Göran Lambertz bok Quickologi och Zelmanovitsfallet

Justitierådet Göran Lambertz bok “Quickologi” innehåller även en del uppgifter om Quick/Zelmanovitsfallet, vilket visas här.

“Quickologi, av Quick- ‘seriermördaralias., och grekiskans -logi, ‘lära’, läran om mediemanipulation, flockmentalitet och sanningsbegreppets töjbarhet.”

I boken Quickologi hävdar Lambertz att Quickfallet inte är någon rättsskandal och att bevisningen i de sex fällande domarna var fullt tillräcklig. Lambertz riktar stark kritik mot resningsprocesserna och även mot media. Den hårdaste kritiken får de fyra resningsåklagarna*, som Lambertz menar begick allvarliga fel, “Resningsåklagarnas arbete var oprofessionellt och av mycket låg kvalitet.”. Ur Lambertz bok, sid 326-335 (min fetstil):

  • Det första allvarliga felet var att de bedömde varje mordmål för sig och inte insåg att det allra viktigaste bevisvärdet fanns i de omständigheter som band ihop målen. /…/
  • Det andra stora felet var att åklagarna inte grundligt förhörde Bergwall efter hans återtagna erkännanden. /…/
  • Det tredje allvarliga felet var att Sture Bergwalls uppgifter accepterades okritiskt av resningsåklagarna. /…/
  • Det fjärde allvarliga felet var att inte bjuda advokaterna motstånd vid prövningen av de olika bevisomständigheterna. /…/

Ord och inga visor alltså mot resningsåklagarna. Observera att det gäller resningsåklagarna*, dvs de fyra åklagare som medverkade till beslutet att godkänna resning.
Men de sex åklagare* som beslutade om nedläggning agerade i stort sett begripligt enligt Lambertz. (de sex åklagare som fattade besluten att lägga ned åtalen, dvs utan domstolsprövning).
Lambertz menar dock att bevisningen räckte för att väcka åtal. Ur boken, sid 342 (min fetstil):

När målen hade återförvisats till tingsrätterna för nya prövningar i skuldfrågan — alltså frågan om bevisningen räckte för att Sture Bergwall skulle fällas på nytt — ankom det på åklagarna att ta ställning till om det fanns anledning att åter driva målen eller inte. Mot bakgrund av den inställning som deras kolleger hade intagit i resningsmålen måste det ha varit mycket svårt för de nya åklagarna att driva skuldfrågan i ett nytt mål. Kollegerna hade ju sagt att bevisläget nu var ett annat, att det fanns skäl att nu på nytt se samlat på bevisningen. Hovrätterna hade uttalat att det var osäkert om bevisningen nu höll.
De nya åklagarna hade visserligen i princip att självständigt ta ställning till frågan ifall den samlade bevisningen räckte för fällande dom. Och enligt min bedömning hade den utan tvivel räckt för att få Bergwall fälld på nytt — om det hade gjorts en självständig och fullständig prövning där bevisningen hade presenterats på ett så skickligt sätt som möjligt. Jag baserar detta omdöme på det som framkommer i kapitel 7, 8, 14 och 15 ovan.
I det uppkomna läget var det ändå begripligt att de nya åklagarna valde den väg som de gjorde. Det måste ha tagit emot rejält att gå emot strömmen.
Vad som dock är anmärkningsvärt är att ett par av de nya åklagarna gjorde uttalanden med innebörden att bevisningen enligt deras mening var mycket svag. Möjligen berodde dessa uttalanden på ett slags majoritetseufori, och sannolikt hade åklagarna inte tillräckligt beaktat de omständigheter som kopplade ihop de olika målen, inklusive de tidigare erkännandena och Thomas Quicks berättelser. Det är sannolikt att de bedömde varje enskilt mål isolerat, det vill säga med hänsyn tagen enbart till den bevisning som fanns just i det målet. Om så var fallet var det visserligen inte riktigt, men det var ändå någorlunda försvarligt, sett till omständigheterna. Uttalandena om mycket svag bevisning måste dock betraktas som direkt felaktiga och därmed klandervärda.

Lambertz kritiserar även RÅ, riksåklagaren (sid 343, min fetstil):

Att Sture Bergwall över huvud taget inte förhördes på riktigt, att Christer van der Kwast och Seppo Penttinen inte fick berätta för åklagarna om helt grundläggande omständigheter kring utredning och rättegångar, att den viktigaste bevisningen tappades bort under resningsprocessen och att åklagarna inte förstod det basala för den bevisvärdering som nu skulle göras, nämligen att alla morden och misstankarna måste värderas samlat, framstår som så amatörmässigt att det är svårt att begripa sig på. Felen måste sägas stänka en del på riksåklagaren.

Hovrätterna får dock ingen större kritik, Lambertz skriver: “Men det är svårt att vara särskilt kritisk mot de domare som beviljade resning. /…/ Därmed finns det inte anledning att kritisera hovrätterna för att de beviljade resning. /…/ På två punkter finns det dock anledning att vara kritisk mot hovrättsdomarna. /…/” (sid 339)

Men detta inlägg skulle egentligen handla om vad Lambertz har att säga om Zelmanovitsfallet, nedan följer en del av denna bevisning enligt Lambertz.

Bevisning Zelmanovitsfallet

Bevisningen utgörs av “Bevisning i form av unika omständigheter” och “Annan bevisning”.
Med “unika omständigheter” avser Lambertz sådana fakta som har direkt samband med ett visst brott, som pekar mot den misstänkte gärningsmannen och som knappast kan ha sitt ursprung hos någon annan än honom själv.
Med “Annan bevisning” avses omständigheter som visserligen skulle kunna ha sitt ursprung i exempelvis en tidningsartikel som han läst eller från vad en polisman har berättat för honom, men som ändå vid en samlad bedömning med viss styrka pekar mot Quick som gärningsman.

Anm: här handlar det om bevisning av typen indicier. Dvs ett enskilt indicium räcker inte som bevisning utan samtliga indicier måste vägas samman. De “unika” indicierna handlar om att Quick lämnade uppgifter som stämde med fakta, eller att han lämnade korrekta uppgifter om brottsplatsen eller miljön däromkring, och som knappast kan ha sitt ursprung hos någon annan än honom själv.

Bevisning i form av unika omständigheter

Zelmanvitsfallet. Ur Lambertz bok, sid 119-129 (min fetstil):

  • 34. Olika sorters skog (Yenon Levi och Charles Zelmanovits). Thomas Quick jämförde i tidiga förhör i Säter karaktären på skogen i Piteå respektive Rörshyttan. Han beskrev Piteåskogen med att det bland annat var glest mellan träden och att det luktade myr. Senare påpekade han, opåkallat, att skogen i Rörshyttan var mer »oskött« än den i Piteå. Uppgifterna stämde väl.
    >> Angående myr, se Kommentarer nedan.
  • 42. Sågen i Piteåskogen (Charles Zelmanovits). Thomas Quick berättade att han hade styckat Charles Zelmanovits kropp med en såg och en kniv. Han kom inte ihåg vad som hände med sågen. En fintandad bågsåg hittades i det aktuella begränsade området, vid reträttvägen från fyndplatsen enligt Thomas Quicks beskrivning. Sågen hittades med metalldetektor och var i varje fall inte markägarens. Den var täckt av mossa på ungefär samma sätt som kroppsdelarna.
  • 43. Mossa i Piteåskogen. Det fanns en viss sorts mossa på fyndplatsen som Quick påvisade vid vallning i Säter.
  • 44. Fyndplatsen i Piteåskogen. Quick hittade till platsen på ett påtagligt exakt sätt och tog en egen väg dit.
  • 45. Dikena i Piteå. I skogen i Säter beskrev Thomas Quick ett speciellt dike som hade funnits i Piteå och som han letade efter. Han hittade inget sådant dike då. Men när han kom till Piteåskogen kommenterade han att »det var sådana här diken vi letade efter«.
  • 46. S. Den person som enligt Quick var med vid mordet på Charles Zelmanovits, S, tog sitt liv någon tid efter mordet. Quick berättade att S var förtvivlad över mordet och hade sagt till Quick strax före sitt självmord att han inte orkade leva. Efteråt framkom att S hade levt ett homosexuellt liv i hemlighet. Familjen såg Quicks uppgifter som en förklaring till att S förändrades mycket det sista halvåret innan han tog sitt liv. Hustrun förde noggrann dagbok och hade noterat att S var borta den aktuella kvällen. Han var annars sällan borta.

Annan bevisning

Zelmanvitsfallet. Ur Lambertz bok, sid 130-136 (min fetstil):

  • 29. Stenen i Piteåskogen (Charles Zelmanovits). I förhör om mordet på Charles Zelmanovits beskrev Quick att kroppen hamnade intill en större sten, stor som en »gråsugga«. Det stämde väl med den plats där delar av kroppen återfanns.
  • 30. Kroppens placering. Quick placerade figurantdockan näst intill identiskt med hur det redovisades i den tekniska utredningen att Charles Zelmanovits kropp hade återfunnits.
  • 31. Kroppsdelar. Kroppsdelar efter Charles Zelmanovits hittades efter sjutton år i ett skogsområde, delvis gömda under mossan på samma sätt som Quick beskrev vid besök på platsen. Det var ett kranium och ytterligare en del skelettdelar. Quicks uppgifter om vilka kroppsdelar han tog med sig från mordplatsen stämmer relativt väl med vilka delar som saknades på fyndplatsen.
  • 32. Skon. Quick sa att han var osäker på om båda skorna blev kvar i Piteå på fyndplatsen. Quick: »Båda vet jag inte, men åtminstone en.» Under den tekniska undersökningen anträffades bara en sko.
  • 33. Zelmanovits sinnesstämning och bråk med flickvännen. Quick sa att Charles var ur gängorna och nedstämd. Det visade sig att han hade haft en konflikt med en flicka.
  • 34. Bältet och jeansen. Quick sa att Zelmanovits hade jeans och ett läderbälte med ett spänne på. Detta stämde. Under något av polisförhören talade han dock om “finbyxor”. Spännet var av metall och utstuderat. Det borde ha hittats om Zelmanovits dog en naturlig död.

Mina kommentarer

Angående myr (punkt 34 under “Bevisning i form av unika…”): Uppgiften att det luktade myr kräver förstås kunskap att det finns en myr i närheten av fyndplatsen, och att man vet att det kan lukta från myrar. Eller att man är bekant med och känner igen lukten från myr. Charles försvann i november, det var minusgrader och mestadels barmark. Att myrar kan lukta även under vinterhalvåret verkar inte vara någon allmänt spridd kunskap, de beskrivningar jag sett om myrlukt handlar om sommarhalvåret då den angenäma doften är som starkast. (En del tror att lukten kommer från blommor men den kommer från en vintergrön växt vars blad avger luktämnen). Anm: Internet fanns inte då, det var svårare att söka sig fram till sådana fakta på den tiden.

…………….

Mer om Zelmanovitsfallet

Att Zelmanovits dödsorsak inte kunde fastställas påverkar inte bevisvärderingen (sid 293, min fetstil):

Beträffande fallet Charles Zelmanovits har det sagts att det inte ens är klarlagt att han blev mördad. När beslutet fattades om att lägga ned åtalet sa den ansvarige åklagaren rentav att han trodde att Charles hade frusit ihjäl. Att kroppen var sönderdelad skulle då ha berott på att djur hade slitit sönder den. Att det finns andra möjliga dödsorsaker än den som Thomas Quick berättade om är inte i sig någon omständighet som inverkar på något avgörande sätt på värderingen av den bevisning som finns för att erkännandet var riktigt.

Förfrysningshypotesen är ett svagt underlag för tveksamheter (sid 293, min fetstil):

Beträffande Charles Zelmanovits ska då sägas att den plats där han hittades inte låg på vägen om han promenerade hemåt, nästan tvärtom. Det ska också sägas att det är utomordentligt ovanligt att 15-åriga pojkar går ut i skogen och fryser ihjäl. Därmed framstår den möjligheten, enligt min mening, som påtagligt osannolik, särskilt om man beaktar den omständigheten att kroppen var sönderdelad. Jag kan inte se annat än att förfrysningshypotesen ger mycket svagt underlag för tveksamheter om Thomas Quicks berättelse.

I Lambertz bok finns ytterligare några uppgifter om Zelmanovitsfallet, de kanske tas upp här senare.
Nedan följer en kort översikt om den bevisvärdering som redovisas utförligt i boken.

Ingen rättsskandal

För att undersöka om de fällande domarna från nittiotalet kan betraktas som en rättskandal eller inte visar Lambertz bland annat två bevisvärderingar som vardera omfattar samtliga sex Quick-fall tillsammans (där mindre bevisning inte tycks vara med). Han visar en traditionell bevisvärdering (liknar ett domskäl, är fjorton boksidor långt), och en med siffervärden för att läsaren lättare ska kunna följa resonemanget. (Bevisvärdering med siffror används inte i domstolarna).

I bevisvärderingen uttryckt med siffervärden (sid 296 ff) vägs de bevis och omständigheter samman som talar för skuld med de som talar emot skuld. Det är ca fyrtio sådana bevis och omständigheter i denna värdering. Totala resultatet av samtliga sex fall blev 100, motsvarande bevisvärdet 100%. Faktiska värdet blev 183, vilket motsvarar överbevisning. Att författaren låter det vara möjligt att sammanlagda värdet blir över 100 är också för att kunna jämföra olika fall.
Varje värdering av de ca 40 bevisen är en bedömning eller uppskattning som Lambertz gör, andra bedömare kan landa på andra värden. Dvs även siffervärdena grundas på traditionell bevisvärdering.
Författaren uppger att siffervärdena endast används för att illustrera hur bevisvärdering går till i praktiken, de ska inte tolkas strikt matematiskt.

Slutsatsen blir att det inte är en rättsskandal att Quick åtalades och dömdes i sex rättegångar. Lambertz skriver att även skeptiska bedömare kan “hålla med om att värdet är så högt att det inte rimligen går att hävda att det var en rättsskandal att Thomas Quick åtalades och dömdes. Och det är framför allt rättsskandalfrågan som denna exercis handlar om. Den handlar inte om att slå fast att Thomas Quick var skyldig. Därför är inte heller det exakta värdet på varje bevisomständighet avgörande. Det viktiga är i stället att se att det samlade bevisvärdet är så högt att man kan lägga all diskussion om en rättsskandal bakom sig.” (sid 301).

Traditionell bevisvärdering

Lambertz gör en traditionell bevisvärdering som sträcker sig över sidorna 303-317, vilket leder till följande slutsats gällande de sex fällande domarna från nittiotalet (sid 318):
“Jag har gått igenom bevisläget sådant det såg ut när Quick fälldes för de åtta morden. Såväl vid en sifferbedömning som vid en mer traditionell domstolsbedömning har jag kommit fram till att bevisningen mot Sture Bergwall sammantaget var mycket stark och att det sålunda var rätt att åtala och fälla honom.”

Angående bevisläget idag (sid 322): “Vid sidan av de återtagna erkännandena har det, enligt min mening, inte hänt något efter domarna åren 1994-2001 som på något avgörande sätt har ändrat bevisläget sådant det såg ut då.”

Om skälet till boken

Lambertz förklarar inledningsvis varför boken skrevs (sid 8-9):

“Om inte de friande domarna för Sture Bergwall hade lett till dessa konstateranden om århundradets rättsskandal och dessa anklagelser om brott och manipulationer inom rättsväsendet, då hade jag aldrig skrivit den här boken. När någon som är misstänkt för brott blir frikänd ifrågasätter man det inte offentligt. Åklagare och domare håller så gott som alltid på regeln att inte offentligt ifrågasätta en frikännande dom.
I Quickärendet skedde dock något ovanligt, något som inte händer annars efter ett frikännande. Det kom grova anklagelser mot några personer i rättsväsendet, säkra konstateranden om rättsröta. Och
det vimlade av påståenden om falskspel, manipulationer och lögner.
/…/
Många hävdar att jag riskerar att skada såväl Högsta domstolen som domstolar och domare i övrigt genom att envisas med att Quickärendet inte var en rättsskandal. Och kanske skapar jag sådana risker. Men det hade varit värre om en mediedom över rättsväsendet för en inbillad stor rättsskandal hade blivit bestående. Och det hade varit värre om en allvarligt felaktig dom över några hedervärda personer för brott och andra grova fel hade bestått. Det hade varit värre om medierna hade kommit undan med ett grovt felaktigt beteende som skadar inte bara rättsväsendet och journalistiken, utan hela det svenska samhället om det fortgår.”

———–
Källa: Quickologi, Göran Lambertz, 2015.
Lambertz hemsida med extramaterial till boken.
* De fyra resningsåklagarna var: Kristian Augustsson, Björn Ericson, Bengt Landahl, och Bo Lindgren.
* De sex åklagare som beslutade om nedläggning var: Håkan Nyman, Jörgen Lindberg, Eva Finné, Olle Sohlberg, Bo Ericsson, och Jonas Almström.