Kategoriarkiv: Akademiker/Läkare m.m.

Akademiker, läkare m.fl. som förövare.

Självmordsbombaren som stal böcker för 25 miljoner

Den s.k. “KB-mannen” stal över hundra antika böcker för uppåt 25 miljoner kronor, och sprängde sig i luften efter att ha avslöjats. Hade någon mer vetskap om stölderna? Vart tog pengarna vägen?
Uppdaterad 28 september 2016

Boktjuven eller “KB-mannen” som han kallades i media var förstebibliotekarie och chef för handskriftsenheten på KB (Kungliga biblioteket) i avdelningen för specialsamlingar. Och familjefar med hustru och två barn. Akademiska bakgrunden var filosofie doktor i idéhistoria, samt juristexamen och bibliotekarieexamen.

Bokstölderna pågick i många år, fram till 2004 då han avslöjades. En månad efter avslöjandet, den 8 december 2004, efter att KB-mannen släppts från häktet, lämnade han jordelivet med buller och brak genom att kapa stålslangen till gasspisen i en lägenhet på Surbrunnsgatan 45. När gasen fyllt lägenheten antändes den troligen av en gnista från någon elektrisk apparat, t.ex. kylskåpets termostat.

Ovanstående bildcollage: den sprängda tvårumslägenheten i översta våningen på Surbrunnsgatan 45 (femte lägenhetsvåningen) i Stockholm. Lägenheten totalförstördes, taket skadades, fasaden blåstes ut, tegelstenar och takpannor haglade ned över gatan. Mannen begravdes i lägenheten under ett berg av bråte. Sprängkraften lär ha motsvarat två kilo trotyl. Intilliggande lägenheter skadades liksom flera hus mittemot. Omgivande människor hade änglavakt, ingen annan dödades men några skadades “lindrigt”.

Fortfarande omskrivet

Avslöjandet skedde för över ett decennium sedan men aktualiseras fortfarande då och då. T.ex. förra månaden av Sveriges Radio den 26 augusti 2016 (länk):

“Det var en stöldhärva som bok-Sverige knappast upplevt tidigare. Den så kallade “KB-mannen” eller “Bibliotekstjuven” Anders Burius visade sig 2004 ha fört ut och sålt en mängd värdefulla böcker från sitt arbete på Kungliga Biblioteket, för ett sammanlagt försäljningsvärde av uppåt 25 miljoner kronor, innan han tog sitt liv.”

Svenska Dagbladet 2 juli 2015 (länk):

“Nyligen återlämnades två av de böcker som stals av Anders Burius, den så kallade KB-mannen, till Kungliga biblioteket i Stockholm. Under sin tid som chef för handskriftsavdelningen stal Burius 62 värdefulla böcker ur Kungliga bibliotekets samlingar, av vilka endast sju har kunnat återföras.”

Nedan visas några märkligheter, frågetecken och för mig nya uppgifter i fallet.

De över hundra bokstölderna

Totalt har över hundra böcker identifierats som stulna av KB-mannen: 62 st från KB, och drygt fyrtio böcker från tre andra bibliotek:  Karolinska institutets bibliotek, Carolina Rediviva (Uppsala universitetsbibliotek) samt Stockholms universitetsbibliotek.

Böckerna såldes genom en auktionsfirma i Tyskland (Ketterer Kunst, tidigare F. Dörling).
Bokstölderna tycks ha intensifierats kring millenniumskiftet, åtminstone tycks antal sålda stulna KB-böcker varit fler under åren 1999-2000*.

1995 anställdes mannen på KB. Dessförinnan stal han böcker på andra bibliotek, tidigast identifierade stölden tycks vara 1987. Men merparten av böckerna, och möjligen de mest dyrbara, stals troligen under tiden på KB, kanske med tyngdpunkt från 1999 fram till avslöjandet 2004.

I mars 2004, drygt ett halvår innan avslöjandet, medan en internutredning av stölderna pågick hos KB sedan oktober 2003, stal han bl.a. en bok från 1523 som såldes för uppåt en miljon kronor. För det priset fick köparen en femhundra år gammal bok som på 38 sidor latin beskriver en världshistorisk expedition: den första världsomseglingen, genomförd 1519-1522 av spanjoren Ferdinand Magellan. Bokens författare är Maximilianus Transsylvanus.

Ovan: första och sista sidan i boken från 1523 om Magellan.

Ovan, ur boken: den 10 (decimo) augusti år 1519 (MDXIX) avseglade Magellan från Sevilla (Hispali) med fem fartyg (quinq nauib).

Vart tog pengarna vägen?

Senaste källan (SR ovan) uppger att böckernas säljvärde var uppåt 25 miljoner kr, vilket innebär att boktjuven kan ha håvat in uppåt 20 miljoner kronor (SEK) i kontanter efter att den tyska auktionsfirman fått sin provision.

KB-mannen 2002

KB-mannen erkände bara ett mindre antal av böckerna och att de hade inbringat ca nio miljoner kronor. Han vägrade säga mer än att pengarna hade spenderats på “vidlyftigt leverne”. Polisen hittade inga större summor på mannens bankkonton. Och det fanns inget annat iögonfallade kring mannens vanor, inte heller hos hustrun.

Om han levt “vidlyftigt” så tycks det varit dolt för omgivningen. En källa uppger: “I media sades det att Anders levde ett liv med Armanikavajer och lyxbilar, men det var fel. Anders ägde en Mercedes SLK från 1997 som hade gått över 8 000 mil och var värderad till 90 000. Hans andra bil var en Jaguar Mark II från 1962 – en rishög, avställd sedan 25 år och värderad till 15 000. Hans konton och värdepapper låg vid hans död sammanlagt på strax över 141 000 kronor, hans skulder på under en miljon. Marie ägde två bilar, en Volvo 745 från 1989 och en BMW 525 från 2001. Inte heller i hennes ekonomi fanns det något som stack ut överdrivet.”
(Walter Repo, 2006*).

Möjligen kan en mindre del av bytet bekostat tvårumslägenheten (på Surbrunnsgatan) som mannen skaffade vid en provseparation i början på tvåtusentalet, den kan kostat kring ett par miljoner. Eller sexrumsvillan i Uppsala i början på nittiotalet. (Det är f.n. okänt om polisen efterforskade hur boendet finansierats).
Eller var han spelmissbrukare, t.ex. på hästar eller kortspel?
Eller gömde han undan kontanter, med någon annans vetskap eller helt i hemlighet? Kanske fanns det ett antal miljoner gömda i en låda hos någon väns vind eller källare. Eller finns gömda fortfarande.

Att gömma hos en bekant är inte helt gripet ur luften. Strax innan biblioteket polisanmälde stölderna hann KB-mannen gömma undan en låda med stulna böcker i garaget hos en kvinnlig bekant. Men den hittades av hyresvärden som kontaktade polisen.
Även hos KB-mannens mamma lär polisen hittat stulna böcker.

KB-mannen och pappan hade bytt till ett noblare efternamn

KB-mannens ursprungliga efternamn var Jonsson, ett av de vanligare efternamnen (numera på 12:e plats av vanligaste namnen). Vid 18 års ålder bytte han efternamn till Burius, ett namn som ingen annan i Sverige tycks burit vid den tiden. Även hans pappa E.M. bytte till samma efternamn, båda namnbytena gjordes samtidigt, juli 1975 (tolv år innan de första belagda bokstölderna). En teori är att de tog namnet efter Johannes Bureus, Sveriges förste riksbibliotekarie.

Man kan undra vem som kläckte idén till namnbytet. Varför bytte pappa EM efternamn vid 56 års ålder? Hade även han behov av ett namn med finare klang? Ja, kanske. Lite släktforskning visar att EM tycks varit ett “oäkta barn” som det hette förr, i kyrkböcker från den tiden uppges att EM:s mor var ogift och fadern okänd. EM flyttades till annan ort kort tid efter födseln, han tycks ha separerats från modern. (Ett par år efter födseln uppges modern vara “obefintlig” och ådöms “tvångsarbete” vid flera tillfällen).

KB-mannens mamma var troligen inte involverad i namnbytet, föräldrarna skilde sig när han var fyra år (1960).

KB-mannen gifte sig 1988, och då fanns det alltså tre personer i Sverige med namnet Burius: KB-mannen, hustrun och mannens pappa. Hustrun fick annat efternamn 2006, dvs ett par år efter avslöjandet. Idag bär ingen i Sverige efternamnet Burius.

Pappan dog samma dag som KB upptäckte och började nysta i bokstölderna

Den 28 oktober 2003 lär KB fått en förfrågan via email från Tyskland gällande en av böckerna som hade stulits. Detta email medförde att biblioteket upptäckte att boken var stulen vilket så småningom ledde fram till att KB-mannen avslöjades (efter ett års internutredning).

Samma dag, 28 okt 2003, avled KB-mannens pappa, vilket förstås kan vara en slump att det inträffade samma dag. Eller så finns det någon slags koppling, t.ex. att pappans död triggat någon som hade vetskap om stölderna att på ett subtilt sätt och utan att själv få uppmärksamhet på sig göra biblioteket medvetna om att det förekom stölder.

KB-mannens ilska över att inte bli professor

1988, några månader innan KB-mannen gifte sig, sökte han en tjänst som professor. 1989 fick han beskedet att tjänsten gått till någon annan, vilket gjorde honom mycket upprörd:

“Anders blev rasande när han 1989 fick veta att han inte skulle bli professor i bok- och bibliotekshistoria vid Lunds universitet. […]  “Det gick så långt att Anders gav ut en bok med konkurrenternas meriter. (“Professuren i bok- och bibliotekshistoria : en akademisk vitbok”, min anm).
– Han gjorde det för att visa hur dumma vi sakkunniga var, menade Harry Järv. Upprättelse fick Anders ändå inte. Däremot hade han fixat en kontakt i Tyskland genom vilken han samma år, 1989, sålde elva av sina stulna böcker på det ansedda auktionshuset F. Dörling.”  (Walter Repo, 2006*).
“Jäv och inkompetens präglar tillsättningen, menar Anders B, som förgäves överklagar hela vägen till regeringen.”  (Jesper Huor, 2008*)

Detta inträffade alltså några år efter de första belagda bokstölderna (1987), så bråket kring professortjänsten var inte upptakten till bokstölderna.

Övrigt

När KB-mannen lämnade in stulna böcker till auktionsfirman i Tyskland kallade han sig Karl Fields. En teori är att namnet syftade till poeten Erik Axel Karlfeldt, KB-mannen lär också varit med i Karlfeldtsamfundets styrelse.
På begravningen i januari 2005 läste prästen, utan vetskap om KB-mannens pseudonym Karl Fields, en dikt av Erik Axel Karlfeldt.

Att det tog många år innan stölderna upptäcktes eller offentliggjordes, kan bero på flera saker. KB har mycket material att hålla reda på, idag ca 18 miljoner objekt. Som Sveriges nationalbibliotek har KB sedan 1661 i uppdrag att samla in och bevara allt svenskt tryck.
Det kan också vara så att vissa av stölderna – även på de andra drabbade biblioteken – har upptäckts tidigare men inte kunnat kopplas samman eller har tystats ned.

————————
Källor m.m:
* – Källa Walter Repo, 2006: “KB-mannen: Bibliotekstjuven som tjänade miljoner – och sprängde sig själv i luften“.
* – Källa Jesper Huor, 2008: “Boktjuven på KB“, 2008.
Och: “Bibliotekarien – om brott och dubbelspel i Sveriges akademiska elit“, J.Huor, 2009.

* – Om ökat antal stulna böcker vid millenniumskiftet. I KB:s lista (engelska, svenska) över de 62 KB-böcker som identifierats som stulna av KB-mannen framgår sälj-årtal för 53 av böckerna. Det ger följande sammanställning, antal KB-böcker per år som såldes via auktionsfirman:
1995: 2 st, 1996: 6 st, 1997: 2 st, 1998: 4 st, 1999: 14 st, 2000: 10 st, 2001: 5 st, 2002: 3 st, 2003: 5 st, 2004: 2 st.
Dock saknas sälj-årtal för nio av de 62 KB-böckerna, i deras lista anges de nio som “Sales unknown” (2 st) samt “Repatriated to KB” (7 st, som återbördats till KB).

Läkaren som kidnappade prostituerad kvinna till hemlig bunker

Här visas information om den s.k. Bunkerläkaren och hans hemliga bunker för kidnappade prostituerade kvinnor och shemales. Ännu en läkare utan gränser.
Uppdaterad 19 mars 2016

Läkaren som kidnappade en prostituerad kvinna från Stockholm till sin hemliga bunker i skogarna utanför Kristianstad, dömdes för några veckor sedan till 10 års fängelse för människorov. Han hade drogat henne med preparerade chokladdoppade jordgubbar när han köpte sexuella tjänster i hennes lägenhet.

Bunkerläkarens bakgrund är bl.a. studier på Karolinska Institutet (KI) i Stockholm. Han lär haft toppbetyg. Militärtjänst gjordes på Jägarregementet i Kiruna.

Bortförandet

När Bunkerläkaren besökte kvinnans lägenhet i Stockholm bjöd han på champagne och chokladdoppade jordgubbar preparerade med sömnmedel. Några av jordgubbarna var inte preparerade så att han kunde äta själv också, deras foderblad var märkta med svart tuschpenna:

När kvinnan somnat satte Bunkerläkaren en kateter i hennes arm för att hålla henne fortsatt nedsövd, placerade henne i en rullstol (som han hade med sig), förflyttade henne från lägenheten till sin svarta Volvo V70 och körde de 54 milen hem till bunkern utanför Kristianstad.
På vägen hem stannade han flera gånger och injicerade sederande medel när hon började vakna till liv.

Om bunkern, prostituerade och shemales

Den ljudisolerade betongbunkern är placerad inuti en röd träbyggnad som ser ut som ett slags magasin med en svart port och två garagedörrar. Den svarta “porten” är dock fejkad, liksom den ena garagedörren som egentligen döljer en liten insynsskyddad rastgård.

Bunkerns ventilation är dimensionerad för tre prostituerade, tre shemales (honmän) samt läkaren själv. I Bunkerläkarens beräkningar för ventilationen lär han ha noterat att där ska finnas plats för sju personer:
“3 escorts, 3 shemales, jag”.

Bilder över området

Bunkerhuset ligger några mil utanför Kristianstad i nordöstra Skåne.

Planritning och bilder invändigt

Bunkern är ca 60 kvadratmeter, har 35 cm tjocka betongväggar, och är placerad inuti träbyggnadens “maskinhall”. Träbyggnaden är totalt ca 160 kvm.

Efter att ha passerat två dörrar in i träbyggnaden till “maskinhallen”, så kommer man in i bunkern via en sluss bestående av tre dörrar: först två dörrar (dubbel dörr) och därefter ännu en dörr. Samtliga dörrar är relativt kraftiga säkerhetsdörrar av metall. Dörrarna har fem kraftiga låskolvar vardera. På utsidan av slussdörrarna finns nyckelhål, på insidan även kodlås.
Dvs man passerar fem dörrar för att komma in i bunkern.

Den insynsskyddade rastgården vid träbyggnadens norra del når man genom att gå inomhus mellan bunkervägg och yttervägg. Rastgården är 3×7 meter och inhägnaden ca 3 meter hög.

På planritningen nedan markeras bunkern med fet linje. Anm: ritningen är inte komplett.

Ovan: sydöstra delen av bunkern inne i “maskinhallen”. Avståndet mellan ytterväggen och bunkerväggen är ca 60 cm.

Ovan: utrymmet mellan bunkerväggen och ytterväggen. I utrymmet står diverse byggmaterial. Här går man för att komma till rastgården vid träbyggnadens norra del.

Ovan: gången som leder till ingången till bunkern. Rakt fram till höger ser man dörren som leder in i bunkerns sluss.

Ovan: inifrån bunkern ut genom slussen. Bilden visar de två metalldörrarna med kodlås på insidan samt bunkerns yttre dörr. (Slussens innersta dörr syns till höger).

Ovan: toaletten i östra delen av bunkern. Toalett och tvättställ är inkopplade och fungerar.

Ovan: östra delen av bunkern. Denna del har en viss möblering: säng, bord, stolar, kyl/frys. Diskbänk skymtar till vänster.

Ovan: östra delen, diskbänken. I bild syns även dörr mot slussen/utgången.

Ovan: västra delen är mindre färdig än den östra. Mycket byggmaterial förvaras där.

Ovan: västra delen, pågående byggnation av dusch och toalett.

Ovan: mellan ytterväggen och bunkern i träbyggnadens nordvästra hörn står ventilationsanläggningen som förser bunkern med frisk luft för sju personer.

Karta och område

Bunkerhuset ligger i nordöstra Skåne, vid Knislinge. Några mil från Kristianstad, Hässleholm (utanför bild) och Osby.

Läkarens förklaringar / efterkonstruktioner

I tingsrättens dom förklaras hur det gick till när den 38-åriga Bunkerläkaren träffade prostituerade kvinnor. (“A” är den prostituerade kvinnan som blev kidnappad):
“förutom A träffade han en kvinna i Oslo som han köpte sex av. Han träffade även en kvinna i Köpenhamn men det var inte rätt tillfälle eller rätt kvinna. Han var en flitig surfare på olika eskortsidor och den 5 september fick han träff på en av A:s annonser. Han tyckte att A såg fantastisk ut med perfekta mått, men det som tilltalade honom mest var A:s beskrivning av sig själv eftersom han uppfattade att hon skiljde sig från mängden.”

Anledningen till att Bunkerläkaren sökte sig till prostituerade var enligt honom att han upplevde samhörighet med dem, i ett slags utanförskap. Ur tr-domen:
“I hans föreställningsvärld hade han tänkt att en prostituerad kvinna levde i samma utanförskap som han själv. Att valet föll på prostituerade kvinnor var därför inte en tillfällighet.”
Bunkerläkaren lär tänkt att om den prostituerade kvinnan “bara fick en chans att umgås med honom så skulle hon vilja vara hans livspartner”.
Läkaren uppgav även att han i tonåren – dvs ca tjugo år tidigare – hade opererats flera gånger för missbildat urinrör. Enligt honom har den operationen en stark koppling till brottet han begått.

Dessa förklaringar är vad Bunkerläkaren har uppgett i efterhand under utredning och rättegång. Hur sanningsenliga hans förklaringar är vet vi förstås inte. Det beräknande, gränslösa agerandet ger känslan att förklaringarna är efterkonstruktioner i syfte att förmildra och få honom att framstå som ett slags offer.

Åklagaren vill förverka byggnaden och bunkern

I tingsrätten yrkade åklagaren att träbyggnaden innehållande betongbunkern ska förverkas, men det ogillades av tingsrätten. Vilket lär bero på att åklagaren juridiskt sett hade riktat sig till fel person: byggnaden ägs av läkarens (aktie-)bolag men åklagaren hade i sitt yrkande angett att läkaren var ägare.

Syftet med förverka är att förhindra eller förebygga fortsatt brottslighet. Åtgärden skall anses vara skälig. T.ex. vapen kan förverkas, eller en rattfyllerist kan bli av med sin bil. I det här fallet gäller det dock en byggnad, som ligger på läkarens tomt med boningshuset strax intill. Få se hur det går, det kanske blir ett nytt yrkande i hovrätten eftersom tingsrättsdomen har överklagats av båda parter.

———————————-
Källor m.m:
Tingsrättsdomen (2016-02-23).
Förundersökningsprotokoll (257 sidor).
Tilläggsprotokoll (159 sidor. Brottsplatsundersökningar m.m).
– Diverse artiklar på webben.

Den tredje läkaren i “koffertmordet”

Det kan ha varit en tredje läkare involverad i styckningen av Margareta af Forselles. Det hävdar en person med insyn och som ägnat tusentals timmar åt fallet.

I det s.k. koffertmordet i Göteborg 1969 blev MaF (Margareta af Forselles) styckad av en läkare. Läkaren, kallad “Ajten”, dömdes dock inte eftersom han dog kort tid innan sanningen uppdagades (bl.a. via hans egna föräldrar) cirka två år efter mordet.
Den läkarkollega/festpartner, här kallad läkareGB, som befann sig hos Ajten kvällen MaF mördades, nekade till inblandning. Han hade dock känt till mordet och styckningen men hållit tyst.

Följande (nya) uppgifter kommer från en person som vi kan kalla källaAF:

  • Ajtens kollega läkareGB blev chockad av mordet och åkte hem till Stockholm. Samtidigt anlände den tredje läkaren, här kallad läkareHG, till kollegan Ajten i Göteborg. LäkareHG medverkade sedan vid styckningen av MaF.
    .
  • Tjugo år tidigare hade läkareHG haft MaF som hembiträde, när hon var 17 år och gravid.
    .
  • LäkareHG var från Stockholm där han jobbade på Karolinska sjukhuset. Han var patolog och hudläkare, men även narkoman. Drev också en privatpraktik. Hans extraknäck var illegala aborter.
    .
  • LäkareHG förekom aldrig i polisutredningen. Han tog sitt liv 1970-02-17 (dvs ett halvår efter mordet, min anm).

Enligt källaAF lär det finnas fler uppgifter som pekar i samma riktning gällande den tredje läkaren, bl.a. uppgifter från en kriminalkommisarie som deltog i utredningen.
Uppgifterna om den tredje läkaren framkom första gången i mitten på åttiotalet, av läkareHG:s dotter som berättade om sin pappa för källaAF då han och dottern, då i 25-årsåldern, hade ett förhållande.

Om källaAF

KällaAF som är egenföretagare berättar bl.a. att han besökte landsarkivet i Göteborg för ca 6 år sen och fotograferade stora delar av utredningen, att han har talat med polis som var med på den tiden, att han lagt ned “många tusen timmars research”.
Anledningen till att han kontaktade Mysterium24 var att han vill ha hjälp att sammanställa det omfattande materialet till en bok. Jag har inte möjlighet till det men skulle gärna läsa boken om/när den blir klar, oavsett om den blir dokumentärt inriktad eller inte. Så om du som läser detta är författare ledig för uppdrag och intresserad av fallet, kontakta mig så förmedlar jag det till källaAF.

Mer om fallet:
– Läkaren gifte sig efter styckningen.
– Mordet på Margareta af Forselles, ”Koffertmordet”.

Läkaren gifte sig efter styckningen

Läkaren eller “koffertmördaren” tycks inte ha störts nämnvärt av sin bestialiska hantering. Fem månader senare gifte han sig, och bosatte sig en halvmil från brottsplatsen.
Uppdaterad 23 oktober 2015

Läkaren som styckade den prostituerade Margareta af Forselles och dumpade henne i resväskor i havet, var 32 år gammal när det skedde (född 1937-02-20). Vi kan kalla honom för S.A. Styckningen lär ha ägt rum i SA:s lägenhet på Kungshöjdsgatan i Göteborg natten mellan söndag-måndag den 6-7 juli 1969.

Den manlige läkarkollegan som också befann sig i SA:s lägenhet på mordnatten lär ha varit på besök från Stockholm*.

Kungshöjdsgatan i Göteborg (nutid).

Giftermål strax före nyårsafton 1969

Lördagen den 27 december 1969 – drygt fem månader efter mordet – gifte sig SA med en kvinna, som vi kan kalla Barbro. Hon var två år yngre (född 1939-10-28) än SA.
Bröllopet ägde alltså rum fyra månader efter att första resväskan innehållande en del av Margaretas kvarlevor hade hittats (augusti 1969). Efter det fyndet hade SA ringt till sina föräldrar och erkänt att det var han som hade styckat Margareta och dumpat henne i havet. Föräldrarna, som då var 63 respektive 70 år, hade sagt till SA att han skulle kontakta polisen. Men istället gifte han sig.

SA och Barbro bosatte sig på Lyrfågelgatan i Göteborg, cirka en halvmil från brottsplatsen.

Karta ovan: 1=Biljardhallen och puben på Andra Långgatan. 2=Kungshöjdsgatan. 3=Lyrfågelgatan. Det är ca en halvmil mellan 2 och 3.

SA:s kollega Bo Martin

En av SA:s läkarkollegor var Bo Martin, en på 1970-talet känd radioprofil. Han var “radiodoktor” 1971-1979, och gav ut flera böcker under åttiotalet. Bo Martin föddes utanför Örebro, mitt emellan Stockholm och Göteborg.

I januari 1971 blev Bo Martin radiodoktor och hans röst kunde höras uti stugorna runtom i landet. Tre månader senare (april) avled SA av en överdos. Ytterligare några månader senare (augusti) påträffades de resterande kvarlevorna av Margareta. Kort tid därefter bröt SA:s föräldrar sin två år långa tystnad och berättade för polisen att deras son var “koffertmördaren”.

Bo störd av SA:s kvinnor

Tio år tidigare – under studietiden kring slutet på femtiotalet – var Bo Martin och SA kurskamrater i Göteborg och hade rum intill varandra. Bo Martin lär ha klagat över att han ibland hade svårt att sova på grund av “nattliga ljud på andra sidan väggen”, när SA “smugit in kvinnor på sitt rum”.

Uppgiften om Bo och SA:s kvinnor på rummet berättas av en annan kurskamrat – läkaren Nils Eriksson* – som på Internet offentliggjort 160 sidor texter med minnen från sin tid som medicinstuderande, varav endast en liten del handlar om SA. Nils beskrivning är inte känslomässig, han konstaterar bara torrt att SA “tyvärr” blev “koffertmördare”.

Bo:s berättelse om SA

1969 hade SA, Nils och Bo Martin varit bekanta i minst tio år. Nils återger vad Bo Martin berättat för honom om SA och mordet på Margareta. (Anm: SA kallades “Ajten” av kurskamraterna, och “Bosse” är Bo Martin). Ur Nils Erikssons texter, sid 18:

“Av kamraterna i vår skrivgrupp blir Jallis senare anestesiolog och ambulansläkare. Bosse blir allmänläkare och radiodoktor och Ajten någon sorts societetsläkare. Dessutom kommer han tyvärr att bli koffertmördare.
Flera år senare berättar Bosse:
“Ajten skötte min mottagning en tid medan jag hade semester. När jag kom tillbaka berättade Ajten att han varit tvungen skaffa helt ny inredning i sin bil, en Volvo P1800. En katt hade rivit sönder klädseln, sade han. Året därpå såg jag på förstasidan i GT bilden av en kvinna, Margareta af Forselles, som jag hade haft som patient på Nordhemspolikliniken. Hon hade hittats styckad, liggande i en resväska utanför Gåsö. Alltså den ö där Ajten har bott. Så småningom framkom det att resväskan tillhörde Ajten. Bosse förstod då att Ajtens motiv för att byta inredning i Volvon var, att det fanns blod från den mördade kvinnan på klädseln.”

I april 1971, då jag arbetade på Sahlgrenska sjukhuset, kom ambulansen till akutmottagningen med Ajten. Han var död av en överdos knark. Det hann inte bli någon rättegång. Mordet är beskrivet på Wikipedia under rubriken Koffertmordet.”

Utifrån Nils historia – om den är sann – gällande Bo Martins mottagning, semester och SA:s (Ajtens) utbytta bilklädsel, tycks det åtminstone inte varit Bo Martin som var kollegan i SA:s lägenhet den 6-7 juli 1969. Vem denne kollega var är inte offentliggjort.

Märkligt bröllop

Man kan undra hur bröllopet gestaltade sig för SA, hustrun Barbro, SA:s föräldrar, och övriga personer som då kände till att brudgummen SA och en kollega låg bakom dödandet och styckandet av en prostituerad kvinna.

Bröllopet kan ha varit planerat sedan långt tillbaka, kanske redan en tid före mordet. Kanske var det därför blivande hustrun Barbro valde att bortse från att SA på mordkvällen berättat för henne i telefon att han hade en död kvinna i lägenheten. Att hon betraktade SA:s uppgifter som fantasier därför att inget fick störa bröllopsplanerna.
Eller kanske var det avgörande att det handlade om en prostituerad. Att man ansåg att mord på en prostituerad kunde man bortse ifrån.

Sanningen dold

SA tycks inte gjort sitt bästa för att dölja sitt brott: han berättade både för föräldrarna, för en svåger, och för sin blivande hustru, åtminstone enligt deras vittnesmål. Enligt föräldrarna hade SA sagt att han “blivit tvingad att ta hand om kroppen”, och han hade försäkrat att han inte hade mördat Margareta. Enligt “svågern” hade SA sagt något liknande till honom och att det var kollegan som hade dödat henne.
Kanske blev SA övertalad av någon i sin omgivning att inte kontakta polis.

Exakt vad som hände och hur dessa människor tänkte lär man knappast få reda på. SA avled 1971. Förundersökningen lades ned. SA:s föräldrar är borta sedan länge, mamman avled 1973 bara två år efter att SA gått bort, pappan dog 1993. “Barbro” tycks dock finnas kvar i livet (hon gifte om sig några år efter SA:s bortgång). “Kollegan” vet vi för tillfället inget om, inte heller “svågern” som också kände till mordet.

Mera:
– Den tredje läkaren i ”koffertmordet”.
– Mordet på Margareta af Forselles, ”Koffertmordet”.

——————-
*Källor:
– Att SA gifte sig 1969, m.m: Sveriges dödbok, Sveriges befolkning.
– Att läkarkollegan var från Stockholm: bok “Brott vi minns”, Stawreberg, sid 50.

– Kurskamraten Nils texter: Medicinare (pdf-fil. Skapad 2012).

Mordet på Margareta af Forselles, “Koffertmordet”

Två styckande läkare figurerade i Catrine da Costa-fallet. Även i fallet Margareta af Forselles – “koffertmordet” i Göteborg – var det med stor sannolikhet läkare som stod för styckningen. Fallet anses vara polisiärt uppklarat.

I juli 1969 blev den 37-åriga prostituerade Margareta af Forselles kvävd till döds, styckad och dumpad i två koffertar (resväskor) i havet vid Gåsö utanför Lysekil, några mil utanför Göteborg. Ytterligare ett obehagligt faktum är att flera personer visste vem som låg bakom Margaretas död, men de hörde inte av sig till polisen förrän flera år senare när det började brännas.

Margareta var gift med den finske greven Bengt af Forselles, båda var alkoholiserade och tycks haft dålig ekonomi. På kvällen den 6 juli försvann Margareta vid biljardsalongen Sjöboden på Andra Långgatan i Göteborg. Hon hade gått ut för att ta en nypa luft, paret skulle därefter träffas på en pub i närheten. Den 10 juli anmälde maken henne som försvunnen. Anledningen till makens dröjsmål var att hon vid tidigare tillfällen hade försvunnit och återkommit.

Sjöboden, på Andra Långgatan i Göteborg.

Första fyndet

En månad senare, den 7 augusti, råkade några dykare i båt på väg till jobb få syn på en rutmönstrad resväska som flöt omkring på havet vid Gåsö.

Kring väskan fanns en kätting som var fäst med nylonlina. Inuti väskan fanns en bål från kvinna, inlindad i tidningssidor från bl.a. Göteborgsposten med senaste datering den 6 juli 1969, dvs samma datum som Margareta hade försvunnit en månad tidigare.

Man kunde inte säkert identifiera kvarlevorna, men rättsläkare konstaterade att styckningen hade utförts av någon som var insatt i anatomi.

Utifrån uppskattad ålder, ett ärr vid naveln samt makens anmälan om Margaretas försvinnande, antog polisen att det var Margaretas kvarlevor som hittats vid Gåsö.
En vecka efter första fyndet, den 15 augusti, publicerades en efterlysning av Margareta med hennes bild och följande beskrivning:
“Den saknade kvinnan är 160 cm lång med ordinär, möjligen något spenslig kroppsbyggnad, svart, långt hår, gröna ögon, något buskiga svarta ögonbryn, rak, möjligen konkav näsa, samt protes i över- och underkäke.”

Hett tips, två år senare

Först två år senare, den 11 augusti 1971, fick polisen ett hett tips gällande en 34-årig läkare (född 1937) som kom från en gammal känd Gåsöfamilj (ön vid fyndplatsen). Den läkaren hade sin praktik i Göteborg och han brukade enligt tipsaren träffa prostituerade kvinnor. Läkaren hade dött av en överdos alkohol och tabletter i april samma år (dvs knappt två är efter Margaretas död).
Tipset stämde med rättsläkarens tidigare utlåtande att styckaren var insatt i anatomi.

Dagen efter tipset, den 12 augusti 1971, råkade en fiskare vid Gåsö göra ytterligare fynd som ledde till att man hittade Margaretas övriga kvarlevor och resterna av en andra resväska. Därmed kunde man med säkerhet identifiera den hittade kroppen som Margareta af Forselles.

Läkarens föräldrar träder fram och vittnar

En vecka efter de slutliga fynden i augusti 1971, två år efter försvinnandet, kontaktades polisen av föräldrarna till den avlidne läkaren. De uppgav att de hela tiden vetat om att sonen varit inblandad i mordet. Han hade besökt Gåsö fyra dagar efter Margaretas försvinnande, haft med sig två resväskor som han tagit med sig ut i sin segelbåt. När han kom tillbaka från segelturen var resväskorna borta.


Och efter att den första resväskan hade hittats en månad senare hade läkarsonen ringt till sina föräldrar och erkänt. Ur “Brott vi minns”, Stawreberg, sida 50 (min fetstil):

Under mötet med läkarens föräldrar, som var fyllt av starka känslor från föräldrarnas sida, kom det fram att sonen besökt Gåsö fyra dagar efter Margareta af Forselles försvinnande. Han hade med sig två resväskor som han utan kommentarer hade lagt i sin segelbåt innan han seglat iväg.
När han kommit tillbaka till föräldrahemmet var väskorna försvunna. Han hade tvättat sina händer med kommentaren “Nu tvår jag mina händer som Pontius Pilatus”, men inte förklarat närmare vad han menat.
Föräldrarna sa att de hela tiden vetat om att sonen varit inblandad i mordet, eftersom han redan när den första resväskan hittats, hade ringt hem och berättat att han blivit tvingad att ta hand om kroppen. Sonen hade dock försäkrat att han inte mördat kvinnan, men föräldrarna uppmanade honom ändå att kontakta polisen, något som han aldrig gjorde.

Min anm: kommentaren som läkaren lär ha fällt inför föräldrarna, “Nu tvår jag mina händer som Pontius Pilatus”, syftade troligen på att Pilatus enligt myten sägs ha tvättat sina händer när han sände Jesus till döden.

Fler vittnen

Efter att läkarens föräldrar trätt fram efter två års tystnad kunde polis få fram ytterligare vittnesmål:

  • En kollega, som varit i läkarens lägenhet i Göteborg när Margareta dog. De hade varit berusade. Kollegan uppgav att läkaren senare i telefon berättat om hur han styckat Margareta i badkaret.
  • Läkarens hustru, som varit bortrest kvällen då Margareta försvann men som hade talat med honom i telefon den kvällen. Han hade då sagt att han hade en död kvinna i lägenheten, men hustrun hade uppfattat det som fyllesnack och fantasier.
  • Läkarens svåger, som hela tiden vetat att Margareta varit i läkarens lägenhet. Enligt svågern hade läkaren berättat att det var kollegan som dödade henne.

Utredningen lades ned

Den misstänkte gärningsmannen – läkaren – var avliden. Kollegan uppgav att det var läkaren som var gärningsmannen. Svågern uppgav att läkaren sagt att det var kollegan som dödat Margareta. Ord stod mot ord.

Att Margareta dött genom kvävning kunde bevisas, men det kunde varit en olyckshändelse eller en sexlek, s.k. strypsex*. Och man kunde inte avgöra vem som utfört kvävningen, om det var läkaren eller kollegan.
Förundersökningen lades därför ned den 28 januari 1972. Margaretas man överklagade nedläggningsbeslutet två gånger utan framgång. Ärendet anses polisiärt avklarat.

Mera:
– Läkaren gifte sig efter styckningen.
– Den tredje läkaren i ”koffertmordet”.

————–
*Källor: bok “Brott vi minns”, Anna-Maria Stawreberg, 2010.
Om koffertmordet: – drabssageridanmark.beboer2650.dk. – Wikipedia.
Om strypsex: – erotic asphyxiation.

Bevisningen mot ‘Obducenten’ och ‘Allmänläkaren’

Bevisningen m.m. från 1988 redovisas här.

Notera att ingen av de två läkarna dömdes. Däremot ansåg tingsrätten det vara ställt utom rimligt tvivel att de hade styckat Catrine da Costa, men det brottet var preskriberat.
Skälet till att de friades gällande mord var dels att tingsrätten inte utom rimligt tvivel kunde fastställa att Catrine bragts om livet genom brott, den exakta dödsorsaken kunde inte fastställas. Men även om tingsrätten kunnat dra slutsatsen att Catrine bragts om livet så skulle man ändå ha friat dem därför att det var flera (2) gärningsmän (en icke unik situation i rättshistorien). Se mer ‘Citat ur domen’ nedan.

Anm: förutom att Obducenten och Allmänläkaren var åtalade för mord, alternativt grov misshandel och grovt vållande till annans död, så var även Allmänläkaren åtalad för grov otukt med barn och grovt sexuellt utnyttjande av underårig (sin dotter). Och Obducenten var även åtalad för misshandel (strypgrepp på en kvinna hösten 1983).

cdc-obduktionssal

Bevisning/Vittnesbevisning:

  • Fotohandlarkvinnans berättelse om fotografiernas inlämnande (bilder med en styckad kropp).
  • Fotohandlarmannens berättelse om fotografiernas inlämnande.
  • En kund i fotobutiken,  befann sig där då fotohandlarparet reagerade över nämnda fotografier.
  • Dagboksvittnet, vännen som Catrine da Costa hade berättat för om sin samvaro med två läkare och den enes dotter.
  • Dotterns uppträdande, bevittnat av flera personer, bl.a. personal på daghemmet och personal/utredare på sjukhus.
  • Dotterns mamma, vittnade om Allmänläkaren (hennes make) och Obducenten.
  • Rättsläkaren som obducerade Catrine och som bedömde att styckningen var av offensiv och sexualsadistisk karaktär, och att gärningsmannen/männen haft allmänna kunskaper i kirurgi och ortopedi och specialkunskaper i anatomi och obduktionsteknik.
  • En polis som sett Obducenten och Catrine tillsammans i tunnelbanan våren 1984.
  • 50 st prostituerade kvinnor identifierade Obducenten och uppgav att de träffat denne på Malmskillnadsgatan. Av dessa hade 23 kvinnor haft sexuella kontakter med Obducenten. Ytterligare 80 kvinnor “trodde” sig känna igen Obducenten. (Fotovisning företogs med 130 kvinnor, de flesta fick titta i ett album med 13 kända “torskar”. Totalt hörde polisen 188 kvinnor från M-gatan).
  • En botaniker, som bedömde att säckarna vid fyndplats 2 (som rapporterades 7 aug 1984) hade placerats där två månader tidigare plus/minus högst två veckor. (Se Citat ur domen).
  • Tre sakkunniga: en rättsläkare, en läkare, samt chefen för tekniska roteln. Deras utlåtande bedömdes av tingrätten ge stöd för att styckningen “inte helt igenom kunnat utföras av lekmän” (Se Citat ur domen nedan). Tingsrätten hade då även beaktat Socialstyrelsens utlåtande som till vissa delar skilde sig från övriga sakkunniga.
  • En djurskötare på rättsläkarstationen, samt en rättsläkare och dennes hustru, hade sett en obehörig – Obducenten – vid djuravdelningen, på annandag pingst (11 juni).
  • En kvinna som sett två män med en barnvagn och ett litet barn gå in i en byggnad en bit från rättsläkarstationen, sannolikt på annandag pingst 1984. Hon pekade ut läkarna som de män hon sett.
  • En kvinna som sett Obducenten tillsammans med Catrine i Gamla Stan 1982.
  • ……….

Anm: tingsrätten bortsåg från de två sista vittnena i ovanstående lista (som hade sett dem vid rättsläkarstation med barnvagn samt i Gamla Stan 1982), de tillmättes inte någon betydelse vid tingsrättens prövning av målet. (Sid 64 och 61 i domen juli 1988).

Forts följer…………

Citat ur domen 1988:

Senast möjliga dag då Catrine dog, enligt tingsrätten, sid 59:

Enligt tingsrättens mening kan [Botanikerns] vittnesmål läggas till grund för den bedömningen att Catrine da Costa dött senast den 21 juni 1984.

Ang. kunden i fotobutiken, sid 59:

Makarnas berättelse om denna händelse vinner sådant stöd av vad vittnet [Kund i fotobutiken] uppgett att tingsrätten finner styrkt att händelsen verkligen inträffat. Genom [Kundens] uppgifter har tidpunkten för händelsen kunnat bestämmas till den 21 juni 1984.

Notera att tingsrätten var öppna för möjligheten att Catrine dog senare än åklagarens beskrivning, så sent som den 21 juni 1984.

Att styckningen inte helt igenom kunnat utföras av lekmän, sid 61:

Det redovisade materialet utgör emellertid enligt tingsrättens mening ett starkt stöd för att styckningen inte helt igenom kunnat utföras av lekmän och för att det vid styckningen har brukats sådana eggverktyg son brukar användas vid obduktioner. Härtill kommer att makarna Schröders vittnesmål talar för att den styckning som de sett bilder av hade skett i sjukhusmiljö.

Ang. de två läkarnas skuld gällande styckning, sid 64:

Vid en samlad bedömning av det upptagna – främst [Fotohandlarparets] berättelse om fotografiernas inlämnande, Catrine da Costas egna uppgifter till [Dagboksvittnet] om sin samvaro med två läkare och den enes dotter, samt [Dotterns] uppträdande – finner tingsrätten, att det är ställt utom allt rimligt tvivel att de båda läkare och den lilla flicka, som Catrine da Costa talat om med [Dagboksvittnet], är identiska med [Obducenten], [Allmänläkaren] och [Dottern] samt att [Obducenten] och [Allmänläkaren] tillsammans och i närvaro av [Dottern] styckat Catrine da Costas kropp under pingsthelgen 1984 eller i anslutning till denna helg.

Avslutande formulering ang. styckningen, sid 67:

För fullständighetens skull bör läggas till att [Obducentens] och [Allmänläkarens] styckning av Catrine da Costes kropp är att betrakta som brott mot griftefrid. Åklagaren har emellertid inte väckt åtal för denne gärning, för vilken preskription inträdde sommaren 1986.

Motiveringen för frikännande gällande mord, sid 66-67 (min fetstil):

Många omständigheter talar alltså starkt för att Catrine da Costa blev bragd om livet genom brott, som är att bedöma som mord, eller genom brott, som är att bedöma som grov misshandel och grovt vållande till annans död. Emellertid kan enligt tingsrättens mening utredningen härom i målet inte sägas ha nått så långt att den saken kan sägas vara ställd utom varje rimligt tvivel. Redan detta gör att [Obducenten] och [Allmänläkaren] inte kan fällas till ansvar i målet för de gärningar som avses med åtalspunkten 2.

Det bör emellertid anmärkas att, även om tingsrätten på grundval av föreliggande utredning i målet skulle ansett sig ha kunnat dra slutsatsen att Catrine da Costa bragts om livet, så hade den utredningen inte gett tingsrätten tillräckligt underlag för ståndpunkttagande att det skulle vara ställt utom allt rimligt tvivel att den påstådda gärningen (alt. gärningarna) utförts gemensamt och i samråd mellan [Obducenten] och [Allmänläkaren] eller av den ene av dem. Det är följden av att två personer är inblandade. Även om det alltså i målet skulle ha utretts att Catrine da Costa bragts om livet, så skulle tingsrätten haft att frikänna dem. Åtalet i dess helhet skall således lämnas utan bifall.

Övrigt: Sagt och gjort av Obducenten (ej bevisning)

  • Obducenten antog att Catrin dog den 10 juni:
    “Det är ytterst rimligt att anta att da Costas död inträffat under söndagen den 10 juni, då det överensstämmer väl med total avsaknad av vittnesuppgifter efter kl. 10.30 den 10 juni 1984 samt vidare den påvisade låga koncentrationen av heroin i kroppen och uppgiften om da Costas heroininjicering hos arkitekt A. Det är [Obducentens] uppfattning.” (Gedda, sid 126-127).
  • Obducenten hade frågat sin svärmor om hon ville att hennes dotter skulle kremeras “vid sidan om”, på rättsläkarstation. Obducenten närvarade inte heller vid jordfästningen. Anm: obducentens fru hade hittats hängd, han hade misstänkts för mord.
    (Fingerade namn: Ann-Britt=svärmor, Anne-Catherine=Obducentens fru):
    “Därefter gick det inte lång tid innan hon kremerades. Det var Obducenten som ordnade med kremeringen.
    – Han frågade om han skulle fixa det “vid sidan om”, säger Ann-Britt. På rättsläkarstationen alltså. Men då satte jag mig emot. Jag blev arg och sa: Hon är ingen hund! Så gick Anne-Catherines pappa och hennes bror och ordnade med jordfästning.
    Platsen bestämdes av Obducenten. Det blev S :t Botvids kapell i Huddinge söder om Stockholm. Där spreds Anne-Catherines aska, i minneslunden.
    – Hade ni någon anknytning dit?
    – Nej, men hans mamma bodde i närheten.
    – Var närheten till hans mamma avgörande?
    – Så uppfattade jag det.
    – Var han med vid jordfästningen?
    – Nej. Han tyckte visst inte om kyrkan, som institution, han hade planer på att bli buddist eller något. Men jag reagerade inte. Jag hade slutat reagera vid det laget.” (Borgnäs, sid 255-256).
  • Obducenten övertygad om att Allmänläkaren hade styckat Catrine:
    “Obducenten uppgav i de första förhören att han, utifrån Barnets uppgifter, var övertygad om att Allmänläkaren var skyldig till styckningen av da Costa.”
    /…/
    H sa då att Obducenten uppenbarligen var övertygad om att Allmänläkaren på något sätt
    hade varit med vid styckningen, och Obducenten menade att detta var hans uppfattning utifrån två saker. Den ena var att det i Barnets berättelse hade framkommit alldeles för mycket för att hon skulle ha varit sinnessjuk eller påverkad av någon annan. Han trodde att det funnits något i berättelsen som faktiskt stämt. Det andra var att Allmänläkaren under detta förhör inte haft någon som helst rimlig förklaring, eller ens försökt prestera en tänkbar situation eller händelse som kunnat förklara vad som hade kunnat ge upphov till det som Barnet senare berättat. Han menade att det verkade som det hela inte tycktes bekomma Allmänläkaren.” (Styrlin-Nyberg)
  • ………

Sagt och gjort av Allmänläkaren:

………..

Info

  • Fotohandlarparet = makarna som drev den fotobutik i Solna där film med bilder föreställande en styckad kropp enligt uppgift lämnats in av Allmänläkaren för framkallning.
  • Dagboksvittnet = Kvinna som varit bekant med Catrine i 8-9 år (sedan 1975-76) och som förde dagbok.
  • Dottern = ‘Allmänläkarens’ dotter, som var 1,5 år då Catrine hittades död.

————
Anm: de flesta namn utom Catrines är anonymiserade.