Talande tyssstnad talar emot “århundradets rättsskandal”

Senaste halvåret har det varit tyst efter JK:s besked att Bergwall/Quick nekas skadestånd. Inga protester, inga invändningar mot det uteblivna skadeståndet. En talande tystnad från de som tidigare ropade “århundradets rättsskandal”.

Quick-morddomarna har tidigare kallats exempelvis “Århundradets värsta rättsskandal” och “Den största rättsskandal vi haft i det här landet”. Dessa utrop grundades på felaktigheter i media, i resningarna och i vilseledande böcker (H.Råstam, P.Svensson, D.Josefsson m.fl), som okritiskt anammades av media och aningslösa medborgare.
I korthet kan de gravt felaktiga uppgifterna sammanfattas så här:
det viljelösa, ständiga Offret hölls neddrogad, ‘hypnotiserad’ och hjärnmanipulerad i syfte att utnyttjas av en rad utpekade personer som fabricerade bevis mot Offret så att han kunde dömas för flera mord.

Det som beskrivs enligt ovan är alltså fruktansvärda, oerhört upprörande övergrepp som pågick i många år… dvs om beskrivningen hade varit sanningsenlig. I så fall hade det naturligtvis också varit oerhört upprörande att OFFRET för den påstådda rättsskandalen nu NEKAS SKADESTÅND. Några såna reaktioner har dock inte synts till.

Justitiekanslerns avslag meddelades i juni 2018. Inga protester har yttrats i media, inga invändningar mot det uteblivna skadeståndet* (förutom från Bergwalls advokat). Det handlar alltså om rättsväsendets och vårdens påstådda agerande på nittiotalet. Inte vilken “rättsskandal” som helst, utan “Århundradets rättsskandal”. Som beskrivits vara så vidrig att det knappast går att skylla de nu uteblivna reaktionerna på svalnat intresse, på att media tröttnat på fallet, eller liknande skäl.

En slutsats kan vara att de har kommit till insikt. De inser nu att deras beskrivning av Quickfallet är grovt felaktigt och att rättsskandalen var inbillad.

Några exempel på de tidigare utroparna av rättsskandal och skadestånd…

…är exempelvis: författarna Hannes Råstam (numera avliden), Dan Josefsson, Mats Parner och Jan Guillou. Advokaterna Pelle Svensson och Kerstin Koorti. Historikern Lennart Lundmark. Rödvinprofessorn Leif GW Persson. Ledarskribenten Eva Franchell. Vittnespsykologen Astrid Holgerson. Redaktörerna Mikael Ingebrigtsen och Dick Sundevall. Guldspadenötterna som delade ut priser. Lagmannen (domaren) Ralf G Larsson. Riksåklagaren som försökte påverka JK men misslyckades. Och många fler som då formulerade engagerade rättsskandal- och skadeståndstexter om Quickfallet.

Några exempel på tidigare utrop om rättsskandal:
“århundradets rättsskandal” (uttryckt av flera personer)
“en av de största rättsskandalerna på 1900-talet” (Koorti)
“den största rättsskandal vi haft i det här landet” (GW)
“århundradets värsta rättsskandal” (Josefsson)
“största rättsskandalen i svensk historia” (Ingebrigtsen)
“största rättsskandalen någonsin” (P.Svensson)
“En gigantisk rättsskandal” (Franchell)
“utomordentlig rättsskandal” (Guillou)
“århundradets största rättsskandal”
“enorm rättsskandal”
“häpnadsväckande rättsskandal”
“Den allra största rättsskandalen”

Vad rör sig innanför pannbenet idag på dessa individer med sin tystnad? Har de nåtts av eftertankens kranka blekhet? Har de börjat tänka själva och lägga ihop ett o ett?
Eller så kanske nån av dem bryter tystnaden till slut och låtsas vara upprörd över det uteblivna skadeståndet, vi får se.

Mera:
Dömd&Berömd författare fick inga schnelles Geld.


* Formuleringen att det inte finns några invändningar mot det nekade skadeståndet (förutom advokatens) görs med reservationen att det gäller sökresultatet i den mediesökning som gjordes på nätet den 2 december 2018 i samband med detta inlägg.