De anonyma erkännandena i Helén- och Jannica-fallen

[Uppdaterad 19 april 2018]
Denna sida är ett komplement till inlägget “Teknikens under i Helén- & Jannica-fallen“.

Samtliga kontakter via telefon gjordes på kvällstid hem till spaningsledarens bostad. Breven skickades till polisstation. Kontakterna gjordes följande dagar:

26 sept 1989: ett brev, med bokstäver urklippta ur en tidning.
6 april 1991: fem telefonsamtal. Refererar även till brevet i sept 1989.
20 nov 2002: ett telefonsamtal. Refererar även till samtalet i april 1991.
21 nov 2002: ett brev. Fortsättning på tfn.samtalet dan innan.
26 maj 2004: ett kort telefonsamtal.
31 maj 2004: ett brev med diskett innehållande kort erkännande.

Nedanstående uppgifter om de anonyma kontakterna kommer från tingsrättens dom från 2005. (Där visas inte alla frågor som polismannen ställde i telefon till den anonyma personen).

26 SEPTEMBER 1989

Den 26 september 1989 inkom till polisen i Eslöv ett brev, som var poststämplat dagen före i Kristianstad, Brevet innehöll påklistrad text från tidningar och hade följande lydelse:
“mordet på helen och janika Varför? Ruvar på Hämd Jo den jävla ensamHETEN och mobbad PÅ jobbet AV Tjejerna.”

6 APRIL 1991

Spaningsledaren, poliskommissarien Alf Andersson hade den 6 april 1991 intervjuats i radio. På kvällen fick han fem telefonsamtal till sin bostad från en okänd person. Det första var  kl 18.30 och hade följande innehåll:

“Jag vet inte vad jag skall säga. Jag är så djävla ensam. Ensam och mobbad på jobbet. En massa fruntimmer. Jag hörde dig på radion — tyckte du verkade ärlig. Ringer för att du inte skall fortsätta med alla de som du misstänker. Du har aldrig pratat med mig. Jag har aldrig gjort något brott tidigare. Brevet med de utklippta bokstäverna postade jag utanför centrallasarettet i Kristianstad. Bokstäverna kom från Expressen. Ångrar mig så in i helvete. Oförlåtligt. Fullständigt ensam. Inga släktingar. Det bara kom över mig. Helén mördades kl 18.00 på tisdagen. Hon hade två säckar över huvudet och en om benen. Jannica var drogad, hade spruta med sig. Jag blev aggressiv, tål inte att någon använder knark. Såväl Jannicas som Helens kläder är uppeldade. Helen låg med huvudet ut mot vägen, Jannica med huvudet mot Hässleholm. Jag kan inte berätta mer — jag får 20 år.”

Av bakgrundsljud drog Alf Andersson slutsatsen att samtalet kom från en större järnvägsstation. Polis skickades därför till Malmö C.
Ett nytt samtal från samma person kom kl. 18.50:
“Jag la på luren för att två poliser kom förbi. Jag är vanlig fabriksarbetare som aldrig varit gift eller sambo. Har sällskap.”

Personen framhöll under samtalet flera gånger att han mördat både Helén och Jannica.
Nästa samtal kom kl. 20.55:
“Fan vad det blev poliser på centralen. Jag står inte ut. Det finns ingen ursäkt för det jag gjort. Det var en ren tillfällighet att det blev Helen. Berätta det för hennes föräldrar. Jag kan inte se dem i ögonen. Jag klarar inte av ensamheten. Jag la Helen i Bröd dagen efter försvinnandet.”

Nytt samtal kl. 21.32:
“Varför bröts samtalet. Försöker du spåra? Jag slog dem med ett järnrör — olika rör men ganska lika varandra, Jag ströp dem med ett nylonrep, 8 mm, blått. Hundhåren du hittade kom från min kompis hund, en schabrador. Några andra djur har jag inte haft tillgång till. Plastsäckarna var sådana som jag köpt antingen på Bilema eller hos Totte i Hurva.”

Ett sista samtal kl. 21.48:
“Du fattar inte hur ensam jag är. Djävla ensamhet. Jag skäms — det jag gjort är oförlåtligt, Ni behöver inte befara att det skall hända fler gånger. Du behöver inte fundera över de andra du misstänker. Det är jag som gjort bägge. Förklara för Helens föräldrar. Jannica transporterades inrullad i en ryamatta. Ryamattan kan du aldrig hitta. Jag skulle betala 2000 för en helnatt. Hon hann bara in i bilen innan hon började prata om knark. Jag blev vansinnig när hon pratade om knark.”

Spaningsledarens tankar efter samtalen den 6 april 1991

Spaningschefen Alf Andersson var efter det andra telefonsamtalet i april 1991 nästan säker på att det var mördaren som ringde, men därefter började han tvivla tills han var nästan övertygad om att det INTE var gärningsmannen.

Ur e-boken “Jakten på en mördare” av Barkman:
“Efter första samtalet ställde jag mig frågande till om det verkligen var gärningsmannen som ringde. Jag blev övertygad om att det i vart fall var samme man som skrivit det anonyma brevet med utklippta bokstäver.
Efter andra samtalet var jag nästan säker på att det var mördaren som ringde.
Efter varje ytterligare samtal som kom blev jag mer och mer övertygad om att det inte var mördaren, men höll fast vid att det var brevskrivaren.
Efter det sista samtalet var jag nästan övertygad om att det inte var gm som ringt. Han hade ju egentligen inte svarat på frågorna eller själv berättat något som helt säkert och entydigt band honom till brotten.”

20 NOVEMBER 2002

I november 2002 var två personer häktade såsom misstänkta för mord på Helén. Den 20 november kl. 18.00 fick Alf Andersson telefonsamtal från en okänd person:
“Det är fel personer du har häktade för mordet. Det är jag som gjort det. Vi pratades vid för 10 år sedan då du skickade poliser till Malmö central.”

Personen förklarade under samtalet att det var Tommy Falk som låg bakom. Tommy hade tvingat honom och två andra att delta. Han själv och de andra två var fosterhemsplacerade hos Tommy Falk. Tommy hade använt kondom varför sperman i Helen inte kom från honom utan från de andra tre.

21 NOVEMBER 2002

Dagen efter fick Alf Andersson ett brev med följande innehåll:
“Jag skriver detta till dig för att bevisa att det sant Tommy Falk tvingade oss ha sex med Helen och Janica. Vi var så unga då och rädda: Vi vågade inte göra annat än lyda honom. Annars skulle vi få ett helvete. Han själv använde kondom så han har inte lämnat spår efter sig. Han är inte mer värd än att du sliter kulorna av honom och trycker ner dom i halsen på honom. Den djävla pissidioten har fördärvat livet för oss tre.”

26 MAJ 2004

Ny spaningsledare efter Alf Andersson blev kriminalkommissarien Per-Åke Åkesson vid polisen i Kristianstad. På kvällen den 26 maj 2004 kl, 18.42 kom ett telefonsamtal till f.d. kriminalkommissarien Per-Åke Åkesson, Malmö. Den som ringde frågade först efter Alf Andersson och sade sedan att det gällde Helén.
“Ja, Helen i Hörby och Jannica. Jag tog dom båda.”

Åkesson förklarade att personen ringt till fel Per-Åke Åkesson och frågade efter personens namn. Svaret blev:
“Tror du jag är dum eller?”

Därefter bröts samtalet. Ett nytt mycket kort samtal från samma person kom samma kväll kl. 20.11. Personen sade endast:
“Nu är allt klart.”

31 MAJ 2004

Till polisen i Eslöv kom ett i Alvesta den 31 maj 2004 poststämplat till Alf Andersson ställt brev, vilket innehöll en diskett. En fil i disketten innehöll följande text:
“Det finns inget att säga. Hade jag aldrig blivit så mobbad och trakasserad i Hörby grundskola så hade det väl aldrig hänt. Det är bara jag inblandad. Helen o Janike.”

Slutsats, anonyma erkännaren = UO

Att det är UO som låg bakom kontakterna visas enligt följande.

– Att det sannolikt är samma person bakom kontakterna 1989, 1991 och 2002 framgår av att personen refererar till detaljer i tidigare kontakter. (Om vi förutsätter att de uppgifterna inte blivit allmänt kända).
– Personen stavar Jannica med ett n i samtliga kontakter där det namnet nämns, 1989, 2002 och 2004.
– I kontakten 31 maj 2004 nämner han “mobbad” vilket också nämns i kontakterna 1989 och 1991.

– Polisen kunde visa att det i Malmö gjordes ett bankomatuttag från UO:s konto samma dag som telefonsamtalet från Malmö den 6 april 1991. Motsvarande kunde visas för telefonsamtalet i nov 2002.
– Namnet Tommy Falk som nämns i flera kontakter var också namnet på den socialsekreterare som varit engagerad i umgängestvisten angående UO:s son.
– Ett mobiltelefonkort (SIM-kort) som hittades i bröstfickan på UO:s jacka vid husrannsakan i aug 2004 användes vid telefonsamtalet vid kontakten den 26 maj 2004. Enligt tingsrätten är “det därmed uppenbart att det i sammanhanget avsända brevet med diskett till  polisen i Eslöv också kom ifrån Ulf Olsson.”

Dock använder domstolen INTE den anonyma personens detaljuppgifter om morden som bevis för att det verkligen var mördaren som kontaktade polisen. Det verkar som att UO inte lämnade några uppgifter som med säkerhet enbart mördaren kan ha känt till. (Se även “Spaningsledarens tankar…” ovan).

 


Denna sida är ett komplement till inlägget “Teknikens under i Helén- & Jannica-fallen“.