Om surhål, rotvältor och Johan

I skogarna vid Bosvedjan tycks det funnits gott om ställen för en liten pojke att försvinna i. Genom olyckshändelse eller på annat sätt. Surhål, rotvältor, bergsskrevor, grottor.
Uppdaterad 21 september 2015

I juni 1986, drygt fem år efter Johan Asplunds försvinnande, genomförde hans föräldrar en ny sökinsats i skogarna intill Bosvedjan. Tillsammans med pappans gamle brottarvän advokaten Pelle Svensson och ytterligare en bekant, samt en metalldetektor, begav de fyra sig ut i skogen intill Johans bostad och sökte bland rotvältor, surhål, grottor, bergsskrevor och stenrösen.
Uppenbarligen ansåg föräldrarna att polisens eftersökningar 1980 kanske inte hade varit tillräckligt noggranna.

Sankmarker vid Bosvedjan:

Kartan ovan visar att det finns gott om sankmarker (inringade med rött) inom gångavstånd från Johans bostad (blått) i Bosvedjan. De största är Rödmyran, Vinmyran och Porsmyran. Samtliga ligger nära promenadstigar.

Föräldrarnas sökinsats 1986 i skogarna utanför Bosvedjan gav inget resultat. Finns Johan kvar där nånstans bland sankmarkerna och bergen vid Bosvedjan? Trampade Johan ned i ett djupt surhål? Ramlade han ned i en bergsskreva? Hamnade han under en rotvälta? (Eller blev han tagen av “Johanmannen” som bodde i Sundsvall, eller rentav av Bergwall som bodde i Falun?)

Om Surhål / Blöthål

Johans föräldrar sökte bland annat i surhål, det framgår i följande beskrivning av deras eftersökning 1986. Ur “Fallet Johan” av Göran Elwin, sid 7:
“De letar i stenrösen, trevar sig in i grottor och känner ner i surhål, men framför allt tittar de efter rotvältor med avsågade stammar.”

Nedan visas några exempel på olyckor gällande surhål.

Artikel “Kvinna saknas i fjällen”, Dagens Nyheter, 1993-06-08 (min fetstil):
“En 32-årig kvinna från Laholm är sedan tre dygn spårlöst försvunnen i Härjedalsfjällen i närheten av Mittådalen. Ett stort räddningspådrag har med hjälp av ridande polis och helikopter genomsökt ett sex kvadratmil stort område.
– Kvinnan försvann i ett område med sämsta tänkbara terräng. Tjärnar, myrar och stora surhål avlöser varandra. Man kan passera nästan intill en människa utan att märka något. Och går man ned i ett av de otaliga surhålen kan man försvinna helt på nolltid, säger Christer Ramsell vid polisen i Funäsdalen. […]”
Anm: Mittådalen ligger ca 25 mil väster om Sundsvall.

Artikel “Nedgången kvinna drogs ur surhål” (i Dalarna), DT, 2002-09-14 (min fetstil):
“Klockan 14 30 i går ringde en man till SOS och berättade att en medelålders kvinna gått ner sig i en myr och fastnat. Själv tordes han inte gå ut på myren. Han var rädd för att hans också skulle fastna.
Stationen i Tandådalen ryckte, något undrande, ut med full styrka: fem man i brandbil, bandvagn och dubbelbemannad ambulans. Efter några minuter och en kilometers färd var de framme vid olyckssplatsen. Knappt 100 meter från vägen fanns kvinnan, nedsjunken till midjan i ett blöthål. Bandvagnen stannade på vägen. Räddningsstyrkan med ambulanspersonalen i spetsen tog sig fram till den nödställda till fots och efter tio minuter var hon på fast mark igen. […]”

Artikel “Pojke räddades ur gyttjan” (i nordvästra Skåne), DN, 1994-04-20:
“Klockan är halv elva på kvällen, det är nollgradigt och åttaårige Johan är fortfarande försvunnen. En av polisens hundar markerar flera gånger att den hittat något och springer ut i den sanka kärrmarken. Och när polisen riktar sin strålkastare ut mot gyttjan ser de Johans huvud och ena axel sticka upp ur dyn.
– Egentligen är det otroligt, säger Leif Swahn, vakthavande befäl vid Ängelholmspolisen. Hade vi inte hittat honom då hade han inte klarat sig. […]” (>>Läs mer).

Om Rotvältor

Rotvältor är träd som fallit och slitit upp hål i marken där rötterna varit.

Rotvälta. Grotta eller koja som kan bli en dödsfälla om den slår igen.

1986 sökte Johans föräldrar vid rotvältor (som sannolikt även polisen hade gjort 1980). Deras teori var, enligt Elwin sid 7:
“En mördare som vill gömma en kropp kan lägga den i hålet efter en rotvälta och såga av trädets topp. Då förskjuts tyngdpunkten och rotvältan fjädrar tillbaka, slår till som en råttfälla över hålet och döljer kroppen.”

Den animerade bilden ovan visar hur rotvältan slår igen blixtsnabbt när man sågar av stammen. (Anm: dessförinnan tycks de sågat av en mindre trädstam vid sidan om den större).

En rotvälta kan dock slå igen av sig själv, utan sågning. T.ex. om trädet knäcktes då det träffade marken så att endast en mindre del av trädet håller rotvältan uppe.

Anm: Det är nog mindre sannolikt att en mördare skulle ställa sig och såga i en trädstam vid den döda kroppen för att försöka få en rotfälla att slå igen (som i föräldrarnas antagande i citatet ovan från Elwins bok). Sågandet kan dra till sig uppmärksamhet, och dessutom kanske rotfällan inte slår igen som det var tänkt. I några äldre tidningsartiklar där man hittat mordoffer i rotvältor så tycks de varit nedgrävda eller nedstoppade i rotvältorna, dvs rotvältorna var fortfarande mer eller mindre öppna.

Mer om rotvältor
Ur artikel “Skogen livsfarlig lekplats efter höstens stormar”, Helsingborgs Dagblad, 1996-04-02 (min fetstil):
“Det finns närmare 20 miljoner potentiella dödsfällor i skogar, parker och strövområden. […]
Farliga kojor. En välta kan väga lika mycket som en personbil och skogsstyrelsen liknar den fallande vältan vid en kross. Inuti finns det ofta stenar och hårda, kantiga rötter. Och den kan falla åt båda hållen. Skogsstyrelsen varnar speciellt för vältor i strövområden och parker. Ofta finns ris kvar runt vältorna från när träden sågades upp. Påsklediga barn kan lätt frestas att använda riset till att bygga en koja med vältan som en av väggarna. Det räcker att någon kliver på vältan eller befinner sig i dess närhet för att den ska slå igen och katastrofen kan vara ett faktum. Enligt Anders Olsson på skogsstyrelsen är det inte ovanligt med olyckor där vältor faller över människor. Oftast handlar det om skogsarbetare som råkar illa ut.”

Polisens hundar 1980?

Varken polisens eftersökning 1980 eller föräldrarnas sökinsats 1986 i skogarna utanför Bosvedjan gav något resultat. Hur noggrant sökte polisen med hundar 1980 i skogarna vid Bosvedjan? I de artiklar och intervjuer jag hittat så uppges endast sparsamt att polisen “hade hundar ute” vid eftersökningarna (inte närmare specificerat som liksökhundar e.dyl). Hade de hundarna de egenskaper som krävdes, var hundarna renodlade liksökhundar? Hur väl tränade var de för liksökning, kan man undra. Exempelvis enligt polisens hundförare år 2013 (SR P1, Studio Ett, 2013-12-05) så är det först på senare år som polisen satsat på hundar som enbart markerar för mänsklig förruttnelse (tidigare anlitades privattränade liksökhundar). Det har skett en kompetensutveckling genom åren, både hos polisens egna hundar och gällande sökhundar generellt. Frågan är då hur kapabla hundarna var som användes 1980 vid eftersökningarna av Johan Asplund. Och hur väl de hundarna användes.

Se även:
– Inte för sent att hitta Johan med kvalificerad liksökhund.
– Kartor: Bosvedjan med omnejd.