Mannen och hunden som försvann

Han skulle gå ut med hunden. Båda försvann. Men inte till evig ovisshet.

Södertälje den 9 mars 1997. Klockan var 23.30 när 21-årige D.F. och hunden promenerade ut från bostaden i Södertälje. Flickvännen M.H. stannade hemma. D.F. skulle gå sin vanliga runda utmed Södertälje kanal.

“Han skulle ta lilla rundan med hunden. Den tar bara en halvtimme. Trots att det började bli ordentligt kallt när han gick ut klockan 23.30 – det var exakt då, minns M.H. – så tog han därför inte på sig några rejälare ytterkläder utan hade bara vindbyxor, tröja och jacka. Om han hade tagit stora rundan skulle han också ha tagit på sig handskar och haft mobiltelefonen med sig.
[…]
När D.F. inte kom tillbaka efter promenaden den där kvällen, ringde M.H. först till en av hans kompisar för att höra om han hade gått dit. Sedan gav hon sig ut på stora hundrastningsrundan för att leta efter honom. Kvart över tre på måndagsmorgonen ringde hon kompisen igen, och halv fyra larmade hon polisen. Polisen som nästan på en gång och började leta, och när det hade blivit ljust på måndagen satte man in helikopter. M.H. utesluter visserligen inte att D.F. utsatts för något brott. Kanske han var på fel ställe vid fel tidpunkt, funderar hon.”  (ur DN, 1997-03-26)

Polisen: “Inget talar för att något brott har begåtts i samband med hans försvinnande. Han är helt enkelt bara borta. Det är klart att det är konstigt, men sådant händer ibland.”

Elva dagar senare…

…hittades hunden drunknad i kanalen, ca tre km från bostaden:

Blå cirkel = DF:s bostad.

Men D.F. var fortfarande försvunnen.

Varje dag väntade M.H. vid telefonen. “Den ringer ofta. Men det är aldrig DF:s röst hon hör när hon svarar. Mitt i sin bottenlösa förtvivlan är hon och parets bekantskapskrets kritiska mot att polisen inte omedelbart efter försvinnandet satte in dykare i sökandet. – Att låta det gå nästan två veckor – de borde ha gjort allt sådant på en gång i stället för att åka runt och patrullera i sina bilar, säger M.H. – Min första tanke var att valpen, som alltid springer hit och dit, slitit sig och sprungit ned på isen. Det kan mycket väl vara så att D.F. sprang efter, hamnade i det kalla vattnet och fick en sådan köldchock att han inte klarade att ta sig upp igen. Det fanns stora isflak på kanalen, men mellan dem hade vattnet inte frusit, säger M.H.” (DN, 1997-03-26)

Två månader efter försvinnandet…

…hittades D.F:s kropp i kanalen, ca 1 km från bostaden.

Flickvännen MH hade nog haft rätt i sina funderingar. Antingen har hunden ramlat i kanalen och DF försökte rädda hunden, eller så ramlade DF i och hunden försökte rädda husse.

Tragiskt, men de efterlevande fick i alla fall svar på vad som troligen hade hänt. Och DF:s kvarlevor hittades och kunde jordfästas. En klen tröst kan tyckas, men om det hade inträffat närmare havet så hade strömmarna kunnat föra kropparna ända ut i havet och aldrig hittats. Till en evig ovisshet.