväskor) i havet vid Gåsö utanför Lysekil, några mil utanför Göteborg. Ytterligare ett obehagligt faktum är att flera personer visste vem som låg bakom Margaretas död, men de hörde inte av sig till polisen förrän flera år senare när det började brännas.

Margareta var gift med den finske greven Bengt af Forselles, båda var alkoholiserade och tycks haft dålig ekonomi. På kvällen den 6 juli försvann Margareta vid biljardsalongen Sjöboden på Andra Långgatan i Göteborg. Hon hade gått ut för att ta en nypa luft, paret skulle därefter träffas på en pub i närheten. Den 10 juli anmälde maken henne som försvunnen. Anledningen till makens dröjsmål var att hon vid tidigare tillfällen hade försvunnit och återkommit.

Sjöboden, på Andra Långgatan i Göteborg.

Första fyndet

En månad senare, den 7 augusti, råkade några dykare i båt på väg till jobb få syn på en rutmönstrad resväska som flöt omkring på havet vid Gåsö.

Kring väskan fanns en kätting som var fäst med nylonlina. Inuti väskan fanns en bål från kvinna, inlindad i tidningssidor från bl.a. Göteborgsposten med senaste datering den 6 juli 1969, dvs samma datum som Margareta hade försvunnit en månad tidigare.

Man kunde inte säkert identifiera kvarlevorna, men rättsläkare konstaterade att styckningen hade utförts av någon som var insatt i anatomi.

Utifrån uppskattad ålder, ett ärr vid naveln samt makens anmälan om Margaretas försvinnande, antog polisen att det var Margaretas kvarlevor som hittats vid Gåsö.
En vecka efter första fyndet, den 15 augusti, publicerades en efterlysning av Margareta med hennes bild och följande beskrivning:
“Den saknade kvinnan är 160 cm lång med ordinär, möjligen något spenslig kroppsbyggnad, svart, långt hår, gröna ögon, något buskiga svarta ögonbryn, rak, möjligen konkav näsa, samt protes i över- och underkäke.”

Hett tips, två år senare

Först två år senare, den 11 augusti 1971, fick polisen ett hett tips gällande en 34-årig läkare (född 1937) som kom från en gammal känd Gåsöfamilj (ön vid fyndplatsen). Den läkaren hade sin praktik i Göteborg och han brukade enligt tipsaren träffa prostituerade kvinnor. Läkaren hade dött av en överdos alkohol och tabletter i april samma år (dvs knappt två är efter Margaretas död).
Tipset stämde med rättsläkarens tidigare utlåtande att styckaren var insatt i anatomi.

Dagen efter tipset, den 12 augusti 1971, råkade en fiskare vid Gåsö göra ytterligare fynd som ledde till att man hittade Margaretas övriga kvarlevor och resterna av en andra resväska. Därmed kunde man med säkerhet identifiera den hittade kroppen som Margareta af Forselles.

Läkarens föräldrar träder fram och vittnar

En vecka efter de slutliga fynden i augusti 1971, två år efter försvinnandet, kontaktades polisen av föräldrarna till den avlidne läkaren. De uppgav att de hela tiden vetat om att sonen varit inblandad i mordet. Han hade besökt Gåsö fyra dagar efter Margaretas försvinnande, haft med sig två resväskor som han tagit med sig ut i sin segelbåt. När han kom tillbaka från segelturen var resväskorna borta.


Och efter att den första resväskan hade hittats en månad senare hade läkarsonen ringt till sina föräldrar och erkänt. Ur “Brott vi minns”, Stawreberg, sida 50 (min fetstil):

Under mötet med läkarens föräldrar, som var fyllt av starka känslor från föräldrarnas sida, kom det fram att sonen besökt Gåsö fyra dagar efter Margareta af Forselles försvinnande. Han hade med sig två resväskor som han utan kommentarer hade lagt i sin segelbåt innan han seglat iväg.
När han kommit tillbaka till föräldrahemmet var väskorna försvunna. Han hade tvättat sina händer med kommentaren “Nu tvår jag mina händer som Pontius Pilatus”, men inte förklarat närmare vad han menat.
Föräldrarna sa att de hela tiden vetat om att sonen varit inblandad i mordet, eftersom han redan när den första resväskan hittats, hade ringt hem och berättat att han blivit tvingad att ta hand om kroppen. Sonen hade dock försäkrat att han inte mördat kvinnan, men föräldrarna uppmanade honom ändå att kontakta polisen, något som han aldrig gjorde.

Min anm: kommentaren som läkaren lär ha fällt inför föräldrarna, “Nu tvår jag mina händer som Pontius Pilatus”, syftade troligen på att Pilatus enligt myten sägs ha tvättat sina händer när han sände Jesus till döden.

Fler vittnen

Efter att läkarens föräldrar trätt fram efter två års tystnad kunde polis få fram ytterligare vittnesmål:

  • En kollega, som varit i läkarens lägenhet i Göteborg när Margareta dog. De hade varit berusade. Kollegan uppgav att läkaren senare i telefon berättat om hur han styckat Margareta i badkaret.
  • Läkarens hustru, som varit bortrest kvällen då Margareta försvann men som hade talat med honom i telefon den kvällen. Han hade då sagt att han hade en död kvinna i lägenheten, men hustrun hade uppfattat det som fyllesnack och fantasier.
  • Läkarens svåger, som hela tiden vetat att Margareta varit i läkarens lägenhet. Enligt svågern hade läkaren berättat att det var kollegan som dödade henne.

Utredningen lades ned

Den misstänkte gärningsmannen – läkaren – var avliden. Kollegan uppgav att det var läkaren som var gärningsmannen. Svågern uppgav att läkaren sagt att det var kollegan som dödat Margareta. Ord stod mot ord.

Att Margareta dött genom kvävning kunde bevisas, men det kunde varit en olyckshändelse eller en sexlek, s.k. strypsex*. Och man kunde inte avgöra vem som utfört kvävningen, om det var läkaren eller kollegan.
Förundersökningen lades därför ned den 28 januari 1972. Margaretas man överklagade nedläggningsbeslutet två gånger utan framgång. Ärendet anses polisiärt avklarat.

Mera:
– Läkaren gifte sig efter styckningen.
– Den tredje läkaren i ”koffertmordet”.

————–
*Källor: bok “Brott vi minns”, Anna-Maria Stawreberg, 2010.
Om koffertmordet: – drabssageridanmark.beboer2650.dk. – Wikipedia.
Om strypsex: – erotic asphyxiation.

Bevisningen mot ‘Obducenten’ och ‘Allmänläkaren’

Bevisningen m.m. från 1988 redovisas här.

Notera att ingen av de två läkarna dömdes. Däremot ansåg tingsrätten det vara ställt utom rimligt tvivel att de hade styckat Catrine da Costa, men det brottet var preskriberat.
Skälet till att de friades gällande mord var dels att tingsrätten inte utom rimligt tvivel kunde fastställa att Catrine bragts om livet genom brott, den exakta dödsorsaken kunde inte fastställas. Men även om tingsrätten kunnat dra slutsatsen att Catrine bragts om livet så skulle man ändå ha friat dem därför att det var flera (2) gärningsmän (en icke unik situation i rättshistorien). Se mer ‘Citat ur domen’ nedan.

Anm: förutom att Obducenten och Allmänläkaren var åtalade för mord, alternativt grov misshandel och grovt vållande till annans död, så var även Allmänläkaren åtalad för grov otukt med barn och grovt sexuellt utnyttjande av underårig (sin dotter). Och Obducenten var även åtalad för misshandel (strypgrepp på en kvinna hösten 1983).

cdc-obduktionssal

Bevisning/Vittnesbevisning:

  • Fotohandlarkvinnans berättelse om fotografiernas inlämnande (bilder med en styckad kropp).
  • Fotohandlarmannens berättelse om fotografiernas inlämnande.
  • En kund i fotobutiken,  befann sig där då fotohandlarparet reagerade över nämnda fotografier.
  • Dagboksvittnet, vännen som Catrine da Costa hade berättat för om sin samvaro med två läkare och den enes dotter.
  • Dotterns uppträdande, bevittnat av flera personer, bl.a. personal på daghemmet och personal/utredare på sjukhus.
  • Dotterns mamma, vittnade om Allmänläkaren (hennes make) och Obducenten.
  • Rättsläkaren som obducerade Catrine och som bedömde att styckningen var av offensiv och sexualsadistisk karaktär, och att gärningsmannen/männen haft allmänna kunskaper i kirurgi och ortopedi och specialkunskaper i anatomi och obduktionsteknik.
  • En polis som sett Obducenten och Catrine tillsammans i tunnelbanan våren 1984.
  • 50 st prostituerade kvinnor identifierade Obducenten och uppgav att de träffat denne på Malmskillnadsgatan. Av dessa hade 23 kvinnor haft sexuella kontakter med Obducenten. Ytterligare 80 kvinnor “trodde” sig känna igen Obducenten. (Fotovisning företogs med 130 kvinnor, de flesta fick titta i ett album med 13 kända “torskar”. Totalt hörde polisen 188 kvinnor från M-gatan).
  • En botaniker, som bedömde att säckarna vid fyndplats 2 (som rapporterades 7 aug 1984) hade placerats där två månader tidigare plus/minus högst två veckor. (Se Citat ur domen).
  • Tre sakkunniga: en rättsläkare, en läkare, samt chefen för tekniska roteln. Deras utlåtande bedömdes av tingrätten ge stöd för att styckningen “inte helt igenom kunnat utföras av lekmän” (Se Citat ur domen nedan). Tingsrätten hade då även beaktat Socialstyrelsens utlåtande som till vissa delar skilde sig från övriga sakkunniga.
  • En djurskötare på rättsläkarstationen, samt en rättsläkare och dennes hustru, hade sett en obehörig – Obducenten – vid djuravdelningen, på annandag pingst (11 juni).
  • En kvinna som sett två män med en barnvagn och ett litet barn gå in i en byggnad en bit från rättsläkarstationen, sannolikt på annandag pingst 1984. Hon pekade ut läkarna som de män hon sett.
  • En kvinna som sett Obducenten tillsammans med Catrine i Gamla Stan 1982.
  • ……….

Anm: tingsrätten bortsåg från de två sista vittnena i ovanstående lista (som hade sett dem vid rättsläkarstation med barnvagn samt i Gamla Stan 1982), de tillmättes inte någon betydelse vid tingsrättens prövning av målet. (Sid 64 och 61 i domen juli 1988).

Forts följer…………

Citat ur domen 1988:

Senast möjliga dag då Catrine dog, enligt tingsrätten, sid 59:

Enligt tingsrättens mening kan [Botanikerns] vittnesmål läggas till grund för den bedömningen att Catrine da Costa dött senast den 21 juni 1984.

Ang. kunden i fotobutiken, sid 59:

Makarnas berättelse om denna händelse vinner sådant stöd av vad vittnet [Kund i fotobutiken] uppgett att tingsrätten finner styrkt att händelsen verkligen inträffat. Genom [Kundens] uppgifter har tidpunkten för händelsen kunnat bestämmas till den 21 juni 1984.

Notera att tingsrätten var öppna för möjligheten att Catrine dog senare än åklagarens beskrivning, så sent som den 21 juni 1984.

Att styckningen inte helt igenom kunnat utföras av lekmän, sid 61:

Det redovisade materialet utgör emellertid enligt tingsrättens mening ett starkt stöd för att styckningen inte helt igenom kunnat utföras av lekmän och för att det vid styckningen har brukats sådana eggverktyg son brukar användas vid obduktioner. Härtill kommer att makarna Schröders vittnesmål talar för att den styckning som de sett bilder av hade skett i sjukhusmiljö.

Ang. de två läkarnas skuld gällande styckning, sid 64:

Vid en samlad bedömning av det upptagna – främst [Fotohandlarparets] berättelse om fotografiernas inlämnande, Catrine da Costas egna uppgifter till [Dagboksvittnet] om sin samvaro med två läkare och den enes dotter, samt [Dotterns] uppträdande – finner tingsrätten, att det är ställt utom allt rimligt tvivel att de båda läkare och den lilla flicka, som Catrine da Costa talat om med [Dagboksvittnet], är identiska med [Obducenten], [Allmänläkaren] och [Dottern] samt att [Obducenten] och [Allmänläkaren] tillsammans och i närvaro av [Dottern] styckat Catrine da Costas kropp under pingsthelgen 1984 eller i anslutning till denna helg.

Avslutande formulering ang. styckningen, sid 67:

För fullständighetens skull bör läggas till att [Obducentens] och [Allmänläkarens] styckning av Catrine da Costes kropp är att betrakta som brott mot griftefrid. Åklagaren har emellertid inte väckt åtal för denne gärning, för vilken preskription inträdde sommaren 1986.

Motiveringen för frikännande gällande mord, sid 66-67 (min fetstil):

Många omständigheter talar alltså starkt för att Catrine da Costa blev bragd om livet genom brott, som är att bedöma som mord, eller genom brott, som är att bedöma som grov misshandel och grovt vållande till annans död. Emellertid kan enligt tingsrättens mening utredningen härom i målet inte sägas ha nått så långt att den saken kan sägas vara ställd utom varje rimligt tvivel. Redan detta gör att [Obducenten] och [Allmänläkaren] inte kan fällas till ansvar i målet för de gärningar som avses med åtalspunkten 2.

Det bör emellertid anmärkas att, även om tingsrätten på grundval av föreliggande utredning i målet skulle ansett sig ha kunnat dra slutsatsen att Catrine da Costa bragts om livet, så hade den utredningen inte gett tingsrätten tillräckligt underlag för ståndpunkttagande att det skulle vara ställt utom allt rimligt tvivel att den påstådda gärningen (alt. gärningarna) utförts gemensamt och i samråd mellan [Obducenten] och [Allmänläkaren] eller av den ene av dem. Det är följden av att två personer är inblandade. Även om det alltså i målet skulle ha utretts att Catrine da Costa bragts om livet, så skulle tingsrätten haft att frikänna dem. Åtalet i dess helhet skall således lämnas utan bifall.

Övrigt: Sagt och gjort av Obducenten (ej bevisning)

  • Obducenten antog att Catrin dog den 10 juni:
    “Det är ytterst rimligt att anta att da Costas död inträffat under söndagen den 10 juni, då det överensstämmer väl med total avsaknad av vittnesuppgifter efter kl. 10.30 den 10 juni 1984 samt vidare den påvisade låga koncentrationen av heroin i kroppen och uppgiften om da Costas heroininjicering hos arkitekt A. Det är [Obducentens] uppfattning.” (Gedda, sid 126-127).
  • Obducenten hade frågat sin svärmor om hon ville att hennes dotter skulle kremeras “vid sidan om”, på rättsläkarstation. Obducenten närvarade inte heller vid jordfästningen. Anm: obducentens fru hade hittats hängd, han hade misstänkts för mord.
    (Fingerade namn: Ann-Britt=svärmor, Anne-Catherine=Obducentens fru):
    “Därefter gick det inte lång tid innan hon kremerades. Det var Obducenten som ordnade med kremeringen.
    – Han frågade om han skulle fixa det “vid sidan om”, säger Ann-Britt. På rättsläkarstationen alltså. Men då satte jag mig emot. Jag blev arg och sa: Hon är ingen hund! Så gick Anne-Catherines pappa och hennes bror och ordnade med jordfästning.
    Platsen bestämdes av Obducenten. Det blev S :t Botvids kapell i Huddinge söder om Stockholm. Där spreds Anne-Catherines aska, i minneslunden.
    – Hade ni någon anknytning dit?
    – Nej, men hans mamma bodde i närheten.
    – Var närheten till hans mamma avgörande?
    – Så uppfattade jag det.
    – Var han med vid jordfästningen?
    – Nej. Han tyckte visst inte om kyrkan, som institution, han hade planer på att bli buddist eller något. Men jag reagerade inte. Jag hade slutat reagera vid det laget.” (Borgnäs, sid 255-256).
  • Obducenten övertygad om att Allmänläkaren hade styckat Catrine:
    “Obducenten uppgav i de första förhören att han, utifrån Barnets uppgifter, var övertygad om att Allmänläkaren var skyldig till styckningen av da Costa.”
    /…/
    H sa då att Obducenten uppenbarligen var övertygad om att Allmänläkaren på något sätt
    hade varit med vid styckningen, och Obducenten menade att detta var hans uppfattning utifrån två saker. Den ena var att det i Barnets berättelse hade framkommit alldeles för mycket för att hon skulle ha varit sinnessjuk eller påverkad av någon annan. Han trodde att det funnits något i berättelsen som faktiskt stämt. Det andra var att Allmänläkaren under detta förhör inte haft någon som helst rimlig förklaring, eller ens försökt prestera en tänkbar situation eller händelse som kunnat förklara vad som hade kunnat ge upphov till det som Barnet senare berättat. Han menade att det verkade som det hela inte tycktes bekomma Allmänläkaren.” (Styrlin-Nyberg)
  • ………

Sagt och gjort av Allmänläkaren:

………..

Info

  • Fotohandlarparet = makarna som drev den fotobutik i Solna där film med bilder föreställande en styckad kropp enligt uppgift lämnats in av Allmänläkaren för framkallning.
  • Dagboksvittnet = Kvinna som varit bekant med Catrine i 8-9 år (sedan 1975-76) och som förde dagbok.
  • Dottern = ‘Allmänläkarens’ dotter, som var 1,5 år då Catrine hittades död.

————
Anm: de flesta namn utom Catrines är anonymiserade.