‘Röntgenläkarens’ brev till ‘allmänläkarens’ dotter

I början på 2000-talet publicerade ‘röntgenläkaren’ ett öppet brev till ‘allmänläkarens’ numera trettioåriga dotter. Han försökte övertyga dottern att alla vittnen på åttiotalet var lögnare och att dottern inte mindes någonting. Det var nog ingen bra strategi.

‘Allmänläkaren’ lär inte ha sett sin dotter sedan 1985, då hon var två år.
Under 1984 upplevde dottern troligen något väldigt skrämmande, vilket kom till uttryck både i hennes beteende och verbalt under lång tid efteråt. Detta iakttogs av flera personer: av personal på daghemmet, av mamman, av personal på sjukhus, samt av ytterligare personer i dotterns omgivning.

Dotterns märkliga beteende och det hon sa 1984-85 fick polisen m.fl. att misstänka att hon hade bevittnat styckningen av Catrine da Costa, vilket ansågs ha utförts av “obducenten’ och ‘allmänläkaren’ som då skulle haft sin 1,5-åriga dotter med sig i obduktionssalen. Misstankarna baserades inte enbart på iakttagelser av dotterns beteende, flera andra vittnesuppgifter ingick i bevisningen.

I början på 2000-talet publicerade ‘allmänläkarens’ gamla bekant ‘röntgenläkaren’ ett öppet brev* till dottern. Ingen av dem känner till dotterns identitet, därav det öppna brevet från Claes-Göran som han uppger att han heter. Brevet finns fortfarande kvar på hans hemsida, det uppdaterades senast 2012 enligt uppgift.

Vid en första anblick framstår Claes-Görans brev som behjärtansvärt, man får intrycket att han bara vill förena far och dotter efter flera decenniers åtskildhet.

cdc-rontgenlakarens-brev

Men skenet bedrar. Claes-Göran skriver inledningsvis att han inte vill pressa på dottern någon bestämd uppfattning, men därefter gör han ungefär just detta: han uppger sig veta vad som hände, att alla vittnen ljög och fantiserade, att hon aldrig utsattes för något fel eller otillbörligt från pappan (rörande de brott pappan misstänktes för, inklusive incestbrott).

Och Claes-Göran förkastar dotterns dåvarande minnen och reaktioner, och mixar det med minnen som vuxen. Han skriver:

Inga barn minns detaljer från 17 månaders ålder. Många tror att de minns ting. Jag själv till exempel tror gärna att jag minns när min lillasyster föddes, eller rättare sagt kom hem från BB, när jag var två och ett kvarts år.

Vilket är fel, barn i den åldern kan minnas händelser långt efter att de inträffat. Och i daCostafallet gäller det vad dottern mindes när hon var 2-3 år, inte vad hon minns som vuxen.

Små barn kan minnas (naturligtvis)

Barn börjar vanligen tala mellan 1-2 års ålder. Flickor är generellt tidigare än pojkar i språkutvecklingen. Barn förstår mer av språket än vad de själva kan ge uttryck för.

‘Dottern’ var tidigt språkligt utvecklad, enligt personal på hennes daghem. Hon kunde säga räkneramsor och fullständiga meningar redan när hon var 19 månader (augusti 1984).

Under 1984-85 gav dottern uttryck för att minnas skrämmande händelser som kunde ha inträffat sommaren 1984 då hon var drygt 17 månader (ca 1,5 år). Enligt flera studier är detta fullt möjligt, t.ex. en studie i Kanada 2011 med hundra barn från fyra år visade att fyraåringarna kunde minnas händelser så långt tillbaka som vid 18 månaders ålder. Barnen fick berätta om sina tre tidigaste minnen, vilket sedan kontrollerades med föräldrarna.

Andra studier i testmiljö visar även att små barn kan minnas korta exponeringar som varar i bara några sekunder.

Sammanfattningsvis så tycks det möjligt att barn i 1,5 års ålder kan minnas vissa händelser lång tid senare, i vissa fall upp till flera år.

Sedan är det en annan fråga huruvida ‘dotterns’ uttryck vid den tiden var ett uttryck för att hon hade bevittnat styckningen av Catrine da Costa. Det framstår onekligen som att hon åtminstone hade blivit utsatt för något exceptionellt och mycket skrämmande. Det vittnar både hennes skrämda beteende och verbala uttryck om (se domen* från 1988 där det finns exempel på detta).

Fördjupning

Kanadastudien ovan är uppdelad i två studier, det är endast den första studien som är relevant för daCostafallet, dvs där man konstaterat att fyraåringar kan minnas så långt tillbaka som till 1,5 års ålder.

I kanadastudiens rapport nämns även att omfattande annan forskning det senaste decenniet visar att 2-3-åringar kan minnas och återge händelser som inträffat över ett år tillbaka (min fetstil):

Considerable research has shown that 2- and 3-year-olds have a well-functioning memory system and can readily talk about past events, including ones that occurred when they were months or even more than a year younger (Bahrick, Parker, Fivush, & Levitt, 1998; Cleveland & Reese, 2008; Fivush & Schwarzmueller, 1998; Harley & Reese, 1999; Peterson, 1999; Peterson & McCabe, 2004; Peterson & Rideout, 1998; Van Abbema & Bauer, 2005).”
(Ur “Infantile Amnesia Across the Years…”, av Carole Peterson m.fl, 2011)

————-
* Källor:
Det öppna b
revet: lonnroth.net.
Domen från juli 1988: photobucket.
Om kanadastudien
: medicalnewstoday (där finns även länk till studiens rapport), dailymail.
– Anm.1: Notera att andra studier kan använda annan metodik än vid kanadastudien, t.ex. i testmiljö där barnet får uppleva en händelse utan förälders närvaro och sedan intervjuas en tid senare.
– Anm.2: I uppföljningen i kanadastudien ovan intervjuade man återigen barnen två år senare, dvs vid 6 års ålder och uppåt, då mindes många av barnen inte längre händelsen (pga barndomsamnesi). I daCosta-fallet “återberättade” dottern händelserna upprepade gånger genom åren och kan möjligen ha “bevarat” minnet längre tid. I domen* från 1988 uppges att hon fortfarande – dvs vid 5 års ålder – talar om händelserna, “men nu på ett annat sätt än tidigare och med funderingar om vad som är tillåtet och inte.”
Men vad dottern eventuellt mindes flera år senare eller i vuxen ålder är inte relevant för daCosta-fallet eftersom det handlar om en 2-3-åring och omskakande händelser som inträffat omkring ett år tidigare.