Falskt i Skavlan om falska minnen

I slutet på senaste SVT-programmet “Skavlan” medverkade en kanadensisk, tyskfödd, glad psykolog och minnesforskare vid namn Julia Shaw. Hon har skrivit böcker som översatts till flera språk, och gjort experiment rörande falska minnen.

Dock har hennes experiment kritiserats av andra forskare pga att Julia har en mycket bred definition av termen falska minnen. Och att laboratoriesituationer av den typen knappast är av relevans för vad som händer i verkliga livet.

Hos Skavlan och Julia var ämnet falska minnen, bland annat att folk kan erkänna brott pga falska minnen (vilket är korrekt), Skavlan inflikade att “vi hade Thomas Quick här i Norden”, Julia sa “correct!” och instämde, hon sa att Quick hade gjort falska erkännanden och Julia verkade jämställa det med falska minnen. (Åtminstone hade hon inga invändningar mot Skavlans jämförelse med Quick).

Men, för dej som är mer intresserad av fakta än av SVT:s dimmor så visas nedan vad Quickmannen själv, dvs Sture Bergwall, faktiskt sa vid tiden efter återtagandet av sina morderkännanden, dvs efter år 2008.

Bergwall sa då att han hade ljugit medvetet, för att få uppmärksamhet och fördelar på rättspsyk där han satt inlåst på obestämd tid för väpnat bankrån.
I de SVT-filmer (av journalisten Råstam) som sändes 2008 till 2010 sa Bergwall att han hade sökt uppgifter i media om mordfall för att kunna lura terapeuten och polisen, därför att Bergwall inte ville bli avslöjad som lögnare efter att han i terapi sagt att han hade mördat någon.
Bergwall ville dömas för mord. Och efter några fällande morddomar blev han publicerad författare med egna mord som specialitet.

Nedan visas några citat av och om Sture Bergwall, åren efter han vid årsskiftet 2008/2009 tagit tillbaka sina mordberättelser och erkännanden. Äldsta överst:

År 2010:
“Jag visste hela tiden att jag ljög”. (Bergwall i Svenska Dagbladet).
“Jag visste att jag ljög, och jag visste att det var orättfärdigt.” (Bergwall i sin blogg).

År 2012:
“Jag ljög för att bli fälld och mitt egna ansvar är stort” (Bergwall i sin blogg).

År 2012:
“Idag beskriver Quick hur han fullt medvetet erkände brott han inte begått och dessutom gjorde research för att kunna erkänna på ”bästa” sätt, och han gjorde det för att få narkotika och bekräftelse.” (Artikel av Mårten Schultz).

År 2012, ur bok av Hannes Råstam:
“(…) visade att Quick systematiskt hittade på mord att erkänna”.
“(…) Det enda jag visste var att han ljugit.”

“(…) att jag ljugit mig igenom hundratals terapisamtal, säger Sture.”

År 2013, ur boken “Mannen som slutade ljuga”, av Dan Josefsson:
“(…) När han (Bergwall) tog tillbaka sina erkännanden 2008 gav han ett tydligt besked: han hade hela tiden vetat att alltihop var lögn.”
Josefsson ville dock inte acceptera detta, så han fortsatte: “Men docent Anna Dåderman tror inte att det är fullt så enkelt.”… Och därefter byggde Josefsson de påståenden om falska minnen som sedan fått genomslag bland diverse mindre faktaintresserade människor både här o där, inklusive nämnda Julia.

År 2015, ur Bergwallkommissionens rapport:
“Vid kommissionens möte med Sture Bergwall berättade han att han under den aktuella perioden ibland insåg att han ljög och fantiserade, ibland inte.”
Det uttalandet av Bergwall skiljde sej från vad han sagt fem år tidigare: “Jag visste hela tiden att jag ljög”.

Omkring 2013 började alltså Dan Josefsson, i Hannes Råstams fotspår, att föra in påståenden om falska minnen i Quickfallet, trots att Bergwall själv var tydlig med att det varit medvetna lögner, dvs inte falska minnen.

Josefsson fortsatte med att klistra teorin om “bortträngda minnen” på diverse personer inom vården, polisen med flera. Båda de termerna är starkt negativa i det sammanhanget och således utmärkta medel för smutskastning. Och för att stärka Josefssons m.fl. position.

MEN, Bergwallkommissionen gick år 2015 inte riktigt på samma spår som Josefsson (även om han själv försökte ge sken av det efter att kommissionens rapport offentliggjordes).
Bergwallkommissionen kunde inte fastställa att Bergwall haft falska minnen. Kommissionen frågade sig själv:
“Byggde hans berättande på falska minnen, framkallade i terapin och under brottsutredningarna, eller rörde det sig om rent fabulerande? Kan det bland all osanning ha dolt sig uppgifter som faktiskt varit sanna?”

Kommissionen skrev att det går inte att säkert avgöra hur mycket av samspelet som utspelat sig på ett medvetet respektive omedvetet plan.”
De ansåg det visserligen vara fullt tänkbart att en del av hans berättelser bygger på falska minnen i en snävt definierad mening, framkallade under terapi och/eller förhör.”

Bergwallkommissionens rapport mynnade ut i att de inte kunde visa att Bergwall haft falska minnen.
Och det fanns istället uppgifter som visar att det INTE var falska minnen.

Liknande gäller för “bortträngda minnen” (bortträngda traumatiska minnen). Inte heller där hittade Bergwallkommissionen bevis för att den teorin hade använts i Quickfallet.
Däremot hittade man flera uppgifter som visade motsatsen, att teorin om bortträngda minnen INTE hade använts på Quick, varken av vården, polisen, åklagaren, sakkunnige eller nån annan i Bergwalls (Quicks) närhet på den tiden.

Förutom diverse media så finns det medborgare som bortser från fakta, pga okunskap eller/och illvilja.
– Exempelvis ovan nämnda Julia och Skavlan (så som de framställs av SVT), gällande falska minnen. De tycks inte heller göra åtskillnad mellan triviala, icke-traumatiska minnen och traumatiska minnen, vilket är ett stort misstag.
– Och exempelvis den minnesmonsterfajtande vuxenstudenten Sigridur Mogensen, gällande bortträngda minnen.

Påståenden att Quickfallet innehåller “falska minnen” och “bortträngda minnen” är alltså snarare efterhandskonstruktioner som ursprungligen klistrades på en rad personer. Av individer som Josefsson och Råstam i syfte att stärka sin egen sak. Och för att smutskasta.