Författaren Sture Bergwall (Quick)

Stures författarambitioner sträcker sig långt tillbaka och tycks vara en stark drivkraft. Här visas Stures författarbakgrund och författarskap, utifrån det material som publicerats offentligt inklusive vad som framkommer i Stures egna böcker samt hans bror Sten-Oves böcker.
Uppdaterad 25 augusti 2015

  • Författarskapet viktigt för Sture.
  • Sture konditionstränade och var i god form.
  • Första boken, “Kvarblivelse”, tog minst fyra år att skriva.
  • Nästa mördarbok planerad, “Mordolog”.
  • “Kvarblivelse” ett år försenad.
  • “Kvarblivelse” floppade 1999.
  • Efter 1999 började luften gå ur Sture.
  • Kraftig ökning av kritik mot Sture, och påfrestande Johanrättegång 2001.
  • Droppen som fick bägaren att rinna över efter massiv mediekritik 2001.
  • Sture vidhöll sina mord och drog sig tillbaka 2001.
  • 2002-2008, Sture fortsatte vidhålla sina mord under de “sju tysta åren”.
  • H.Råstams drogvinkling 2008 fick Sture att ta tillbaka sina morderkännanden.
  • 2009 publicerade Sture och brodern boken “Thomas Quick är död”.
  • Stures författarskap fortsätter.
  • Källor / Diverse citat.

På 1970-talet, när Sture Bergwall var i tjugoårsåldern, författade Sture kåserier* om sin närmiljö och lyckades bli publicerad i tidningar som Dala-Demokraten och Falu-Kuriren*. Sture fick också publicerat artiklar* som handlade bland annat om minnen från sin sanatorievistelse i sjuårsåldern och intryck av konstnären Jan-Erik Ohlzon.
Inspirationen till skrivandet kan ha kommit från Stures pappa* som hade ett visst skrivarintresse, liksom Stures bror Sten-Ove* som till slut lyckades etablera sig som författare med en bok om sin bror efter att Sture 1993 erkänt att han hade mördat flera personer.

Sture har hittills (2015) publicerat två böcker:
“Kvarblivelse” (1998, under namnet Thomas Quick),
“Thomas Quick är död” (2009, tillsammans med sin bror Sten-Ove).
Numera planerar Sture författa ytterligare tre självbiografiska böcker, en trilogi, som bl.a. ska handla om den tid då han utgav sig för att vara mördare.

Författarskapet viktigt för Sture:

När Sture Bergwall 1992 bytte namn till Thomas Quick så kan tankarna på en bok redan funnits där en tid. Några månader efter namnbytet levererade Sture sina två första mordbekännelser (Johan och Thomas) inför personal på Säter rättspsyk och senare även för polisen (1993).

När Sture några år senare färdigställde sin självbiografiska bok “Kvarblivelse” som handlar om flera mord han begått, så planerade han en uppföljare kallad “Mordolog” där han ville fördjupa sig i ett av morden.
Under den tiden – 1990-talet – skrev Sture också en rad välformulerade debattinlägg och artiklar om sig själv, och gav en och annan intervju. Naturligtvis förde han även dagbok.

Quick/Bergwall i sitt rum och sin skrivarlya på Säter rättspsyk.

Författaren Bergwall/Quick i sitt rum och sin “skrivarlya” på Säter rättspsyk.

Efter 2008 började Sture skriva dagligen på Twitter och på sin egen blogg.
År 2013 – medan han fortfarande var intagen på rättspsyk – uppgav Sture att han hade färdigställt ett nytt bokmanuskript om sin tid på rättspsyk (se stycket “Stures författarskap fortsätter” nedan).
År 2014 – efter att blivit frigiven från rättspsyk – uppgav Sture att han planerar att författa tre självbiografiska böcker: (ur artikel i DT, 2014-03-20, min fetstil):

“Jag kommer att ägna mig åt skrivande och jag planerar att skriva en trilogi om mina år på Säter; om TQ-åren, om de sju tysta åren innan Hannes Råstam dök upp, och om resningsprocessen”

I debutboken “Kvarblivelse” (1998) berättar Sture (TQ) hur viktigt skrivandet och författandet är för honom. Han hade stora förväntningar på den boken, bl.a. att han “hoppas att den kommer att synas och väcka debatt, reaktioner och tyckande”.

Några citat ur “Kvarblivelse” (min fetstil):

“Jag känner ett mycket starkt behov av att skriva. Beskriva.” (sid 7)

“[…] ett antal kåserier jag skrev under tiden hösten 1978 till våren 1979. Med dessa vill jag visa den goda sida hos mig som fanns parallellt och samtidigt med min destruktiva sida, den sida som ägde kärlek och sann empati till andra människor.” (sid 16)

“Denna boks sista avdelning är skriven i prosadiktens form” (sid 16)

“Igår kväll var min reservoarpenna mina tankars medvetna som omedvetna synliggörare. Genom att låta pennan löpa rad efter rad och forma bokstäver till ord, ord till meningar och meningar till sammanhang utan att mekaniskt gå in och styra det pennan tecknade, blir bläcket till den form som tanken just är. Det skrivna blir därför viktigt, innehållet så värdefullt.” […]
“När jag i går lät pennan skriva vad tanken behövde uttrycka” (sid 51)

“Det ÄR verkligen roligt att använda ordbehandlaren och den ger mig faktiskt möjlighet att skriva med näst intill samma känsla som det är att skriva för hand.” (sid 57)

“Bildligt talat så blev min bok med åren tjockare och bokstavligt talat blev morden allteftersom mer utdragna.” (sid 63)

“När jag nu tänker på det är det lika bra att jag skriver ned det tanken tänker” (sid 65)

“Jag blundar när jag skriver det men den hemska sanningen, min enorma skuld, finns ändå så synlig.” (sid 108)

“Jag hittar inte den våg som kan väga
eller den måttstock som kan mäta
hur viktigt mitt arbete är,
vad mitt berättande kan betyda.”  (sid 125)

“Jag vill skriva en dikt
där min skuld berättas
men jag hittar inte de ord
som rätt talar dess språk.” (sid 131)

“Jag längtar till februari och marssolen då jag kan njuta av den på gården, jag ser fram emot att få skriva mer.” (sid 170)

“När jag sprang på gården kände jag att jag vill skriva till O.H.:s föräldrar och be att få träffa dem.” (sid 172)
“Jag har just skrivit några rader till OHs föräldrar, rätt eller fel?” (sid 174)
“Som jag nämnde igår har jag skrivit ett brev till O.H.:s föräldrar och idag lade det jag på postlådan.” (sid 174)

“Jag har nu många ideer om vad jag skall skriva, hur jag skall göra det o.s.v.” (sid 180)
“Jag närmar mig i alla fall hur och vad nästa “bok” skall se ut och handla om. Just nu har jag ett arbetsnamn, “Mordolog” (syftning: monolog). Vi får se vad det blir av detta.” (sid 180)

“Min bok är på väg, först dock kontraktet. När jag väl har skrivit på det skall jag börja tro på att boken kommer ut, tro på det inom mig.” (sid 186)

“Efter att häromdagen ha pratat med M.L. så är det aktuellt att skriva kontrakt på boken “Kvarblivelse”. Jag hoppas att det blir i nästa vecka. Boken är i stora delar mycket självutlämnande, något jag tycker är viktigt och som “bär” det boken vill förmedla. Med den utsatthet jag som offentlig person är skyddslös inför, vill jag visa fram det ordet Kvarblivelse innehåller. I det perspektivet är jag beredd att stå upp för det som är jag och för den sanning som beskriver hur jag blev mördare.” (sid 211)

“Om jag äger en talang att skriva så vill jag skriva. Mitt skrivande kan komma att få betydelse. Jag sade vid någon av rättegångarna att jag inte för en sekund är beredd att försvara mina brott men att jag vill vara med i försöken att förklara dem. Detta är mitt starkaste argument för att aktivt arbeta vidare, i terapin och i det polisiära arbetet.” (sid 211)

längta till dess att boken kommer ut. Jag hoppas att den kommer att synas och väcka debatt, reaktioner och tyckande. Då finns boken och indirekt jag, som har skrivit den.” (sid 226)

“Om jag får tillräckligt med ro de närmaste veckorna skall jag ta itu med att skriva något annat. Jag skulle vilja skriva en bok om ett av morden och då försöka fånga mordets komplexa skeenden, dess berättelse. Det blir ett tufft jobb och säkert också en tuff läsupplevelse om jag lyckas skriva den som jag föreställer mig att jag skall göra.” (sid 226)

“Jag märker nu, när jag skriver ned dessa rader, hur mycket jag tänker på tiden efter M:s död, på X, på alla de pojkar jag utnyttjade sexuellt utan att använda våld, på de mord jag begått sedan jag flyttade från Korsnäs till Bojsenburg.” (sid 227)

Förutom författandet är Sture även musikintresserad. I “Kvarblivelse” beskriver han sin bokhylla enligt följande (sid 10):
“Den har fyra hyllor, fem med hyllans tak. På taket står min stereoanläggning och i hyllorna finns det 280 CD-skivor, 70 på varje plan.”

Sture konditionstränade och var i god form

Även om Sture var blandmissbrukare så var han i god kondition, både före och under åren på rättspsyk. Sture höll sig i form med löpning, cykling och andra aktiviteter. Stures sysselsättningar mellan sina självvalda morderkännanden, polisförhör, vallningar och rättegångar på nittiotalet beskrivs i en norsk tidskrift (Samtiden, nr 3, 2013, min fetstil):

løper maraton, jogger ofte og lenge, får permisjon, selger intervjuer om drapene sine, skriver noveller som han prøver å få utgitt i bl.a. tidsskriftet «Vi», skriver en bok og forhandler med forlag”

Om löpningen skrev Sture i sin dagbok 1997 bland annat (ur Kvarblivelse, min fetstil):

SÖNDAG 29/6 1997: Löpning och städning av rummet. Det är bara så att jag måste skaffa mig en diktafon av något slag – när jag sprang idag flödade tankarna”

“ONSDAG 9/7 1997: Bra förmiddag med löpning på gården och ett gott humör.”

“LÖRDAG 9/8 1997: Min löpning på gården ger mig mycket. De sista dagarna har det varit mycket lätt att springa (jag springer någonstans mellan 8-14 km). Det ger en alldeles speciell känsla att springa en timme och känna att jag skulle orka springa längre.

Här är fler citat från olika källor som beskriver Stures goda kondition och konditionsträning, från nutid till 1970-talet:

“Från 1992 och framåt började länsrätten bevilja Sture Bergwall permissioner för motionslöpning i sjukhusets närhet”
(Bergwallkommissionen, 2015)

Dagbok: “Lördag den 21/6 1997
Återigen en dag av hygglig vila. Löpning tillsammans med R på gården (morgonrunda) – jag tror, är övertygad om, att dessa löpstunder är mycket viktiga för att jag skall orka med min vardag. Jag får en hygglig grundkondition som är till hjälp när jag hamnar i “kris”, en trygg fysisk bas för det ansträngande psykiska arbetet.”
(sid 175, Kvarblivelse, 1998)

1999:
“25 maj vandrar i Säterdalen med personal.”
“18 juni i Norbotrakten med personal (springer där 3 mil).”
“4 aug. försöker springa maratonlopp, men “pga. den pressade värmen avkortas sträckan med 10 km”.”
(Ur Dådermans utlåtande, 2009)

“[…] att han så gott som dagligen kunde jogga eller promenera runt sjön. Han var i god fysisk form.
“[…] Ur minibussen klev en 189 centimeter lång och ganska vältränad man.”
(Ur D.Josefssons bok, 2013)

“de hundramila cykelturer som du och jag hade gjort.”
“I augusti 1982 körde vi ett motionslopp tillsammans. Jag vurpade och skadade axeln och tvingades bryta.”
(Ur Sten-Oves bok “Thomas Quick är död”, 2009)

“Periodvis var min bror i god fysisk kondition. Den här sommaren 1981 cyklade han och jag från Norrbotten till föräldrahemmet i Mellansverige, ett hundratal mil på en vecka.
(Ur Sten-Oves bok “Min bror thomas quick”, 1995)

“Han hade ett stort intresse för cykling och deltog i cykeltävlingar i såväl Sverige som Norge.”
(Bergwallkommissionen, 2015)

“Han hade en träningsoverall i lysande röd färg på sig, så jag förstod att det var dags för ett motionspass.”
(ur kåseriet “Älgen” från 1970-talet, ur “Kvarblivelse”)

Första boken, “Kvarblivelse”, tog minst fyra år att skriva:

tq-kvarblivelse-fram

Kvarblivelse (framsidan)

När boken “Kvarblivelse” utkom vid årskiftet 1998/1999 – efter ett års försening – så hade Sture (T.Q) lyckats blir fälld i fyra rättegångar för fem mord: Charles Zelmanovits, holländska paret Stegehuis, Yenon Levi och Therese Johannessen. Sture hade dessutom erkänt ytterligare ett antal mord varav några var under utredning och några var preskriberade. Stures strävan och önskan att bli dömd för flera mord hade varit framgångsrik. Sture var äntligen tillräckligt trovärdig som mördare för att bli en riktig mördarförfattare.

Sture hade lyckats få tag i en förläggare som var villig att ge ut hans bok, och under knappt två års tid, 1997-1998, slutförde Sture författandet av den självbiografiska boken “Kvarblivelse”. (Titeln lär betyda fångad av det förflutna. Sture har “gått från kvarblivelse till tillblivelse, det vill säga, från att ha varit fångad av det förflutna finns jag mera i nuet.” (sid 167).

Själva skrivandet av boken tog dock längre tid än två år. I en del av bokens texter framgår att de skrevs 1994 under Zelmanovitsutredningen, dvs författandet av bokens centrala innehåll sträcker sig över minst fyra år. Anm: boken innehåller även ett helt kapitel med sjutton av Stures kåserier från 1970-talet, fast de texterna handlar inte om mord och dylikt. Enligt Sture inkluderade han kåserierna för att visa sin goda sida som motvikt till sin “destruktiva sida”.

I “Kvarblivelse” berättar Sture om de mord han begått. Morden beskrivs inte lika utförligt som tidigare i förhör och rättegångar. Morden på de två norska kvinnorna Trine och Gryne nämns inte alls i boken, kanske därför att de tills vidare var osäkra kort för Sture. Han visste inte ännu om polisen skulle vara intresserade av de morden, han erkände dem först 1998-1999.
Det namn på offer som nämns oftast är C.Z. (Charles Zelmanovits), C.Z. nämns ett hundratal gånger. Därefter kommer TJ och TB med hälften så många förekomster vardera (Therese Johannesen och Thomas Blomgren).
Johan Asplund – som Sture erkände långt före C.Z – nämns knappt alls i boken och mera i förbigående. Orsaken kan varit att Johanutredningen hade pågått såpass länge (sedan 1993), åtal hade fortfarande inte väckts så Sture var lite osäker på hur och var Johanfallet skulle landa.

Skrivandet tycks vara centralt för Sture (T.Q), och det gränslösa skrivandet. I boken “Kvarblivelse” visar han brevet han skickade sommaren 1997 till Olle Högboms föräldrar där han informerade dem att det var han som hade dödat deras son Olle (Ur “Kvarblivelse”, sid 174, min fetstil):

“Bästa R och K H
Detta brev är mycket svårt att skriva men jag känner att jag på något sätt vill höra av mig. Det smärtar mig djupt att Ni ännu inte fått visshet om vad som hände Er son den ödesdigra kvällen i början av september 1983. Jag har de senaste dagarna funderat mycket över om jag skall be Er komma hit till sjukhuset för att träffa mig. Jag vet inte om detta skulle vara möjligt – skulle Ni orka ett möte med mig, skulle jag orka möta dem som jag gjort så illa? Och skulle polisen tillåta det? Jag vet inte. Jag kan i alla fall skriva detta brev och det är min förhoppning att Ni orkar ta del av det. Jag vill tala om att jag, när semestrarna är över, kommer att göra allt jag förmår för att Ni skall få besked och visshet. Sanningen kommer att smärta men jag har förstått att vissheten kanske kan stå över denna smärta. När verkligheten är känd kan den aldrig göras okänd. Jag var alltså i Sundsvall en onsdagskväll i början av september 1983 och jag mötte O.H. i närheten av läroverket. Jag dödade O.H. på skolgården. /…/ Jag är bedrövad över all sorg och lidande jag har orsakat Er. Jag hoppas att dessa korta rader kan kännas som ett viktigt steg till visshet för Er.
Med all högaktning
T.Q.”

Nästa mördarbok planerad, “Mordolog”:

Medan Sture författade boken “Kvarblivelse” planerade han redan nästa bok som skulle heta “Mordolog”. Boken “Kvarblivelse” handlar om flera mord, men i “Mordolog” ville Sture tränga djupare in i ett av morden. Sture förklarar (sid 226 och sid 180, min fetstil):

“Jag skulle vilja skriva en bok om ett av morden och då försöka fånga mordets komplexa skeenden, dess berättelse. Det blir ett tufft jobb och säkert också en tuff läsupplevelse om jag lyckas skriva den som jag föreställer mig att jag skall göra.”

“Jag närmar mig i alla fall hur och vad nästa “bok” skall se ut och handla om. Just nu har jag ett arbetsnamn, “Mordolog” (syftning: monolog). Vi får se vad det blir av detta.”

Efter flera års morderkännanden och flera fällande domar hade Sture byggt upp den trovärdighet som krävdes för att blir en riktig mördarförfattare. Det verkade vara dags att skörda frukterna av sin enträgna strävan och ge ut en svit av mördarböcker. “Kvarblivelse” och “Mordolog” var de första i den sviten.

“Kvarblivelse” ett år försenad:

I media i november 1997 uppgavs att boken skulle ges ut strax efter december 1997. Men den utkom inte förrän ett år senare, vilket kan ha berott på den kritik Sture fick i media innan någon annan ens hade läst boken. Exempel: “Quick skriver diktsamling – om sina mord”, och “Quicks diktbok måste stoppas” (Aftonbladet, 22-23 nov 1997). Sture kan ha tagit intryck av kritiken, för på ett dussintal ställen i boken har han ersatt text med meddelandet “(utelämnat /Min anm)” eller dylikt.

En annan orsak till förseningen kan varit att Sture före den planerade utgivningen fick reda på att han skulle åtalas för mord på Therese Johannessen, och att han då även ville ha med den rättegången i boken.
Förseningen innebar i alla fall att Sture kunde fortsätta skriva på boken med uppgifter från Thereseutredningen och rättegången som pågick sommaren 1998, och som Sture hann dömas för innan boken till slut landade på bokhandelsdiskarna vid årskiftet 1998/1999.
Att boken kunde kompletteras med ytterligare ett mord han nyligen dömts för borde stärka hans och bokens trovärdighet ytterligare.

Kritiken bemötte Sture med att folk borde läsa boken först innan de kritiserar. Bland annat författade Sture en välformulerad artikel där han försvarade sin rätt att skriva och berätta om sina mord. Artikeln publicerades i december 1997 i Dala-Demokraten (min fetstil):

TIG! ekar många när jag publicerar mig. Ta del av ‘Kvarblivelse’ och ropa sedan.
Jag berättar. Jag gör det i rättssalar (på nyåret är det dags igen), i polisförhören och i min terapi. Detta berättande är svårt, mycket svårt. Hur svårt det nu är att berätta och att ta emot det jag berättar, så vill jag tro att mitt berättande är nödvändigt. Nödvändigt för att anhöriga till de som fallit offer för min ohyggliga destruktivitet skall få visshet. Möjlighet att hitta ett avslut på det utdragna trauma som barnets försvinnande inneburit. Och här vänder jag mig kanske främst till dessa som ropar dessa tig!, till de som känner avsky inför mina brott och inför min person. Tro inte annat än att jag förstår denna avsky – gjorde jag inte det skulle jag helt säkert heller inte förstå att nu, i dag ta mitt ansvar. Mot det ansvarslösa jag gjort mig skyldig till, står just detta ansvar. Jag berättar här, i arbetet med polisen och avdelningspersonalen, och jag fördjupar mitt berättande i det jag publicerar. Jag försvarar min rätt att berätta men framför allt strider jag för min skyldighet att göra detta till en vidare allmänhet. Jag kan inte försvara mina brott ty dessa saknar försvar, jag ser det och jag inser det.
[…]
Jag berättar för att skapa klarhet och visshet och jag gör det för att vända ryggen till min egen destruktivitet. Jag har förstått att vissheten om vad som hänt är viktigare än något annat för de anhöriga.
Mot bakgrund av detta och det jag nu sagt är det alltså min skyldighet att fortsätta att berätta, även om detta smärtar mig och de anhöriga djupt. Jag viskar förlåt och skriker ånger, jag fortsätter att berätta om gårdagen samtidigt som den skrämmer mig till döds.
Jag har i dag valt att göra det som var omöjligt igår. Det räcker inte till försoning, inte på något sätt, men det är det enda jag kan göra och jag skall försöka att orka fortsätta mitt berättande. Jag vill bara be; läs och lyssna till min berättelse innan ni ber om min tystnad.

I en kort telefonintervju med Sture i november 1997 förklarar han att syftet med boken “Kvarblivelse” är att försöka “ge en aning begriplighet åt det obegripliga”:

– Reporter: Skriver du om dina brott som du har begått också?
TQ: Ja, men med STOR respekt och STORT hänsynstagande till mina offers anhöriga.
– Reporter: De är väldigt bestörta och upprörda över denna boken, kan du förstå det?
TQ: Ja, jag kan förstå det utifrån att någon har förmedlat ett innehåll som de inte känner till. Jag kan också förstå att människor kan bli upprörda över att en sådan destruktiv varelse som jag varit, publicerar sig. Visst, oh ja det förstår jag mycket väl.

Thomas Quick försäkrar att avsikten med utgivningen inte är egen ekonomisk vinning eller publicitet. Han säger sig istället vilja förklara för omvärlden varför han gjort det han gjort.

TQ: Om mina texter kan ge svar på den frågan vet jag inte. Men jag försöker ge en ANING begriplighet till det obegripliga.
– Reporter: Kan du förstå om dom tycker det är magstarkt att ge ut boken överhuvudtaget?
TQ: Ja, jag kan förstå det, utifrån att man säkert har en FÖRESTÄLLNING om vad boken kommer att innehålla.
>>> Lyssna på eller ladda ned intervju (MP3).

“Kvarblivelse” floppade 1999:

tq-kvarblivelse-bak

Kvarblivelse (baksidan)

Boken “Kvarblivelse” blev som sagt nästan ett år försenad och utkom vid årsskiftet 1998/1999. Sture hade lagt ned mycket arbete. Han hade skrivit om sina mord i minst fyra år, och han hoppades att boken “kommer att synas och väcka debatt, reaktioner och tyckande”.

Men förhoppningarna grusades, det gick inte som Sture förväntat, istället blev Sture ytterligare kritiserad och misstrodd i media och beskylld för att vara mytoman.

Som svar på den kritiken författade Sture återigen artikeltexter där han gick till motangrepp och försvarade sin trovärdighet som mördare.

Han kontaktade även en annan författare för att försöka få henne att skriva om Stures mord, men hon sa nej: ”Kerstin Ekman vägrar skriva mördarbiografi”.

Mediekritiken och det svala intresset för hans bok bemötte Sture genom att i maj 1999 publicera en starkt ironiskt text där han inledningsvis talade om sig själv som mytoman och hur tunga argument kritikerna (inte) hade.
Här är några utdrag ur den långa texten där Sture bl.a. ironiserar över Dan Larssons ogenomtänkta påstående om telefonkatalog, men där Sture också visar sin bitterhet över att hans egen bok inte blev den framgång han hoppats på, (FB, 1999-05-25, min fetstil):

“[…] Jag skulle kunna säga: “Jag är en mytoman som sökt uppmärksamhet.” Jag trodde ett bra tag att jag gjorde det rätta och att detta skulle stödjas och uppmuntras, att åtminstone några skulle förstå det personliga mod som krävs för att ta till sig ohyggliga gärningar, att berätta om dem för polisen och samtidigt överleva.
Naturligtvis var det inte så.
Jag har, hemska tanke, medvetet lurat ett stort antal poliser, nämndemän, domare, ett par advokater, en överåklagare, psykologer, läkare i rättspsykiatri, vårdpersonal etcetera. För detta är jag uppriktigt ledsen.
Naturligtvis är det så, som den eminente empirikern, tillika journalisten Dan Larsson, skriver i sin väl genomarbetade bok “Mytomanen Thomas Quick”, att jag, i fallet som rörde en ung död pojke i Piteå, utifrån en telefonkatalog hittade till platsen för den döde pojkens kropp.
[…]
Refererande till ovanstående så är jag glad över att medierna i stort inte uppmärksammade den bok jag skrivit, den jag betitlat Kvarblivelse. Så fångad av mina egna lögner trodde jag att boken skulle röna uppmärksamhet för sin, som jag då trodde, uppriktighet och att den därmed skulle kunna ge kunskap om hur en djupt destruktiv natur blir till.
[…]
Tack och lov för att andra journalister och samhällsdebattörer haft modet att förtiga boken – de har förstått att jag genom den dels har velat profitera på mina påstådda brott och dels att jag genom dess publicering önskat uppnå ytterligare uppmärksamhet.
När min bror, Sten-Ove Bergwall, kom ut med sin bok “Min bror Thomas Quick”, skrevs och talades det en del om den.
[…]
Tack till alla de som förstått sakernas rätta förhållanden och som på så sätt fått mig att inse orimligheten i det jag har berättat för poliser och senare i domstolar.
[…]
Nej, jag skulle inte bli friare om jag påstod ovanstående, om jag gick in i ett förnekande, om jag gick tillbaka till det förnekande som gömde det som hotade mitt liv som liten och som sedan kom att bli dödsbringande för dem som jag mötte som vuxen.
I dag är frihet för mig synonymt med ärlighet. Kan och orkar jag vara ärlig så “strömmar” friheten till mig.
Min framtid är fortfarande mörka skuggor från gårdagen men genom att vara öppen för att finna begriplighet till mina ogärningar kan jag ge mina offers anhöriga besked, ett ansikte att avsky och hata. Mina brott är skuggor från ett förflutet, från en tid av verklig ofrihet, variga ekon från en hjälplöst trasig uppväxt. […]”

Sture framstår som oerhört bitter över att bli misstrodd och kallad mytoman. Efter all den möda han lagt ned på att bli dömd för flera mord, och all den tid han lagt på att skriva om sina mord i en egen bok – hans första bok – så riskerade allt att raseras.

Efter 1999 började luften gå ur Sture:

Efter misslyckandet 1999 med “Kvarblivelse” och kritiken i media som undergrävde Stures och bokens trovärdighet, så började luften gå ur Sture. Fram till 1999 hade han erkänt ett trettiotal mord (en del av dem hade polisen dock inte lyckats klarlägga vilka personer det gällde), och blivit dömd i fyra rättegångar. Det hade varit slitsamma år för honom.

Den planerade boken “Mordolog” lades på is, eller så kan Sture i tysthet ha fortsatt att skriva på boken medan han hoppades att kritikerna så småningom skulle tystna.
Sture försökte bygga upp sin skadade trovärdighet som mördarförfattare genom att sträva efter att bli dömd för ytterligare några av de cirka trettiotal mord som han hade erkänt fram till 1999. År 2000 dömdes han för mord på Tri och Gryne, men de erkännandena hade kommit tidigare (1998 och 1999). År 2001 dömdes han för mord på Johan men det var också ett gammalt erkännande från 1993.

Kraftig ökning av kritik mot Sture, och påfrestande Johanrättegång 2001:

År 2001 med Johanrättegången tycks varit en mardröm för Sture, han dömdes visserligen för mord men hans trovärdighet blev kraftigt ifrågasatt både i rättegångssalen och i media. Redan tidigt våren 2001 skedde en kraftig ökning av mediekritiken och ifrågasättandet av Stures trovärdighet (se lista nedan).

Men inte nog med det. En månad före Johanrättegången, i april 2001, beslutade Säter rättspsyk att inleda nedtrappning av medicineringen och skärpning av drogkontrollerna, vilket även stoppade insmuggling av narkotika. Detta tycks Sture ha upplevt som ytterligare ett misstroende mot honom. Utöver de kritiker som i media ifrågasatte Stures trovärdighet och kallade honom mytoman, så började nu även personalen på Säter rättspsyk att angripa honom genom inskränkningar och kränkningar i Stures liv. Detta tycks Sture ha uppfattat som ett stort svek mot honom.

Sture blev nu angripen både utifrån och inifrån Säter rättspsyk.

I Johanrättegången blev Sture hårt ansatt och ifrågasatt, även av Kerstin Koorti som var målsägarbiträde åt Johans föräldrar men kom att fungera som ännu en försvarsadvokat åt Quick.
Till sin lättnad dömdes Sture för mord, trots motståndet från advokaterna.
Men Johans föräldrar överklagade domen, de ansåg att Sture var en lögnare.
Och i media anklagades Sture för att vara mytoman. Det hela kulminerade i november 2001 då Sture ifrågasattes av Leif GW Persson och Kerstin Koorti som hotade att riva upp domen. Och Sture pekades återigen ut som mytoman. Detta fick bägaren att rinna över för Sture.

Droppen som fick bägaren att rinna över efter massiv mediekritik 2001:

Mediekritiken och ifrågasättandet av Stures trovärdighet ökade mycket kraftigt under 2001. Det året stormade det rejält kring Stures trovärdighet. Kritiken eskalerade i samband med Johanrättegången. Här är några exempel på tidningsrubriker under 2001:

  • Quick riskerar mordåtal i mars, Östersunds-Posten, 2001-02-21
  • Johans pappa: Quick kan ha läst in sig på faktauppgifterna, Aftonbladet, 2001-03-30
  • Johans pappa tror inte på Quicks skuld, Expressen, 2001-03-30
  • Quick-intervju fälld av Granskningsnämnden, Tidningarnas Telegrambyrå, 2001-04-18
  • Quicks uppgifter betvivlas av föräldrar, Dagens Nyheter, 2001-05-11
  • Konflikt hotar ställa in rättegång mot Quick, Svenska Dagbladet, 2001-05-12
  • Thomas Quick berättar om Johan-mordet, Tidningarnas Telegrambyrå, 2001-05-13
  • Thomas Quick: Mina gärningar skrämmer mig, Tidningarnas Telegrambyrå, 2001-05-14
  • Quick skrämd över sina dåd, Östersunds-Posten, 2001-05-15
  • Johan Asplund var fel pojke., Svenska Dagbladet, 2001-05-15
  • JOHAN-MORDET Nu ifrågasätts hans skuld, Aftonbladet, 2001-05-15
  • JOHAN-MORDET Läkare: Jag kan ha styrt Quick, Aftonbladet, 2001-05-16
  • Quick guidade sin läkare, Östersunds-Posten, 2001-05-16
  • De misstror Quick-domen, Falu Kuriren, 2001-06-22
  • – Domen är en skandal, Aftonbladet, 2001-06-22
  • Johan Asplunds föräldrar överklagar Quickdom, Tidningarnas Telegrambyrå, 2001-07-12
  • Tror inte på Quicks skuld, Södra Dalarnes Tidning, 2001-07-14
  • Nu överklagas domen mot Quick, Falu Kuriren, 2001-07-14
  • Utmålar Quick som lögnare, Falu Kuriren, 2001-10-25
  • Advokat ser brister i bevis mot Quick, Södra Dalarnes Tidning, 2001-10-25
  • “Thomas Quick är en mytoman”, Aftonbladet, 2001-11-12 (Leif GW Persson och Kerstin Koorti hotar riva upp domen och anklagar återigen Sture för att vara mytoman).
  • DN Debatt: Thomas Quick efter mytoman-beskyllningar: “Jag slutar delta i polisutredningar”, Dagens Nyheter, 2001-11-15
  • “Quick tar “time-out””. “Quick är så arg och kränkt över att hans bekännelser ifrågasätts att han inte längre tänker prata med polisen.”, Falu-Kuriren, 2001-11-16.
  • – Jag hoppas han håller käften, Södra Dalarnes Tidning, 2001-11-16
  • “Quick har aldrig dödat”, Borlänge Tidning, 2001-11-16
  • Professorn tror inte att Quick dödat, Falu Kuriren, 2001-11-16
  • Thomas Quicks erkännanden är bara en bluff, Östersunds-Posten, 2001-12-06

Artikeln i Aftonbladet 2001-11-12 med hot att riva upp domen fick bägaren att rinna över. Några dagar senare bemötte Sture kritiken i DN (2001-11-15) där han vidhöll sina erkännanden och mord men meddelade att han skulle ta “time-out” i arbetet med andra polisutredningar gällande ytterligare erkännanden han tidigare gjort.
Kritikerstormen fortsatte dock även efter hans time-out. Se senare inlägg: Sanningen om Quicks time-out och dess orsak (the shitstorm).

Året dessförinnan – år 2000 – var kritiken i media obefintlig i jämförelse med 2001. Men även efter den fällande domen i Trine/Gry-fallet 2000 så förekom en del kritik. Sture bemötte då den kritiken med bland annat en artikel i Sundsvall Tidning i november 2000 där han återanvände en av sina gamla försvarstexter från maj 1999 (efter att hans bok hade floppat). I dessa artiklar ironiserar Sture bittert över skeptikerna och han kallar sig själv för mytoman.
Sture kämpade för att återupprätta sin skadade trovärdighet, hans karriär som mördarförfattare stod på spel.

Här är några korta citat ur Stures ironiska artikel i Sundsvall Tidning fredag den 24 november 2000 (mina fetstilar):

Quick försvarar sig (rubrik på förstasidan)
I en debattartikel i dagens ST vänder sig Thomas Quick, dömd för ett flertal mord, mot dem som utmålar honom som en mytoman som söker uppmärksamhet med sina erkännanden.
[…]
Mina erkännanden borde mötas med respekt (rubrik på sidan 2)
Jag har ibland inbillat mig att mina erkännanden, hur svårt och livshotande processen att lyfta fram dem är tett sig, skulle möta respekt i betydelsen av att jag givit svårt plågade anhöriga visshet. Nu vet jag bättre, skriver Thomas Qick, som dömts för en rad olika mord. Qicks inlägg är föranlett av den artikel som fanns införd i ST den 8 november där han beskrivits som mytoman.
[…]
Jag är en mytoman som sökt uppmärksamhet. Jag trodde ett bra tag att jag gjorde det rätta och att detta skulle stödjas och uppmuntras, att åtminstone några skulle förstå det personliga mod som krävs för att ta till sig ohyggliga gärningar, berätta om dem för polisen och samtidigt överleva. Naturligtvis var det inte så.

Jag har, hemska tanke, medvetet lurat ett stort antal poliser, ett par advokater, en överåklagare, psykologer, läkare, professorer i rättspsykiatri, vårdpersonal etc. För detta är jag uppriktigt ledsen.
Naturligtvis är det så, som den eminente empirikern, tillika journalisten Dan Larsson, skriver i sin väl genomarbetade bok “Mytomanen Thomas Quick” att jag, i fallet som rörde en ung död pojke i Piteå, utifrån en telefonkatalog hittade till platsen för den döde pojkens kropp.
[…]
Refererande till ovanstående så är jag glad över att media i stort inte uppmärksammat den bok jag skrivet, den jag betitlat “Kvarblivelse”. Så fångad av mina lögner trodde jag att boken skulle röna uppmärksamhet för sin, som jag då trodde, uppriktighet och att den därmed skulle kunna ge kunskap om hur en sådan djupt destruktiv natur blir till.
[…]
Att Sundsvalls Tidning nyligen publicerade en artikel där jag och mitt mytomaniska väsen avkläddes intill det patetiska, förlåt jag menar intill den sanning jag har haft så svårt att hålla mig till, var en prestation väl värdig den objektivitet journalisten och redaktionsledningen besjälas av.

Thomas Quick

Sture (Thomas) återanvände bland annat ovanstående stycke om sin bok Kvarblivelse ordagrant, en text som han hade använt 1,5 år tidigare efter att hans bok fått dåligt mottagande 1999.

Sture vidhöll sina mord och drog sig tillbaka 2001:

År 2001 var alltså mycket påfrestande för Sture. Kritiken fanns där hela året och ökade lavinartat under sommaren i samband med Johanrättegången. I november 2001 – cirka fem månader efter Johandomen – fick Sture alltså nog efter en mycket kritisk artikel i Aftonbladet där han återigen utpekades som mytoman och man dessutom hotade riva upp domen. Den artikeln hade föregåtts av ett stort antal kritiska artiklar det året. Några dagar senare publicerade Sture en välformulerad artikel där han försvarade sig själv som mördare. Sture vidhöll sina morderkännanden, kritiserade kritikerna och meddelade att han tänkte dra sig tillbaka från polisarbetet med att reda ut erkännanden som han ännu inte hade åtalats för.

Ur Stures (T.Quicks) artikel i Dagens Nyheter den 15 november 2001 (min fetstil):

[…] Aftonbladet ropar högt över två sidor den 12 november: “Thomas Quick är en mytoman”. Artikeln under den för mig tunga rubriken handlar om vad Leif G W Persson och hans goda vän advokaten Kerstin Koorti vill få människor och domstolar att tro: Thomas Quick ljuger.
Syftet: Att själva få synas, att få massmedial uppmärksamhet och den vägen påverka domstolar.

Det regionala nyhetsprogrammet hos SVT, Gävle-Dala-nytt, basunerar samma dag ut som första “nyhet” att “ännu ett tungt namn har sällat sig till tvivlarnas skara”. Så upprepar man okritiskt de osanningar som Kerstin Koorti anfört som skäl för hovrätten att pröva Sundsvalls tingsrätts fällande dom mot mig angående mordet på Johan Asplund.
[…]
Leif G W Persson upprepar, ekar, Kerstin Koortis osanningar.
[…]
Jag tar time-out. Jag har vägrat att försvara mig skyldig, men jag har slagits för det riktiga i att berätta om de brott jag begått.

Jag tar time-out för min egen skull, för att om möjligt behålla min vilja att leva. Jag är faktiskt människa och som sådan har jag naturligtvis ett behov av bekräftelse på det moraliskt riktiga och det rättsligt viktiga mitt berättande är. Att år efter år mötas av helt ogrundade påståenden från en trojka av falska sanningssägare att jag är mytoman, och att denna lilla grupp får ett sådant okritiskt bemötande massmedialt, är och blir för jobbigt.

Jag avstår från vidare medverkan i polisarbetet också för offrens anhörigas skull, de som i likhet med domstolarna accepterar bevismaterialet. Jag vill inte att de på nytt, om och om igen, skall känna sig osäkra på vad som hänt.

Jag offentliggör nu mitt beslut för att andra anhöriga, de som vet att polisutredningar i deras fall pågår gentemot mig, inte skall hoppas på en snar lösning. Det vore ohederligt av mig att låta dem hoppas förgäves.

Visst, polisutredningar och rättsprocesser som handlar om de brott jag dömts för skall diskuteras. Men den diskussionen måste då vara seriös. Hur många i den trojka som nu kallar mig mytoman har bevistat de rättegångar som lett till fällande domar? Hur många av de journalister som vidarebefordrar denna trojkas påståenden har granskat vad de grundar sina påståenden på?

Jag känner mig sviken, men det största sveket drabbar alla namnlösa tragedier som mina erkännanden handlar om.

Anledningen till att Sture drog sig tillbaka är lätt att förstå. Om domen/domarna skulle komma att rivas upp riskerade det att bli dråpslaget mot Sture och hans böckers trovärdighet. Stures framtid som mördarförfattare var starkt hotad. Vad skulle han göra för att stoppa kritikerna? Dra sig tillbaka tillfälligt? Hoppas att kritikerna skulle tystna så småningom? Fortsätta författa nästa mördarbok i tysthet, i sin skrivarlya på rättspsyk? Även om det skulle ta några år tills kritikerna tystnat helt, efter några tysta år, så skulle Sture sedan kunna träda fram, publicera “Mordolog” och slå världen med häpnad med psykologiska insikter från en mördare som ångrade sina brott. En mördare som själv var ett offer, för en hemsk barndom.
Så kan Stures tankar ha gått när han i november 2001 drog sig tillbaka, vidhöll sina mord och tillkännagav att han skulle ta “time-out”.

2002-2008, Sture fortsatte vidhålla sina mord under de “sju tysta åren”

Efter växande kritik i media under 2001 bestämde sig Sture alltså för att ligga lågt på obestämd tid.

Sture kallar de följande åren 2002-2008 aningen missvisande för “de sju tysta åren”. Då var det visserligen ganska tyst i media om Sture. Och han var ganska tyst gentemot polisen efter att han avbrutit samarbetet med dem. På rättspsyk avbröt han samtalsterapin, så en viss tystnad kan man säga inträdde även där.

Men för övrigt var Sture inte tyst, han hade t.ex. en del kontakter med journalister och med flera författare* som besökte och intervjuade honom. (Sture kontaktade själv författarna). Sture hade en stödperson* som han fick besöka i dennes privata hem. Sture kontaktade* polisen för att få tyst på kritikerna som ifrågasatte att han hade mördat. Sture fick permissioner och reste på utflykter* och på fjällsemester* med personal.

tq-semester

Glad Sture på fjällsemester 2005, under de “tysta åren”.

Hösten 2006 begärde Sture återigen regelbundna samtal* på rättspsyk, efter ett samtalsuppehåll på fyra år. Anm: Stures förnyade samtalskontakt sammanföll* tidsmässigt med advokat Pelle Svenssons rättsutredning som ifrågasatte Stures trovärdighet som mördare och syftade till att riva upp Stures morddomar.

Efter all kritik mot den morddömde TQ (Thomas Quick) så bytte Sture 2002 tillbaka till sitt ursprungliga namn. Enligt dåvarande Sture så hade han blivit “fri” genom att erkänna sina mord. SB (Sture Bergwall) hade tidigare varit i “kvarblivelse” (fångad av det förflutna och morden). Under namnet TQ hade SB kunnat hålla viss distans till sig själv och förmått sig berätta om sina mord. SB hade på så sätt gått från “kvarblivelse” till “tillblivelse” (“leva i nuet”), och kunde därmed återta sitt gamla namn.

I november 2006 lämnade advokat Pelle Svensson sin rättsutredning till justitiekanslern. Troligen hade PS innan dess varit i kontakt med Sture, som uppenbarligen vägrat backa från sina morderkännanden. Sture vidhöll sina mord trots Pelle Svenssons enträgna arbete. Sture var t.o.m. beredd att dö för sina mord, han tog inte tillbaka sina morderkännanden när han året dessförinnan (2005) blev slagen blodig av en intagen som enligt Sture skrikit “Du är pedofil och barnamördare!” och sedan attackerat Sture. Inte ens när Sture fruktade för sitt liv så tog han tillbaka sina mord, citat ur media: “Fruktade för sitt liv: -Jag tänkte att det är så här jag ska sluta mina dagar”.

Vi vet att under dessa sju drogfria år fortsatte Sture att vidhålla sina mord och framställa sig som mördare, det är ett faktum. Anledningen kan varit att Sture i tysthet författade sin planerade efterföljare “Mordolog” där han ville fokusera på enbart ett av morden. Stures förhoppning kan varit att hans mördarbok “Kvarblivelse” skulle få upprättelse och upptäckas av fler läsare, att Sture så småningom skulle få ett genombrott som författare med egna mord i bagaget. Med sin första bok “Kvarblivelse” kan Sture fått blodad tand som författare, han ville inte släppa den unika karriären som mördarförfattare. Och han verkade beredd att dö för att fortsätta framstå som mördare…

Men någon gång efter att Pelle Svensson i november 2006 hade väckt kritikerna till liv igen med sin rättsutredning, så kan Stures förhoppning om fortsatt mördarförfattande ha börjat svikta. Sture kan ha börjat tvivla på en framtid som mördarförfattare med skrivarlya på Säter rättspsyk. Han insåg att kritikerna som ifrågasatte Sture som mördare aldrig skulle försvinna. Sture kan ha insett att han aldrig skulle göra karriär som mördarförfattare, och att hans mördarbok “Kvarblivelse” och planerade efterföljare var hjälplöst förlorade.

H.Råstams drogvinkling 2008 fick Sture att ta tillbaka sina morderkännanden

tq-rastam_100x154

Råstams idé fick Sture att tänka på saken.

I juni 2008, när Sture för första gången fick besök av journalisten Hannes Råstam, frågade Råstam om Sture vidhöll sina erkännanden. Och det gjorde han, Sture var enligt egen uppgift en mördare.
I augusti, vid Råstams andra besök, fortsatte Sture hålla fast vid sina mord.

Det var först vid Råstams tredje besök, i september 2008, som det började hända saker. Råstam hade efter de två föregående besöken troligen insett att Sture aldrig skulle ta tillbaka sina erkännanden så länge han fick bära hela skulden själv. Sture var inte intresserad av att framstå som en stor bedragare som lurat en mängd personer inom rättsväsendet, vården, media och hela sveriges befolkning.

Därför hade Råstam kläckt en idé… En stund in i det tredje mötet med Sture refererade Råstam till ett gammalt videoklipp där Sture uppförde sig till synes förvirrat och ångestfyllt vid en vallning. Råstam presenterade sin idé att det var mediciner som orsakat Stures märkliga agerande.

Sture svarade inte, han tystnade. Efter en stund avbröt han besöket med Råstam. Sture sa att han behövde smälta det hela och tänka på saken. (Råstam beskriver detta detaljerat i sin bok).

Efter en natts betänketid nappade Sture på Råstams upplägg. Nästa dag var Sture som förbytt, han tog tillbaka sina erkännanden och höll med Råstam om medicineringen.
Råstams skildring i sin bok av mötet med Sture ger intrycket att Sture aldrig tidigare haft en tanke på att skuldbelägga medicineringen. Sture tycks heller aldrig tidigare framfört drogvinklingen till advokat Pelle Svensson eller polisprofessor Leif GW Persson, advokat Kerstin Koorti eller någon annan av de resursstarka personer som genom åren varit tillgängliga för Sture om han hade velat ta tillbaka sina morderkännanden.

Sture kan alltså ha gett upp hoppet som mördarförfattare med skrivarlya på rättspsyk. Och då kom Råstam och visade hur Sture, utan att framstå som en stor bedragare, kunde gå in i en ny offerroll, denna gång som offer för vård och rättsväsende. Och lämna den gamla rollen som offer för sin pappas sexuella övergrepp på barnet Sture.

Sture visste att de sex fällande domarna byggde på indicier och hans erkännanden (samt i några fall hundmarkeringar). Han visste att indiciedomar är lättare att ifrågasätta och riva upp. Sina erkännanden skulle han ta tillbaka. Även om resningarna misslyckades så kunde han vidhålla sin oskuld och fortsätta vara offer men i ny skepnad. Sture såg sin chans att lämna det misslyckade mördarförfattarskapet bakom sig och inleda ett nytt författarskap. Sture skulle kunna skriva böcker om sin oskuld istället för sin skuld som mördare, och om sin nya offerroll. Råstams drogvinkling visade vägen till en ny författarkarriär för Sture.

2009 publicerade Sture och brodern boken “Thomas Quick är död”

tq-thomas-quick-ar-dod_150x243År 2009, bara ett år efter Råstams drogvinkling och Stures tillbakadragande av sina erkännanden, utkom Sture och hans bror Sten-Ove med boken “Thomas Quick är död”.

Bröderna framställer Sture som ett offer och ger bl.a. intrycket att vården medicinerade Sture så att han skulle erkänna mord och systematiskt efterforska detaljer/bevis om morden  – därför att rättsväsendet inte kunde lösa morden på annat sätt:
“Vi anade inte att det var möjligt att droga en människa för att förmå henne att ta på sig ohyggliga övergrepp som man inom rättsväsendet inte förmådde lösa på annat sätt. Till den långa raden av offer lade man ytterligare ett.”

Bröderna blundar för att Stures intellektuella prestationer de åren – inklusive det systematiska efterforskandet av uppgifter kring morden – motsäger att han skulle varit neddrogad. Tvärtom mot vad bröderna vill ge sken av så framstod Sture som skärpt under den perioden. Det framgår av de texter Sture producerade i boken Kvarblivelse, i diverse artiklar, och av de intervjuer och uttalanden han gjorde, samt att han kunde leverera en mängd detaljer om morden.

Stures författarskap fortsätter

År 2014, efter att resningarna var genomförda och Sture frigivits från rättspsyk, så uppgav han i media att han planerar författa tre självbiografiska böcker (se inledande stycket “Författarskapet viktigt”). Den första boken i den trilogin beräknas utkomma 2016.

Men redan 2013 – då han fortfarande var intagen på rättspsyk* – hade Sture ett färdigt bokmanuskript. Från en artikel 2013-08-13, DD (min fetstil):

“Har du tänkt på något mer yrke eller något annat du vill prova att utöva?
– Jag kommer att skriva, det är det jag kommer att ägna mig åt.
Främst vill han skriva om tiden på Säter. Han menar att det finns “kolossalt mycket” att berätta.
– Det är främst just om mitt liv och min tid här och om Säter som sagt. Det finns många aspekter på det här egentligen som man måste ta till sig på något sätt – det här märkliga livsödet. Det finns mycket att berätta. Jag skulle vilja berätta om mina sju tysta år till exempel. Hur överlever man en sån tillvaro och en sån tid?
Han avslöjar att en del av skrivandet faktiskt redan är klart.
I helgen färdigställde jag ett manus till exempel. Men det finns oändligt mycket mer att berätta.”

Detta var 2013. Kanske var det manuset inte tillräckligt bra för publicering. Men Stures självbiografiska författarskap fortsätter oförtrutet.

I Stures “skrivarlya” på rättspsyk hos Säter sjukhus har alltså författats flera böcker, bokmanus och artiklar med helt olika inriktning:

  • Där han framställer sig som mördare och offer för sina föräldrars sexuella övergrepp i barndomen.
  • Där han framställer sig som icke-mördare och offer för diverse läkare, psykologer, terapeuter, poliser, åklagare, advokater, forskare, domare, nämndemän och journalister.

—————————————————————-

* Källor / Diverse citat ********

Om skoltidning på högstadiet:

  • “Under skolåren på högstadiet var Bergwall aktiv inom elevföreningen och startade en skoltidning.” (RMV, 2013)

Källor / Citat
Om att Sture författade artiklar 1975:

  • “[…] februari den vintern, 1975 […] Under hösten skrev min bror några artiklar i Dala-Demokraten. I en av dem berättar han minnen från sin sanatorievistelse i sjuårsåldern. […] Till sanatorievistelsen anknyter han några veckor senare, men med inslag av något annat än nostalgi och idyll, när han berättar om hur han blev tvungen att avbryta sitt första skolår på grund av att han drabbats av tbc. […] Den tredje av artiklarna avslutar min bror med den dikt som han sänt mig i brev, “Framfödd med karateslag…” Artikeln redogör för den upplevelse han haft inför Jan-Erik Ohlzons målning “Masken”.”
    (sid 113, “Min bror Thomas Quick” av Sten-Ove Bergwall)

Källor / Citat
Om att Sture författade kåserier på 1970-talet:

  • “ett antal kåserier jag skrev under tiden hösten 1978 till våren 1979.” (Kvarblivelse).
  • “Försöksut­skrivningen avbröts dock 1974 efter att Bergwall knivskurit en man. Han togs åter in på Säters sjukhus varifrån han därefter blev utskriven 1977, då han flyttade hem till sin mor. Bergwall hade vid denna tid inget arbete utan till­bringade dagarna med att ströva i skog och mark och skriva kåserier.” (RMV 2013)
  • “Sture drygade ut sitt sjukbidrag med att publicera poetiska kåserier i Dala-Demokraten och Falu-Kuriren.” (D.Josefsson, 2013)

Källor / Citat
Om Stures pappa som skribent:

  • “Som sjukpensionär var pappa tidvis flitig som tidningsskribent. Han började till och med titulera sig skriftställare. Hans kåserier och artiklar handlade ofta om barndomsbygden och om människor han mött. Min farfar skrev liknande saker på sin tid. Nu skriver jag om dem.”
    (sid 39, “Min bror Thomas Quick” av Sten-Ove Bergwall)

Källor / Citat
Exempel på Stures författande från 1970-talet, inledningen till kåseriet “Getingen”:

  • “- Se upp, en geting!
    Irriterade motade vi bort en ovälkommen gäst. Inte skulle denna gulrandiga insekt få störa vår kaffepaus. Ett regn hade just fuktat vår gräsmatta. Min syster, hennes barn och jag njöt en doftmättad luft tillsammans med mormors goda kokkaffe. Trädgårdsmöblerna hade ännu inte riktigt torkat, det droppade fortfarande regnvatten från den stora eken och de nybildade vattenpölarna på gårdsplanen frestade barnen till våta lekar. Det gjorde nu inget, bara vi slapp slåss med luftrummets marodörer, dessa ilsket surrande getingar.
    – Vad är det här för bär?, frågade ett av barnen. Han räckte fram ett sälglöv på vars avigsida två små runda klot lyste vackert röda. Det tog en liten stund innan jag kunde svara honom.
    – Det är inga bär. Det är galler, ett slags boställe för gallstekelns larver.
    […]”

Källor / Citat
Om de påstått “tysta åren”: Sture kontaktade flera författare och ville att de skulle skriva om hans mördande (min fetstil):

  • “Detta hindrade inte att han tog kontakt med författare och bad dem skriva om hans fall. På Bergwalls initiativ ägnade t.ex. Kristina Hjertén von Gedda ett avsnitt i boken “Bortom allt rimligt tvivel – Fyra svenska rättsfall”, åt Bergwall.”
    (Bergwallkommissionens rapport 2015)

Källor / Citat
Författare Kristina Hjertén von Gedda intervjuade Sture hösten 2003 (enl. sid 271 i “Bortom allt rimligt tvivel”, 2005), på Stures initiativ. Några citat från intervjuerna där han berättar om några av sina mord (min fetstil):

  • “Det första mordet var i Växjö, där jag tog mitt namn (Thomas). Honom la jag i en vedbod, placerade honom på ett väldigt speciellt sätt.”  (Gedda, sid 67)
    .
  • Nu tar jag mitt ansvar, mina offers anhöriga får svar på sina frågor, gärningsmannen, alltså jag, har gått in för att lindra deras skuld – jag blir nästan tårögd – rättegången blir till ett slags reningsbad för dem att tvätta bort den egna skulden. Barnet är dött och jag rår för det. Dom var inte där och kunde rädda barnet, den skulden tar jag ifrån dom och lägger på mig själv.”  (Gedda, sid 44)
    .
  • “Du har anklagat din bror Sten-Ove för att ha deltagit i mordet på John Asplund?
    ‘Gärningen står jag för.’
    Så han var inte med då?
    ‘Jo, men inte på ett medvetet plan.'”
    (Gedda, sid 76)

År 1999 – kort tid efter att Stures bok “Kvarblivelse” hade floppat – kontaktade Sture författaren Kerstin Ekman, han ville att hon skulle skriva Stures biografi. Troligen för att försöka få draghjälp av Ekman och försöka rädda “Kvarblivelse”.
Sture hade även kontakt med författaren Janne Mattsson som skrev en hel bok om Sture, och med författaren Kristina Hjertén von Gedda som skrev ett kapitel i sin bok.
Se inlägg: ”Kerstin Ekman vägrar skriva mördarbiografi”.

Källor / Citat
Mer om de “tysta åren”, som inte var så tysta:

  • Intervju 2002 om Stures time-out 2001:
    “- Jag upptäckte hur trött jag egentligen var. Hur skönt det var att slippa kraven från både mig själv och andra. Det var ett svårt beslut att bestämma sig för att sluta samarbeta men jag tror att jag behöver det. Nu går jag in i en kravlös fas. Just nu orkar jag inte ta itu med vare sig mina barndomsminnen eller det ohyggliga jag har gjort, säger Quick.”
    (2002-02-20, DD)
    .
  • I september 2003 skrev Sture till polisen och ville att de stoppade dem som ifrågasätte att Sture har mördat. Polis S.Penttinen:
    “Jag fick ett personligt brev från Bergwall den 3 september 2003. I det brevet begär han att vi som skött utredningarna ska gå till kraftigt motangrepp mot de som misstror honom. Trots ganska långvarig drogfrihet fanns det inget som vid den tiden gav tecken på att han ångrade sina erkännanden.”
    (SVD den 5 aug 2012).
    .
  • Intervju i december 2003:
    “Men i relation till det hemska jag gjort lever jag ett gott liv här. Jag är nöjd bara jag inte riskerar återfalla”
    […]
    “Han tror inte att den avslutade terapin betytt återgång i sjukdomen som gjort honom till mördare.
    – Jag tror inte det. Jag hoppas i alla fall det. Jag kommer aldrig ifrån vad jag gjort. Det är en ständig plåga. Ändå mår jag rätt bra idag, säger han.”
    […]
    “Det finns ett behov av att berätta. Jag vet genom de norska flickornas anhöriga hur viktigt det är att få besked. Att undanhålla besked för andra är därför tufft. Samtidigt är det ett långt steg att ta att börja berätta igen. Det är förknippat med ofantliga våndor, säger Sture Bergwall.”
    (2003-12-19, DD)
    .
  • 2006 begärde Sture regelbunden samtalskontakt:
    “I augusti 2002 hade Birgitta Ståhle ett avslutningssamtal med Sture Bergwall. De båda hade därefter vissa fortsatta kontakter, till exempel inför behandlingskonferenser.
    Hösten 2006 återupptogs på initiativ av Sture Bergwall regelbundna samtal en gång per månad mellan Birgitta Ståhle och Sture Bergwall. Samtalen förefaller ha varit av stödjande karaktär. Av journalhandlingar framgår det inget som tyder på någon psykoterapeutisk dimension. Man talade bland annat om de ifrågasättanden av Sture Bergwalls trovärdighet som hade presenterats i media samt om hans reaktioner på aktuella seriemord som han läst om. Samtalen handlade också om hans upplevelse av att framställas som ”monster”, hans ensamhet och hans nattliga drömmar.”
    (Bergwallkommissionens rapport, 2015)
    .
  • Vid samma tidsperiod 2006 ifrågasattes återigen mördarförfattaren Stures trovärdighet som mördare (via advokat Pelle Svensson):
    “I november 2006 lämnade anhöriga till Johan Asplund och Charles Zelmanovits in en anmälan om allvarliga brister vid genomförandet av förundersökningarna och huvudförhandlingarna mot Sture Bergwall till Justitiekanslern. De begärde att Justitiekanslern skulle utreda påstådda missförhållanden och tjänstefel som begåtts när Sture Bergwall dömdes för åtta mord.”
    (Bergwallkommissionens rapport, 2015)
    .
  • Sture hade regelbundna utflykter:
    “I journaler från Säters sjukhus hämtas att SB under åtminstone åren 1996 och 2004 till 2007, beviljades regelbundna utflykter en gång i månaden med beledsagning av personal.”
    (RMV, 2013)
    .
  • Sture fick vara ute i samhället, resa på fjällvandring (se bild ovan), m.m:
    ”Seriemördaren Thomas Quick, 55, får fjällvandra, åka ut på picknick, sitta på uteserveringar och njuta av livet i det fria.
    – Han har rena rama semestern här, berättar en person på Säters sjukhus. Till skillnad från många morddömda i fängelse får Thomas Quick göra upprepade utflyktsresor med personal i det fria.”  (2005-12-14, AB)
    .
  • Sture hade en stödperson som han fick besöka i dennes privata hem:
    ”Seriemördaren Thomas Quick har inte bara fått resa på fjällturer. Han har också fått lämna sjukhuset för att fira jul, midsommar och umgås med undersköterskan Kristina, 58.
    – Jag har faktiskt varit kvinnan i hans liv under sex år, säger hon.”
    (2005-12-15, AB)

De “sju tysta åren” 2002-2008 tycks alltså inte varit riktigt så tysta som Sture numera minns dem. Vilket är positivt, det hade ju varit hemskt om han varit helt isolerad från omvärlden och människor i flera år.
Apropå “sju tysta år” så gjorde musikbandet Docenterna comeback 2002 efter sju år, och det rapporterades i media som: “Tillbaka efter sju tysta år” (artikel i SD, 2002-05-22). Se där, den musikintresserade Sture har åtminstone en sak gemensamt med Docenterna.

Källor / Citat
Om att “Kvarblivelse” författades under en period på minst fyra år. Se inlägg:
Sanningen om ”Kvarblivelse” och dess tillblivelse.

Källor / Citat
– Frigivning från rättspsyk skedde den 19 mars 2014. Följt av ett års öppenvård (till 16/4 2015).
– Det sista av de sex åtalen lades ned den 31 juli 2013. Formellt helt frikänd 4 november 2013.
.
Anm: detta inlägg kan komma att uppdateras/kompletteras.
——————–
Fler inlägg om Stures författarskap:
– Sanningen om ”Kvarblivelse” och dess tillblivelse.
– Sanningen om Quicks time-out och dess orsak (the shitstorm).
– ”Kerstin Ekman vägrar skriva mördarbiografi”.
– Andra bilder ur bröderna Bergwalls böcker.
– Quick/Bergwall om Zelmanovits och förlåt.
– Radarparet Sten-Ove och Sture Bergwall (Quick).