Virrvarret efter valet

Översikt av de utdragna, snurriga fyra månaderna efter valdagen 9 september 2018 fram till att politikerna och talman Norlén (pseudopresidenten) blev klara med regeringsbildningen den 18 januari 2019.

Att det tog drygt fyra månader att bilda regering beror som bekant på Annie Lööf och Centerpartiets ovilja att vara beroende av vågmästaren SD i kommande voteringar i riksdagen.
Den osäkerheten hade uppstått om C hållit samman troget med Alliansen och bildat regering med dem istället. Det scenariot kunde Lööf inte acceptera, och inte heller Liberalerna som följde efter C till Socialdemokraterna.

Både S, C och L har fått svika många vallöften för att få till ett samarbete. Som (bort-)förklaring inför väljarna försöker S-C-L lägga skuldbördan på Sverigedemokraterna, som att S-C-L räddat landet från undergång. Men förklaringen till sveken är snarare att makten lockar, och att man föredrar att känna sig någorlunda säker på att kunna förverkliga några av ens hjärtefrågor. Även om det innebär avsevärda kompromisser och en intensiv men kort svekdebatt (som är bortglömd långt före nästa val).

13 sept 2018:
Rösträkningen klar. Första till tredje plats i riksdagen gick till S, M och SD.
Riksdagsmandat för (dåvarande) blocken:
Rödgröna: 144, Alliansen: 143, Sverigedemokraterna: 62.

Mandat per parti:
V+S+MP: 28+100+16 = 144.
C+L: 31+20 = 51.
M+KD+SD: 70+22+62 = 154.

25 sept:
Riksdagen röstar nej till Stefan Löfven (S) som fortsatt statsminister.
Röstsiffror: 204 nej från Alliansen+SD, mot 142 ja från de Rödgröna.
Utan SD:s stöd så hade Alliansen misslyckats med att avsätta de Rödgröna från regeringsmakten.

2 okt:
Talmannen (Andreas Norlén) ger Ulf Kristersson (M) sonderingsuppdrag.
14 okt:
Kristersson ger upp sonderingen, två dar före deadline.

Det framgår att Alliansens fyra partier M-KD-C-L saknade en gemensam handlingsplan, efter att ha störtat Löfven från statsministerposten.
Som om valresultatet, med SD på tredje plats, hade kommit som en fullständig överraskning för Alliansen (vilket det förstås inte alls hade gjort).

C vill inte vara beroende av SD:s röster i riksdagen. Man vill blockera SD och V från framtida röstinflytande i kommande mandatperiod.

Några veckor tidigare hade C dock inte haft några invändningar mot SD:s stöd, som krävdes för att avsätta Löfven.

Annie Lööf (C) uppger nu att de önskar ett blocköverskridande samarbete. Före valet sa Lööf att ett sånt samarbete kunde vara möjligt men i så fall inom ramen för Alliansen, och att hon har stängt dörren för att C ska bryta sig loss från Alliansen.
Långt innan valet hade Löfven (S) talat i liknande riktning och att blockpolitiken “är av ondo”.

Sverige kunde fått en regering i oktober om C och L hade godtagit Kristerssons sonderingsförslag att bilda en Alliansregering (med M-KD-C-L) som inte samarbetar med SD, och om SD hade accepterat det upplägget.

15 okt:
Talmannen ger Löfven (S) sonderingsuppdrag.
29 okt:
Löfven ger upp sonderingen, efter de två veckor han haft till förfogande.

5 nov:
Talmannen meddelar att han den 12 nov kommer att föreslå Ulf Kristersson (M) som statsminister.
12 nov:
Talmannen föreslår Kristersson som statsminister.

14 nov:
Riksdagen röstade nej till Kristersson (M) som statsminister, tack vare Allianskamraterna C och L som båda röstade nej. Röstsiffrorna blev 195 nej mot 154 ja.
Sverige kunde haft en regering i november om C och L hade röstat ja (då kunde röstsiffrorna blivit 205 ja mot 144 nej).

15 nov:
Talmannen ger Annie Lööf (C) sonderingsuppdrag.
22 nov:
Lööf ger upp sonderingen, en vecka före deadline.

23 nov:
Talmannen meddelar att han den 3 dec kommer att föreslå Löfven (S) som statsminister.

27-30 nov:
– Annie Lööf (C) berättar att hon vill ha samarbete med S, och att C har en lång kravlista som S behöver uppfylla under mandatperioden för att C inte ska rösta emot Löfven som statsminister.
– Jan Björklund (L) hänger på och vill också samarbeta med S.
– Isabella Lövin (MP) kräver att ingå i regeringen, annars kommer de att rösta nej till Löfven.
– Jonas Sjöstedt (V) säger sig vilja ha inflytande om de ska stödja en mittenregering.

2 dec:
Talmannen flyttar fram sitt statsministerförslag till den 5 dec.
4 dec:
Talmannen flyttar återigen fram statsministerförslaget.
10 dec:
Talmannen meddelar ytterligare framflyttning av statsministerförslaget…

12 dec:
Riksdagen röstar ja till budgeten från M och KD (efter att ha röstat bort S:s övergångsbudget som lades i november).
Det skedde med hjälp av SD som röstade ja, samt C och L som avstod från att rösta.

12 dec:
Talmannen föreslår Löfven som statsminister (nästan tre veckor efter att han meddelat att han skulle lägga det förslaget). Förslaget ska prövas av riksdagen den 14 dec.

14 dec:
Riksdagen röstade nej till Löfven som statsminister (200 nej mot 116 ja).
Detta var den andra omröstningen till ny statsminister. Efter fyra misslyckade försök ska det utlysas extraval, enligt regelverket.

16 dec:
I en intervju några dar efter senaste omröstningen så varnar talmannen för extraval, därför att “då står vi vid avgrunden”.

Det framgår inte varför talmannen beskriver ett extraval i demokratisk ordning som en risk att folket dras ned i en avgrund. En gissning är att talmannen antog att ett extraval skulle gynna SD och missgynna andra partier (som tappat väljare pga den utdragna, än så länge misslyckade regeringsbildningen).

19 dec 2018:
Tre månader efter valdagen presenterar talman Norlén (kallad “pseudopresidenten“) till slut en tidsplan… för nästa år. Enligt den tidsplanen kommer talmannens tredje förslag till statsminister att läggas den 14 jan och riksdagsröstas den 16 jan 2019. Om det blir nej planeras ett fjärde statsministerförslag den 21 jan med röstning den 23 jan. Om det misslyckas ska det hållas extraval inom tre månader.

Talmannen vill framstå som sträng och uppmanar partiledarna att jobba över jul- och nyårshelgerna, med muntlig telefonrapport till talmannen vid två tillfällen under helgerna.

11 jan 2019:
Annie Lööf (C) meddelar på presskonferens att de kommer att släppa fram Löfven (S) som statsminister.
Lööf uppger att avgörande för deras beslut är att blockera SD från röstinflytande.
C har också kommit överens med S om att stänga ute V från inflytande.
Om några dar ska L fatta beslut om de också ska släppa fram Löfven.

Ingen tycks ha pratat med Jonas Sjöstedt (V), trots att V kan bli vågmästare i en sån konstellation. Man tycks räkna kallt med att Sjöstedt viker sig platt eftersom det anses att alla andra alternativ är sämre för V (t.ex. extraval).

11 jan:
Kommunalrådet Sara Skyttedal (KD) twittrade om Lööf och C:s svek:
“Klåpare. Bedragare. Quislingar. Vi glömmer aldrig.”
Jan Björklund (L), vem annars, invände: “Min mor flydde till Sverige undan Vidkun Quisling och hans norska nazistkollaboratörer. Man ska vara varsam med orden.”

Ordet quisling betyder landsförrädare och är en väletablerad eponym, dvs ett ord bildat av ett egennamn liksom t.ex. judas och sadist. Skyttedals ordval var relevant, eftersom Lööf & company, inklusive Björklund, onekligen kan betraktas som en sorts förrädare eller quislingar gentemot Alliansen.

14 jan:
Talmannen ändrar tidsplanen och flyttar fram statsministerförslaget till den 16:e och omröstningen till den 18 jan.

16 jan:
Talmannen föreslår återigen Löfven (S) som statsminister.

18 jan:
Riksdagen röstar ja till Löfven, som ska bilda regering med MP. Med C och L som stödpartier. Och med V som dörrmatta, utan inflytande och som inte röstar emot.

Regeringsmakten och Folkets vilja?

Varje riksdagsväljare kan rösta på ett parti, men väljaren kan inte ange vilka andra partier väljaren kan acceptera samarbete med och vilka partier väljaren absolut inte vill samarbeta med.
I valresultatet framgår inte vad väljarna anser om övriga partier.

Resultatet för riksdagsvalet är därför enkelt att redovisa, t.ex. efter antal mandat i fallande ordning:
S, M, SD, C, V, KD, L, MP.
Efter att politikerna bestämt (utifrån sina mandat i riksdagen) så gick regeringsmakten till:
S+MP, C, L, (V).

S fick flest röster i riksdagsvalet och de sitter nu i regeringen. Så regeringen kan sägas vara åtminstone delvis enligt folkets vilja.
Men hur skulle en regering, med eventuella stödpartier, ha sett ut om folket haft möjlighet att även yttra sig om för- och emot samarbeten? (Och om politikerna rättat sig efter ett sånt valresultat).
Det vet vi inte. (Möjligen kan vi få en antydan i mer eller mindre osäkra opinionsundersökningar).

“All offentlig makt i Sverige utgår från folket”, enligt grundlag. Den formuleringen är såpass svepande att den kan anses stämma även om det skulle förekomma viss diskrepans mellan valresultatet och regeringens sammansättning.
Folkets “makt” skulle ganska enkelt kunna bli tydligare, exempelvis genom att modernisera och komplettera riksdagsvalet så att det i valresultatet framgår vilka samarbeten folket accepterar och vilka samarbeten folket motsätter sig. Och därefter låta politikerna i möjligaste mån följa folkets vilja.

——————————————————–
Inte fått nog av det snurriga?

1. Håll blicken fokuserad i trettio sekunder i mitten på det rörliga mönstret nedan.
2. Flytta blicken till textmassan ovan.