Quick/Bergwall om Zelmanovits och förlåt

I sin bok skriver Thomas Quick även en del om Charles Zelmanovits, mestadels om hur Quick söker förlåtelse för att ha dödat Charles. Här är några exempel.
Uppdaterad 13 juli 2015.

I Quicks bok “Kvarblivelse” som utkom 1998 finns ett dussintal textstycken av varierande längd där Quick berättar om Charles Zelmanovits. Bland annat om den ånger som Quick känner över att ha dödat Charles. En del av de texterna skrev Quick redan 1994 medan Zelmanovits-utredningen pågick. Charles nämns ofta, den enda person som nämns oftare är Quicks mamma (som enligt Quick begått övergrepp). Nedan visas ett litet urval från Quicks texter om Charles.

Quick förklarar att han är Bergwall

Boken inleds med att Quick förklarar att han är Bergwall, och att Quick är den som tar ansvar för Bergwalls brott (Ur Kvarblivelse, sid 16, min fetstil):

“Jag heter Thomas Quick. Jag är Sture Bergwall. Som Sture Bergwall var jag det försvarslösa barnet, den ogärningsman som dödade. Jag heter Thomas Quick och som bärare av det namnet är jag den Sture Bergwall som idag tar ansvaret för mina ogärningar och som vågar minnas min utsatthet som liten.

Quick framställde sig som det försvarslösa barnet.

Quick skriver om “lilla Sture, mitt lilla jag” (Kvarblivelse, sid 92, min fetstil):

lilla Stures knutna hand blev min vuxne näves skydd mot det farliga som hotade. Lilla Stures gråt mmm:ade och de tårar som ville rulla utmed pojkens kinder hindrades av skräcken för att väcka än mera ondska, de kunde inte väta det lilla ansiktet med lite svalka därför att den skuld han kände inte kunde ökas. Lilla Stures minnen, min kropp och själs dagbok, fyllde snabbt den vuxne mannen min kropp vuxit till.
[…]
Lilla Sture, mitt lilla jag, den så sargade pojken ropade med hela den kvarblivna rädslan och fruktan. I och genom min vuxna kropp blev detta skrik på hjälp till ett berättande, med ett språk utan ord, om vad jag tidigt hade upplevt.

Quick tänder två ljus för Zelmanovits

Quick berättar att han dödade Charles, men till skillnad från polisförhören och rättegången så finns det i boken inga bestialiska detaljer om mordet. Quick framställer sig som väldigt ångerfull. Han säger förlåt och önskar att Charles död kunde göras ogjord, att Charles kunde bringas åter i livet. Det mesta om Charles i boken handlar om ånger, förlåt och förklaring. Som i följande text där Quick vill tända två ljus, ett för Charles och ett för Charles mamma (Ur Kvarblivelse, sid 105, min fetstil):

/…/ Ett till C:s minne där jag även för mina tankar till det liv som var hans, det liv jag släckte.
– Kära C, jag såg inte ditt hela liv och jag tror inte att jag såg det därför att jag själv inte ägde något. Du blev mitt offer och om jag kunde vända tillbaka, så skulle min djupa ånger och sanna skuld genast göra det gjorda ogjort. Det är så sorgligt att den renaste ånger inte i något avseende kan förändra skeenden som varit. Jag ser ditt liv och jag önskar… Vad jag önskar att du även i dag hade fått leva det!

Det andra ljuset vill jag tända för C:s mamma som ännu lever och där jag vill tro och hoppas att det vuxna jag hon var när C försvann, hittade vägar att hantera det trauma hennes sons försvinnande innebar. Jag hoppas att hon klarade av att behålla det som var hennes liv och att hennes tillsammanhet med andra människor visade liv, även om höstens mörker var svårt att undvika. Jag vill viska förlåt och då vill jag tro att hon uppfattar det med sitt levande liv. Jag vill tro och jag önskar, med all sann godhet jag äger, att de djupa sår jag rev i hennes liv när jag dödade hennes son, har slutat att blöda och att de ärr hon säkert ännu ser och känner, vill påminna henne om det liv C.Z. levde, att de inte speglar något som han aldrig hann leva.

Jag ser Dig, C.Z. mamma och kanske kan Ditt liv bland andra, någonstans fånga min blick och känna att det förlåt de visar är äkta, att de säger förlåt men inte vågar be om förlåtelse. Att jag nu ser C.Z. och därmed även Dig, väcker i mig en respekt för Dig där jag inte kan be om förlåtelse. Jag tycker att en sådan bön, en vädjan riktad till en bestämd person, rymmer så mycket krav. Jag tog Din sons liv, det liv som levde så mycket mera hos honom och hos Dig i er delade livssämja – ingenstans har jag rätt att ställa krav på Dig. Jag säger förlåt men upptäcker hur begränsat mitt språk är ty jag kan inte beskriva vad detta ord rymmer, vad jag önskar att Du skulle se i det.

Quick författar före rättegången

Kort tid före rättegången 1994 skrev Quick om sina tankar kring Charles och Quicks ängslan att möta Charles mamma i rättegången. Kanske var boken planerad redan då, vem vet. (Ur Kvarblivelse, sid 103, min fetstil, och Quicks kursiveringar är ersatt med understreck):

Jag mötte pojken och jag kunde lustmörda honom då jag inte såg hans sanna liv, inte ägde kontakt med mitt eget. Den sorg och smärta, ledsamhet och ångest jag kände igår när jag tänkte på C.Z. var sann då och så tung att bära. Idag, när jag plötsligt ser C.Z. blir min sorg större och min ångest smärtar än mera därför att dessa känslor finns där C.Z. hela liv är synligt, hans verkliga liv i sin omutliga verklighet. Jag är “glad” över dagens upptäckt samtidigt som den känns svår i betydelsen att jag vid rättegången kommer att möta verkligheten i dess verkliga skepnad. Det innebär samtidigt att jag (redan nu) våndas mer inför det min vuxenhet gjort, att jag förfäras mera när jag ser C.Z.:s mamma och vet att hennes son blev mitt offer. Jag berövade hennes son livet och därmed också en del av hennes liv. I går ängslades jag inför att möta hennes hat, förstod och accepterade dess rättmätiga plats. Jag gör det också idag men mera: C.Z. och hans mamma var liv i självklar gemenskap, var liv i varandras vida referenser där de som levande människor hämtade så mycket av det som är liv. De behövde aldrig ifrågasätta delandet eller till varandra det givande som äkta liv ger av sig självt och som finner plats hos mottagaren utan att denne behöver bereda plats ­ – att ge av liv och ta emot liv är liv. I äkta liv möts liv, hos den levande människan är livet ett seende av andras liv och då också det egna livets bekräftelse. Jag mötte C.Z. men min blinda färd hade gömt liv, jag kunde inte se hans hela liv därför att jag själv inte ägde eget liv att spegla det i.

Quick förklarar hur hans känslokyla banade väg för mord

Quick beskriver hur han haft psykopatiska drag, hur känslokall han var när han dödade Charles, hur bristen på empati banade väg för mord (Ur Kvarblivelse, sid 104/108, min fetstil):

“Jag mötte C.Z. men jag såg honom inte. Jag såg bara mina behov, ägde ingen kraft att gömma undan min tankes tankar på att döda honom. Jag såg aldrig C.Z.:s liv och min egen brist på empati banade väg för att låta lustmördaren representera allt det min kropp skrek efter och som mitt skadade liv av känslor önskade. Jag var förövaren och ingenstans offret när jag mördade C.Z.”
/…/
“Jag dödade C.Z. C.Z. var mitt offer och han blev även offer för det som en gång i min tidighet gömde mitt jag – förutsättningen för liv. Idag ser jag C.Z. som den hela C.Z. jag 1976 inte kunde se. Då var min syn kraftigt nedsatt av min egen inre död, av min ödslighets tärande, förtärande. Om knappt tre veckor blir rättegången och då kommer jag att möta denna en gång så levande människan, denna yngling som 1976 ännu var i växt.”
/…/
“Om det så bara var bråkdelar av en sekund, så hann han se döden i mina ögon och förstå att den skulle drabba honom. Jag blundar när jag skriver det men den hemska sanningen, min enorma skuld, finns ändå så synlig.

Quick förnekade mordminnet inför sig själv

Quick uppger att han inför sig själv hade förnekat minnesbilderna av mordet på Charles. Quick skriver att fastän han “klart och tydligt ibland kom ihåg C.Z. eller hur jag dödade E, så var dessa tydliga minnesbilder intet; jag mindes men förnekade ändå att dessa bilder fanns hos mig.”

Mordet beskrivs inte som någon traumatisk händelse för Bergwall (som han hette 1976). Minnet av mordet hade därefter visserligen gjort sig påmint ibland, men han upplevde minnesbilderna ur en psykopats känslokalla perspektiv: de kunde lätt hållas undan som vilka andra minnesbilder som helst, det var inga traumatiska minnesbilder. Förrän långt senare.

Quick kom till insikt och såg människan bakom

På senare år (nittiotalet) förändras Quicks syn på sitt förflutna, han kommer till insikt, upplever medkännande. Och då förändras också hans sätt att se på mordminnet och människan Charles:
“När jag dödar C.Z. så dödar jag inte mörka pojkens namnbärare, jag dödar människan i mörka pojken, bakom namnet C.Z.. Jag har vetat om och till delar känt att jag dödat C.Z. men jag har aldrig tidigare känt det jag känner nu, så helt och fullt: Jag dödade MÄNNISKAN C.Z.”

Anm: “den mörka pojken” är ett uttryck som återkommer i flera av Quicks erkännanden.

Quick, Bergwall, CZ och Al Green

Al Green*, gospel- och soulsångare. En mörkhyad man (eller pojke) med ljus röst, enligt Quick.

I en lång prosadikt om bland annat Charles Zelmanovits skriver Quick att Charles röst “bar spår av” Al Greens ljusa röst. Quicks text avslutas med stor sorg:
“Nu sjunger den igen smärta, den ljusa rösten som är Al Greens:
“- I’m so lonely I could cry.”
Jag skall kasta ljus in i mitt rum

och all ensamhets alla långa tider
finns hos det som ljuset kommer att träffa.
En gnutta ljus.
Flera tunnor av gråt.”

Quick, Bergwall och författarskapet

Quicks beskrivningar av sig själv, sin ånger och sina förlåt är trovärdiga beskrivningar i sig, om man beaktar att Quick hade ett antal skruvar lösa. Sedan är det en annan fråga huruvida Quick ljuger helt, delvis eller inte alls, det vet endast Bergwall själv.

Quick/Bergwall framställde sig själv som ett skrivande offer och en lidande mördare. Det är väl ungefär vad som krävs för att bli en slags känslosam mördarförfattare. Mer om Bergwalls/Quicks författarskap blir det i kommande inlägg.

——————————–
*Al Green: I’m So Lonesome I Could Cry (från 1973, dåligt mixad).

Se även: Hur Quick lurade polisen med efterforskningar och utstuderad strategi.