Inga bortträngda minnen, enligt bergwallkommissionen

I bergwallkommissionens rapport framgår att det INTE kan bevisas att teorin om bortträngda minnen tillämpades i Quickfallet. Kommissionen utdelar dock annan minneskritik.

– Inledning.
– Kommissionens minneskritik.
– Kommissionens “guilt-by-association”.
– Hur terapin såg ut i VERKLIGHETEN.
– Kommissionens tvivel på nutida Bergwall.
– Mediekritiken mot vården var felaktig.

Bergwallkommissionens rapport* blev klar juni 2015. Ur den kan man bl.a. dra följande slutsatser gällande vården och rättsväsendet åren 1992-2001 i fallet Thomas Quick:

Kommissionen hittade inga bevis för att terapeuterna ska ha använt metoder för att avtäcka bortträngda minnen.

 Kommissionen hittade inga bevis för att vården eller rättsväsendet ska ha tillämpat teorin om bortträngda minnen.

 I kommissionens rapport finns flera uppgifter som talar emot att teorin om bortträngda minnen tillämpades i Quicks fall.

 Kommissionen kritiserar vården och polisen för att man lyssnade för mycket på Quick och accepterade Quicks egen förklaring att han hade svårt att minnas och berätta om morden.

 Kommissionen menar att sakkunnige psykologens bedömning (att Quicks svårighet att minnas berodde på att Quick medvetet avvärjde eller förträngde mordminnen) gav viss vetenskaplig legitimitet till Quicks egna förklaringar, och att det medförde att polis, åklagare och domstol fick ett mindre kritiskt synsätt till Quicks uppgifter.

Kommissionen hittade alltså inga bevis på att vården eller rättsväsendet skulle ha arbetat utifrån teorin om bortträngda minnen, och således inte heller använt metoder för att avtäcka bortträngda minnen.

Däremot utgick vården och polisen ifrån att Quick medvetet trängde undan eller avvärjde mordminnen. Den typen av minneshantering är inte ifrågasatt eller kontroversiell bland minnesforskare. (Till skillnad från (omedvetet) “bortträngda” (traumatiska) minnen och avtäckning av bortträngda minnen, vilket är starkt ifrågasatt sedan flera decennier tillbaka).

Kommissionens minneskritik

Den minneskritik bergwallkommissionen utdelar är t.ex. att terapeuter m.fl. gjorde fel som lyssnade så mycket på Thomas Quicks berättelser, att man godtog Quicks egen förklaring att han hade svårt att minnas gamla mordhändelser, att han hade svårt att närma sig och berätta detaljer om morden.

Ur kommissionens rapport: “En allt för okritisk anpassning skedde till [Quicks] egen förklaring till varför han hade så svårt att lämna korrekta och utförliga uppgifter, nämligen att det var svårt att närma sig och berätta om minnena från morden och att han, som en följd av det, även kunde lämna avsiktligt felaktiga uppgifter, så kallade ”medvetna avvikelser”. Förklaringen tycks inte ha ifrågasatts av utredarna. En bidragande orsak till det var sannolikt den legitimitet som förklaringsmodellen, i vart fall indirekt, fick av såväl [Quicks] psykoterapeuter som den psykolog som anlitades som rådgivare till polis och åklagare. Utredarnas tilltro till förklaringsmodellen innebar att knapphändiga eller felaktiga svar inte behövde betyda annat än att [Quicks] hade svårt att berätta eller att det handlade om ”medvetna avvikelser”.”

I rapporten sägs också att den uppmärksamhet Quick fick av omgivningen kan ha uppmuntrat honom att fabulera ännu mer, kanske så långt att han ljög så han trodde sig själv och på så sätt “i snävt definierad mening” skapade “falska minnen”.

Man ska dock komma ihåg att Bergwall i nutid har uppgett att han ljög medvetet, och att skälen enligt honom var att få uppmärksamhet och att bli dömd för mord.
(Se även inlägg Författaren Sture Bergwall som bl.a. handlar om strävan efter uppmärksamhet).

Kommissionens “guilt-by-association”

Trots att kommissionen inte hittade bevis för att vård och polis trott på och praktiserat teorin om “bortträngda minnen”, så antyder ändå någon i kommissionen att teorin om bortträngda minnen ändå kan ha använts i Quickfallet. I kommissionens rapport spekuleras enligt “guilt-by-association” genom att associera till den externa handledaren Margit Norell som lär haft en bakgrund som någon slags anhängare av teorin om bortträngda minnen.

Norell var aldrig anställd eller på annat sätt formellt knuten till Säters sjukhus. Men enligt kommissionen hade Norell genom “handledning” av några av psykoterapeuterna en “stark anknytning till Säters sjukhus”. (Några detaljer kring denna handledning framgår inte).
Kommissionen låter Norells bakgrund tala för att de personer som i praktiken arbetade med Quick tillämpade teorin om bortträngda minnen på honom. Kommissionens resonemang liknar här den typen som oseriösa medieskribenter använder sig av.

Tilläggas kan att bergwallkommissionens fem medlemmar inte tycks varit helt överens i alla frågor. Det kan man ana ur vissa formuleringar som delvis går emot varandra.

Hur terapin såg ut i VERKLIGHETEN

Bland det mest relevanta i frågan om Quicks terapi borde vara hur terapin i praktiken gick tillväga. I följande inlägg visas en rad sådana konkreta exempel, från både dåtid och senare:

– “Terapeuten hann knappt sätta sig förrän Quick började minnas”.

Flera av uppgifterna i det inlägget är från 1990-talet (och således inga nutida efterhandskonstruktioner). Där ges inblickar i hur terapin gick till i verkligheten. Det framgår att terapeuterna mestadels hade en passiv, lyssnande roll, och att Quick var aktiv och förberedde sig noga genom att i förväg skriva ned sina mordberättelser i anteckningsblock.

Redan här kan man ana att det inte förekom plantering av falska minnen, inte heller avtäckning av bortträngda minnen eller andra liknande aktiviteter från terapeutens sida.
Det verkar som att mordberättelserna formulerades och framfördes av en aktiv Quick, utan påverkan från varken terapeuter, polis eller övrig omgivning.

Exempelvis i en notering från 1993 uppger chefsöverläkaren att terapeuten Kjell “mest sitter tyst och att patienten [Quick] börjar komma ihåg så fort Kjell slår sig ned i rummet.”

I en annan uppgift från 1998 berättar terapeuten Ståhle att deras roll var huvudsakligen lyssnande, och “att terapin inte styrs av henne; Thomas Quick berättar fritt utan att detaljfrågor ställs.”

I ett längre textstycke från 1990-talet beskriver Quick/Bergwall själv ingående hur han skrev ned sina mordberättelser i förväg, innan han hade samtal med terapeuten.

Kommissionens tvivel på nutida Bergwall

Bergwallkommissionen är inte övertygad om att Bergwalls nutida uppgifter är helt sanna, eller att Quicks morderkännanden enbart var fabulerande. Det framgår på flera ställen i rapporten där man resonerar kring Quicks/Bergwalls “sällsynta” och “extraordinära fallenhet för fabulerande och manipulerande”. Kommissionen pekar på möjligheten att Bergwall i nutid kan ha vilselett kommissionen.

Några exempel ur kommissionens rapport:

“När Bergwall nu återtagit sina morderkännanden och sina berättelser om traumatiska barndomsupplevelser så är, enligt min mening, frågan om bortträngda minnen avförd. Frågan blir i stället: Byggde hans berättande på falska minnen, framkallade i terapin och under brottsutredningarna, eller rörde det sig om rent fabulerande? Kan det bland all osanning ha dolt sig uppgifter som faktiskt varit sanna?
Vårdpersonalen, psykoterapeuterna, de poliser vi mött och åklagaren säger samstämmigt att många av de uppgifter Sture Bergwall lämnade trodde de aldrig på. I de fallen rörde det sig med all sannolikhet om rent fabulerande.” (sid 663).
[ Se även inlägget “Quicks kärnor av sanning” ]

“Sture Bergwalls väl belagda fabulerande och manipulerande förmågor gör att man måste förhålla sig kritiskt även till vad han berättat under senare år. Jag utesluter inte att hans nya berättelser kan vara tillrättalagda – han kan inte utan förbehåll betraktas som fullt ut trovärdig i de intervjuer och förhör han gett i samband med att han tog tillbaka sina erkännanden och senare. Denna reservation innefattar det Sture Bergwall uppgav om psykoterapin under resningsprocesserna och när han under Rättsmedicinalverkets utredning 2013 modifierade sin levnadsberättelse när det gällde pedofili och sadism.

Den medpatient vi intervjuat har reagerat på att Bergwalls berättelser refererats så okritiskt som sanningar i senare års skriverier – åtskilliga uppgifter stämmer inte alls med hur medpatienten uppfattat Bergwall och hans vård.

Det kan också vara klokt inta en försiktig hållning till Sture Bergwalls uppgifter i kommissionens samtal med honom. Han kan mycket väl ha avlyssnat oss som intervjuare och anpassat sitt berättande på motsvarande sätt som han gjort tidigare.”
(sid 664-665).

“Sture Bergwall har ofta framträtt i en offerroll. Den nu förhärskande publika bilden är att han varit ett offer för vården (psykoterapin och läkemedelsbehandlingen) och för rättsväsendet (polisutredningarna, åklagaren, i viss mån också domstolarna), en bild som varit väl ägnad att stödja resningsprocesserna. Enligt min bedömning är det delvis korrekt att vården och rättsväsendet bidragit till att Bergwallsaken utvecklats så illa som den gjort.
Men jag vill samtidigt påpeka att offerrollen inte är ny för Sture Bergwall. Den har varit ett genomgående tema i Sture Bergwalls liv, något som blivit uppenbart under vårt utredningsarbete.”
[…]
“Vid rättegångarna, i intervjuer och i sin bok Kvarblivelse talade Bergwall om den stora skuld han bar på, om hur ångesten och sorgen ständigt plågade honom och hur denna plåga utgjorde det ultimata straffet för hans illgärningar. I boken och under terapin talade han mer om sig själv som offer än som gärningsman. Också i det material Margit Norell bevarade uttryckte Bergwall ofta att han var ett offer.”
[…]
“Huvudtemat i artikeln var dock att han blivit sviken av dem som ifrågasatt hans berättelser, främst Leif GW Persson och Kerstin Koorti. Han hade blivit ett offer för deras misstrogenhet.” (sid 667-669).

“Även om personer med samma extraordinära fallenhet för fabulerande och manipulerande som Sture Bergwall är sällsynta, är det uppenbart att vården (och rättsväsendet) behöver skyddsmekanismer mot manipulation. Frågan är hur detta kan åstadkommas utan att vården förlorar sig i cynism och misstänkliggörande.” (sid 675).

Mediekritiken mot vården var felaktig

Den kritik inom forskarvärlden som riktas generellt mot teorin om bortträngda minnen gäller bl.a. att de metoder som används för att avtäcka eller återväcka bortträngda minnen anses (med all rätt) kunna ge upphov till s.k. falska minnen. Metoder som t.ex. hypnos och “guidad visualisering”.
Men sådana kritiserade metoder finns det alltså inga bevis för att ha använts på Säter rättspsyk, enligt kommissionen.

Ytterligare kritik som riktas generellt mot teorin om bortträngda minnen handlar om att sådana minnen antas vara traumatiska minnen (dvs minnen av mycket obehagliga eller livshotande händelser). Kritiken består i att man anser att minnen av mycket svåra händelser INTE kan bli fullständigt oåtkomliga för den utsatta personen, som om händelsen aldrig hade inträffat.
Men då avses oftast händelser där någon som OFFER råkat ut för en svår händelse (olycka, katastrof, brott). Sådana omskakande händelser anses inte kunna försvinna helt från medvetandet (om inte offret råkat ut för någon form av hjärnskada).

Huruvida en person upplever minnet av en viss händelse som traumatiskt eller inte är förstås individuellt. En mördare behöver inte nödvändigtvis uppleva minnet av mordet som ett traumatiskt minne. T.ex. om mördaren är psykopat, saknar empati, är psykiskt störd eller var drogpåverkad vid mordtillfället. Då kan en sådan person hantera minnet av mordet i stort sett som vilka andra minnen som helst. Låta det mer eller mindre falla i glömska eller medvetet förtränga det (inte “bortträngning”).
Tills mördaren eventuellt senare i livet förändras i sin personlighet, kommer till insikt, upplever empati, eller inte längre har psykisk störning, och först då upplever minnet av mordet som traumatiskt. Dvs så som det framstod för omgivningen i Quickfallet på 1990-talet.


* Bergwallkommissionens rapport, SOU 2015:52: hemsida | pdf-fil.