Fabulerade Bergwall vilt under resningen?

Under det enda förhör som hölls med Bergwall under den fem år långa resningsprocessen ljög Bergwall rejält utan att bli synad i sömmarna, uppger Kwast i sin bok. Även två rättsläkare och flera poliser lär ha pekats ut av Bergwall.

År 2010 hölls det första och enda förhöret med Bergwall. Det var på Säter rättspsyk, varade i två timmar och leddes av kommissarie Kjell-Åke Wendt (knuten till överåklagare Ericson) tillsammans med chefsåklagare Bo Lindgren och Bergwalls försvarare, advokat Thomas Olsson.

Bergwalls lögner i det förhöret lär ha handlat om hur Bergwall påstod att ett flertal personer under 1990-talet givit honom känslig information som han sedan förvandlat till uppgifter som ansågs att bara mördaren kan ha känt till. Förhörsledare Wendt svalde okritiskt Bergwalls påståenden:
“Bergwalls uppgifter togs emot med största välvilja från förhörsledaren som undvek att ställa adekvata motfrågor.” (Kwast, sid 311)

Nedan visas tre exempel av minst ett dussin lögner som Bergwall levererade i förhöret, enligt Kwast.

Rättsläkarnas ljusbilder

Bergwall påstod att han dagen före en rekonstruktion av en brottsplats fått se ljusbilder från brottsplatsen, och att dessa bilder skulle ha visats av rättsläkare Eriksson tillsammans med rättsläkare Ormstad samt Penttinen, Kwast och Ståhle. Ur Kwast, sid 311-312 (min fetstil):

Det Bergwall hävdade att han först fått se, innan rekonstruktionen, var bilder på Trine:
“i det hemska tillstånd hon var i då hon hittades. Jag fick se bilder av Gry Storvik och lade alltså den här … naturligtvis den här informationen till mina inblandningar. Och sedan gjordes alltså rekonstruktionen av Grymordet dagen efter. Alltså på det här viset höll det på.”

Förhörsledaren Wendt: “Så du fick alltså ta del av foto från brottsplatsen?”
Bergwall: “Jajamänsan.”
Wendt (förvånad): “På fyndplatsen?”

Bergwall: “Jajamänsan. Och det var en söndagskväll, söndagseftermiddag, söndagskväll, och vi gick nästan och minglade på administrationsavdelningen med var sin kaffekopp och någon slags samvaro faktiskt” (dialogen är hämtad ur Kjell-Åke Wendts och Bo Lindgrens förhör med Sture Bergwall den 30 juni 2010).

Rättsläkaren Anders Eriksson skulle alltså – inför närvarande polis och åklagare, samt en stadig och erfaren kollega – ha gett Bergwall central information som gjorde det möjligt för honom att nästa dag komma rätt med sina uppgifter vid en rekonstruktion. Bergwalls uppgift om vad som hände på Säter var givetvis fullkomligt osann.

Utredarens film

I förhöret påstod Bergwall att Penttinen visat film från en fyndplats, och att Bergwall på så sätt fått information om den fyndplatsen. Ur Kwast, sid 312-313 (min fetstil):

Bergwall berättade även att han fått se en film som Penttinen gjort och som visade hur naturen såg ut på en viss plats i Norge. Filmen föreställde ett skogsparti som var intressant i Marianne Rugaas Knutsen-utredningen och det hade varit skälet till att han kunnat lämna uppgifter om denna plats senare i förhör.

Uppgiften var fel. Bergwalls beskrivning av den plats som filmats lämnades givetvis “innan” man filmade på plats och sedan lät honom se det filmade materialet. Något annat vore ologiskt. Det var ju hans uppgifter som lett utredarna till platsen.

Kommissariens uppgifter

Angående mordet på fyraårige Magnus Nork i Jönköping så påstod Bergwall i förhöret att det var terapeut Ståhle som ledde Bergwall in i fallet, och att Bergwall sedan hade fått övrig information från Penttinen och från kommissarie Karlsson.

Bergwall påstod att allt han visste om fallet hade kommit från terapeuten och från de två poliserna. Och Bergwall beskrev hur terapeuten och poliserna hade kommunicerat sinsemellan via telefon, för att sedan ge Bergwall känslig information om fallet. Ur Kwast, sid 313 (min fetstil):

Förhörsledare Wendt ställde här en följdfråga: “Så just Magnus Nork det var ingenting som du själv hade läst eller tagit del av.” “Nej, nej, precis så var det”, svarade Bergwall och lade till en beskrivning av hur informationen hade flödat mellan förhörsledare och terapeut:

“Man måste också komma ihåg alltså den här täta kontakten som också Birgitta Ståhle hade med Seppo Penttinen att få information och att ge information. Birgitta Ståhle ringde alltså upp Seppo Penttinen flera gånger i veckan, och hur många gånger i veckan Seppo ringde Birgitta Ståhle det vet jag inte. Men här gavs det information som Birgitta Ståhle gav mig i terapin, vi träffades alltså fem, sex gånger i veckan Birgitta och jag. Så det var ett flöde av … faktiskt.”

Att Bergwall ljög i förhöret var uppenbart. Men hur hade det sett ut i verkligheten? Jag gick tillbaka i materialet och fann att Bergwall i förhör före kontakten med Jan Karlsson hade berättat om ett mord på en ung pojke i Jönköping som han placerat i ett soputrymme. Det Bergwall gjorde här var alltså att kasta om tidsföljden för att på så sätt enkelt kunna manipulera frågan om orsak och verkan (det finns en promemoria av Karlsson angående kontakten).

Förhörsledaren Seppo Penttinen förde själv en logg under utredningstiden om vilka kontakter han hade med Birgitta Ståhle och vad som var anledningen till kontakterna. Bergwalls uppgifter, även på den här punkten, var givetvis oriktiga. Penttinen och Ståhle vittnade dessutom under ed i domstol om att det inte förekommit något informationsutbyte av den art som Bergwall så livfullt beskrev här.

Advokat Thomas Olsson som närvarade vid förhöret ledde nu Bergwall vidare på temat med det påstådda samarbetet mellan utredarna och terapin. Som svar på en fråga från Olsson om just detta, kunde Bergwall inlevelsefullt berätta följande:

“… Birgitta Ståhle var nere och träffade människor per riksmordkommissionen och hon åkte ned och lunchade med Christer van der Kwast, alltså hon har anledning att vara varannan vecka i Stockholm och i samband med dom här anledningarna träffade hon flera gånger Christer van der Kwast.”

Här fanns bara en sak att säga. Bergwalls uppgifter var gripna ur luften och alldeles osanna.

Inga kritiska frågor ställdes

I sin bok redovisar Kwast ytterligare ett antal exempel på Bergwalls fabulerande i förhöret 2010, det var “åtminstone ett dussin lätt avslöjade lögner” som Bergwall levererade under de två timmar förhöret varade. Under förhöret ställdes inga kritiska frågor till Bergwall. Ur Kwast, sid 315 (min fetstil):

Vad var avsikten med att genomföra ett förhör med Bergwall på det slappa sätt som skedde 2010? /…/ Bergwalls påståenden om grova manipulationer av utredningen var helt enkelt inte trovärdiga, vilket säkert uppfattades både av Wendt och den erfarne åklagare som satt med, Bo Lindgren. Trots detta ställdes inga kritiska frågor och försvararen Thomas Olsson gavs stort utrymme att leda Bergwalls svar i den riktning han önskade. Om Lindgren och Wendt hade återkommit med skarpa frågor till Bergwall – efter att hans påståenden kontrollerats – så hade passiviteten under förhöret möjligen kunnat ursäktas. Ibland kan det vara motiverat att låta en misstänkt tala fritt för att få möjlighet att i efterhand kontrollera uppgifterna.
Något ytterligare förhör med Bergwall genomfördes dock aldrig. Samtalet på Säter skulle bli det enda som utredningsgruppen i Malmö under Björn Ericsons ledning förde med Sture Bergwall.
Det är svårt att se saken på annat sätt än att resningsåklagarna, här representerade av Lindgren, inte ville föra in något i processen som kunde visa att Bergwall ljög tämligen hämningslöst.

Bergwalls fabulerande

Det var en rad personer som Bergwall pekade ut i det förhöret, bland annat rättsläkare Anders Eriksson, rättsläkare Kari Ormstad, kommissarie Jan Karlsson, förhörsledaren Seppo Penttinen, minnesforskaren Sven Å Christianson, terapeuten Birgitta Ståhle.

Till dessa tillkommer ytterligare ett antal personer som vid andra tillfällen råkat ut för diverse anklagelser gällande deras engagemang i quickfallen. Som de tre (3) advokater som arbetade med quickfallen, en rad poliser, utredare och ytterligare några åklagare (även på norska sidan). Samt ett antal terapeuter, läkare och annan personal på Säter rättspsyk.

Kwasts uppgifter kommer inte som någon överraskning precis, varken att Bergwall kan ha fortsatt fabulera efter 2008 eller att resningsåklagarna var slarviga. Frågan är hur resningsprocessen kommer att betraktas om några år, efter att den synats av fler kritiska granskare.

Anm: angående fabulerande, se även t.ex Quicks kärnor av sanning.

————
Källa: “Bortom rimligt tvivel : Thomas Quick och rättvisan”, Christer van der Kwast, 2015.