Hur Quick lurade polisen med efterforskningar och utstuderad strategi

Här visas hur Quick kan ha efterforskat uppgifter för att lura polisen i Zelmanovitsfallet. Jag gör här antagandet att Bergwall talar sanning från och med september 2008 om att tidigare ha ljugit när han under de föregående femton åren hävdade att han hade dödat Charles Zelmanovits i Piteå 1976.

Rubriker (Grått=ej ännu slutfört stycke):

  • Inledande strategi, bädda för bedrägeri.
  • Hur Quick efterforskade fyndplatsens ungefärliga läge.
  • Hur Quick efterforskade att Charles kvarlevor låg intill en stor sten.
  • Hur Quick efterforskade Charles signalement och att han haft jeans på sig.
  • Hur Quick efterforskade exakt NÄR och VAR Charles försvann.
  • Delresultat av Quicks efterforskningar, dags för analys och strategi.
  • Hur Quick efterforskade att det fanns myrmark i närheten av fyndplatsen.
  • Hur Quick efterforskade att det fanns ett hus i närheten av fyndplatsen.
  • Hur Quick efterforskade att skogsvägen lutade.
  • Hur Quick visste så mycket om Ö.S. och hans hemlighet.
  • Hur Quick visste att änkan skulle vittna att Ö.S. varit borta just de dagarna.
  • Hur Quick visste att det  fanns en såg under mossan på fyndplatsen.
  • Hur Quick efterforskade att det fanns ett brett dike vid skogsvägen.
  • Hur Quick efterforskade vilken typ av mossa och skog som fanns på fyndplatsen.
  • Hur Quick efterforskade att det fanns ett timmerupplag vid fyndplatsen.
  • Hur Quick efterforskade vilka kroppsdelar som saknades.
  • Hur Quick efterforskade att en sko saknades.
  • Hur Quick efterforskade att Charles haft ett speciellt läderbälte.
  • Hur Quick efterforskade kroppens placering.
  • Hur Quick efterforskade fyndplatsens exakta läge.
  • Hur Quick efterforskade Charles sinnesstämning då han försvann.
  • Kommentarer.

Inledande strategi, bädda för bedrägeri:

Quick skaffade sig kunskaper inom psykologi och psykoterapi för att lära sig hur han skulle agera trovärdigt när han berättade om svåra övergrepp han utsatts för i barndomen. Dessa övergrepp skulle sedan stärka Quicks trovärdighet och utgöra en förklaring till att han senare i livet hade mördat och skändat. Att Quick var påläst inom dessa ämnesområden framgår i de uppgifter som publicerats offentligt.

Quick efterforskade sedan uppgifter om mord och miljö i Zelmanovitsfallet på flera olika sätt:

  • Mikrofilm, tidningsartiklar, hos biblioteket (t.ex. Falun, Stockholm).
  • Kartor, topografiska kartor, ekonomiska kartor, fastighetskartor. (Anm: flygfoto*, se fotnot).
  • Telefon, t.ex. ringa botaniker gällande information om mossor (se nedan).
  • Fackböcker, uppslagsverk, diverse fakta om natur, miljö, psykologi, med mera.

I de uppgifter Quick efterforskade förde han ibland in medvetna avvikelser så att polisen inte skulle misstänka att uppgifterna var efterforskade. Quick spelade dessutom rollen som offer för en hemsk barndom och som ångerfull mördare. Den kombinationen var effektiv, att Quick under vånda och förvirring lämnade uppgifter som stämde med faktiska omständigheter och att han själv var ett offer. Quicks utstuderade strategi ledde till att han kunde uppfattas som trovärdig och få omgivningens medkänsla.

I detta inlägg visas hur dessa verktyg och metoder kan ha använts av Quick för att lura polisen i Zelmanovitsfallet.

Hur Quick efterforskade fyndplatsens ungefärliga läge:

I Falun den 11 december 1993 såg Quick en liten notis i DN med några knapphändiga uppgifter om att kvarlevorna av en Charles Zelmanovits hade påträffats i Piteå. Quick besökte då biblioteket för att läsa mer i piteås lokaltidning Piteå-Tidningen. Där fanns en uttömmande artikel från samma dag (11/12 1993) med bl.a. uppgiften att fyndplatsen ligger i skog på Pitholmsheden ungefär tre kilometer från Pitholmskolan och 300 meter från närmaste väg.

Nu kunde Quick med hjälp av en detaljerad piteåkarta från biblioteket, en linjal och penna ringa in det troligaste området där fyndplatsen kunde tänkas vara:

Se även tidigare inlägg: Så kunde Quick NÄSTAN läsa sig till var Charles hittades. Anm: på bifogade karta är plats X2 mest troliga fyndplatsen, eftersom X1 ligger i ett träskområde och X3-X4 ligger inte i skog.

Med avståndsuppgiften 300 meter som fanns i artikeln kunde Quick dessutom vid ett senare tillfälle stega ungefär rätt avstånd vid en rekonstruktion som gjordes i Falun.

Ytterligare uppgifter i den artikeln: det var en kall novembernatt, man hade hittat en jacka, och man hade påträffat fler skelettdelar vid efterföljande undersökningar.
I artikeln framgick att det var i november månad (1976) som Charles hade försvunnit, den uppgiften underlättade sedan för Quick att efterforska och hitta äldre artiklar på mikrofilm.

Hur Quick efterforskade att Charles kvarlevor låg intill en stor sten:

På biblioteket letade Quick i tidigare nummer av Piteå-Tidningen, och i en drygt två månader gammal artikel (28 sept 1993) hittade Quick några bilder från fyndplatsen. På dessa bilder syns en presenning som ligger över ett dolt objekt som tycks sticka upp några decimeter från marken:

Quick drog slutsatsen att kvarlevorna legat intill det objektet, och att det sannolikt är en sten eller stubbe.
Se tidigare inlägg: Så visste Quick att Charles hittades intill en stor sten e.dyl.

I den artikeln (28/9 1993) kunde Quick även se att kvarlevorna var övervuxna “av mossa och annan vegetation”.

Hur Quick efterforskade Charles signalement och att han haft jeans på sig:

Utifrån tidigare tidningsuppgift att Charles försvann i november 1976 så besökte Quick återigen biblioteket och plockade fram (eller beställde fjärrlån) mikrofilmrullen för november 1976 innehållande Piteå-Tidningen.

Det kan vara ett tidsödande arbete att veva mikrofilm, man måste läsa varje tidningssida manuellt för att hitta det man söker:

tq-veva-mikrofilm

Efter att ha vevat igenom igenom halva novembers filmrulle hittade Quick en artikel från den 15 november. Där kunde Quick läsa följande signalement av Charles: “pojken var vid försvinnandet klädd i brun jacka och blåa jeans. Han är cirka 170 cm lång och har cendre hårfärg.”

Senare i förhör gjorde Quick medvetna avvikelser kring signalementet så att det inte skulle bli uppenbart att han läst sig till uppgifterna. Quick insåg att det skulle väcka misstankar om han kunde minnas exakt vad Charles haft för kläder en natt för sjutton år sedan.

Hur Quick efterforskade exakt NÄR och VAR Charles försvann:

I samma artikel som ovan (PT, 15/11 1976) kunde Quick också läsa att Charles varit på diskotek i Pitholms sporthall och att han försvann natten mot lördagen 13 november 1976 “någonstans i närheten av Munksunds brandstation”.

1976-11-15-mandag-Var-finns-Charles

Quick vevade vidare i mikrofilmen och hittade nästa artikel från den 16 november 1976. Där läste Quick att sista platsen någon hade sett Charles var vid “vägskälet vid brandstationen i Munksund“. I denna artikel finns även samma signalement som i föregående artikel.

Delresultat av Quicks efterforskningar, dags för analys och strategi

Ovanstående efterforskningar genomförde Quick på biblioteket i Falun och/eller i Stockholm under senare hälften av december 1993, dvs innan hans permissioner drogs in i januari 1994. Falun bibliotek kan ha haft senare nummer av Piteå-Tidningen i pappersformat, det kan även varit möjligt att fjärrlåna mikrofilm från Stockholm och beställa kopior av kartor om han inte hade möjlighet att själv ta sig till Stockholm. Det finns även möjlighet att köpa kartor från Lantmäteriet.

Quicks efterforskningar hade hittills lett fram till följande information:

  • Exakt när Charles försvann (natten mot lördag 13 nov 1976).
  • Var han iakttogs sist i livet av vännerna (vid Munksund brandstation).
  • Charles signalement (170 cm, cendre hårfärg, jeans, brun jacka). Anm: senare i förhör gjorde Quick medvetna avvikelser kring signalementet (se ovan).
  • Ungefär var Charles kvarlevor hittades sjutton år senare.
  • Att kvarlevorna var övervuxna av mossa.

Detta räckte för att bygga grundstommen för en berättelse om hur Quick mördat Charles. Men det behövdes fler detaljer, så Quick fortsatte med att efterforska fler detaljer.

Hur Quick efterforskade att det fanns myrmark i närheten av fyndplatsen:

När Quick studerade en av bibliotekets topografiska kartor från 1976 upptäckte han att det finns gott om stora myrmarker 2-4 kilometer öster om fyndplatsen. Där finns ett tiotal stora myrar, med namn som Snottermyran, Lapptjärnmyran, Komyrorna, Degerbergsmyran, Killingmyran, Stenåkersmyran, Sjulsvikmyran, Svartnäsmyran, Kåtamyran och Fattigmyran:

cz-karta-1976-myrmarker

F = fyndplatsens område.

Quick kunde utläsa att det även finns flera mindre myrliknande områden (blötmyr/träsk/tjärn) nästan intill fyndplatsen, bara 100-200 meter därifrån, både öster, norr och söder om fyndplatsen.
Detta framgick ännu tydligare på följande karta från 1988 (“Gula kartan”*) där både topografi och fastigheter framgår:

cz-1988-fyndplats-gula-kartan

Blötmyr österut, och myrmark norr och söder om fyndplatsens område.

Efter att ha studerat dessa kartor visste Quick att det finns myrmark i närheten av fyndplatsen.

Att myrar kan dofta – som Quick uppgav att det gjorde på fyndplatsen 1976 – och att myrar även kan dofta på vintern (doften orsakas av en vintergrön växt), kan Quick troligen ha läst sig till eller så var det en kunskap han redan hade.

Hur Quick efterforskade att det fanns ett hus i närheten av fyndplatsen:

På kartan såg Quick också att det fanns ett hus cirka femhundra meter från fyndplatsen, det är inringat i övre vänstra hörnet på kartan ovan. (Anm: huset finns både på kartan från 1976 och 1988).

Detta hus ritade Quick sedan på en skiss några månader före vallningen i Piteå:

Huset benämns “FAST” (som i fastighet).

Quick var så listig att han ritade medvetna avvikelser i skissen så att det inte skulle se ut att vara hämtat från en karta (avvikelser gällande T-korsning och kurva). Quick placerade dessutom söder uppåt istället för nedåt som brukligt på kartor. Och avstånd uttrycktes relativt, inte i meter (B relativt C, osv).
Quicks metoder var utstuderade, han hade tänkt till ordentligt hur man lurar folk.
>>Läs mer om skissen.

Hur Quick efterforskade att skogsvägen lutade:

När Quick analyserade de olika specialkartorna över området kring fyndplatsen så lade han märke till att det är några meters höjdskillnad mellan områdena norr och söder om fyndplatsen. Markhöjden vid Halssjön är ca 20 meter och nedanför T-korsningen ca 15 meter över havet.

Quicks granskning av kartan avslöjade även att det rinner en bäck från myrmarken västerut fram till skogsvägen, och sedan söderut längs skogsvägen:

cz-1988-fyndplats-gula-kartan

Anm: den ljusblå pilen är utsatt av mig, bäckens riktning är markerad på kartan men det syns dåligt.

Bäcken ansluter till vägen ca 50 meter från T-korsningen. Ur Quicks noggranna studier av kartorna kunde han dra slutsatsen att vägen lutar, åtminstone från där bäcken ansluter till vägen.

Vägens lutning var en av många korrekta detaljer som Quick lämnade till polisen för att stärka sin berättelse att han hade varit på platsen 1976 och dödat Charles Zelmanovits.

Hur Quick visste så mycket om Ö.S. och hans hemlighet:

Ö.S. var den man som Quick uppgav hade varit med honom i Piteå och chockats när Quick ströp Charles till döds.
Quick var väl bekant med Ö.S, de hade haft ett hemligt förhållande i flera år. (Det vidhåller Bergwall än idag). ÖS bodde granne med Quick, var dubbelt så gammal som Quick, gift med en kvinna och hade två barn kring 20-årsåldern. (Quick/Bergwall var då 26 år).
ÖS begick självmord nio månader efter att Charles försvann. Änkan bekräftade i vittnesmål att ÖS var homosexuell, och att ÖS inte varit hemma de dagarna Charles Zelmanovits försvann.

Anm: ÖS var jägare sedan många år tillbaka (sedan 1951). Quick/Bergwall kan ha lärt sig ett och annat från ÖS om slakt och styckning. I Quicks morderkännanden förekom väldigt detaljerade uppgifter om hur Quick styckat sina offer, så även i Zelmanovitsfallet.

Tidigare inlägg om Quicks partner:
– Quicks medgärningsman i Piteå.
– Grannens och Quicks tre hemligheter.

Hur Quick visste att änkan skulle vittna att Ö.S. varit borta just de dagarna:

Det kunde förstås Quick inte veta… Han hade återigen en väldig tur att ÖS änka inte kunde ge sin avlidne make alibi, att hon tvärtom istället via sin dagbok vittnade att ÖS inte varit hemma just de dagar som Quick och ÖS (enligt Quick) hade varit i Piteå tillsammans.

Hur Quick visste att det  fanns en såg under mossan på fyndplatsen:

Quick hade planterat sågen där på sjuttiotalet i syfte att lura polisen på nittiotalet… Nej det låter inte sannolikt eller hur. Så här var det istället:

Quick hade en enastående tur. Han uppgav för polisen att han och hans partner haft en såg med sig i skogen. När polisen sedan sökte där med metalldetektor så hittade de en rostig såg under mossan, en såg som någon annan måste ha tappat där för länge sedan:

Sågen hittades längs den sträcka som Quick beskrev att han tagit sig ut ur skogen. Merparten av Charles kvarlevor låg inom två meters avstånd från centrum i cirkeln ovan. Sträckan från fyndplatsen till bilen är 200-300 meter (oklart exakt hur långt).

Sågen hittades längs den sträcka som Quick beskrev att han tagit sig ut ur skogen. Merparten av Charles kvarlevor låg inom två meters avstånd från centrum i cirkeln ovan. Sträckan från fyndplatsen till bilen är 200-300 meter (oklart exakt hur långt).

Hur Quick efterforskade att det fanns ett brett dike vid skogsvägen:

Quick uppgav korrekt att det fanns ett dike som var så brett att man inte kunde kliva över det. Hur visste han det? Diken är inte utsatta på kartor, men längs nedre delen av vägen fram till T-korsningen finns en bäck utsatt på kartan:

Bäcken ansluter till vägen ca 50 meter från T-korsningen och följer sedan vägen söderut. Quick kan vid studier av kartan antagit att vandringen till fyndplatsen skulle ske därifrån, att man behövde kliva över bäcken för att komma in i skogen. Quick antog att bäcken var bred, och som medveten avvikelse kallade han bäcken för ett brett dike. Och han hade åter tur, det fanns ett brett dike längs vägen även ovanför bäcken.

Här skymtar det breda diket vid skogsvägen. Eller bäcken vid vägen så som Quick kan ha uppfattat det.

Hur Quick efterforskade vilken typ av mossa och skog som fanns på fyndplatsen:

Quick hade tidigare efterforskat att Charles kvarlevor var övervuxna av “mossa och annan vegetation” (Piteå-Tidningen 28/9 och 23/9). På tidningsbilder av fyndplatsen kunde Quick se hur växtligheten vid fyndplatsen såg ut, dock syntes inte mossan tydligt.
I senare förhör lämnade Quick detaljerade uppgifter om mossan, det framgår i domskälen: “Quick gav en detaljrik skildring bl a av mossan”. Hur kände Quick till detaljer om mossan?

Internet fanns inte 1993 men det fanns facklitteratur och telefon förstås. Quick besökte biblioteket och lånade en bok om mossor, t.ex. “Mossor – En fälthandbok” (från 1985) som även innehåller färgfoton på 240 mossarter i Sverige.
tq-botanikerSedan kontaktade Quick någon som visste mer om skogarna runt Pitholmsheden öster om Piteå. Han ringde till Piteå Turistbyrå som hänvisade till en lokal botaniker och medlem i Svenska Botaniska Föreningen. Quick utgav sig för att vara naturintresserad amatörfotograf som skulle besöka Piteå för första gången. Inom tio minuter fick Quick en beskrivning av vilken typ av skog som finns där och vilken som var den vanligaste markväxande mossan i de skogarna. En stund efter telefonsamtalet kunde Quick i sin lånade bok om mossor hitta en färgbild på den angivna mossan.

Quick hade åter tur, hans beskrivning av mossan stämde med den mossa som polisen hade hittat kvarlevorna under. Att Quick kunde beskriva mossan för polisen stärkte Quicks berättelse att ha mördat Charles.

Hur Quick efterforskade att det fanns ett timmerupplag vid fyndplatsen:

Enligt Quick hade han strypt Charles till döds vid ett timmerupplag vid vägen några hundra meter öster om T-korsningen (dvs en bit nedanför den ljusblå pilen):

Hur visste Quick att det funnits ett timmerupplag där sjutton år tidigare?

Genom att studera “Gula kartan” från 1988 kunde Quick se att skog hade avverkats i området. Quick antog att det avverkades skog även 1976 och att det kunde ha funnits ett timmerupplag på lämplig plats vid den intilliggande vägen. Och han antog att de avverkade trädens tillfälliga placering runtom i skogarna inte fanns dokumenterat så lång tid efteråt.

Timmer i väntan på transport framåt våren.

Skogsägaren som vittnade uppgav att det funnits ett brett dike vid vägen (se ovan), och att den typ av såg som hittats (se ovan) inte användes inom skogsbruket. Och enligt skogsägaren hade det sannolikt funnits en timmerstapel där hösten 1976, årstiden stämde också eftersom timret hämtades framåt vårkanten.
Quicks uppgifter om det breda diket, sågen som hittades, och nu timmerstapeln, stärkte ytterligare Quicks berättelse att han varit på platsen och strypt Charles till döds.

Hur Quick efterforskade vilka kroppsdelar som saknades:

I de tidningsartiklar Quick hade granskat kunde han läsa att polisen hade påträffat fler skelettdelar vid efterföljande undersökningar. Quick antog att det fortfarande saknades delar, och att efter sjutton år i naturen så var vissa delar mer sannolika att saknas än andra. Kombineras med trevande svar i förhören.

Hur Quick efterforskade att en sko saknades:

[Ej ännu slutfört stycke, inget underlag]

Hur Quick efterforskade att Charles haft ett speciellt läderbälte:

[Ej ännu slutfört stycke]  Enligt domen uppgav Quick att “Charles hade en livrem med ett speciellt spänne. Han minns bältet eftersom han använde livremmen för att binda ihop armarna. Han vet inte vart bältet tog vägen. Det är möjligt att bältet följde med från platsen.”
Hur fick Quick fram detta, är frågan.
Se tidigare inlägg: Charles Zelmanovits fräcka läderbälte som aldrig hittades.

Hur Quick efterforskade kroppens placering:

[Ej ännu slutfört stycke, inget underlag]

Hur Quick efterforskade fyndplatsens exakta läge:

När Quick tidigare beräknade fyndplatsens ungefärliga läge efter att ha granskat en tidningsuppgift (se ovan i detta inlägg), så hade han tur och prickade exakt rätt på kartan.
Vid vallningen var det bara att gå långsamt inåt skogen mot fyndplatsen enligt kartan han memorerat, högst 300 meter enligt tidningsartikeln, och vara uppmärksam på omgivningen och de medföljandes reaktioner.

Hur Quick efterforskade Charles sinnesstämning då han försvann:

[Ej ännu slutfört stycke]  Enligt domen uppgav Quick att: “Charles var ledsen eller bedrövad och arg över något, troligen var det något problem med en kamrat eller flicka.”  (En kvinna som var bland de sista som såg Charles vittnade att uppgiften stämde).
Hur fick Quick fram detta, är frågan.

Kommentarer

Quick kan alltså ha efterforskat uppgifter med hjälp av kartor, mikrofilm, telefon, tidningar och fackböcker. Och sedan fört in medvetna avvikelser så att polisen inte skulle misstänka att uppgifterna var efterforskade. Dessutom var Quick påläst inom psykologi för att vara övertygande i sina roller som ångerfull mördare och offer för övergrepp i barndomen.

I flera av ovanstående tänkbara händelseförlopp var Quick även väldigt tursam. T.ex. att polisen hittade en såg under mossan vid fyndplatsen efter att Quick berättat om en såg. Eller att änkan till Quicks partner (ÖS) vittnade ur dagbok att ÖS inte varit hemma då Charles försvann.
Quicks kombination av utstuderad strategi, rollspel och ren tur var ett framgångsrecept. Han blev dömd för flera mord, precis som han själv ville.

Beskrivningarna ovan av Quicks efterforskningar är antaganden. Vi vet inte hur Quick fick fram alla uppgifter. Vi vet inte ens säkert huruvida Quick befann sig i Piteå 1976 eller inte. Han kan ha varit i Piteå och råkat träffa Charles men inte skadat honom, det skulle vara en annan förklaring till de kunskaper Quick hade om platsen. Bergwalls egen nuvarande förklaring är att han aldrig har varit i Piteå, och att han var mytoman fram till den 17 september 2008 då H.Råstam dök upp och presenterade en lösning som Bergwall själv aldrig hade tänkt på tidigare.

——–
Anm: Quick lämnade fler korrekta uppgifter än vad som finns medtaget i detta inlägg. T.ex. att skogsvägen var breddad där de hade ställt bilen, att stenen på fyndplatsen såg ut som en “vägsugga”, samt ytterligare en rad detaljer.
*Om Gula kartan: en s.k. ekonomisk karta (numera kallad Fastighetskarta).
*Om flygfoto: Quick kan fått tag i (köpt) detaljerat flygfoto taget på låg höjd (dock knappast tillgängligt på biblioteket). Här är ett exempel på flygfoton från söder om Piteå (Munksund, Skuthamn, Pitholmsheden), fast de är från 1950-talet.