Kategoriarkiv: Rättsväsendet

Saxmordet enligt media, följt av rättsväsendet

I mars 2019 vek sig till sist åklagare nummer fyra för medietrycket. Vad föregick denna åklagares bedömning som gick rakt emot de tre föregående åklagarnas, och med SAMMA BEVISUNDERLAG som tidigare? Vi kollar.

Tobias

Det handlar om elvaåriga Tobias Lindquist i Hovsjö som år 2001 dödades med ett fyrtiotal saxhugg. Dåvarande polisutredning och åklagare bedömde händelseförloppet som utrett och fallet solklart. Enligt dem var det en jämnårig, psykiskt störd klasskamrat som huggit ihjäl Tobias. Bedömningen byggde på indiciebevisning. Den misstänkte X hade dessutom erkänt efter flera förhör.
Av hänsyn till att den misstänkte X var minderårig så lades utredningen ned och det hölls ingen bevistalan (i domstol).

Kevin

Kort tid innan saxmordfallet åter blev aktuellt i maj 2017 så skapades ett mycket kraftigt medietryck rörande ett helt annat fall. Det var Kevin-fallet där två bröder sedan 1998 enligt dåvarande polisutredning ansågs ha orsakat fyraåriga Kevins död i Arvika. Liksom i saxmordet hade man då lagt ned Kevin-utredningen pga att gärningsmännen var barn.
Det starka medietrycket inleddes i maj 2017 med en serie publiceringar i tv och tidningar av statliga SVT samt övrig media, med budskapet att de två misstänkta bröderna var oskyldiga. Och de två bröderna förnekade skuld och tog avstånd från sina nitton år gamla medgivanden.

Några veckor senare i juni frikändes morddömde Kaj Linna efter 13 år i fängelse. (Men det var ett mord som Linna alltid nekat till att ha begått, och vars dom han överklagat flera gånger genom åren. Till skillnad från de misstänkta både i saxmord- och Kevinfallet där de inte tidigare hade hävdat oskuld).

Det beslutades att åklagare skulle granska den gamla polisutredningen rörande Kevinfallet. Mycket i media talade för att de två bröderna skulle komma att frias från de gamla misstankarna.

Under dessa frikännandetider bestämde sig herr X, tillsammans med DN (Dagens Nyheter), för att återta sitt erkännande att ha dödat Tobias. (Det finns inga uppgifter om att X nånsin tidigare har sagt sig vara oskyldig, efter sitt erkännande för sexton år sedan år 2001).

År 2017 gjordes också två granskningar av den gamla saxmordutredningen, en före och en efter att herr X återtagit sitt gamla erkännande. Dessa granskningar utfördes med fem månaders mellanrum, av varsin åklagare.
I båda de granskningarna bedömde respektive åklagare att den gamla saxmordutredningen var bra utförd, och därmed inte skulle återupptas.

I början på 2018 begärde herr X:s ombud överprövning gällande saxmordet.

I mars 2018 meddelade nya Kevin-utredningen att de två bröderna frias från misstankar. (Dvs som väntat, helt enligt medias linje).

I juni 2018 beslutades att saxmordutredningen ska återupptas, ledd av en annan åklagare än de tre tidigare åklagarna.

Efter nio månaders utredning, och trots flera utredningsåtgärder, meddelades att inget nytt hade tillkommit som förändrade det befintliga beslutsunderlaget i saxmordutredningen.
MEN denna fjärde åklagare i saxmordfallet gjorde istället en annan bevisvärdering än tidigare. Därmed avfördes herr X från saxmordutredningen och friades från misstankar.

Om du tycker det verkar snurrigt, t.ex. så här:  , så fortsätt läs så klarnar det säkert.

Tidslinje – Vad som ledde fram till att herr X friades från misstankar:

En av drivkrafterna bakom medietrycket i Kevinfallet var ett slags hat mot en minnesforskare och -professor, här kallad SÅC (Sven Å Christianson). Denna drivkraft fick media att sedan även sätta tänderna i saxmordfallet.
För att förstå detta behöver vi gå tillbaka ända till år 2008, förslagsvis med hjälp av nedanstående tidslinje.

– 2008, november:
Journalisten H.Råstam lyckas övertala den morddömde och misslyckade egna-mord-författaren Sture Bergwall (Thomas Quick) att återta sina morderkännanden. Det var erkännanden som Bergwall i femton års tid (varav sju år som drogfri) hade vidhållit och försvarat, i både tal och diverse egna skrifter. Samt i sin publicerade 286-sidors mördarbok betitlad “Kvarblivelse” (1998), som fick ett svalt mottagande bland bokköpare och som floppade. (Därav uttrycket “misslyckad” egna-mord-författare).

Återtagandet sker genom att Bergwall kan byta offerroll. Från offer för en (påstådd) hemsk barndom med sexuella övergrepp av sin far, till offer för en (påstådd) hemsk vård- och rättsapparat.

SVT och Råstam gör tre “dokumentärer” om Quickfallen, och som SVT sänder vid en mängd antal tillfällen under resningsprocesserna som pågår från 2009 och några år framåt.
Senare utkommer även Råstams bok som bl.a. bygger på de tre dokumentärfilmerna.

SVT och övrig media framställer bl.a. minnesforskaren SÅC som en orsak till att Quick dömdes. (Men Quick hade högst sannolikt dömts även utan SÅCs sakkunnigutlåtande om minnesfunktioner).
SÅC blir ett sorts hatobjekt hos bl.a. författaren Dan Josefsson, som också gör en bok om Quickfallet.

OCH… omkring år 2014? uppmärksammas det att SÅC även hade anlitats som sakkunnig i en polisutredning 1998 om fyraåriga Kevins död, som då ansågs ha orsakats av två barn (som var bröder).

– 2017, maj (Kevinfallet):
DN publicerar artiklar om Kevinfallet. De misstänkta bröderna/barnen från 1998 framställs som oskyldiga.

– 2017, maj (Kevinfallet):
SVT och Dan Josefsson sänder tre entimmas “dokumentärer” om Kevinfallet. De sänds med en veckas mellanrum. De tre filmerna väcker starka känslor hos tittarna, eftersom SVT framställer det som att polisen varit mycket hemska mot barnen.

SÅC blir återigen ett hatobjekt i media, tillsammans med en polis från Kevinutredningen 1998.
OCH det uppmärksammas att minnesforskare SÅC även hade anlitats som sakkunnig i saxmordutredningen 2001…

2017, maj (saxmordfallet):
Åklagare Stefan Bergman får i uppdrag (av polisen) att granska saxmordutredningen från 2001 (som då hade haft åklagare Elisabet Bergström som ledare).

2017, maj (Kevinfallet):
SVTs känslosamma Kevin-dokumentärer leder till att polisutredningen från 1998 återupptas, med åklagare Niclas Wargren som ledare.

2017, 19 maj (saxmordfallet):
åklagare nr 2 i saxmordfallet, Stefan Bergman, beslutar att polisutredningen från 2001 var bra genomförd och att den inte ska återupptas.

– 2017, 15 juni:
morddömde Kaj Linna frikänns efter 13 år i fängelse. (Han hade släppts ut från fängelset redan den 30 maj).

2017, 19 september (saxmordfallet):
media (DN) rapporterar att herr X har tagit tillbaka sitt erkännande från 2001. Och media trummar ut budskapet att X är oskyldig (fast man säger sig inte ta ställning i skuldfrågan).
X har dock aldrig tidigare under de senaste sexton åren sagt att han är oskyldig, åtminstone finns det ingen uppgift om det.
—————————————————————-

2017, 19 september (saxmordfallet):
ännu en åklagare, Katarina Lenter, får i uppdrag att granska saxmordutredningen från 2001, med anledning av att X återtagit sitt erkännande.

2017, 27 oktober (saxmordfallet):
åklagare nummer tre i saxmordfallet, Katarina Lenter, kommer till liknande slutsats som de två föregående åklagarna. Lenter beslutar att den gamla saxmordutredningen var bra genomförd, och att utredningen inte ska återupptas.

2018, 12 januari (saxmordfallet):
ombudet till X begär överprövning av åklagare nr 3 Katarina Lenters beslut att inte återuppta saxmordutredningen från 2001.

2018, 27 mars (Kevinfallet):
den återupptagna Kevin-utredningen är klar, efter tio månader, och beslutet går emot den gamla polisutredningen från 1998. De två pojkarna anses oskyldiga och avförs från utredningen som läggs ner.

2018, 27 juni (saxmordfallet):
åklagare nr 4 i saxmordfallet, Erika Lejnefors, får i uppdrag att återuppta polisutredningen (förundersökningen), efter att överåklagare Marianne Ny beslutat att beslutsunderlaget är otillräckligt.

2019, 14 mars (saxmordfallet):
efter nio månaders utredning, inklusive nio månaders ytterligare medietryck, som inte har tillfört några nya, avgörande rön till saxmordutredningen, trots ett till synes omfattande utredningsarbete, beslutar åklagare nr 4, Erika Lejnefors, att avföra X från utredningen och lägga ned den.

Eftersom beslutsunderlaget och bevisen inte hade ändrats sedan tidigare granskningar, så var Lejnefors enda alternativ för att kunna fria X att göra en annan värdering av bevisningen än tidigare.

Lejnefors uppger att bevisningen är otillräcklig och att händelseförloppet vid mordtillfället inte går att klarlägga ytterligare. Det är alltså enbart denna åklagares egna bevisvärdering som skiljer sig från de tre tidigare åklagarnas beslutsunderlag. (Samt förstås att X återtagit sitt erkännande, men det ska inte påverka bevisvärderingen).
Ur Aftonbladet, 2019-03-14:
“den bevisvärdering jag gör och det faktum att händelseförloppet inte kunnat klarläggas ytterligare påverkar hela bilden av utredningen, och det innebär också att jag inte kan slå fast vem som kan vara misstänkt gärningsman. Och jag ser inte att vi kan komma vidare, säger Erika Lejnefors.”


Att de nutida turerna kring saxmordet föregicks och omgavs av flera starka och långvariga medietryck, det är uppenbart. Likaså att det påverkade de involverade och deras handlingar och beslut.


[Uppdaterad 8 juni 2019]

“Rättsväsende i medias klor” (Yrsa Stenuis)

Häromveckan avled författaren och journalisten Yrsa Stenuis. Hon har gett ut ett tiotal böcker, och bland annat arbetat som chefredaktör och Allmänhetens Pressombudsman (PO).

Detta inlägg kompletterar de nyliga levnadsteckningar som skrivits om Yrsa Stenuis, där de flesta utelämnar hennes senaste bok “Rättsskandalen!?”.
I den boken under rubriken “Rättsväsende i medias klor” berättar Yrsa Stenius om fallet Thomas Quick/Sture Bergwall, att den verkliga skandalen ägde rum när Sture Bergwall frikändes på det sätt som skedde, hur journalisten Hannes Råstam och Bergwall ljög ikapp, och om den märkliga Bergwallkommissionen och deras slutsatser.

Yrsa Stenuis var raka motsatsen till de flockindivider som åsyftas i talesättet “Bara döda fiskar följer strömmen”. Hon var en av de få personer som offentligt gick emot den numera rådande vrångbilden av Quickfallen som skapats med hjälp av media och lata jurister, politiker m.fl. Många fler delar Yrsas åsikter men få uttalar dem offentligt, av lättbegripliga skäl.

De hundra sidorna om “Rättsväsende i medias klor” är en del av boken “Rättsskandalen!?” av Yrsa Stenuis och pensionerade kriminalinspektören Seppo Penttinen. Hans del i boken har rubriken “Utredningarna mot Sture Bergwall (Thomas Quick), myt och verklighet” och består av drygt fyrahundra sidor. Boken började säljas i handeln i början på april 2018.

Här är en aktuell förteckning över Yrsa Stenius böcker:

  • “Rättsskandalen!?” (2018), av Yrsa Stenius och Seppo Penttinen.
  • “Orden i min makt” (2016).
  • “Taxar, kärlek och sorg” (2007).
  • “Lögnens olidliga lätthet” (2005).
  • “Tills vingen brister: en bok om Jussi Björling” (2002).
  • “Mannen i mitt liv” (1998) om Albert Speer.
  • “Best in show: om hopp, förtvivlan och fåfänglighet” (1995).
  • “Makten och kvinnligheten” (1993).
  • “Vår tids hjältar” (1986).
  • “Jag älskar mig – gåtan Albert Speer” (1980).
  • “I väntan på vadå” (1976).

Ur Yrsa Stenius “Rättsväsende i medias klor” i boken “Rättsskandalen!?” (sid 108-109):

“När resning beviljades i de tre hovrätterna var det på grundval av den kritik resningsåklagarna hade riktat mot Quick-utredningen i sin helhet och mot deras kollegas sätt att driva processen mot den mordanklagade Sture Bergwall. Som jag har visat i det föregående – och som Seppo Penttinen kommer att visa i nästkommande avsnitt av denna bok – var den kritiken i allt väsentligt grundlös men den kunskapen höll alla inblandade i resningsdelen ifrån sig.

Medierna teg och teg och teg med undantag för Gubb Jan Stigson som hånades av kollegerna och belades med munkavle när han framhöll att saker och ting inte stod rätt till.

Så frikändes Sture Bergwall på grunder som för mig ter sig chockerande – utan ny rättegång och på grundval av åklagares omtolkning av bevisning som godkänts av sex tingsrätter – och medierna tiger. Rättsväsendet stadfäster mediernas myt.

Så tillsätts Bergwallkommissionen med skeva direktiv. Medierna missförstår direktiven. Efter ett och ett halvt år kommer Bergwallkommissionen med sin rapport som är helt irrelevant i förhållande till de juridiska problem fallet Quick hade aktualiserat. Vissa av rapportens slutsatser (ord står mot ord) är direkt pellejönsiga.
[…]
Sture Bergwall är nu frikänd från de åtta mord han en gång dömdes för utifrån en rättsprocess som inte bedrevs korrekt. Bergwall ska i lagens mening betraktas som oskyldig men processens olika element och förlopp måste i sanningens och den fria debattens namn få diskuteras kritiskt. En sådan diskussion kring en frikänd man måste vara möjlig i ett fall då huvudpersonen själv håller svansen högt och tar plats på den offentliga scenen med sina lögner mot dem som drev den ursprungliga Quick-utredningen, ackompanjerad av de medier som en gång skapade dessa lögner.”

Boken “Rättsskandalen!?” kommer troligen att granskas närmare här på bloggen, under eller efter sommaren.

Mera:
“Rättsskandalen!? … myt och verklighet” (Seppo Penttinen).

Strafftid för mord

Senaste veckan har den sedan 2015 livstidsdömde NB:s kommande överföring till Litauen uppmärksammats i media. Svenskar anser att den i Litauen föreslagna strafftiden 15 år blir för kort.

Några nyliga tidningsrubriker:
“Nerijus Bilevicius kan få sänkt straff till 15 år”, “15 år istället för livstid för Lisa Holms mördare”, “Lisa Holm-mördare kan bli kvar i Sverige”

I Litauen ska litauiska verkställighetsregler tillämpas, och de skiljer sig en aning från svenska. I första instansen i Litauen beslutades strafftiden 15 år för NB. (Kan innebära tio år bakom lås o bom enligt regel om villkorlig frigivning, se nedan, vilket är kortare än om straffet avtjänas i Sverige). Det har väckt anstöt och krav att NB hellre då ska stanna kvar i Sverige. Beslutet har överklagats.

Reglerna i Sverige

I Sverige har livstidsdömda möjlighet att efter tio år få livstidsstraffet omvandlat till tidsbestämt. Kortaste tidsbestämda vid omvandling är 18 år, genomsnittet är 24-25 år.
Därefter kan 2/3-regeln tillämpas, så att villkorlig frigivning kan ske när 2/3 av strafftiden avtjänats.

T.ex. om livstidsstraffet efter tio år tidsbestäms till 24 år, så sitter den dömde ytterligare sex år. Totala fängelsetiden blir då 16 år.

En viktig faktor vid tidsbestämning av livstidsstraff är hur den dömde har skött sig i fängelset. Därför kan man inte nu, i förväg, ange hur många år NB i slutändan skulle komma att vara inlåst i Sverige om han avtjänade hela straffet här. (Förutom att det blir minst tolv år, enligt 2/3-regeln).

Strafftiden har ändrats genom åren. Sedan sextiotalet har trenden varit ökad strafftid vid tidsomvandlade livstidsstraff. Genomsnittlig strafftid 1965 till 2013 (enl BRÅ):
1965-1974: 14,0 år
1975-1984: 14,5 år
1985-1994: 15,5 år
1995-2004: 20,6 år
2005-2013: 24,9 år
Hur det ser ut om tio år står skrivet i stjärnorna som det heter.

Livstids fängelse utdöms om det finns försvårande* omständigheter. I annat fall är straffskalan för mord 10 till 18 år. (För gärningspersoner som är minst 21 år). Även förmildrande* omständigheter kan påverka domstolens bedömning (t.ex. så att det blir tidsbestämt istället för livstid).

Litauiska regler

De litauiska* reglerna tycks inte ge möjlighet att tidsbestämma livstidsstraff efter ett antal år. Där är livstid verkligen livstid. (Dock finns möjlighet till benådning). Och då kan det bli fel åt andra hållet. Vid överföring till annat land ska strafftiden inte skilja avsevärt varken nedåt eller uppåt.

I Litauen verkar vanligaste påföljden för mord vara tidsbestämd. Straffskalan är 7-15 år. Eller vid (mycket) försvårande omständigheter upp till 25 år, alternativt livstid (“på riktigt”).

Vid tidsbestämt i Litauen finns liksom i Sverige möjlighet till villkorlig frigivning efter viss tid, enligt följande:
2/3-regel vid strafftid över 10 år och max 15 år.
3/4-regel vid strafftid över 15 år och max 25 år.

Några andra morddomar (Sverige)

En 53-årig man i Stockholm som i september 2015 (några månader efter Lisa Holm-mordet) högg ihjäl sin hustru, dömdes av hovrätten till 18 år (ej livstid alltså).
Förloppet var långsamt, kvinnan blev stympad medan hon levde. Hon hade över sextio(!) knivhugg och bör enligt domen haft fruktansvärd dödsångest. Mordet var följden på en längre tids brutal fysisk och psykisk terror som tvåbarnsmamman utsatts för.
Enligt 2/3-regeln kan 53-åringens fängelsevistelse komma att bli endast 12 (tolv) år.
Orsaken till att det inte blev livstid kan bero på att mannen ansågs ha någon form av psykisk störning vid mordtillfället (förmildrande omständighet).

En 43-årig man i Lund som 2016 högg ihjäl sin hustru i ett p-hus dömdes först till 18 år. Trots att det förelåg flera försvårande omständigheter enligt domstolen. Kvinnan “befann sig i en skyddslös ställning”, mordet utfördes på ett “bestialiskt sätt”, han hade “åsamkat sin hustru ett mycket svårt lidande”.
Efter att han huggit hustrun en gång, kom han tillbaka och högg henne ytterligare flera gånger.
Han ansågs INTE lida av allvarlig psykiskt störning.
Hovrätten ändrade senare domen till livstid.
Efter tidsbestämning och 2/3-regeln kan 43-åringen komma att friges villkorligt efter knappast mindre än 13-14 år.

Fallet massmördaren Mattias Flink i Falun 1994. Fick förstås livstid. Är frigiven sedan 2014. Flink sköt åtta personer ute på stan. Ett av offren skadades svårt, avled senare på sjukhus. En annan blev svårt skadad, och överlevde. Sex av offren dog “direkt” sägs det.
Efter tidsbestämning och 2/3-regeln blev Flinks fängelsetid 19,5 år.

Susanne dömdes 1996 till livstid. Är frigiven sedan 2010.
Hon och några kumpaner utanför Norrtälje mördade en man med flera yxhugg. Rättsläkaren hade “sällan sett ett så omfattande övervåld”.
Efter tidsbestämning till 21 år och 2/3-regeln blev Susannes fängelsetid 14 år.

Fler livstidsdömda för mord: Rocco, frigavs 2010, efter 17 år. Juha, skulle ha frigetts 2010, efter 13 år (men begick nya brott innan dess). Eric, frigavs 2004, efter 10 år.

Sammanfattning

Om Litauen efter överklagan beslutar om 25 års strafftid för NB så kan det enligt 3/4-regeln innebära drygt 18 års fängelsevistelse. Det skulle i så fall motsvara ett svenskt tidsbestämt på 27 år.
Eller med 20 års strafftid i Litauen så blir det 15 år i fängelse enligt 3/4-regeln, vilket motsvarar ett svenskt tidsbestämt straff på 22,5 år.
Litauisk livstid verkar mindre troligt, det avviker för mycket från svenska livstidsstraffet.
Hålls NB istället kvar i Sverige så vet vi inte hur länge han kommer att sitta inlåst. Sköter han sig exemplariskt så kan det bli kortare tid än i Litauen (om deras beslut blir enligt ovan tidsbestämda).

Uppdatering 5 juli 2017:
Litauisk domstol beslutade i en rättegång att det ska bli “litauisk” livstid för NB. Dvs livstid utan möjlighet till tidsbestämt och villkorlig frigivning. I praktiken inte ett likvärdigt straff kan tyckas, men det kan visa sig att strafftiden ändå kan bli ungefär samma som den skulle blivit i Sverige. I Litauen lär benådning kunna ske efter (tidigast) 18 år, vilket motsvarar tidsbestämt i Sverige på 27 år med villkorlig frigivning efter 18 år enligt 2/3-regeln (se ovan i detta inlägg).

Nu återstår att se om NB så småningom erkänner och berättar om mordkvällen, så att Lisas anhöriga och omvärlden får svar på de frågor som har ställts.


* Exempel på försvårande omständigheter: mordet har föregåtts av noggrann planering eller har präglats av särskild förslagenhet, gärningen har varit särskilt hänsynslös genom att den medfört ett svårt lidande för brottsoffret (kraftigt våld, omfattande eller allvarliga skador, svår smärta, gärningens karaktär av avrättning, utdraget förlopp eller stark dödsångest), brottet har riktat sig mot en närstående, brottsoffret har befunnit sig i en skyddslös ställning, brottet har utförts i offrets hem, eller att brottet har förövats inför ögonen på närstående till offret, t.ex. offrets barn.

* Förmildrande omständigheter, t.ex. om gärningspersonen hade/har en psykisk störning, eller blev provocerad, eller om brottet skedde i nödvärn.

* Litauiska regler visas här med reservation för att uppgifterna kan ha ändrats på senare tid.

Önskemål: komprimerad bevisöversikt

En domstolsdom kan bestå av många sidor och vara tidsödande att gå igenom. Ett förslag för att underlätta för läsarna är att komplettera domskälen med en komprimerad översikt av bevisen och hur de värderades av domstolen.

Att komprimerad bevisöversikt inte är obligatoriskt kan bero på att det medför ett visst merarbete för domstolen, och att man är ängslig för att läsare skall misstolka graderingen.

Domstolen kan använda liknande gradering som de dömande själva använder* internt under värderingens gång, eller annan gradering. Exempelvis: Inget, Mycket svagt, Svagt, Medelstarkt, Starkt och Mycket starkt bevis. Möjligen med fler skalsteg. Eller med siffror, t.ex. liknande NFC:s utlåtandeskala med nio skalsteg, eller annan sifferskala (t.ex. 0-5, 0-10, 0-100).

I en komprimerad bevisöversikt kan bevisen inklusive bevisvärderingen visas radvis, t.ex:
Fingeravtrycket på fönstret: Starkt.
Vittnesuppgiften Andersson: Medelstarkt.
… och så vidare för övrig bevisning i målet. Med siffror blir det ännu mer kompakt, t.ex. skala 0-10:
Fingeravtrycket på fönstret: 8
Vittnesuppgiften Andersson: 5
… osv.
I anslutning till den komprimerade bevisöversikten bifogas domstolens samlade bevisvärde som visar om domen når upp till “utom rimligt tvivel” och i så fall med vilken styrka (graden av eventuell överbevisning).

Typ av gradering och antal skalsteg skall förstås vara samma för alla domstolar.

Med en sådan sammanfattning får läsaren snabbt grepp om vad bevisningen består av och hur den värderades i ett visst mål av just den domstolen.
Nästa gång man man får ett domskäl händerna så får det gärna finnas en komprimerad bevisöversikt där. Fast det kommer det förstås inte att göra, åtminstone inte i närtid.


* Om intern gradering:
syftar på hur var och en i domstolen – av de som deltar i den dömande verksamheten – själva uttrycker sig för att bedöma/gradera varje bevis, för att komma fram till beslut om den tilltalade ska frias eller fällas.

[Sidan uppdaterad 24 januari 2018]

Tyst majoritet

På sin blogg uppger Göran Lambertz* att bland jurister är det “inte någon tvekan” att det begicks allvarliga fel i resningsprocessen och i Bergwallkommissionen gällande Quickfallet för några år sedan.
Enligt GL anser dessa jurister att “Thomas Quick med all sannolikhet fälldes korrekt för de åtta morden och att medierna, resningsåklagarna och Bergwallkommissionen har huggit i sten”.

Liknande åsikt är i majoritet även bland de icke jurister (cirka 700 av 1000) som enligt GL “har angett någon form av uppfattning” om fallet. (Se citat nedan).

Om GL:s uppgifter är korrekta så kan man fråga sig vad som skulle hända om dessa jurister med flera öppnade munnen offentligt och stämde in i GL:s kritik.
Skulle det leda till att rättsväsendet frias från påståendet om en av de största rättsskandalerna genom tiderna? Och skulle det ge upprättelse åt de personer inom vård, rättsväsende m.m. som anklagats för att ha ljugit, manipulerat och begått allvarliga fel i sin tjänst?

Anledningen till att folk med ovanstående åsikt inte gör sin röst hörd offentligt kan vara t.ex. oskuldspresumtionen, ointresse, eller/och ovilja att bli hudflängd i media.

Nedan följer några citat från GL:s blogg.

Citat, om Bild nr 1 och 2:

“Vilken bild har egentligen svenskarna i dag av Quickprocesserna? Är det Bild nr 1, att rättsväsendet fallerade grovt och att Sture Bergwall dömdes oskyldig till följd av manipulationer, falskspel och allvarliga misstag av framför allt åklagaren Christer van der Kwast, förhörsledaren Seppo Penttinen, psykologiprofessorn Sven Å Christianson, advokaten Claes Borgström och psykoterapeuten Birgitta Ståhle?

Eller är det Bild nr 2, att Thomas Quick med all sannolikhet fälldes korrekt för de åtta morden och att medierna, resningsåklagarna och Bergwallkommissionen har huggit i sten?

Det är svårt att veta vilken majoritetsbilden är. Frågar man jurister är det inte någon tvekan, det är i alla fall mitt intryck. Där är det Bild nr 2 som gäller. Och de flesta jurister är hyggligt kunniga i bevisvärdering. De kan se på bevisen att de räckte gott och väl. Frågar man andra är det mera tveksamt. Visserligen är det en överväldigande majoritet av de personer som jag vet har angett någon form av uppfattning (ungefär 700 mot 300 på min lista) som har Bild nr 2. Men det kan ju bero på att det är många ur just den gruppen som har hört av sig till mig.
[…]
I det sammanhanget bör man komma ihåg att Bild nr 1 innebär att de ansvariga personerna i människors ögon får leva med att ha orsakat en av de största rättsskandalerna i svensk historia. Det får en rad konsekvenser, som att någon far illa av att nämna sitt efternamn för andra eller att någon annan får höra elaka hånskrattande kommentarer om föräldern. Det ginge väl an om det fanns saklig grund för hånskratten. Men det gör det inte. Om man förstår att de fällande domarna var riktiga kan man också förstå att de berörda personerna gjorde i stort sett ett så skickligt jobb som var möjligt. Småfel gjordes naturligtvis, men sådana görs alltid. Att betraktas som skyldig till något allvarligt, att ha fått sitt professionella liv fläckat, är obehagligt och kränkande. Är det obefogat bör vi andra säga ifrån, och göra det envist.”
(Ur Nyårsbetraktelse 2017*).

Citat, om skrivarmotivering:

“Jag har skrivit det många gånger men vill säga det igen: Jag fortsätter att skriva om Quickärendet framför allt därför att det enligt min mening är viktigt 1) att försöka fria rättsväsendet från påståendet om en av de största rättsskandalerna genom tiderna och 2) att försöka fria ett antal personer från anklagelser om lögner, manipulationer och andra allvarliga fel som de påstås ha gjort i sin tjänst. Jag anser att detta är avgjort viktigare än att upprätthålla oskuldspresumtionen för en person som i efterhand säger sig ha lurat rättsväsendet och mentalsjukvården när han erkände ca 20 mord och lämnade uppgifter om åtta av dem på ett sådant sätt att domstolarna fann det ställt utom rimligt tvivel att han var skyldig.”
(Ur Halvårsbetraktelse 2016*).

Citat, om förtalsrättegång:

“Man kan fundera över om det vore bäst att få frågan om rättsskandalen prövad i domstol, exempelvis i en förtalsrättegång. Då skulle man kanske framöver kunna slippa okunniga utfall som i den nyssnämnda recensionen i Aftonbladet. Men det finns skäl emot också, både finansiella och principiella. Det finns anledning att återkomma till saken på ett eller annat sätt.”
(Ur Nyårsbetraktelse 2017*).

—————————————————–
Källor m.m:
– Göran Lambertz, f.d. justitieråd i Högsta domstolen, pensionerad februari 2017.

– Nyårsbetraktelse 2017: goranlambertz.se/nyarsbetraktelse-2017.
– Halvårsbetraktelse 2016: goranlambertz.se/halvarsbetraktelse-2016.