Granskning av boken “Fallet Johan”

Här visas diverse citat ur dokumentärromanen “Fallet Johan” (från 1986) av Göran Elwin. Om 11-åriga Johan Asplund som försvann i Sundsvall den 7 november 1980 och vars kropp aldrig har hittats.
(Påbörjat inlägg)

  • Om mamman Anna-Clara, ur “Fallet Johan”
  • Morgonen då Johan försvann
  • Asplunds misstankar mot Ragnar
  • Bakgrund

Info: den man som Johan Asplunds föräldrar sedan 1980 har misstänkliggjort och pekat ut som Johans mördare kallas i Elwins bok för “Ragnar Gunnarsson” (fingerat namn). Det namnet används även i detta inlägg. (I media kallas han ibland “Johanmannen”). Johans mamma Anna-Clara hade ett ca fem år långt förhållande med Ragnar fram till ett år innan Johan försvann. Därefter inleddes ett förhållande med “Åke Nässbjer” som han kallas i Elwins bok. När Johan försvann hade Anna-Clara ett förhållande med en man som Elwin kallar “Folke Hallin”. Två kvinnor som tidigare varit sambor till “Folke Hallin” vittnade att han varit våldsam mot dem och deras barn. Johans biologiska pappa heter Björn. (För mer info se “Bakgrund” nedan).

Dokumentärromanen “Fallet Johan”

Om mamman Anna-Clara, ur “Fallet Johan”

Johan tycks ha varit hårt hållen av mamman, framgår i Elwins bok. Frågan är om mammans överbeskyddande hållning var orsaken till att Johan struntade i skolan den dagen. En protest hos Johan som slutade i katastrof.

  • Elwin beskriver pappa Björns irritation över Anna-Claras överdrivna försiktighet om Johan. Sid 12-13 i “Fallet Johan”, om att Björn körde till Sundsvall för att hämta Johan som skulle bo hos Björn i Sollefteå över helgen:
    “Han var irriterad över att han blivit tvungen att åka iväg och när han satt i bilen tänkte han på samtalet han haft med Anna-Clara kvällen innan. Han hade föreslagit att en arbetskamrat som var i Sundsvall samma morgon för att hämta en bil skulle ta med sig Johan.
    – Tror du att jag låter Johan åka med i en främmande bil, hade Anna-Clara sagt.
    – Hon släpper honom aldrig ensam, tänkte Björn. Och Johan ställde upp på det. När han var hos Björn kunde han inte ens cykla till kiosken ensam fast det bara var tre minuters väg från Björns hus.
    – Hon är överdrivet rädd om Johan, tänkte Björn. Det är på gränsen!
    .
  • Ragnars beskrivning av Johan och mamman (från förhör). Sid 25:
    “Hon var en god mor, sa Gunnarsson. Men han var kanske litet hämmad, tillade han.
    – Hur då? sa Tjärnberg.
    Han var litet hårt hållen, sa Ragnar Gunnarsson.”

Anm: båda dessa män hade haft ett förhållande med Anna-Clara, i båda fallen sprack förhållandet efter ca fem år. Tidslinje:

  • 1967: Anna-Clara och Björn Asplund träffas på mentalsjukhuset Beckomberga (via jobbet).
  • 1969: Johan föds.
  • 1972: A-C och Björn flyttar isär. Därefter hade Björn dålig kontakt med Johan, “Det berodde dels på att han själv flyttat till Sollefteå, dels på att han och Anna-Clara kom dåligt överens.”
  • 1974: A-C ihop med “Ragnar”.
  • 1979: A-C och Ragnar separerar. A-C ihop med “Åke”.
  • 1980: A-C ihop igen tillfälligt med “Ragnar”.
  • 1980, september: A-C ihop med “Folke”.
  • 1980-11-07: Johan kommer inte hem efter skolan. Kl 15:40 ringer föräldrarna polisen. Biologiska pappan Björn var där för att hämta Johan som skulle bo hos Björn över helgen.

Morgonen dagen Johan försvann

Innan Anna-Clara gick till jobbet bestämde hon att Johan skulle ta på sig en skjorta, trots att han inte gillade skjortknappar (sid 9-10 i Elwins bok). Hon ville att han skulle vara fin för att han på eftermiddagen skulle åka upp till pappan Björn i Sollefteå.
“- Och jag har lagt fram de kläder du ska ha, sa Anna-Clara. Du får ta skjorta idag.
– Med knappar? sa Johan.
– Det gör väl inget, du har ingen gymnastik idag, sa Anna-Clara.
[…] – Glöm inte att ta skjortan, sa Anna-Clara.”

På morgonen hade Johan också sagt att han ville sluta skolan tidigare för att hinna packa, och att han inte hade några pengar kvar. Men Anna-Clara hade sagt nej, att han inte skulle sluta skolan tidigare, och pengar skulle han få när han kom hem. (Elwin, sid 9-10).

Denna fredagmorgon ringde inte Anna-Clara från jobbet på sjukhuset (sid 11):
“Nästan varje dag brukade hon ringa till honom när hon kommit till sjukhuset, eller också ringde han till henne. Hon ville gärna veta att han klätt på sig ordentligt och att han tog med sig det han skulle. Den här fredagen ringde hon inte och hon hörde inte heller någonting ifrån honom.”

När Anna-Clara senare kom hem vid lunchtid såg hon först en blöt handduk på golvet (sid 11):
“Anna-Clara kom hem till Bågevägen igen klockan halv ett. När hon öppnade dörren såg hon en hopknycklad badhandduk ligga på hallgolvet. Hon böjde sig ned och tog upp den. Den var våt.
– Så bra att Johan kom ihåg att ta ur den ur väskan, tänkte hon. Hon hängde av sig kappan och hon såg att det var tänt i Johans rum. Hon gick in och släckte lampan. Han glömde ofta släcka på morgonen när han gick. […]”

I Elwins bok anar man att det var vanligt att Johan slängde handduken på golvet, glömde släcka ljuset och inte åt upp hela morgonmålet. I Elwins SVT-dokumentär* från 1983 framgår detta tydligt, när Anna-Clara berättar inför kameran att allt var som vanligt i lägenheten när hon kom hem (06:00 in i programmet):

Anna-Clara: “då blev jag väldigt glad för vi hade pratat om det dan innan att man skulle ta ur sin blöta handduk ur skolväskan, och det hade han gjort då. Och lampan lyste i hallen, men det var inget ovanligt så den släckte jag. […] Allt var som vanligt ungefär.”
Elwin: “Var det NÅNTING som var ovanligt?
Anna-Clara: “Det var inget i lägenheten som var ovanligt, men när jag tittade in i Johans rum låg skjortan kvar på sängen, då tänkte jag asch satte han inte på sig skjortan som vi kommit överens om.”

Enligt Anna-Clara fanns det alltså inget ovanligt. Förutom att Johan inte tagit på sig skjortan… som han inte gillade.

Kommentar: Några år senare, 1984-85, när advokat Pelle Svensson och paret Asplund lyckats väcka enskilt åtal mot Ragnar, framställde Pelle Svensson det på motsatt sätt, som om spåren efter Johan tydde på att något ovanligt hade inträffat. (Elwin, sid 195):
“Nyponsoppan var kvar! Smörgåsen var kvar, till hälften uppäten! I stället för skjortan med knappar tog han en tröja som bara var att dra över huvudet! Klockan glömde han, en klocka som han just fått och var stolt över och ville visa upp i skolan! Gymnastikhandduken slet han upp ur skolväskan och kastade på golvet mitt för brevlådan!”
Advokat Svensson dolde att det var normalt beteende hos 11-åriga Johan. Varken Anna-Clara eller Björn tycks ha protesterat mot Svenssons vilseledande.

Vad som egentligen utspelades den fredagmorgonen mellan Johan och Anna-Clara vet vi inte säkert. Vi har bara Anna-Claras version, som skulle kunna vara tillrättalagd. Eller att Anna-Clara inte uppfattade Johans reaktioner korrekt.
Man kan ana i Elwins berättelse från den morgonen att Johan inte fick gehör för sina önskemål, både gällande skjortan och annat. Mamman gick emot Johans önskemål på flera punkter. Att han sedan gick emot mammans vilja och hennes upprepade uppmaningar om skjortan kan tyda på ett missnöje hos Johan. Ett missnöje som kan medfört att Johan bestämde sig för att strunta i skolan den morgonen.

Asplunds misstankar mot Ragnar

Föräldrarna Asplund ringde polisen redan kl 15:40. Dessförinnan hade föräldrarna sinsemellan börjat rikta misstankar mot “Ragnar”, misstankar grundade på känsla. Enligt Elwin tycks det ha varit pappa Björn som var drivande i de misstankarna. Sid 17, Elwin:

“- Ragnar Gunnarsson ligger bakom det här, sa han.
– Jag förstår inte hur du kan tro det! sa hon och tittade argt på honom.
– Han har med det här att göra, sa Björn. Det var det första som slog mig.
– Det kan jag inte tänka mig, sa Anna-Clara.
– Ring honom! sa Björn.
Hon gick till telefonen och ringde till sjukhuset och bad att få tala med Ragnar Gunnarsson. Sköterskan som svarade sa att han var ledig.
– Ring hem till honom då, sa Björn.
Anna-Clara hade inte pratat med honom sen i augusti. Det var sista gången de träffats. Fast de varit separerade sen ett år hade han friat till henne och hon hade skrattat ut honom. Han hade blivit alldeles svart i ögonen. Tidigare hade han brukat ringa till henne när han kände sig ensam, men sen den där händelsen hade han inte hört av sig. Hon slog numret hem till honom men ingen svarade.
– Nu ringer vi polisen, sa Björn.
Klockan fyra kom Folke Hallin. De bad honom åka över till Ragnar Gunnarsson för att se om han var hemma. Efter en stund kom han tillbaka och sa att han hade ringt på men ingen hade öppnat.
Anna-Clara ringde flera gånger och klockan fem fick hon tag på Ragnar. Hon berättade för honom att Johan var försvunnen, att han inte varit i skolan och bad honom hjälpa till att leta. Ragnar svarade att han måste fundera på saken med tanke på hur det tagit slut mellan dem. Hon förstod inte att man kunde svara så när Johan var borta och hon lämnade över luren till Björn. Hon hörde honom säga att de såg mycket allvarligt på det och att de kontaktat polisen.
– Om du har någonting med Johans försvinnande att göra så måste du säga det! sa Björn.”

Att Ragnar var reserverad och tveksam när Anna-Clara plötsligt hörde av sig framstår knappast som konstigt, med tanke på att de inte haft nån kontakt sedan han fått nobben av henne. Och nu ringde plötsligt hon och hennes ex och antydde att Ragnar rövat bort Johan…

Polisen visste inte mycket om Asplunds, mer än att det var “röriga familjeförhållanden” (Elwin, sid 18):
“Ingen av dem kände Asplunds, men Pelle Tjäder hade träffat pappan en gång.
– De är skilda, sa Pelle Tjäder, och det är röriga familjeförhållanden.”

När polisen några timmar senare, vid 18-tiden, kom hem till Asplunds så pekade de ut Ragnar som misstänkt för att ha rövat bort Johan. Anledningen till föräldrarnas utpekande var att Ragnar inte hade reagerat som de förväntat sig när de ringt honom vid 17-tiden, och att de ansåg att Ragnar var svartsjuk.
Björn Asplund spekulerade inför polisen (sida 20):

“- Ragnar Gunnarsson har något med det här att göra! sa Björn. Vi fick tag på honom i telefon för en timme sen. Han var mycket konstig. Det var som om han hade haft Johan hos sig!
– Du ska inte svartmåla Ragnar! sa Anna-Clara.
– Det är för tidigt att peka ut någon på det här stadiet, sa Tjärnberg.
– Han ville inte hjälpa till bara … , sa Anna-Clara ursäktande.
– Han har en stuga uppe vid Lögdö, sa Björn. De kanske är där båda två, för nu är det ingen som svarar hemma hos honom.”

Björn lyckades sedan få polisen att besöka Ragnar. Polisens första kontakt med Ragnar (sid 24):
“Tjärnberg tyckte att han verkade frånvarande, som om han var chockad, och han funderade över om han var sådan därför att han gömt pojken eller om han var konstig därför att han för några timmar sen fått ett telefonsamtal från pojkens pappa där han anklagades för att ha med försvinnandet att göra.”

Anna-Claras förhållande med Ragnar var alltså avslutat sedan ett år tillbaka. Ragnar hade dock vid ett tillfälle under sommaren friat till henne och då hade hon skrattat åt honom. Detta berättade hon själv för polisen. Men varför skulle hon berätta för polisen att hon varit okänslig och otrevlig mot Ragnar? Troligen för att det kunde betraktas som ett motiv att vilja hämnas på henne, OM man antog att ett nej från den kvinnan kunde tänkas vara såpass betydelsefullt för någon att det motiverade mord.

För det är i grunden vad Asplunds har hävdat sedan dess, att Ragnar förde bort och dödade Johan för att hämnas på Anna-Clara för att hon nobbade Ragnar. I Elwins SVT-dokumentär berättar Anna-Clara om sina funderingar (46:40 in i programmet):

“eftersom Johan knappast kan ha nån ovän bland vuxna människor, så tror jag att den här handlingen är utförd för att göra MIG illa.

Hon gav intrycket att Johans öde egentligen handlade om henne. Att det var hon som varit målet, inte Johan. Att en gärningsman rövat bort och dödat Johan enbart för att hämnas Anna-Claras nej till giftermål.

Kanske var det istället så att Anna-Clara hade dåligt samvete över vad som verkligen hände hemma mellan henne och Johan den morgonen? Och över att hon den morgonen inte hade ringt Johan som hon brukade när hon kom till jobbet. Eller att hon inte förstått Johans eventuella missnöje med påtvingade skjortan m.m. och möjligen även med den nya sambon “Folke” som enligt tidigare sambor varit våldsam och otrevlig mot deras barn.

…………………………

Fortsättning följer

…………………………

Bakgrund

Göran Elwin

Författaren, journalisten och juristen Göran Elwin gjorde tv-dokumentären “Ett barn försvinner” (1983) där en rad personer berättar om Johans försvinnande, t.ex. föräldrarna Asplund, poliser, Johans klasskamrater och lärare. Några år senare (1986) publicerade Elwin boken “Fallet Johan”.

Föräldrarna Anna-Clara och Björn Asplund hade haft ett förhållande i två år när Johan föddes 1969. Ett par år senare flyttade de isär.
Redan samma dag som Johan försvann fredagen den 7 november 1980 misstänkliggjorde Anna-Clara och Björn en man som hon haft ett förhållande med, här kallad Ragnar.
Föräldrarnas misstankar och polisens utredning räckte inte till åtal. Några år senare väckte Asplunds enskilt åtal tillsammans med pappa Björns gamle barndomsvän Pelle Svensson som då hade sadlat om från känd brottare (världsmästare) till advokat. De lyckades få Ragnar fälld i Sundsvalls tingsrätt 1985 för olaga frihetsberövande.
Domen överklagades, och Ragnar friades i hovrätten som även utdelade kritik mot advokat Svensson för att han drivit ett mål utan bevisning.
Trots att Ragnar friades och ska betraktas som oskyldig har föräldrarna med flera genom åren fortsatt hävda Ragnars skuld.

“Ragnar Gunnarsson” och Johans mamma Anna-Clara hade ett förhållande i ca fem år. Det tog slut cirka ett år innan Johan försvann. Ragnar lär ha varit mycket omtyckt av Johan. Ragnar hade en egen son i Johans ålder (ett år äldre, från ett annat förhållande). Ragnars son och Johan lär ha lekt tillsammans.

“Folke Hallin” och Johans mamma tycks inlett ett förhållande i september 1980, dvs ca två månader innan Johan försvann.
I rättegången 1986 vittnade två tidigare sambor till Folke att han varit otrevlig och våldsam mot dem och deras barn, han hade uttalat dödshot och utsatt dem för fysiskt våld.
Folke tycks haft alibi för Johans försvinnande eftersom Folke och Johans mamma var på samma arbetsplats. Förhållandet mellan Folke och Johans mamma “upphörde i samband med att Johan försvann”.
Långt dessförinnan, på 1960-talet, lär Folke varit intagen (patient) på Beckomberga mentalsjukhus “i sammanlagt 3-4 år i olika perioder”.

————-
Källor m.m:
– Bok “Fallet Johan”, 1986, Göran Elwin.
SVT-dokumentären “Ett barn försvinner”. Inspelad 1983 (2,5 år efter försvinnandet).