Sonen ville vittna om sågen

År 2013 hörde sonen Dan av sig och ville vittna om sågen som hade försvunnit ur pappans bil vid tidpunkten för Charles Zelmanovits försvinnande 1976. Men åklagaren vidtog ingen åtgärd, åtalet mot Bergwall lades ned.

Bergwalls dåvarande partner och granne Ö.S. (som var hemligt homosexuell) begick självmord nio månader efter att Charles försvann. Enligt Quicks bekännelse 1994 så berodde det på att Ö.S. inte kunde bära minnet av hur Quick hade strypt Charles till döds. Ö.S. efterlämnade hustru och två barn: en dotter och sonen Dan som då var i tjugoårsåldern.

Medan Bergwalls resningsprocess för Zelmanovitsfallet pågick 2013 kontaktade sonen Dan journalisten Gubb Jan Stigson och berättade om en såg och om en grävande DN-journalist. Dan ville vittna om en såg som hade försvunnit ur pappans bil vid tiden för Charles försvinnande. Anm: 1994 hittade polisen en såg under mossan enligt Quicks anvisningar.

Ur Kwasts bok, sid 380 (fetstil av mig, och pappans namn ändrat till initialer ÖS):

/…/ Chefsåklagare Nyman i Luleå beslutade den 13 juli 2013 att lägga ned åtalet mot Bergwall för mordet på Charles Zelmanovits. Han anslöt sig helt kort till det som Landahl framfört och avslutade med att säga att det inte fanns skäl att tro att utredningen kunde kompletteras så att åtalet kunde vidhållas.

När han sa så hade följande hänt: Ö.S. son Dan hade i början på mars 2013 träffat journalisten Gubb Jan Stigson på Dala-Demokraten. Sonen överlämnade i samband med det mötet ett brev från journalisten Stefan Lisinski på Dagens Nyheter. Lisinski ville gärna träffa Dans mor för att få bekräftat att familjen behandlats illa av polis och åklagare i samband med Quickutredningen. Dan var upprörd eftersom han tyckte att familjen bemötts med respekt och avvisade tanken på att träffa DN-journalisten.

Dan berättade för Stigson om faderns homosexualitet, en sak som föräldrarna försökt dölja. Faderns kringflackande liv som vägmästare hade gjort det möjligt för honom att leva ett hemligt liv som homosexuell. Sonen tyckte att Bergwalls berättelse visade att han måste hade känt fadern relativt väl.
En annan sak som Dan nämnde för Stigson var att fadern hade haft en såg, en yxa och en tändsticksask i bilen. “Då klarar man sig alltid”, brukade han säga. Sågen hade dock försvunnit ur bilen vid tiden för den påstådda Piteåresan. Det handlade om en bågsåg, mindre än en vanlig. “Två tredjedelar av en vanlig”, sa Dan. Han kom väl ihåg den därför att den hade varit hans. En present från fadern “därför att man ska ha en såg”. Sågen hade hamnat i bilen, mest för att det var praktiskt med en mindre såg i bagageluckan och den hade varit röd.

Den bågsåg som hittats i Piteå 1994 hade varit orange, av mindre modell och med 50 centimeter bladlängd. Den beskrivning som Dan gav stämde påfallande väl med den upphittade. Dans berättelse om sågen och att den funnits i bilen var intressant eftersom han hade en personlig koppling till sågen.
Om den såg som hittats av polisen kunde identifieras med rimlig säkerhet av Ö.S. son som den som legat i faderns bil fanns plötsligt en länk mellan Ö.S. och fyndplatsen som gav starkt stöd åt Bergwalls berättelse om mordet.

Stigson vände sig till mig för råd om hur han skulle hantera informationen (det är därför jag känner till den här historien). Ett alternativ för honom som journalist var givetvis att offentliggöra vad han fått veta. Mitt råd blev att i stället underrätta chefsåklagare Nyman, som ännu inte fattat beslut i åtalsfrågan. För mig var det självklart att sonens uppgifter måste gås igenom av polis och att man om möjligt skulle låta honom göra en urvalskonfrontation. Ö.S. son var själv helt inställd på att ställa upp i en fortsatt utredning. Stigson delade min uppfattning att det var viktigt att den nya bevisningen hanterades av polis och åklagare i första hand och gjorde som jag sa.
Nyman underrättades om vad Dan S. sagt, men vidtog ingen åtgärd. Det blev ett stilenligt slut på Quickhistorien, helt i linje med åklagarinsatsen sedan Bergwall återtagit sina erkännanden.
Bergwall frikändes formellt för mordet på Charles Zelmanovits eftersom Nyman lagt ned åtalet.

Dans uppgifter om sågen kom aldrig fram i utredningen 1994, enligt Kwast var det en miss att sonen inte tillfrågades om sågen då. Ur Kwast, sid 57, min fetstil:

Polisens tekniker undersökte nu skogsområdet runt fyndplatsen med metalldetektor och den väg som Quick anvisat från fyndplatsen och fram till den plats där han sagt att bilen parkerats. Under ett sex centimeter tjockt mosslager hittade teknikerna då en mindre såg. Sågbladet var rostigt och den tekniska undersökningen ledde inte till ett resultat som vare sig kunde motsäga eller bekräfta Quicks uppgifter. Att en såg över huvud taget funnits på den aktuella platsen – tillsammans med Quicks uppgift om att han använt en såg vid styckningen och dessutom inte visste vart den tagit vägen efteråt – var emellertid bestickande. Här gjorde jag dock en miss. Jag borde naturligtvis ha undersökt om Ö.S. hade haft någon såg av motsvarande utseende. Frågan om sågen skulle nämligen komma upp senare.

Sonen Dan var tjugo år när pappans såg ska ha försvunnit ur bilen (1976). Det fanns knappast någon anledning för Dan att arton år senare (1994) spontant nämna detta för polisen, han visste troligen inte ens att det förekom en såg i utredningen.

Att sonen 37 år efteråt minns sågen som röd medan den rostiga såg som hittades varit orange pekar förstås åt att det inte var pappans såg. Men minnet kan svikta så många år senare gällande färgen, dessutom är röd/orange närliggande färger.
Enligt Dans uppgifter var det rätt typ, rätt storlek och rätt tidpunkt som sågen försvann. Det kan ha varit samma såg som den rostiga såg som arton år senare hittades under tjock mossa vid fyndplatsen i Piteå efter Quicks anvisningar.

Att åklagare Nyman tycks ha bortsett från Dans vittnesmål är anmärkningsvärt. Å andra sidan går det i linje med hur resningsansökan var utformad, där man mestadels fokuserade på irrelevanta kringdetaljer istället för den centrala bevisningen. Beslut om nedläggning tycks i princip varit fattat långt i förväg.

————-
Källa: “Bortom rimligt tvivel : Thomas Quick och rättvisan”, Christer van der Kwast, 2015.
Se även tidigare inlägg:
– Sågen som hittades under mossan vid fyndplats Zelmanovits.
– Grannens och Quicks tre hemligheter.
– Quicks medgärningsman i Piteå.