Jordnära frågor + en tur till foliehattland

Här tar vi en titt på de frågetecken som trots allt finns i Helén- och Jannica-fallen.
[Uppdaterad 25 april 2018]

I förra inlägget om morden på Helén Nilsson och Jannica Ekblad beskrevs fallen ur domstolens och polisens perspektiv. I detta inlägg är perspektivet ett annat, med fler frågetecken än utropstecken.

Frågetecknen är följande (de mer jordnära först): Finns det nåt som antyder att det finns en okänd (ytterligare) gärningsman? Var UO (Ulf Olsson) verkligen allvarligt psykiskt störd? Finns det nåt som tyder på att uppgifter som pekar mot UO är felaktiga? (som han själv envist hävdade i sex år från gripandet fram till sin död 2010). Eller rentav planterade?

Rubriker:
– Om bevisen.
– Okänd (ytterligare) gärningsman?
– Tipset om UO:s “nära släkting”.
– Var UO allvarligt psykiskt störd?
– UO:s faderskapstest (DNA) 1,5 år innan gripandet.
– SIM-kortet och det försvunna samtalet.
– Källor.

Om bevisen

Helén och Jannica mördades 1989 på likartat sätt, med knappt fem månaders mellanrum. Bevisningen är huvudsakligen:
a) I båda offren: spermier med dna-profil som matchade UO (analysen gjord juni 2004).
b) Spår av Jannicas blod i stugan som UO hade vid mordtillfället (analysen gjord juli 2004).
c) Ett SIM-kort (mobiltelefonkort) hemma hos UO, som använts för att ringa ett anonymt samtal till polisen i maj 2004 (sim-kortet hittades augusti? 2004. UO greps juni).

Könshåret som fanns på tejpen i Helénfallet var antingen UO:s eller någon annans, dvs det kunde inte uteslutas att det kom från UO. Könshåret “talar visserligen i någon mån för att han haft med mordet att göra men kan inte anses binda honom till detta”, enligt tingsrättsdomen.

Spaningschefen som tog emot de fem anonyma samtalen i april 1991 var till slut nästan övertygad om att det INTE var mördaren som hade ringt:
“Efter det sista samtalet var jag nästan övertygad om att det inte var gm som ringt. Han hade ju egentligen inte svarat på frågorna eller själv berättat något som helt säkert och entydigt band honom till brotten.”
(se även sidan De anonyma erkännandena…).

Okänd (ytterligare) gärningsman?

Det tycks finnas minst två handfasta uppgifter som kan tyda på okänd (ytterligare) gärningsman:

Två hårstrån från okänd person på Heléns kropp. UO är utesluten*.

Blod från okänd man på samma golvlist som Jannicas blod. UO är utesluten*.

De två hårstråna (från huvudhår) från okänd person nämns i tingsrättens dom, men inte blodet från okänd man.
(Mer under “Källor” längre ned i inlägget).

Tipset om UO:s “nära släkting”

I oktober 1989, knappt tre månader efter mordet på Jannica, fick polisen ett tips* från en person gällande en man som var “nära släkting” till UO. Denna “nära släkting” skulle tiden efter mordet ha betett sig mycket konstigt, och påstods ha “pedofila böjelser”. Efter viss kontroll ansågs tipset ointressant och fördes inte in i utredningen.
Långt senare framkom att den “nära släktingen” hade lagts in för psykiatrisk vård sommaren 1989 (mordet på Helén skedde i mars 1989). Flera andra vittnen som träffat den mannen 1989 uppgav att de hade misstänkt honom för mordet. Det framkom också att han hade alkoholproblem.
(Källa: Barkman*).

På tal om “nära släkting”:
UO:s äldsta bror avled cirka tre veckor efter att UO hade dömts i hovrätten (2005). Brodern var då 61 år. (Källa: dödboken). Om det var denne man som var den “nära släktingen” är f.n. okänt.

Var UO allvarligt psykiskt störd?

Tingsrätten gick emot expertutlåtandena och ansåg att UO inte var allvarligt psykiskt störd när morden begicks sexton år tidigare. Han dömdes därför till fängelse.
UO hade ingen historik med allvarliga psykiska störningar på den tiden, och enligt tingsrättsdomen 2005 fungerade han utåt sett “någorlunda normalt”:

“Frågan om han vid tidpunkten för gärningarna led av en psykisk störning som då skulle kunna klassificeras som allvarlig försvåras emellertid av att han då fortfarande utåt sett fungerade någorlunda “normalt”. Han skötte med i huvudsak goda vitsord ett kvalificerat yrkesarbete och tillträdde i nära anslutning till det sista brottet en ny anställning i en mera ansvarsfull position. Han bildade i det sammanhanget också familj. Det är inte troligt att Ulf Olssons psykiska tillstånd år 1989 skulle kunna klassas som allvarlig psykisk störning utan att man fäster helt avgörande vikt vid brotten som sådana.”

Däremot ansåg tingsrätten att UO numera (2005) var ordentlig rubbad:
“Tingsrätten har mot bakgrund härav ingen anledning att ifrågasätta de sakkunnigas bedömning att Ulf Olsson numera lider av en allvarlig psykisk störning för vilken han är i behov av psykiatrisk vård.”

Det är psykiska tillståndet vid brottstillfället som avgör, därför dömde tingsrätten till fängelse eftersom man ansåg att han då inte haft någon allvarlig störning.

En oenig hovrätt (3 mot 2) gjorde en annan bedömning och dömde till rättspsykiatrisk vård. Det lär varit de tre juristerna som röstade för rättspsyk. En förklaring kan vara att juristerna gör sin bedömning mer utifrån juridiken och mindre utifrån känslor som hos de två nämndemännen (som kanske innerst inne ville att UO skulle lida maximalt, vistelse i fängelse anses hårdare än vård inom rättspsykiatrin).

Ur hovrättsdomen (2005):
“Tingsrätten, som resonerat utifrån det faktum att Ulf Olsson hade arbete och familj under slutet av åttiotalet, har inte tagit hänsyn till de undermedvetna processer och märkliga psykiska fenomen som triggas igång hos Ulf Olsson av några nyckelretningar. Eftersom Ulf Olsson inte förmått samarbeta under undersökningen, vet teamet inte vilka nyckelretningar det är frågan om. Det är möjligt att hans störning hindrar honom från att medverka. Vad som utgör nyckelretningar är inte heller tillgängligt för honom, om man inte hittar samma slags tillstånd i vilket han utförde brotten. Minnesfunktionerna kan aktualiseras när personen i fråga kommer i samma tillstånd som han eller hon var i vid de tillfällen när brotten begicks. De brev och telefonsamtal med anonyma erkännanden som förekommit kan förklaras med behovet av att utföra tabuistiska handlingar och att Ulf Olsson vid dessa tillfällen befunnit sig i ett sådant tillstånd i vilket han har haft tillgång till informationen.”

Hovrätten menar att tingsrätten inte tagit hänsyn till de undermedvetna processer som triggats av nyckelretningar som man inte vet vilka de är eftersom UO inte sagt nåt om det… Och så tillämpar hovrätten ett resonemang som påminner om teorin om bortträngda minnen, som de tror kan frammanas om man hittar samma slags tillstånd i vilket han utförde brotten. Relevant eller inte, döm själv.

I hovrättsdomen var alltså de två nämndemännen skiljaktiga, de ville döma till fängelse. Dessa nämndemän ansåg inte att UO var allvarligt störd varken 1989 eller i dagsläget:

“Vi är ense med tingsrätten om att Ulf Olsson vare sig begått brotten under påverkan av allvarlig psykisk störning eller ens under inflytande av sådan själslig abnormitet av så djupgående natur, att denna måste jämställas med sinnessjukdom. Den rättspsykiatriska utredning som gjorts, särskilt med beaktande av att de sakkunniga är oeniga i fråga om vilken diagnos som bör åsättas Ulf Olsson, innebär enligt vår uppfattning att övervägande skäl talar för att Ulf Olssons tillstånd i dagsläget inte är att bedöma som en allvarlig psykisk störning. På grund av det anförda vill vi därför fastställa tingsrättens dom i påföljdsdelen.
I övriga frågor är vi ense med majoriteten.”

UO tycks ha erkänt morden anonymt flera gånger genom åren. Men efter att UO greps 2004 nekade han ända in i kaklet till sin död 2010. Konstigt, kan tyckas, varför först erkänna och sen neka? Det kan visserligen förklaras med att han var allvarligt psykiskt störd för då gäller inte normal logik.
En annan, fullt logisk förklaring, som inte förutsätter allvarlig psykisk störning hos UO, är att han ville förklara eller berätta om morden för någon, av samvetskval eller av andra skäl, men att han inte ville åka fast och sitta inlåst i “20 år”.

Den anonyma erkännaren uttryckte ånger (citat ur de anonyma telefonsamtalen):
“[…] Ångrar mig så in i helvete. Oförlåtligt. […]”.
“[…] Det finns ingen ursäkt för det jag gjort. […]”.
“[…] Jag skäms, det jag gjort är oförlåtligt. […]”
.
Att han inte skulle mörda igen:
“[…] Ni behöver inte befara att det skall hända fler gånger. […] “.

Han gav en slags förklaring:
“[…] Det var en ren tillfällighet att det blev Helen. Berätta det för hennes föräldrar. Jag kan inte se dem i ögonen. […] “
“[…] Det bara kom över mig. […] “
“[…] Du behöver inte fundera över de andra du misstänker. Det är jag som gjort bägge. Förklara för Helens föräldrar. […] “
“[…] Hon [Jannica] hann bara in i bilen innan hon började prata om knark. Jag blev vansinnig när hon pratade om knark. […] “
“[…] Jag kan inte berätta mer — jag får 20 år. […] “

UO tycks också försökt vilseleda polisen genom att lämna felaktiga uppgifter om sig själv:
“[…] Fullständigt ensam. Inga släktingar. […]”
“[…] Jag är vanlig fabriksarbetare som aldrig varit gift eller sambo. Har sällskap. […]”
(UO hade fyra syskon, hade varit gift två gånger och nyligen varit sambo, jobbade som arbetsledare på en verkstad).

Det kan också framstått som omöjligt för UO att inför sin son och flera syskon medge att det faktiskt var han som begått de fruktansvärda brotten. UO fick själv barn året efter morden, och alla som är/varit småbarnsföräldrar vet hur omvälvande det kan vara. För vissa kan det medföra att man får helt andra värderingar och annan syn på livet.

Eftersom han själv nekade till allt och inte samarbetade så är både tings- och hovrättens slutsatser om UO:s psyke sexton år tidigare mestadels spekulationer. En annan spekulation uttryckt på mycket enklare sätt är att UO 1989 var lättare störd men kunde bli extremt galen när han söp extremt mycket. Det kan legat i släkten, se ovanstående stycke om UO:s “nära släkting” som lär varit intagen för psykiatrisk vård 1989 tiden efter mordet på Helén.

UO:s faderskapstest (DNA) 1,5 år innan gripandet

Nu tar vi en åktur in i vad som kan likna foliehattland.
Ulf Olsson lär ha gjort ett faderskapstest under hösten 2001. Dvs lämnat DNA i syfte att utröna om han är far till sonen som föddes 1990 i det samboförhållande han hade då. (Han hade försökt göra faderskapstest ända sedan 1995 men nekats).
Det DNA-provet sägs ha förvarats på samma laboratorium som spermierna från de båda offren… (enligt författarna till boken “Utan rättssäkerhet” av Nina Ohlsson och Ulf Olsson).

Om vi antar att uppgifterna om faderskapstest hösten 2001 m.m. är korrekta, så kan vi fortsätta så här:

Cirka ett år senare, november(?) 2002, återfanns de nedfrysta spermierna som polisen fram tills dess trodde var förbrukade. (Polisen hade tretton år tidigare missförstått ett besked från SKL, eller hur?).

Och nu åker foliehatten på ordentligt:  var det DNA från UO:s faderskapstest som skickades till laboratoriet i England våren 2003? Om vi undviker frågan hur detta rent praktiskt skulle gått tillväga, hur förklaras då resten? Jannicas blod i stugan? SIM-kortet i bröstfickan på en vinterjacka som UO hängt undan för vinterförvaring? De anonyma “erkännandena” genom åren till polisen?

Att få ihop en sådan planteringsteori kan bli knepigt. Det sägs att “verkligheten överträffar dikten”. Men dikten kan förstås lika gärna överträffa verkligheten. Var ser det ut att landa i detta fall?
Så här utifrån sett är svaret enkelt. I sin bok och på sin blogg hade UO en rad påståenden om felaktigheter i utredningen, men inga eller svaga källor att backa upp med. Och dna-träffen i spermierna kommer man inte förbi:
om bevismaterialet hade manipulerats eller bytts ut så bör labbet (i England) upptäckt det när de med sin nya laserteknik tillvaratog spermier ur materialet, före själva dna-analysen.
Möjligen hade det kunnat ske ett byte innan transporten till England om en planterare haft tillgång till nedfryst sperma från UO, men någon sådan uppgift att han var spermadonator e.dyl. har inte framkommit.

SIM-kortet och det försvunna samtalet

Att konspirationsteorier uppstår är inte särskilt konstigt när smått obegripliga saker händer. Ovan nämnda att spermierna som hittades i brottsoffren hade varit “försvunna” från polisutredningen i många år… för att plötsligt återupptäckas… dessutom året efter att UO lämnat sitt DNA i ett faderskapstest… (om den uppgiften stämmer)… och att dessa återfunna spermier sedan blir central bevisning i båda fallen. Inte konstigt att det kunde framstå som att beviset var planterat.

ELLER uppgifterna om det “försvunna samtalet”, som kan skapa frågetecken kring ett annat centralt bevis: SIM-kortet, som uppgavs ha använts vid det anonyma samtalet till en polisman i maj 2004. SIM-kortet medförde att man kunde koppla UO till samtliga anonyma “erkännanden” till polisen genom åren, och det blev avgörande för att UO även kunde fällas för mord (och inte enbart grov våldtäkt).

Uppgiften om erkännarens telefonsamtal i maj 2004 lär inte vidarebefordrats till polisutredningen, förklaringen lyder ungefär så här: den anonyme erkännaren hade ringt fel och erkänt, till en pensionerad kriminalkommissarie (i Malmö) som har samma namn som spaningsledaren (i Kristianstad). Den pensionerade kriminalkommissarien hade därefter kontaktat polisen i Malmö som hade struntat att vidarebefordra uppgifterna till utredningen och spaningsledaren i Kristianstad därför att uppgifterna inte ansågs intressanta.

Det hittade SIM-kortet var alltså kopplat till ett “försvunnet samtal” som återfanns tre månader senare, efter att sim-kortet hade hittats några månader efter att UO gripits. Och som sedan blev ett centralt bevis i rättegångarna. Inte konstigt att det kunde framstå som att beviset var planterat.

ELLER blodet i UO:s stuga, att det inte är bevisat att det är Jannicas blod utan bara att det är samma blodgrupp… Nä stopp o belägg, det där är ett påstående som kom från UO, det kan inte polisen lastas för.
Mer om det och liknande kommer kanske i framtida inlägg.

 

*** Källor *************************

Ur tingsrättsdomen:

“Med hänsyn till det motivmässiga sambandet mellan den grova våldtäkten och såväl mord som människov ligger det nära till hands att slå fast att det är ställt utom rimligt tvivel att Ulf Olsson gjort sig skyldig också till dessa brott.

Det är dock nödvändigt att först pröva den av försvararen framförda hypotesen att det kan vara fråga om flera gärningsmän. En omständighet som i någon mån kan ge stöd åt denna är att det i anslutning till Helens döda kropp funnits människohår som genom sitt DNA inte kunnat knytas till vare sig Ulf Olsson eller Helen. Å andra sidan talar obduktionsfynden närmast mot att Helén skulle ha utsatts för sexuella övergrepp från flera personer än Ulf Olsson, även om detta inte kan helt uteslutas. Det skall också särskilt framhållas att alternativet med flera gärningsmän inte har stöd i någon förklaring från Ulf Olssons sida utan har sin grund endast i hans försvarares hypotes.

Tingsrätten anser det mindre sannolikt att flera gärningsmän varit inblandade i brotten mot Helen, men utesluter inte att så varit fallet. Detta saknar emellertid särskild betydelse för bedömningen. Ulf Olsson är nämligen genom våldtäktsbrottet så knuten till de andra brotten att han i vart fall får anses ha varit ansvarig för att ha begått dessa gemensamt och i samråd med någon annan gärningsman.”

I ett utlåtande från SKL* den 2004-07-08 framgår att blod från en okänd man hittats på samma golvlist som Jannicas blod:

“Blod/DNA från ett tredje område (prov S11341-04) kan uteslutas komma från Helén Nilsson, Jannika Ekblad och Ulf Ohlsson. Könskromosombestämningen visar det normala för en man.
[…]
DNA-resultatet för ett område på golvlisten 730-04/S2 (prov SI1341-04) har sökts mot spår- och DNA-registren. Härvid erhölls inte någon träff. DNA-resultatet kommer att läggas in i spårregistret.”

Mera:
Teknikens under i Helén- & Jannica-fallen.
De anonyma erkännandena i Helén- och Jannica-fallen.


* Källor:
Tingsrättsdomen: minfil.org/…B_2592-04__TR_.pdf (2005-04-06).
Hovrättsdomen: mysterium24.se/…HR-B-1018-05.pdf (2005-07-05).
E-bok “Jakten på en mördare”, Tobias Barkman, 2009.
Bok “Utan rättssäkerhet”, Nina Ohlsson & Ulf Olsson, 2006.
* NFC hette tidigare SKL (Nationellt forensiskt centrum <– Statens kriminaltekniska laboratorium).