“Rättsskandalen!? … myt och verklighet” (Seppo Penttinen)

[Uppdaterad 22 oktober 2018]

  • “Bakgrund
  • Inledning
  • Fällande domar som ledde till frikännande
    • Charles Zelmanovits/Piteå
    • Janny och Marinus Stegehuis /Appojauremorden
    • Yenon Levi/Rörshyttan
    • Therese Johannessen/Drammen — Norge
    • Trine Jensen/Gry Storvik — Norge
    • Johan Asplund/Sundsvall
  • Mina förhör med Sture Bergwall
    • Utredningsprocessen
    • Att förhöra Sture Bergwall
    • Förutsättningar vid förhören
    • Tolkningsproblematiken
    • Att lyssna på och hantera grymma berättelser
    • Att närma sig ett erkännande — Ledande frågor
    • Medvetna avvikelser
    • Kroppsspråket vid förhör
    • Var Bergwall drogpåverkad?
    • Att förvränga verkligheten i vilseledande syfte
    • Det första rättsmedicinska utlåtandet
    • Att “läsa av” förhörsledaren
    • Förtroendefull relation
  • Hundsöken
    • Hunden Zampo
    • Hundsök — Åvikeplatsen
    • Hundsök — Västansjöplatsen
    • Hundsök — Främby udde
    • Hundsök — Therese Johannessen
    • Ytterligare ett par anmärkningsvärda utpekanden av Bergwall i förhållande till hundsöksresultat
    • Hundsök — Klundområdet
    • Hundsök — Vidåsberget
  • Några detaljer kring utredningarna
    • Fick Bergwall hjälp att hitta olika platser?
    • Hur var det egentligen med tältplatsen i Appojaure? Vad visste Bergwall?
    • Hur tog sig Bergwall till Trineplatsen?
    • Hur kom det sig att Bergwall påvisade Gry-platsen?
    • Sekttillhörighet, gruppdynamik och bortträngda minnen
    • Förhållandet mellan terapi och polisutredningar
    • Advokaternas förhållningssätt
  • Vallningar med Sture Bergwall
    • Vallning/Charles Zelmanovits i Piteå
    • Vallning/Johan Asplund
    • Vallning Västansjö
  • Jämförande vallningar med dömda gärningsmän
  • Tömningen av Ringentjärnen i Norge
  • Skulleruds asylmottagning i Oslo
  • Alternativa gärningsmän
  • Medierna och kritiken
    • Vilseledande sagesmän
    • Mediedrevet
    • Vilseledande uppgifter — Hannes Råstam
  • Resningsprocessen
    • Hovrätten för Nedre Norrlands avslag
  • Bergwallkommissionens uppdrag och mitt möte med dem
    • Kommissionens inställning
    • Frågor till Bergwallkommissionens ordförande Daniel Tarschys
    • Sture Bergwalls möte med Bergwallkommissionen
  • Kommentarer till Sture Bergwalls bok “Bara jag vet vem jag är”
  • Bevistema — Indicier — Reflektioner
  • Mina Slutord”

Ovan visas innehållsförteckningen i boken “Rättsskandalen!?” för de drygt fyrahundra sidor som dåvarande förhörsledaren Seppo Penttinen bidragit med och som benämns “Utredningarna mot Sture Bergwall (Thomas Quick), myt och verklighet”. (Yrsa Stenius bidrag i boken finns beskrivet i inlägget “Rättsväsende i medias klor“).
Redan innehållsförteckningen kan ge den oinsatte läsaren en aning om komplexiteten och det stora antalet uppgifter som förekommer i Quick/Bergwall-ärendena genom åren 1993 till 2001, i de sex polisutredningarna, de sex rättegångarna, de sex domarna, och tillika under åren 2009 till 2014 i de sex resningsprocesserna samt den efterföljande Bergwallkommissionens rapport.

Penttinens mål med “Rättsskandalen!?” tycks inte vara att krossa kritiken med mördande bevis och starka källcitat, utan mera att framställa sig själv som en seriös och ärlig person och polis som berättar om hur han uppfattar vad som hänt. Och att han inte tar ställning i skuldfrågan:
“Jag började min berättelse med att förklara att Sture Bergwall är en frikänd man. Min ambition har inte varit att pådyvla Bergwall någon skuld. Skuldfrågan har aldrig legat på mitt bord och gör det inte heller idag. Jag har beskrivit det som jag varit med om, varken mer eller mindre.” (ur Mina slutord).

Trots de drygt fyrahundra sidorna saknas ändå material som uppbackning till en del centrala påståenden för att de ska bli övertygande. Den hårda kritik som tidigare framförts mot Penttinen, och som naggat hans förtroendekapital kraftigt i kanten, handlar bl.a. om bristande källdokumentation. Han fick mycket smisk i media för några år sedan bl.a. gällande hundsöken på Främby udde, vilket också tas upp i boken.

I boken finns några omfattande källcitat men de rör perifera eller mindre centrala uppgifter, t.ex. ett dussintal boksidor med brevcitat från norska kollegor och en professor. Men för centrala uppgifter, som hade stor betydelse i de fällande domarna, lyser källcitaten ofta med sin frånvaro. Ett exempel på detta finns i kapitel “Hundsök – Åvikeplatsen”.

Vid klippväggen ovan (se bild) nånstans i Åvike (Åvikebruk), mellan Sundsvall och Härnösand, vid kusten en halvmil från E4:an, uppges att Bergwall beskrivit hur han strypt och styckat offrets kropp. Det är en liten yta på ett par kvadratmeter. Bergwall sägs ha pekat ut den specifika platsen vid vallning år 1993 och år 2000. Han ska även ha nämnt platsens utseende i ett förhör som hölls före vallningen 1993, och att det en bit därifrån fanns ett hus med en udda grön färg.

År 1999 uppges liksökhunden Zampo ha markerat den platsen “identiskt med Bergwalls utpekande”. Hunden ska då ha sökt av ett större skogsområde, motsvarande en yta på cirka tio fotbollsplaner (“uppskattningsvis 200×250 meter” = 50.000 m2 = fem hektar) och markerat endast den utpekade kvadratmeterlilla platsen. Detta lär sedan ha upprepats en gång med samma resultat. Vilket förstås tyder på att Bergwalls uppgift var korrekt, om påståendena i boken stämmer gällande utpekandet och markeringarna.

Utpekandet 1993 och hundmarkeringen 1999 beskrivs enbart med påståenden, exempelvis:
“När vi vänt och närmade oss infarten till beteshagen på nytt ville han åka in där. En smal traktorväg ledde in. Bergwall sa att vi skulle stanna bilen på en bestämd plats. Det var där han skulle ha ställt bilen i samband med brottet. När jag såg mig omkring var det ingen tvekan om att beskrivningen stämde mycket väl i förhållande till det han beskrivit i förhöret.
[…] Hunden markerade identiskt med Bergwalls utpekande inom några få kvadratmeter intill en klippformation utanför beteshagen och på 50 meters avstånd från kvig-kadavret.”

Någon kanske frågar sig, om likhunden markerade där Bergwall pekat, det är väl ganska osannolikt att det skulle råka finnas mänskliga likluktmolekyler just där och enbart där i ett så stort område? Att hunden skulle råka markera just där?
Javisst det skulle man förstås kunna instämma i, om det presenteras relevanta originalkällor som stärker bokens påståenden.

“Dokumenterade fakta”, enligt Penttinen

I en intervju 4 juni 2018 i Sundsvalls Tidning (“Förhörsledaren debuterar som författare med Bergwall-fallet: Jag baserar mig på dokumenterade fakta”), uppges bland annat:
“– Det kändes viktigt att få säga det jag har sagt, och att jag inte baserar mig på personliga värderingar utan på dokumenterade fakta. Jag kan plocka fram material om någon frågar efter det, säger Seppo Penttinen.”

Sagt o gjort, vid mejlförfrågan till Penttinen så plockades det fram följande citat som “dokumenterade fakta” på att Quick år 1993 hade pekat ut nämnda plats i Åvike där styckning skulle ägt rum. Ur vallningspromemorian 1993:
“Efter ytterligare en stund kommer Quick ut ur bilen och tittar sig omkring i det aktuella området längs bergkanten. Denna höjd minns han tydligt. Quick tillfrågas om han är säker på sin sak, varvid han blir förtvivlad och säger att det inte råder någon tvekan”.

Att det korta, luddiga källcitatet inte finns med i boken är begripligt om man ser det ur författarens perspektiv: det snarare försvagar än stärker bokens påståenden om ett tydligt utpekande av styckningplatsen.

Gällande liksökhundens markering år 1999 så bifogades följande citat ur hundförarens sökrapport:
“Söket genomfördes inom ett anvisat område. Nästan direkt vid sökets början visade Zampo intresse för ett område nedanför en mindre brant. Vi fullföljde hela söket och avslutade med att söka av terrängen nedanför branten igen. Denna gång markerade Zampo intensivt inom samma område som han tidigare visat intresse för. Zampos starka intresse för nämnda område och hans markering vid återsöket tolkar jag som et tydlig indikation på att denna plats torde vara intressant för vidare undersökning”.

I det källcitatet från hundförarens rapport 1999 framgår att:
– Det gjordes 1 komplett sökrunda av anvisat sökområde (inte två).
– Det var först efter att hela sökrundan var klar som hunden markerade, i det återsök man gjorde efteråt i det område som hunden tidigare hade “visat intresse för”.
– Sökrundan tycks ha startat nära det område där markering senare gjordes (hunden visade intresse för det området “nästan direkt vid sökets början”).
Vilket skiljer sig en del från bokens beskrivning.

Dvs i dessa framplockade “dokumenterade fakta” finns inget som stärker bokens detaljpåståenden om Åvike.

Å andra sidan, att hunden markerade i Åvike förkastas inte av andra granskare (t.ex. Bergwallkommissionen), detsamma gällande att tidigare vallning gjorts där. Så då kvarstår frågan, fast inte lika precist:
om likhunden markerade där Bergwall tidigare hade vallats, det är väl ganska osannolikt att det skulle råka finnas mänskliga likluktmolekyler just där?
Och att liknande hundmarkeringar skulle inträffa på flera platser i flera olika fall?
Det är i detta läge som kritiker tar till förklaringen att hunden och hundföraren var opålitliga eller/och lät sig styras av en bedräglig och manipulerande polis.

Juridiskt är frågorna avklarade, den tidigare morddömde författaren Bergwall friades för flera år sedan. Men som läsare av “Rättsskandalen!?” kan de frågorna uppstå ändå.

Info:

– I e-boken finns uppgifterna om Åvike i kapitel “Hundsök – Åvikeplatsen”, samt i kapitel “Vallning /Johan Asplund” några sidor efter underrubriken “Syn i Bosvedjeområdet”.
– Detta inlägg kan komma att ändras om mer uppgifter och källor framkommer.

Bilden överst i detta inlägg visar likhundens sökområde i Åvike. “Inritad yttre ring visar ungefärligt hundsöksområde. Inramning är gjord i förhållande till det flygfoto som ingår i utredningen. Pilen visar infart via traktorväg till beteshagen. Den vänstra ovalen är platsen där Bergwall sa att han ställt sin bil. Den högra ovalen visar styckningsplatsen. Den ligger ett tiotal meter utanför beteshagens avgränsningar. Det ljusa området till höger inom den yttre ringen är en bergknalle.”

Gällande uppgiften att Bergwall beskrivit huset med den udda gröna färgen, så kan tilläggas att ett halvår innan han vallades 1993 så skedde ett blodigt knivmord på en grusväg i Åvike. Det finns möjlighet att huset visats i tv eller annan media. Det framkommer inte i boken.

Några citat ur boken

(Rörande Gry Storvik-utredningen på 1990-talet)
“Från åklagarhåll, såväl svenskt som norskt, togs beslutet att jag inte skulle informeras om förundersökningens centrala fakta. Man ville få klarhet i om det verkligen var så att Sture Bergwalls berättelse skulle ändra karaktär när förhörsledaren var okunnig. Om det förhöll sig så, hade ju de kritiska rösterna tveklöst rätt. […]
Att utredningsledningen fattade detta beslut visar på den interna vaksamheten och strävan efter att eliminera felkällor. Det visar även med eftertryck att det inte var frågan om någon form av grupptänkande eller strävan att få Bergwall fälld med alla medel. Vi hade tagit till oss kritiken och agerade för att se om det fanns något fog för den.
Hur gick det, blev det någon skillnad? Nej inte alls. Och det kan vara något att ha i minnet när det gäller att bedöma Bergwalls berättelser i övrigt. Samma beteende i alla utredningsdelar således. Samma sätt att berätta om gärningarna oavsett om förhörsledaren kan eller inte kan servera ledande frågor. Det här borde någon rimligen ha uppmärksammat under resningsprocessen. Bergwallkommissionen informerades av mig om detta, men det framgår inte av deras rapport. Inte heller i resningsåklagarnas handlingar och beslut.”
(Penttinen, kap “Att närma sig ett erkännande – Ledande frågor”).

“Den som orkar gräva och ta sig igenom timtals av tråkig film ska också finna att Sture Bergwall bara korta stunder uppträder kaotiskt. För det mesta är han klar och koordinerad. Hannes Råstams referat vilseleder läsaren å det grövsta.” (Stenius, kap II).

“Mediernas hantering av fallet Quick kan liknas vid en sättning i det fria ordets mark som man ser på bred front i auktoritära samhällssystem men som nu har inträffat mer begränsat i det fria ordets trygga hemvist Sverige i samband med det utdragna skeende som går under namnet rättsskandalen. Medierna och makten gjorde gemensam sak kring en myt.” (Stenius, kap XI).

Mera:

“Rättsväsende i medias klor” (Yrsa Stenuis).

Övrigt

Denna bloggs teori, att främsta drivkraften var att bli en dömd & berömd seriemördarförfattare, är helt oberoende av skuldfrågan. Teorin fungerar lika bra oavsett om mord har begåtts eller inte.

Mera om det stora författarintresset:
– “Författaren Sture Bergwall (Quick)” (äldre inlägg).