Sveriges första(?) kvinnliga styckmördare: Anna Brita i Göteborg 1862

I det lilla spisrummet högst upp skar Anna Brita halsen av Lotta och utförde sedan en transportstyckning, för den kanske kortaste transporten i svensk mordhistoria.

Anna Brita Persson i Haga, Göteborg år 1862, kan vara Sveriges första kvinnliga styckmördare, åtminstone av de genom historien som har lagförts. Hon blev också omsjungen i en visa som blev ett skillingtryck.

Offret var Lotta Andreasdotter, 23 år, även kallad Marbo-Lotta (eller Marbolotta). Hon var en ganska välbeställd hemmadotter som gick omkring och sålde tyger i Göteborg. Lotta kom från Marks härad (i Västergötland), därav smeknamnet Marbo-Lotta.

Orsaken till mordet kan innehålla ingredienser som pengadispyt, hot om polisanmälan, alkohol. Och att Anna kan haft nån form av impulskontrollstörning, som vid kleptomani. Hon lär varit en notorisk tjuv och bedragare, hon stal även från sina vänner. En del av stöldgodset gömde hon hemma, i taket på det spisrum där Anna bodde tillsammans med sin man Magnus. Där förvarades också smuggelgods från affärer hon gjorde med sjömän i hamnen.

Anna sägs ha lurat till sig hundra riksdaler och en del tyger från Lotta, som vid upprepade tillfällen försökt få tillbaka detta. Och det sägs att Lotta fått reda på Annas gömställe och hotat avslöja det.

Anna – som vid mordtillfället var 30 år (född 15 dec 1831) – och hennes man gasverksarbetaren Magnus, 25 år, hade nyligen gift sig. De bodde i ett litet spisrum eller vindsrum i ett tvåvåningshus i västra Haga i Göteborg. Anna utförde en del sömnadsarbete på beställning.

Bild ovan: “bagaremästaren Schultz hus n:s 31 & 32 vid hörnet af Nygatan och Landsvägsgatan i Vestra Haga”, där Anna och Magnus hyrde spisrummet som var “inbygdt under vindstaket, så att man under detta kunde gå ofvanpå rummets tak”.

Bild ovan: hörnhuset (ombyggt) i nutid (2019). Haga Nygata / Landsvägsgatan, nära Järntorget.

Bild ovan: exempel på dåtida spisrum, med lågt i tak.

Mordet skedde natten till söndag den 26 oktober 1862 hemma hos Anna. Lotta skulle sova över. Magnus arbetade natt på gasverket.

Anna skar halsen av Lotta med en rakkniv, “ett djupt sår om 5 decimaltums längd å den dödas hals”. Hon försökte sedan få upp kroppen ovanför rummets tak. Det var för tungt, så därför kapades offrets båda ben vid ljumskarna med en bandkniv.
Med hjälp av ett snöre drog och släpade Anna kroppen, på en matta, längs en sluttande brandkupa som sträckte sig upp till spisrummets tak, utanför rummet.

Kroppsdelarna gömdes sedan bland sågspånen i takets bjälklag, under plankor (rödmarkerat nedan).

Bild ovan, snabbskiss, spisrummet var “inbyggt under vindstaket, så att man under detta kunde gå på rummets tak”:

Mordet upptäcktes inte förrän två månader senare. Men innan dess (16 december) hade en av Annas vänninnor tröttnat på Annas stjälande och polisanmält henne, så hon satt häktad misstänkt för stölder och bedrägerier.

Magnus fick reda på att man uti “hemlighuset” (utedasset / “avträdet”) hade hittat vad som antogs vara Lottas kofta, sjal och kjol. Han och en bekant fattade misstankar, började leta och hittade till slut Lottas kvarlevor. Upptäckten gjordes måndag 22 december 1862.

När mordet upptäcktes var Anna alltså redan häktad för andra brott.

Media, exempel

Här ett exempel ur en av många artiklar om fallet, måndag 29 dec 1862 (Aftonbladet):

Mordet i Haga uti Göteborg.
[…] Såsom förut är nämndt, är det gasarbetaren Magnus Pehrssons för stöld och bedrägerier den 16 dennes häktade hustru Anna Britta Pehrsson, som med skäl misstänkes att ha begått denna rysliga missgerning, samt under så ohyggliga och upprörande omständigheter, att man knappast skulle kunna tro en qvinna vara i stånd dertill; ty vid obduktionen befanns ett djupt sår om 5 decimaltums längd å den dödas hals och blåmärken å bröstet, hvilket sår tillfogats med knif eller annat skärande instrument, hvadan man antager att den döda, som utom allt tvifvel är den försvunna flickan Lotta Andreasdotter från Mark, blifvit den 1 November på aftonen eller under påföljande natt af hustru Pehrsson på ett kannibaliskt sätt slagtad uti det af makarne i bagaremästaren Schultz’ hus n:s 31 & 32 vid hörnet af Nygatan och Landsvägsgatan i Vestra Haga då bebodda vindsrum, hvarefter offret styckats och gömts på vinden öfver samma rum, der det sedermera funnits.
Som vi omtalat kunde hustru Pehrsson vid enskildt polisförhör i tisdags ej förmås att meddela någon upplysning härom, utan var lika kall och lugn som om hon ej vetat någonting om detta hemska mord.”


Notera att i ovanstående artikel dateras mordet till lörd-sönd 1-2 november 1862, och det datumet tycks polis, vittnen m.fl. utgått från i flera år. Först efter att Anna erkänt i november 1864 ändrades morddatum till lörd-sönd 25-26 oktober 1862.

Prästens notering efter begravningen av Lotta

Bild ovan: efter begravningen av Lotta noterade prästen och förtydligade med rödpenna i kyrkans “Död- och Begrafningsbok”:
“Mördad och Sönderstyckad i Haga vid Götheborg och derstädes jordfäst enligt attest af pastor F.D. Hedberg af den 8 Januari 1863.”

Livstids straffarbete istället för halshuggning

Under lång tid blånekade Anna och lämnade olika förklaringar till vad som kunde ha hänt, innan hon slutligen erkände. Hon satt häktad lång tid och flera rättegångar hölls. I april 1863 födde Anna ett barn i häktet, det lämnades bort och avled senare. Vid mordtillfället var hon alltså gravid i tredje månaden.

Samtliga tre instanser – rådhusrätten, hovrätten och Högsta domstolen – var involverade flera gånger fram till den slutgiltiga domen i oktober 1865.

I februari 1864 beslutade rådhusrätten att Anna inte kunde dömas för mord därför att bevisningen ansågs otillräcklig och att hon nekade. Istället för att fria Anna för mordet åberopades en paragraf som gav möjlighet att “lemna saken åt framtiden, då den kunde uppenbar varda”.
Däremot dömdes Anna till 6 månaders straffarbete för en av de bedrägerier hon tidigare hade anmälts för.
Domen fastställdes i hovrätten.

Oktober 1864 beslutade Högsta domstolen att man skulle isolera Anna och med prästens hjälp försöka få henne att erkänna mordet.
“Hustru Person skall insättas i allmänt fängelse, för att, förvaras i enskilt rum och avskiljd från umgänge med andra personer, av vederbörande prästerskap flitigt förmanas till uppriktig bekännelse av nämnda grova brott, samt att emellertid med verkställigheten av den henne ådömda bestraffning för bedrägeri kommer att anstå.”.

Efter att Anna den 9 nov 1864 förflyttats från Göteborg till fängelse i Stockholm och där under isolering “flitigt förmanats” av präst, så tog det bara några dagar tills hon erkände att hon mördat Lotta.

Cirka fem månader därefter, april 1865, dömde rådhusrätten Anna till “straffarbete för livstid samt förlust av medborgerligt förtroende.”
Domaren ansåg det osannolikt att Anna på egen hand utfört mordet och frågade återigen om hon haft en medbrottsling. Efter en lång paus svarade Anna: “det var… djefvulen”, och: “jag bedyrar, att ingen menniska deltagit i brottet eller bidragit till dess utförande”.

Framåt sommaren 1865 dömde hovrätten Anna till döden:
“att mista lifvet genom halshuggning“. En av hovrättens fem ledamöter var skiljaktig och ville behålla rådhusrättens dom.

Fyra månader efter hovrättens dödsdom, okt 1865, ändrades domen till livstids straffarbete.

I fängelset fortsatte Anna att stjäla och blev straffad för det. Efter 30 år i Norrköpings kvinnofängelse och fyra nådeansökningar blev Anna benådad och frigiven 1895.
Därefter bodde hon i Norrköping fram till sin död i augusti 1911 då hon var 79 år.

Mordvisan om Anna Brita och Marbo-Lotta

Medan rättsprocessen pågick började gatumusikanter och “positivhalare” sjunga följande visa:
“Vid det mord, som begicks i Haga, artonhundrasextiotvå, Anna Brita Persson slog Marbo-Lotta, så att hon dog. Tralledia, trallelia! Trallelalala, lalalalala!…”

Exakt när visan började höras på gator och och torg är okänt, men den omnämndes i en krönika i augusti 1865 i Göteborgsposten. Det var cirka en månad efter att hovrätten hade beslutat att Anna skulle halshuggas.

Många år senare nedtecknades mordvisan av August Bondeson, som var författare, folklivsskildrare och läkare. År 1903 sattes visan på pränt i vishäftet “Visbok, folkets visor sådana de leva och sjungas ännu i vår tid”.
Om vi låter datorn spela Bondesons noter låter det så här:
Visan går i tretakt/valstakt, lite ovant kanske. Här spelas visan snabbare än Bondesons angivelse (i hans noter anges tempot till “Långsamt” vilket lär motsvara under 100 bpm (slag per minut), här är tempot 120 bpm (motsvarar “Måttligt fort”).

Det var verkligen andra tider då för över hundra år sedan. En liknande visa idag, om nån av nutida svenska styckmörderskor och deras stackars offer, exempelvis en trallalala-visa om Maria i Stockholm år 1998, eller om Jonna i Askersund 2014, skulle nog möta visst motstånd om man säger så.

Frågetecken hos domstolen med flera

Det florerade teorier att Anna haft en medbrottsling, därför att det ansågs att en kvinna inte kan begå så bestialiska handlingar. Och inte är tillräckligt fysiskt stark. Ännu ett argument var att Anna hade varit gravid vid mordtillfället (visserligen bara i tredje månaden).

En del detaljer i Annas erkännande uppges inte heller ha stämt med fynden på mordplatsen, t.ex. blodfynden, och hur plankorna låg ovanpå gömstället på rummets tak. Blodspår i sängen antydde att Lotta mördats i sängen, men Anna sa att det hade skett strax utanför rummet. Plankorna lär varit fastspikade vid fyndtillfället, Anna sa att hon lagt dem löst ovanpå.

Verktyget, en bandkniv, som påstods ha använts för att avskilja offrets ben var det också frågetecken kring.
Bild ovan: exempel på bandkniv, knappt femtio cm lång, eggen 25 cm. Ungefär samma längd som i detta mordfall (“omkring 3 qvarter lång”). Vikten var troligen över ett halvt kilo.

Anna berättade hur det gått till:
“Jag sköt med foten ett vedträ under låren, så att det svarade vid hugget”.
Just den uppgiften fanns det ingen anledning för domstolen av betvivla. Däremot ifrågasattes att delningen skett med en bandkniv. “Läkaren” som “besiktigat” kroppen hade uppgivit att “låren varit jemt afhuggna, antagande läkaren att det dervid begagnade instrumentet bestått af en bredbladig, hvass huggyxa.”
Ordföranden frågade:
“Hur många hugg gjorde du? Ni hade ju yxor i huset, troligen har du begagnat någon av dem?”.
Anna svarade:
“Jag begagnade ej något annat jern än bandknifven, som var skarp och hvilken låg å vindsskrubben. Jag minnes ej huru många hugg jag gjorde.”

Ett (expert?)vittne tillfrågades om han ansåg att ett lårben kunde “afhuggas med en bandknif, såsom Pehrson uppgifvit”. Han svarade att “det berodde på hvad styrka Pehrson haft, men han skulle dock knappast tro att en en kvinna förmått sådant.”.

Anna hade pratat om utländska sjömän i rummet. Andra boende i huset vittnade att det varit mycket folk som besökt Annas och Magnus lilla rum, men inga som liknade sjömän.

  • Exempel: “Flickan Eugenia Charlotta Löfdal i tjenst hos kapten Petterson boende i Schutzska huset och ännu tjenande derstädes, hade sett mycket folk besöka makarne Perssons bostad, men ej bland de besökande varseblifvit något engelskt sjöfolk.”
  • Ett annat vittne, “Augusta”, hade hört buller från folk som gått upp och ned i trappan. Och hon hade “bemärkt att en mängd personer, så väl karlar som qvinnor af sämre klass, besöka hustru Persson, men bland dem ej något sjöfolk och ännu mindre några engelsmän.”

Annas man Magnus var en tid misstänkt som medbrottsling, men friades från misstankar då det visade sig finnas bevis för att han varit på sin arbetsplats varje natt hela veckan kring och på det datum mordet hade begåtts.

Det ansågs varit för tungt för Anna att på egen hand få upp Lottas kropp på rumstaket. Men observera att Anna sa att hon släpat kroppen, på en matta, längs en sluttande brandkupa som sträckte sig upp till rumstaket. Hon hade alltså inte lyft kroppen rakt upp från golv till tak.

Lotta uppgavs ha varit ungefär lika lång som Anna “samt starkt och groft byggd”.
Anna hade enligt media “stark kroppsställning”, “breda skuldror” och var “5 fot 6 tum” lång (ca 168 cm), så hon framstod knappast som klen vid mordtillfället.
Men i förhör långt senare (mars 1865) hade Anna förändrats:
“Ansigtet var betydligt afmagradt och hela kroppen ihopsjunken, så att hon blott var en ruin af den fordna kraftfulla qvinnan.”

Övrigt:

Mordmotivet varierar mellan olika källor. En del angav Lottas pengabörs innehållande 36 riksdaler som motiv. Men enligt Annas erkännande var orsaken inte Lottas pengabörs utan en plötslig ingivelse att bli kvitt Lottas ständiga hot och krav att få tillbaka sina pengar.
“Just då, utan en tanke på mord förut, slog henne tanken att mörda Lotta för att dymedels göra sig qvitt denna efterhängsna fordringsegare, som hon icke såg sig i stånd att betala.”
Mordorsaken kan varit flera samverkande faktorer, som nämndes inledningsvis.

Lynchstämning. Anna erkände som sagt inte förrän hon efter ca två år hade flyttats från Göteborg, till Stockholm. Att hon inte erkände tidigare kan bero på att det var lynchstämning och hotfullt i Göteborg:
“Vid första ransankningen i rådhusrätten var folket på väg att lyncha Anna Britta, hvilken af polis och militär måste skyddas, när hon återfördes till häktet.”

Angående den nämnda mordvisan så finns det bara en enda vers i Bondesons vishäfte. Man kan ana att det sjöngs fler verser, med hemska detaljer om mordet, men att Bondeson valde att utelämna dessa. I en artikel från 1865 uppges att visan åtföljdes av “tragiska illustrationer”, och “bloddrypande bilder i bjärta färger” enligt en annan skribent.
Hur som helst, den bisarra visan har bidragit till att eftervärlden fortfarande minns denna händelse för hundrafemtio år sedan. Vid det mord, som begicks i Haga, artonhundrasextiotvå, Anna Brita Persson slog, Marbo-Lotta så att hon dog. Tralledia, trallelia! Trallelalala, lalalalala!

Mera:

Rådhusrättens rannsakning nov 1864. “Det var djävulen”.
Annas man försvann, kände sorg i Göteborg. (Om Annas man Magnus, som troligen emigrerade tio år senare).
Ruskigheter i forna tiders media. (Bl.a. hur bandknivar användes i blodiga sammanhang).


Uppdaterat inlägg. Ursprungligen publicerat i april 2017.