Terapeuten hann knappt sätta sig förrän Quick började minnas

Författaren Quick/Bergwall skrev ned sina mordminnen i förväg. Han levererade sina mordberättelser på egen hand. Terapeuterna på Säter rättspsyk hade i stort sett endast en lyssnande roll.
Uppdaterad 5 september 2015

Nedan visas exempel på hur författaren Quick/Bergwall i förväg satte sina mordminnen på pränt, och sedan framförde dem muntligt för första gången inför en åhörare. Quick förberedde sig på egen hand. Han berättade på eget initiativ och av egen kraft. Han använde terapistunderna som premiärscen för sina nya berättelser, sanna som falska. Det framgår i en rad källor som beskriver hur Quicks berättelser tillkom och hur det i praktiken gick tillväga.

  • “Patienten börjar komma ihåg så fort Kjell slår sig ned i rummet”.
  • Quick erkände mord i texter.
  • Quicks egen redogörelse för hur han i förväg skrev ned sina mordminnen.
  • “Terapeuten tog ingenting för givet”.
  • “I min terapi är det jag som berättar”.
  • “Quick berättar fritt utan att detaljfrågor ställs”.
  • Terapeuterna beskriver sin roll som huvudsakligen lyssnande.
  • Sammanfattning.

“Patienten börjar komma ihåg så fort Kjell slår sig ned i rummet”:

Följande exempel visar resultatet av att Quick formulerade sina mordminnen i förväg på egen hand. När terapeuten kom in i rummet var Quicks berättelse redan klar och redo att framföras för första gången till den troget lyssnande åhöraren.

Dåvarande chefsöverläkaren på Säter rättspsyk, Göran Källberg, uttryckte 1993 funderingar vid ett samtal med Quicks terapeut Kjell Persson om Quicks terapi. Ur H.Råstams bok (min fetstil):

Det framgår av Göran Källbergs anteckningar att han vid den här tiden börjat hysa tvivel om hur terapin med Quick gick till. Källberg och Kjell Persson hade råkat mötas på ett tåg och då samtalat om hur den skulle bedrivas om Quick flyttade till Växjö.

“Kjell berättar också att han nu tar på sig ett stort ansvar i och med terapin. [Jag] är samtidigt lite ifrågasättande om det rör sig om terapi. [Kjell] berättar att han mest sitter tyst och patienten börjar komma ihåg så fort Kjell slår sig ned i rummet.”

Chefsöverläkare Göran Källberg ifrågasatte alltså om det överhuvudtaget rör sig om terapi, eftersom terapeuten Kjell Persson uppgett att han mest sitter tyst och att “patienten börjar komma ihåg så fort Kjell slår sig ned i rummet.”
Vilket onekligen ger intrycket att Quick kom till terapin väl förberedd, med sina mordminnen redan klappade och klara.
Detta var kring 1993, i inledningen av den period då Quick började erkänna sina mord.

Quick erkände mord i texter:

Quick skrev ned sitt mordminne före terapin och lämnade det sedan till terapeuten. Två exempel från DJs e-bok:

  • 1993, mitten på december, gällande fallet Charles Zelmanovits:
    “…två dagar senare erkände Sture mordet i en text till Kjell Persson…”
    Kjell Persson var Quicks terapeut kring 1992-1993.
  • 1992, oktober, gällande fallet Johan Asplund:
    “I oktober skrev han nämligen om mordet i ett brev till Kjell Persson”

Quicks egen redogörelse för hur han i förväg skrev ned sina mordminnen:

I Quicks/Bergwalls bok ”Kvarblivelse” beskriver han själv detaljerat hur det kunde gå till när han i förväg skrev ned sina minnen. Birgitta som nämns i texten är Quicks terapeut. (Sid 51-52, min fetstil):

Igår kväll var min reservoarpenna mina tankars medvetna som omedvetna synliggörare. Genom att låta pennan löpa rad efter rad och forma bokstäver till ord, ord till meningar och meningar till sammanhang utan att mekaniskt gå in och styra det pennan tecknade, blir bläcket till den form som tanken just är.
[…]
Det jag skrev igår var alltså riktat till Birgitta och fann, trots all plåga, utrymme i min förvissning att Birgitta delade det jag formulerade.
När jag i morse lade upp blocket, vars pärmar slöt de ark pennan sprungit över visste jag inte om jag skulle förmå mig att läsa högt vad jag skrivit när Birgitta kom. Jag ville inte läsa, jag var så orolig inför att själv höra och till Birgitta förmedla det den ocensurerade tanken antecknat.

När så Birgitta satt i den röda, högryggade fåtöljen och jag själv halvlåg i min säng – Birgitta nära mig och jag nära henne – nämnde jag min ängslan att läsa upp gårdagskvällens text. Samtidigt som jag sa det förstod jag att alla ord, som de sjutton arken var täckta med, gömde meningar med mer än deras intellektuella utstyrsel – orden hade fångat känslor av upplevelse och ögonblick och min högläsning skulle visa fram dem. Jag var alltså ängslig att möta minnen fulla av smärta, den smärta orden fann från dagar jag varit tvungen att förtränga, stunder som min ångest öste sin svett ifrån. Jag var alltså inte ängslig för formen min tankes språk funnit; jag var rädd för att igen finnas i outhärdlig smärta. Jag behövde inte tveka och så började högläsningen.
Birgitta lyssnade och lät inte min, ibland svåra, meningsbyggnad störa.

Vid ovanstående tillfälle skrev Quick hela 17 sidor, som han dagen efter läste upp för den tålmodigt lyssnande terapeuten.

“Terapeuten tog ingenting för givet”:

Angående hur terapeuten reagerade på Quicks mordberättelse. Janne Mattsson intervjuade Quick på nittiotalet och då ställdes följande fråga till Quick:
“Hur reagerade då Kjell Persson på Quicks berättelser?
– Undrande, frågande, tog ingenting för givet, men lät det finnas där. Han förstod så småningom att det måste ligga något i mina berättelser.”
Här framgår att terapeuten inledningsvis varit tveksam till Quicks berättelser.

“I min terapi är det jag som berättar”:

Ur en intervju med Quick enligt TT 1996-05-07:
“Han förklarade också att det inte förekommer ledande frågor i terapin han genomgår.
– I min terapi är det jag som berättar”.
Vilket överensstämmer med övriga exempel, terapeutens roll var lyssnande.

Att terapeuterna var skeptiska till Quicks inledande diffusa påståenden 1992-1993, det framgår bl.a. av att man avvaktade i flera månader med att kontakta polisen. Vilket var helt korrekt, Quicks påståenden om mord var diffusa och gällde försvinnande samt mord som hade inträffat för många år sedan (Johan Asplund 1980 resp. Thomas Blomgren 1964). Terapeuterna var sunt skeptiska i en miljö där klientelet lätt kan uppfattas som foliehattar och strålkärringar.

“Quick berättar fritt utan att detaljfrågor ställs”:

I en av rättegångarna (Therese J, 1998) vittnar Quicks dåvarande terapeut Birgitta om hur Quicks terapi gick tillväga (min fetstil):

Birgitta Ståhle, som varit Thomas Quicks terapeut sedan april 1994, har bekräftat att denne gradvis närmar sig händelserna, en process som enligt henne kräver stort mod och styrka; vissa detaljer har en sådan ”laddning” att det kan vara svårt att berätta om dem. Hon har vidare berättat att terapin inte styrs av henne; Thomas Quick berättar fritt utan att detaljfrågor ställs. Birgitta Ståhle har sagt sig inte veta vad som framkommit i polisutredningen; under denna huvudförhandling – hon har varit närvarande under alla förhandlingsdagarna – har hon bättre förstått vad som hänt. Enligt henne har Thomas Quick haft ett behov att få bekräftat att han verkligen begått en så avskyvärd handling som den han utsatt Therese för.

Terapeutens vittnesmål överensstämmer med övriga källor. Notera att detta inte var samma terapeut som i ett tidigare exempel. Här har vi alltså två terapeuter som redan 1993 respektive 1998 visade att den terapi Quick erhöll mestadels gick ut på att lyssna på vad Quick redan hade tänkt ut i förväg.

Terapeuternas roll var huvudsakligen lyssnande:

Ur Bergwallkommissionens rapport 2015, sid 198 (min fetstil):

Vid kommissionens möten med Kjell Långbergs och Birgitta Ståhle har de båda beskrivit hur Sture Bergwall uppenbarligen upplevde ett oerhört stort behov av att frekvent och länge tala om sina tidigare och aktuella upplevelser. För båda var det uppenbart att Sture Bergwall delvis fabulerade och det var svårt att skilja på fantasier och verklighet. Båda beskriver sin roll som huvudsakligen lyssnande och ingen av dem ansåg att deras roll som terapeut var att reda ut vad i Sture Bergwalls berättelser som var sant och inte. När morderkännandena kom var det i stället polis och åklagare som hade denna uppgift.
Även andra som kommissionen samtalat med har berättat att de inte trodde på Sture Bergwalls mest dramatiska historier om sin uppväxt, framför allt inte om Simonhändelsen. Claes Borgström uppgav till exempel att denna berättelse möjligen kunde symbolisera andra problem i relationerna till föräldrarna. Seppo Penttinen sade sig inte heller ha trott på Simonberättelsen eller andra traumatiska barndomsberättelser.

Sammanfattning

De ovanstående exemplen från både dåtid och nutid visar bl.a. att Quick noggrant förberedde sina berättelser, t.ex. dagen före terapistunderna som fungerade som premiärframförande av berättelserna. Quick berättade om sina minnen, vissa uppgifter uppgav han sig ha svårt att minnas eller att närma sig.
Terapeuterna hade en lyssnande roll. De hann knappt sätta sig ned förrän Quick började minnas och berätta.

Mera:

Författaren Sture Bergwall (Quick).
– Frågor&Svar om Quickfallet.

————–
Angående Dåderman, se även ‘Expertens’ vilseledande drograpport.

Källor: E-bok: “Fallet Thomas Quick”, Hannes Råstam. E-bok: “Mannen som slutade ljuga”, Dan Josefsson. Bok: “Kvarblivelse”, Thomas Quick, sid 51-52. E-bok: “Gåtan Thomas Quick”, Janne Mattsson. Artikel: TT, 1996-05-07. Dom: Therese Johannessen.
Anm: böckerna av Råstam och Josefsson är starkt vinklade. Uppgifterna från R/J som citeras i detta inlägg finns medtaget i deras böcker i annat syfte, t.ex. att misskreditera Säter rättspsyk, R/J insåg troligen inte själva att dessa uppgifter skulle komma att användas i motsatt syfte.