Blek trovärdighet i nya Kevin-utredningen

Efter att nu även ha lyssnat på presskonferensen från förra veckan så bleknar trovärdigheten i senaste Kevin-utredningen (2018).

Övertolkning av skrik i bostadsområdet

Åklagaren tyckte att tidpunkten för Kevins död kan avgöras utifrån ett eller flera skrik som olika personer sade sig ha hört i bostadsområdet omkring sextiden. Åklagaren:
“…ett eller flera skrik omkring 18-tiden… som olika personer berättat om… och uppgifter om en bensintankning vid den tiden… en omständighet som med betydande styrka talar för att bröderna ej kan varit där.”

Det är en blek slutsats från utredningen. Det fanns många barnfamiljer i det bostadsområdet. Barn leker högljutt och skriker av en mängd andra orsaker än att de är i fara eller håller på att dö. Skriket kan t.o.m. kommit från några som till sin förskräckelse hittade Kevin död, och som sedan inte ville ha med polisen att göra.

Att folk var ovilliga att prata med polisen framgår i polisens rapport från den tiden (1998):
– “… polisen upplevde det som att många av barnen ljög om allt möjligt.”
– “… Barn som genom egna erfarenheter lärt sig att det är förenat med livsfara att säga något av innehåll till en person i uniform. När de förhördes blev de intressanta eftersom de ljög om allt.”
– “… Och när vi började kontrollera alla barnen och föräldrar i området, jag ska inte säga att de ljög, men de undanhöll information som var viktig för oss.”

Anm: häromdan uppgav media att Kevin antas ha dött mellan kl 17 och 21.40, enligt åklagaren i utredningen. Och att det lutar mer åt början än senare delen av den tidsperioden, enligt åklagaren. Dvs att döden inträffade vid kl 17-18-tiden eller något senare.

Övertro på plantering av falska minnen

Att det skulle ha planterats falska, självutpekande minnen i en hel familj, även hos de båda föräldrarna, verkar inte trovärdigt. Därför att:

– Det var minnen som hade stor negativ inverkan på hela familjen, som pekade ut familjens två barn på ett mycket obehagligt sätt. Såna allvarliga minnen låter sig knappast planteras hos flera vuxna i en familj så enkelt som det har framställts, särskilt inte när det handlar om deras egna barn.

– Under de flera månader som utredningen pågick umgicks familjemedlemmarna med varandra och kunde jämföra vad som sagts. Under såna förutsättningar är det osannolikt att föräldrarna skulle låta den typen av falska minnen få fotfäste hos dem själva.

Lika osannolikt verkar det vara att falska minnen låg bakom pappans anteckningar efter utredningen om vad barnen hade sagt. T.ex. där pappan ritade den skiss som han uppgav att ena barnet hade gjort en stund efter att de kom inrusande från stranden samma eftermiddag som Kevin dog:

Då är det betydligt mer sannolikt att det som föräldrarna uppgav att barnen hade sagt samma eftermiddag faktiskt var sant, att de hade sett Kevin ligga död i vattnet. (Vilket förstås inte bevisar att barnen även var involverade i Kevins död). Exempelvis att bröderna var borta några minuter från hemmet, upptäckte Kevin och sedan sprang tillbaka.

Den nya utredningens övertolkning av uppgiften om skriket, och det lättvindiga påståendet om plantering av viktiga minnen hos båda föräldrarna, förtar helhetsintrycket och sår tvivel i resten av utredningens slutsatser.

Utredningen hade haft större trovärdighet om man inte varit så angelägen att sopa bort allt som pekar på att bröderna överhuvudtaget varit i området. Man hade kunnat undvika övertolkningar och ändå avfört alla från utredningen.

Om man som den nya utredningen utgår ifrån att ingen av brödernas uppgifter “beskriver nåt självupplevt” (som en av utredarna uttryckte det i slutet på presskonferensen), att man bestämmer sig för att allt som barnen sa var falskt, inklusive uppgifter om andra personer som barnen uppgav sig ha sett, så kan det försvåra eller omöjliggöra eventuella fler försök att lösa fallet.

Mera:
Kevin-fallet enligt 2018 års polisutredning.
Kevin-fallet enligt polisen 1998.
Kevin-fallet (kategori).