Kategoriarkiv: 10: Iréne Andersson-fallet

Fem meters lucka hittade inte Irene och Johan

Knappt två veckor innan 11-årige Johan Asplund försvann spårlöst så försvann 22-åriga Iréne Andersson. Här är en kort inblick. Samt några frågor utan svar. Och om fem meters lucka.

Lördag kväll den 25 oktober 1980 försvinner 22-åriga Iréne Andersson strax utanför Sundsvall (se tidigare inlägg). Torsdagen den 30 oktober börjar lokala Sundsvalls tidning skriva om Irenes försvinnande. Bland annat ställs frågan på förstasidan: “Blev kvinnan bortförd i bil?”

En vecka senare var det dags igen, artiklarna både föregår och sammanfaller med Johans Asplunds försvinnande. Tre dagar i följd, inklusive samma morgon som Johan försvann, så är Irenes försvinnande förstasidesstoff i lokaltidningen:

  • Onsdag 5 november:
    “Mystisk bil nytt spår i fallet Iréne”.
  • Torsdag 6 november:
    “60 militärer söker Iréne”.
  • Fredag 7 november, då Johan försvann:
    “Snart två veckor sedan Iréne försvann”.

Den 10 november kommer personal från mordkommissionen i Stockholm för att bistå Sundsvallspolisen med Irene-fallet. Några dagar senare kopplas kommissionen även in på Johan-fallet. “De tror på en snabb lösning av båda fallen”, skriver lokaltidningen.

Den 18 november släpps “Johanmannen”* efter att ha förhörts vid flera tillfällen.
Inget anhållande gjordes av någon av de misstänkta i varken Johan- eller Irene-fallet.

Fredag den 5 december 1980 åker riksmordkommissionen hem. “Mordkommissionen lämnar Sundsvall.” “Jag är mycket besviken”, säger kriminalkommissarie Otto Andersson som då hade lett det största spaningspådraget i länets polisiära historia.

Ur artikeln: “Ingen möda har sparats […] Ett 50-tal polismän har jobbat med fallet, dagar, kvällar och nätter. Engagemanget har varit totalt.
Frivilliga i tusental har gått skallgång. Kvadratmil stora områden har trampats med fem meters lucka. […]”

Sammanfattningsvis så florerade misstankar om brott bakom båda fallen (men inte med samma gärningsperson) under vintern 1980-1981. Polisen hade några misstänkta som snart avfördes från utredningarna.

Sommaren 1981 – nio månader senare – hittades Irene av en slump i skogsområdet där hon hade försvunnit och där omfattande sökinsatser tidigare hade gjorts.
Kvarlevorna, fyndplatsen samt omständigheterna vid försvinnandet visade att sannolikt inget brott ligger bakom Irenes försvinnande.

Fyndet visade också att “fem meters lucka” i skallgångarna inte varit tillräckligt finmaskigt för att hitta Irene. Inte heller Johan, om han fanns i sökområdena i Bosvedjans omgivningar. (Dvs om uppgiften om fem meter stämmer med hur det gick till i praktiken).

Övrigt

Många invånare i Bosvedjan (där Johan och mamman bodde) kände säkert till det omskrivna Irene-fallet och följde det i lokaltidningen tiden innan Johan försvann. Även Johan och mamman.

När sedan även Johan försvann så ökade skriverierna i media. Oroliga föräldrar började skjutsa sina barn till och från skolan. Det spekulerades bland invånarna i Bosvedjan och övriga Sundsvall om huruvida brott hade begåtts, och om det kunde vara samma gärningsperson bakom båda försvinnandena.

Man kan undra hur Johan påverkades av skriverierna om Irenes försvinnande?
Och sedan: hur inverkade Irenes försvinnande på hur folk i Sundsvall uppfattade Johans försvinnande? På dem som senare kom att vittna till Johanmannens* nackdel? Folk som var övertygade om att brott hade begåtts.

Se där, ytterligare några frågor som aldrig lär få några svar. Samt en insikt om fem meters lucka.

——————–
Källor m.m:
Skallgångsbilden som inleder inlägget är inte från Irene- eller Johanfallet.
* “Johanmannen” var Johans mammas ex-sambo, han hade bott hos mamman och Johan i fyra år fram till 1979. Mer info om Johanmannen finns i sidfoten under “Källor” i inlägget Ur Johans perspektiv.

Iréne Andersson, försvann 1980 utanför Sundsvall

Oktober 1980 försvann Iréne Andersson i Söråker utanför Sundsvall. Polis, hundar, militär och frivilliga finkammade terrängen flera gånger. Men hon hittades inte. Förrän nio månader senare, av en slump.
Uppdaterad 16 december 2016

På lördagskvällen den 25 oktober 1980 var 22-åriga (Karin) Iréne Andersson och hennes pojkvän på en fest i Byn, vid Söråker (ca 1,5 mil nordost om Sundsvall). Mellan kl 22:00-22:30 inträffade en dispyt eller ett gräl med en bekant vilket gjorde Irene upprörd, och hon lämnade festen efter att i vredesmod ha kastat sina glasögon ifrån sig.

Irene tycks sedan gått mot sitt hem som låg sex km därifrån i Nybo, Söråker. Sista iakttagelsen av Irene var halvvägs hem (ca 3 km från Byn), på skogsvägen mellan Västansjö och Söråker. (Se kartskiss nedan).

Försvinnandet polisanmäldes först några dagar senare, måndag 27 oktober.

Lokalpressens rapportering om försvinnandet

Torsdag 30 oktober 1980
Ur första artikeln om försvinnandet, förstasidan: “En 22-årig kvinna från Söråker är försvunnen sedan i lördags. Anmälan till polisen kom inte förrän i måndags. Trots omfattande spaning har hon inte anträffats […]”.

Fredag 31 oktober 1980
Förstasidan, “Blev kvinnan bortförd i bil?”.
Ett vittne hade på kvällen för försvinnandet sett Irene på vägen halvvägs hem, på skogsvägen mellan Västansjö och Söråker, där det är ca tre km kvar till hemmet i Söråker. Ur artikeln:
“[…] Vittnesuppgiften medförde att polisen kunde koncentrera spaningarna, men dessa var resultatlösa. Hundarna kunde inte få upp några spår […]”
“Under hela torsdagen spanade tre polispatruller med hundar, frivilliga från brandkåren på Midlanda med bl.a. scooter, ortsbor och anhöriga utan resultat. […] Tyvärr är terrängen längs vägen bitvis mycket svår. […]”

Söndag 2 november 1980
Sidan 5, ur artikeln: “Inga spår efter försvunna kvinnan […] Hon försvann för en vecka sedan på väg mellan Västansjö och Söråker. […] På allhelgonadagen var 1-2 man ute för att leta efter henne. […] Hundar och frivilliga har tidigare i veckan hjälpt till i spaningarna men utan resultat.”

Tisdag 4 november 1980
Sidan 5, ur artikeln: “[…] I dag, tisdag, skall polisen på nytt kamma igenom områden som man inte hunnit med på den aktuella sträckan mellan Västansjö och Söråker. […] Polisen kan i det här läget inte utesluta brottsteorin. Någon kan ha fått syn på den ensamma kvinnan under lördagskvällen. Vägen där försvinnandet inträffade är glest trafikerad. […]”

Onsdag 5 november 1980

Förstasidan, “Mystisk bil nytt spår i fallet Iréne”.
Ur artikeln: “[…] Polisen fick i går uppgifter om en bil som vid två tillfällen varit synlig vid elljusspåret i närheten av Iréne Anderssons hem i Söråker den kväll hon försvann […] Ett stort spaningspådrag med bl.a. tio hundar sattes in på tisdagen, men spaningarna var resultatlösa. Spaningarna försvåras också av att det var barmark den kväll Iréne försvann. Dagen efter föll snön. Polisen arbetar med många teorier till försvinnandet. Har hon bortförts i bil eller har hon själv valt att hålla sig undan…?”

Torsdag 6 november 1980

Förstasidan, “60 MILITÄRER SÖKER IRÉNE”.
Ur artikeln: “Idag gör polisen en sista större ansträngning för att finkamma området längs söråkersvägen där Iréne försvann på lördagskvällen. Med hjälp av 60 militärer från Lv 5 ska man gå skallgång i den skogiga terrängen. Samtidigt vädjar polisen på nytt till den bilist som sågs intill elljusspåret som ligger intill vägen, att höra av sig.”

Fredag 7 november 1980

Förstasidan, “Skallgången resultatlös. Snart två veckor sedan Iréne försvann”.
Ur artikeln: “Ett 60-tal militärer från Lv 5 hjälpte polisen i en omfattande aktion på torsdagen. Men utan resultat. […] – Vi kom inte fram till något, säger Lars Silén som ledde spaningen på fältet. – Men jag hade inga förväntningar inför skallgången. Vi har ju tidigare gått genom dessa områden med hund utan att hitta något. […]”.

Lördag 8 november 1980
Förstasidan, rubrik “Falska tips och rykten om att Iréne hittats död”.
Ur artikeln: “Sökandet efter den försvunna 22-åriga Iréne Andersson från Söråker fortsätter. […] På torsdagskvällen fick polisen ett tips om att Iréne Andersson skulle ligga död på en soptipp i Söråker. […] Men inte heller det ledde till något uppklarande av fallet. Ett decimetertjockt snötäcke gör sökandet vanskligt. Allt måste vändas och undersökas. Utmed vägen mellan Västansjö och Söråker har polis och militär nu undersökt terrängen. – Det är bara vattendragen vi inte kontrollerat helt ännu, säger kriminalinspektör Lars Silén. […]”.

Söndag 9 november 1980
Rubrik: “Riksmordkommissionen inkopplas i fallet Iréne”.
Ur artikeln: “Polisen kan inte utesluta våldsbrott och måste nu lägga upp en ny strategi för spaningarna sedan finkammandet av området med skallgångskedjor inte gett något resultat. En tänkbar insats är Operation dörrknackning för att försöka få tag på personer som kan ha sett något den aktuella lördagsnatten […]”.

Tisdag 11 november 1980
Ur artikeln: “Om Iréne råkat ut för en våldsman så måste han finnas inom hennes bekantskapskrets. Den uppfattningen hävdar den försvunna söråkersflickans mor. […] Mer och mer lutar man åt att Irénes försvinnande inte varit frivilligt utan att något brott ligger bakom. Under måndagkvällen anlände åtta man från rikskriminalen till Sundsvall. […]”
“Kartläggningen av Irénes bekantskapskrets kan bli omfattande. Hon hade en ganska stor umgängeskrets. Bland alla tips man nu kollar finns en mystisk bil […]”.

Fredag 14 november 1980
Ur artikeln: “I fallet med Irene Andersson räknar man med att hitta en lösning inom en relativt liten krets av personer som kände Irene. Här kan en lösning komma mycket snabbt, men de som leder arbetet vill inte närmare kommentera situationen.”.

Lördag 15 november 1980
Förstasidan, “Hett spår i Irene-fallet, Härnösandsbo i förhör”.
Ur artikeln: “…dramatisk vändning på fredagen. Polisen hörde då en äldre man, en pensionär, om hans förehavanden under den kväll då Irene Andersson försvann. … Mannens bil har tagits i beslag för en teknisk undersökning. …”.
Även Irenes pojkvän blev förhörd:
Pojkvännen i handbojor. … fördes bort i handbojor från en lägenhet i Timrå på fredagen, sedan både han, hans mor och halvbror våldsamt motsatt sig att hämtas till förhör.”
Både den äldre mannen och pojkvännen släpptes dock under fredagkvällen.

Söndag 16 november 1980
Ur artikeln: “… Ytterligare en man som ingår i bekantskapskretsen till Irene har blivit intressant för utredarna. Han är i 60-årsålderna och befann sig i Söråker med sin bil den lördagskväll när Irene försvann. …”.

Tisdag 18 november 1980
Förstasidan, “Pensionären har nyckeln i gåtan Iréne”.
Ur artikeln: “… Endera har han själv fört bort Iréne eller också har han varit med när hon försvann. Om inte den 70-årige pensionären är skyldig till Irénes försvinnande finns enligt polisen i stort sett bara en tänkbar gärningsman. Denne var också med på festen på lördagskvällen den 25 oktober. Det kan vara för att skaffa honom alibi som flera av hans släktingar har ljugit vid polisförhören. …
Den äldre männen beskrivs som en “fruntimmerskarl”. … Härnösandsbon äger en ljus Volvo. … Mannens bil har genomgått en teknisk undersökning. Minituiöst har den “dammsugits” men materialet är inte helt färdigbearbetat.”.

Torsdag 20 november 1980
Sidan 4, “det bränns ordentligt i Irenefallet”.
Bildtext: “Någonstans efter den smala och mörka vägen mellan Västansjö och Söråker mötte Irene troligen sin baneman natten den 25 oktober.”.
Ur artikeln: “- Vi har fått fram några nya uppgifter som är mycket intressant. Jag tror nu på en ganska snabb lösning av Irene-fallet, säger en i spaningsledningen. Härnösandspensionären bedöms dock fortfarande som intressant. Nya förhör kommer troligen att hållas med honom men han är inte misstänkt för att ha något direkt med Irenes försvinnande att göra. …”.

Fredag 21 november 1980
Förstasidan, “Nya spår efter Iréne gav inget resultat”.
Ur artikeln: “…I går tog man ut grodmän, hundpatruller och militär till ett område i trakten av Söråker. Man genomförde en noggrann skallgång och undersökte vattendrag.”.

Lördag 22 november 1980
Förstasidan, “Var det verkligen Iréne vittnena såg?”.
Ur artikeln: “Var det en annan kvinna än Iréne Andersson som sågs gående längs vägen mot Söråker den ödesdigra lördagsnatten för fyra veckor sedan? Det finns mycket som tyder på det!”
“… Så länge inget vittne med säkerhet kan säga att det var just Iréne kan vi inte heller göra det.”
“… Tror ni att Iréne fallit offer för en mördare?
Sten-Olof Hellberg: ‘Ja, vi tror det.'”.

Därefter tycks sökinsatserna minimerats och de “heta spåren” kallnat.

Nio månader senare

Den 6 augusti 1981, drygt nio månader efter försvinnandet, påträffades Irenes kvarlevor en kilometer från den plats där hon sist hade setts i livet. Det var två privatpersoner som vid promenad med sin hund råkade hitta kvarlevorna. Kroppen låg under en liten gran.
Lokalpressen rapporterade bl.a. följande.

Fredag 7 augusti 1981
Förstasidan, “Irene hittad”.
Ur artikeln: “Kroppen… återfanns i går kväll i ett skogsparti i närheten av den plats där hon försvann… Det var två personer från Söråker som var ute och tränade en unghund som gjorde fyndet strax före klockan 20.00. Fyndet gjordes över 500 meter från närmaste väg. Kroppen låg ovanpå marken.”.

Lördag 8 augusti 1981
Förstasidan, “Hennes död har en naturlig förklaring”.
Ur artikeln: “Gick Iréne Andersson helt enkelt vilse i skogen? Tog hon fel när hon skulle ta en genväg via elljusspåret i Söråker och gick i stället rakt in i skogen där hon sedan föll ihop av utmattning? …”
… I torsdags hittades Irénes kropp inne i skogen, en kilometer från Tjärngodsvägen, utanför Söråker.
… Hon hittades liggande under en liten gran mitt i ett ganska besvärligt skogsparti. …”
“… På tisdag kommer dock kroppen att föras till regionsjukhuset i Umeå för obduktion. …”

Två gånger har man nämligen finkammat området och då passerat det ställe där Iréne nu hittades, men utan resultat. I början av november i fjol tog polisen hjälp av ett 60-tal militärer från LV5. Man hittade inget. I maj i år gjordes ett nytt ordentligt försök. Med hjälp av hundar från Söråkers brukhundsklubb och polisens egna hundar gick man igenom området. Men det hjälpte inte.
Otur. Vi passerade platsen, men hittade inte Irene. Men kanske är hundarna mera utbildade att hitta levande människor, säger Axel Lundell. …”

Onsdag 12 augusti 1981
Förstasidan, “Mordteorin avskriven. Irene frös ihjäl i skogen”
“Några tecken på grovt yttre våld kunde inte hittas”

Kartskiss:

1) Irene lämnar festen i Byn, utan glasögon (hon lär varit kraftigt närsynt).
2) Hon passerar Västansjölokalen och går skogsvägen mot Söråker.
3) Ungefär vid Tjärngodset ses Irene av vittnen för sista gången.
4) Här kan hon försökt ta en genväg hem via det då släckta elljusspåret som sträcker sig ned mot hennes hem vid punkt 5. Men där finns också en stig i riktning mot punkt 6.
5) Hemmet som Irene aldrig kom fram till den kvällen. Polisen tror att hon gått vilse vid elljusspåret och tagit stigen in i skogen (i pilens riktning), och kämpat på tills hon fallit ihop av utmattning.
6) Området där hon då skulle ha frusit ihjäl under natten.

Sammanfattning

Trots flera omfattande eftersökningar och skallgångar med polis, hundar, militär och frivilliga i området där Irene sist hade setts livet (och där hon nio månader senare råkade påträffas), så hittades hon inte av spaningsgrupperna. Sökandet försvårades av att terrängen längs vägen var “bitvis mycket svår” och att det hade snöat efter försvinnandet.
Ännu en större sökinsats gjordes efter vintern, i maj 1981.
Flera män misstänktes under kortare perioder. Det ansågs att om Irene hade mördats så var gärningspersonen troligen någon i hennes bekantskapskrets. I utredningen figurerade även en “mystisk bil” och en ljus Volvo.

Polisen trodde att Iréne fallit offer för en mördare, tills hennes kvarlevor hittades då man övergav mordteorin och konstaterade att hon troligen frusit ihjäl (t.ex. då hon berusad lagt sig att vila).

Om någon uppmärksam läsare tycker att det relativt okända Irene-fallet på något sätt sammanfaller med ett annat, betydligt mer känt fall, så är det korrekt. Mer om det i kommande inlägg.