Kategoriarkiv: Sökmetoder & spårning

Metoder för att hitta objekt dolda under markytan, i vatten m.m.

Dessa fantastiska supersniffande vovvar och deras tränare

I Kim Wall-fallet hör vi talas om dem igen: de enastående svenska likhundarna, liksökhundarna, kriminalsökhundarna, specialsökhundarna, sökhundarna – kärt barn har många namn – med sina smått övernaturliga NOSAR, näsor, snokar, eller vad man nu vill kalla dessa högpresterande vovvars luktorgan.

De skickliga hundarna och deras tränare, som hjälpte danska polisen, lyckades lokalisera några av offrets kroppsdelar som låg i nedtyngda påsar 10-12 meter ner på havsbotten.
Hunden står längst fram på relingen och sniffar med nosen medan båten far fram på havets yta. Hundföraren sitter bakom och läser av hundens reaktioner.

Från kroppsdelarna nere på havets botten frigörs luktmolekyler, de färdas långt i vattnet med strömmarna, upp mot havsytan, upp i luften, några molekyler råkar hamna i vovvens supersnok och pling! Hunden markerar genom att inta en viss position. Varpå hundföraren markerar deras geografiska läge i sin GPS.

Nästan lika häpnadsväckande är nästa steg: att polisen utifrån uppgifter om de aktuella havsströmmarna och deras hastigheter beräknar ungefär var kroppsdelarna som släppte ifrån sig luktmolekyler bör finnas. I detta fall upp till tusen meter från platsen där hunden på båten markerade att några luktmolekyler från död människa poppat in i nosen.

Sökbåten färdades delvis längs den rutt man visste att mord-ubåten tagit under sin ca femton timmars färd längs danska kusten utanför Köpenhamn. Att fastställa rutten var möjligt tack vare försvarsmaktens radarövervakning i Öresund. Polisen kunde alltså i efterhand se exakt hur ubåten rört sig då den varit i ytläge, vilket lär varit merparten av tiden förutom två tillfällen då ubåten befann sig i undervattensläge.

Bild ovan: karta över det område ubåten rörde sig torsdag-fredag 10-11 augusti 2017. Ubåtens exakta rutt tycks inte offentliggjorts men vissa platser har nämnts vilket överförts till kartbilden ovan. Färden startade vid Refshaleön på kvällen torsdag 10 augusti. Först bar det iväg norrut upp till Middelgrunden, därefter söderut.
Det tycks framför allt varit fynden kring den 6 oktober i Kögebukten (se karta ovan) som likhundar lyckades spåra.

Tidigare inlägg om likhundar:
Om Zampo och liknande likhundar: likheter och olikheter.
Inte för sent att hitta Johan med kvalificerad liksökhund.
Hundmarkering som bevis.


Åtal i Kim Wall-fallet beräknas bli klart före årsskiftet, och Köpenhamns tingsrätt har bokat rättegång framåt mars-april 2018. Om förundersökningen så småningom blir offentlig så att fler detaljer framkommer så kanske det blir fler inlägg här om det fallet.

 

Hundmarkering som bevis

Enbart markering från en liksökhund används i vissa fall som en del av bevisningen i rättegång.

En rätt tränad liksökhund är oerhört träffsäker, den kan uppfatta enstaka luktmolekyler från en död människa även om kroppen inte finns kvar på platsen. En sådan hund markerar endast för död människa, inte för djur, spillning eller annat.

Om en liksökhund markerar kvarleva från död människa men inga synliga rester från kroppen hittas, så kan en sådan markering tillsammans med hundförarens uppgifter utgöra bevisning i en rättegång. Men det är inte okontroversiellt. Nedan några exempel.

Kate Prout (UK)
När Kate Prout försvann 2007 föll misstankarna på hennes man Adrian som nekade. Det fanns inga spår efter kamp, blod eller liknande, men en liksökhund markerade för död människa i parets vardagsrum.
2010 dömes Adrian för mord, bevisningen utgjordes av indicier samt hundens markering.
Senare erkände han och kvarlevorna efter hustrun kunde därmed hittas.

Bianca Jones (USA)
Tvååriga Bianca Jones försvann 2011, pappan Lane hävdade att hon blivit bortförd av beväpnade män. Den åttaåriga systern vittnade att pappan varit våldsam mot henne när hon kissat på sig. En liksökhund markerade för död människa i en garderob i barnens sovrum och i pappans bil.
2012 dömdes pappan för mord, där hundens markering var en del av bevisningen. Det fanns ingen teknisk bevisning.

Tips för den som vill söka fler liknande mordfall där markering av liksökhund varit en del av bevisningen i fällande dom eller i utredningen:
Guadeloupe Montano (1990), Susan Pilley (2010), Cori Baker (2007), Amir Jennings (2011), Shakara Dickens (2010).

Hundmarkering = Skäligen misstänkt…

Markering från liksökhund kan i vissa fall motsvara misstankegraden skäligen misstänkt. (Dvs det behövs ytterligare bevisning för att kunna leda till åtal, som i exemplen ovan).
I följande dokument från ett kanadensiskt företag som utbildar hundförare till polis och militär finns ytterligare några exempel på rättsfall där markering av liksökhund ingick i bevisningen, med förklaring hur man resonerade kring detta.
www.policek9.com/Fleck/Cadaver%20Dogs.pdf
(Där nämns även en hundförare som dömdes för att ha planterat bevis, lämningar från död människa).

Mer om liksökhundar

– Inte för sent att hitta Johan med kvalificerad liksökhund.
– Om Zampo och liknande likhundar: likheter och olikheter.

———————–
Källor m.m:
– Foruminlägg Cadaver Dog Alert Convictions without a body (några av exemplen ovan är hämtade därifrån).
– Kate Prout: gloucestershirelive.co.uk, dailymail.co.uk.
– Bianca Jones: detroit.cbslocal.com, cbsnews.com, dailymail.co.uk, detroit.cbslocal.com.

Hitta gravar med radar utan spadar

Här visas några exempel hur man med GPR (georadar) hittar gamla gravplatser m.m. utan att gräva först.

GPR = Ground Penetrating Radar, Ground Probing Radar, eller georadar. Eller “markradar” när det gäller undersökningar vid markytan.
GPR har många användningsområden för att lokalisera diverse dolda objekt, här tas endast upp nedgrävda kroppar (men kropparna tas inte upp, liksom). Tekniken bakom GPR utelämnas i detta inlägg, förutom att det som penetrerar marken är elektromagnetiska vågor (radiovågor), med frekvenser från några MHz till flera tusen MHz. Låga frekvenser används vid stora djup (hundratals meter) och större objekt, höga frekvenser vid mindre djup (några decimeter) och mindre objekt.

GPR-instrument finns i olika storlekar, från mindre, handhållna, till större som dras/rullas längs marken med handkraft eller med fordon. De handhållna används för mindre djup, t.ex. för att hitta rör och ledningar i golv, väggar o.dyl. När man söker kroppar nedgrävda på någon eller några meters djup i marken är utrustningen något större och kan vara buren av en anordning med hjul som ska underlätta mätning vid längre sträckor. Kan t.ex se ut så här:

När GPR-instrumentet förflyttas en mätsträcka erhålls data som kan presenteras som ett tvådimensionellt, vertikalt tvärsnitt ned i marken. Ett objekt kan komma att indikeras på radarbilden likt ett uppochnedvänt U. Ibland är u-formen mindre framträdande, beroende på objektets täthet och elektriska/magnetiska egenskaper och hur det skiljer sig från det omgivande jordlagret.

Med en GPR-mätning kan man fastställa exakt var ett objekt finns beläget i horisontalled. Däremot kan det vara vanskligt att avgöra exakt hur djupt ned i marken objektet finns, vilket beror på att det är svårt att exakt fastställa hur marklagret just där är beskaffat och hur det påverkar radarns elektromagnetiska vågor. Men man kan ändå göra hyfsade uppskattningar.

Exempel från en arkeologisk utgrävning

I nedanstående montage har man vandrat över graven ett antal mätningar från vänster till höger (eller vice versa) med några decimeters mellanrum. De 2D-radarbilder (vertikala tvärsnitt ned i marken) som genererats av GPR:en vid varje vandring över graven, framgår också på bilden (A,B,C,D…)

Rutnät och 3D

Ovanstående exempel ger alltså data som kan återges på bild som vertikala tvärsnitt ned i marken, där horisontella axeln är mätsträckan på marken (sträckan man vandrade med sin GPR), och vertikala axeln är markdjupet. En enstaka sådan radarbild erhålls genom förflytta GPR:en en enstaka sträcka.
Gör man upprepade mätningar parallellt längs ett givet rutnät, och har den programvara som krävs, så utökas möjligheterna till tredimensionell visning.

Ovan visas några vanliga rörelseschema i form av rutnät, för att erhålla tredimensionella presentationer. Man behöver alltså göra flera mätningar vilket kan ta en stund om det är större markytor.

Testmätning med rutnät och 3D

Här ska finnas två gravplatser, ett barn och en vuxen. Kring dem har man markerat kanten på rutnätet som bildar en kvadrat på ca 3×3 meter (10×10 feet).

Vid en enstaka mätning, då man vandrade en gång tvärs över båda gravarna (från kvadratens ena kant till den andra, t.ex. från vänster till höger på bilden ovan), erhölls följande tvärsnitt i vertikalled ned i marken:

De två gula pilarna visar var kropparna finns. Anm: det går inte att se att det är mänskliga kvarlevor, det kunde lika gärna varit andra typer av objekt. Det man ser är att det finns en avvikelse (anomali) i jordlagret.
På bilden framgår också att de befinner sig på ca en meters djup (3-4 feet), och att man vandrade tre meter (10 feet) med sin GPR vid den mätningen.

Efter att ha vandrat med GPR:en fram och tillbaka på längden och tvären enligt det markerade rutnätet, vilket lär ha tagit ca 25 minuter i ovanstående 3×3 meters test, kan en tredimensionell återgivning presenteras. På följande bilder visas ett horisontellt tvärsnitt, dvs man har plockat ut en tunn skiva (slice) från den tredimensionella återgivningen, på det djup ned i marken där kropparna ligger:

På de två ovanstående bilderna ser man alltså kropparna ovanifrån. Ovanliggande och underliggande marklager är bortplockade, vi ser enbart den skiva (slice) som innehåller data från ett visst djup ned i marken.
Anm: man får intrycket att endast den vuxna kroppen begravdes med kista.
Anm: den mörka rektangeln är ytan där man inte vandrade med GPR:en pga att gravstenarna är placerade där.

Fler exempel

Här har man också mätt i rutnät, skapat en tredimensionell presentation, och plockat ut en skiva/slice (eller horisontellt tvärsnitt) från 3 feets djup (knappt en meter) där en kropp uppges ligga begravd:

Följande 2D vertikala tvärsnitt visar samma kropp som ovanstående 3D-bild:

GPR 3D från kyrkogård:

Se även:
– Nygammal dårfink i Asplundfallet förföljer Johanmannen.

—————————–
Källor m.m:
Case Studies (sensoft.ca)
Locate Homicide Victim and the Gun (gprforensics.com)
Ground Penetrating Radar for Forensic Investigations (geophysical.com)

Ground Penetrating Radar Explained (geophysical.com)
Ground Penetrating Radar (GPR) Explained (malags.com)
Ground-penetrating radar (wikipedia.org)

Inte för sent att hitta Johan med kvalificerad liksökhund

Om kvarlevorna finns under markytan t.ex. i skogarna vid Bosvedjan så skulle en rätt tränad liksökhund idag kunna hitta Johan Asplund. Trots att det gått 35 år sedan han försvann.
Uppdaterad 21 september 2015

I ett tidigare inlägg ifrågasätts om polisens hundar 1980 hade rätt kvalifikationer för att kunna hitta Johan när de sökte i skogarna vid hans bostad i Bosvedjan och andra områden. Under de senaste decennierna har kunskapen ökat kring träning och specialisering av liksökhundar. Exempelvis finns nu i Sverige den första certifierade arkeologihunden, specialiserad på mänskliga benrester.

Arkeologihunden Fabel med sin tränare Sophie.

Fabel – Sveriges första certifierade arkeologihund

Fabel är schäfern som hittar nedgrävda gamla människoben ned till 1,5 meters djup. Fabel är tränad av arkeologen Sophie Vallulv. Ur artikel “En nos i arkeologins tjänst”, GP, 16 september 2015 (min fetstil):

[…] Det blev många timmars träning varje dag och efter ett och ett halvt år hade hon en hund som med 94 procents säkerhet kunde skilja människoben från djurben.
Slutprovet fick Fabel göra vid Sandby borg på Öland, en fornborg där en massaker tros ha ägt rum på 400-talet.
– Jag och hunden visste inte var benen låg, men en arkeolog från länsmuseet i Kalmar visste.
Fabel kunde markera för benrester på en och en halv meters djup. Arbetet har resulterat i en masteruppsats i experimentell arkeologi och dessutom ett nystartat företag, som ska erbjuda tjänster åt arkeologer.

Sophie Vallulv har fått frågor från andra hundägare hur man gör. Men vem som helst har inte rätt att hantera mänskliga kvarlevor. Själv har hon fått låna ben från olika institutioner och sedan har hon tränat hunden med bomullstussar som legat intill sådana ben. Fabel själv har aldrig varit i närheten av att få gnaga på gamla människoben. […]
Källa, GP, 2015.

Notera att hunden inte bara kan hitta gamla benrester (där övrigt av kroppen är borta sedan länge), den kan även skilja människoben från djurben. Det tycks alltså finnas goda möjligheter att en liksökhund än idag skulle kunna hitta Johans kvarlevor om de inte ligger alltför djupt.

Mer om likhundar som hittar nedgrävda mänskliga benrester

Ur nedanstående citat från 2008 till 2014 kan man ana utvecklingen det senaste decenniet. 2008 talade man om att hitta 25 år gamla benrester “2 feet deep” (0,6 meter). År 2014 nämns möjligheten “hundratals år”, och man visar hur tjugo år gamla benrester hittades “15 feet down” (4,5 meter). År 2015 (ovan) konstateras vetenskapligt att hunden Fabel kan spåra 1600 år gamla benrester på 1,5 meters markdjup.
Anm: möjligt sökdjup beror på typ av mark/jord, hur kompakt den är m.m, benresternas ålder, träningen m.m.

Några citat från 2008 till 2014:

syracuse.com/news (2014):
Experts: Cadaver dogs 95 percent accurate, can smell remains 15 feet underground.
A well-trained cadaver dog almost never gets it wrong, according to experts.

If the dog has the proper training in picking up the full range of scents of human decomposition, his accuracy rate is about 95 percent, said Sharon Ward, a cadaver dog trainer in Portland, Ore.
[…] Depending on the type of soil, its aeration and the presence of tree roots in the ground, a cadaver dog can pick up the scent of remains deep underground
[…] the remains of 1994 kidnap victim […] All three dogs put their noses in the same area and alerted, she said. She told the police to bring in a bulldozer, and they found a body 15 feet down, Ward said.

Cadaver dogs are trained to not alert on dead animals in the area — only human remains, she said.
[…] How old can the skeletal remains be? Hundreds of years, said Cat Warren, a cadaver dog expert from North Carolina who published a book, “What the Dog Knows: The Science and Wonder of Working Dogs.” But she and Ward both warned that the dogs are like people. They do make mistakes sometimes. “The dogs are not magic,” Warren said. “It depends on their training.”
Källa, 2014.

aboutforensics.co.uk (2013):
“Depending on the use of the cadaver dog, they will be trained to detect specific decomposition odours. For example, some may be trained to detect odours associated with the early stages of decomposition, whereas others may be required to locate older remains. Some dogs are specifically trained to detect dead bodies underwater, with the canine situated on a shoreline or boat. A newer concept is that of historical human remains detection dogs, which are trained to locate historical or archaeological graves.”
Källa, 2013.

slate.com/articles/ (2012):
Can cadaver dogs really sniff out 30-year-old remains?
Yes, if you have the right dog. Genetics matter: beagles, bloodhounds, German shepherds, and Labrador retrievers are best, although many breeds are appropriate as long as the dogs prove smart and eager to please. Education is also crucial.
Källa, 2012.

independent.co.uk/news/ (2008):
“But how good are dogs at detecting a skeleton from which all the flesh has fallen away? The anthropologist Keith Jacobi of the University of Alabama has investigated this at a police-dog training facility, where human remains ranging from fresh to skeletonised have been buried (the remains were bequeathed by donors).

In one study involving four dogs and their handlers, Jacobi says the dogs were able to detect remains at all stages of decomposition. Performance varied between dogs, but some could locate skeletonised remains buried in an area of 300ft by 150ft. “The few single human vertebrae I used in the study were well over 25 years old, and dry bone,” Jacobi says. “This made the discovery of one of these vertebrae, which we buried in dense woods 2ft deep, by a cadaver dog pretty remarkable.”
Källa, 2008.

Mera om Johanfallet, samt om likhundar:

– Om surhål, rotvältor och Johan. (Karta över sankmarker vid Bosvedjan).
– Kartor: Bosvedjan med omnejd.
– Om Zampo och liknande likhundar: likheter och olikheter.

———–
Ännu mer: Vetenskapens värld i SVT om hunden Fabel. Kan ses till 5 mars 2016. Börjar 38:30 in i programmet.

Om surhål, rotvältor och Johan

I skogarna vid Bosvedjan tycks det funnits gott om ställen för en liten pojke att försvinna i. Genom olyckshändelse eller på annat sätt. Surhål, rotvältor, bergsskrevor, grottor.
Uppdaterad 21 september 2015

I juni 1986, drygt fem år efter Johan Asplunds försvinnande, genomförde hans föräldrar en ny sökinsats i skogarna intill Bosvedjan. Tillsammans med pappans gamle brottarvän advokaten Pelle Svensson och ytterligare en bekant, samt en metalldetektor, begav de fyra sig ut i skogen intill Johans bostad och sökte bland rotvältor, surhål, grottor, bergsskrevor och stenrösen.
Uppenbarligen ansåg föräldrarna att polisens eftersökningar 1980 kanske inte hade varit tillräckligt noggranna.

Sankmarker vid Bosvedjan:

Kartan ovan visar att det finns gott om sankmarker (inringade med rött) inom gångavstånd från Johans bostad (blått) i Bosvedjan. De största är Rödmyran, Vinmyran och Porsmyran. Samtliga ligger nära promenadstigar.

Föräldrarnas sökinsats 1986 i skogarna utanför Bosvedjan gav inget resultat. Finns Johan kvar där nånstans bland sankmarkerna och bergen vid Bosvedjan? Trampade Johan ned i ett djupt surhål? Ramlade han ned i en bergsskreva? Hamnade han under en rotvälta? (Eller blev han tagen av “Johanmannen” som bodde i Sundsvall, eller rentav av Bergwall som bodde i Falun?)

Om Surhål / Blöthål

Johans föräldrar sökte bland annat i surhål, det framgår i följande beskrivning av deras eftersökning 1986. Ur “Fallet Johan” av Göran Elwin, sid 7:
“De letar i stenrösen, trevar sig in i grottor och känner ner i surhål, men framför allt tittar de efter rotvältor med avsågade stammar.”

Nedan visas några exempel på olyckor gällande surhål.

Artikel “Kvinna saknas i fjällen”, Dagens Nyheter, 1993-06-08 (min fetstil):
“En 32-årig kvinna från Laholm är sedan tre dygn spårlöst försvunnen i Härjedalsfjällen i närheten av Mittådalen. Ett stort räddningspådrag har med hjälp av ridande polis och helikopter genomsökt ett sex kvadratmil stort område.
– Kvinnan försvann i ett område med sämsta tänkbara terräng. Tjärnar, myrar och stora surhål avlöser varandra. Man kan passera nästan intill en människa utan att märka något. Och går man ned i ett av de otaliga surhålen kan man försvinna helt på nolltid, säger Christer Ramsell vid polisen i Funäsdalen. […]”
Anm: Mittådalen ligger ca 25 mil väster om Sundsvall.

Artikel “Nedgången kvinna drogs ur surhål” (i Dalarna), DT, 2002-09-14 (min fetstil):
“Klockan 14 30 i går ringde en man till SOS och berättade att en medelålders kvinna gått ner sig i en myr och fastnat. Själv tordes han inte gå ut på myren. Han var rädd för att hans också skulle fastna.
Stationen i Tandådalen ryckte, något undrande, ut med full styrka: fem man i brandbil, bandvagn och dubbelbemannad ambulans. Efter några minuter och en kilometers färd var de framme vid olyckssplatsen. Knappt 100 meter från vägen fanns kvinnan, nedsjunken till midjan i ett blöthål. Bandvagnen stannade på vägen. Räddningsstyrkan med ambulanspersonalen i spetsen tog sig fram till den nödställda till fots och efter tio minuter var hon på fast mark igen. […]”

Artikel “Pojke räddades ur gyttjan” (i nordvästra Skåne), DN, 1994-04-20:
“Klockan är halv elva på kvällen, det är nollgradigt och åttaårige Johan är fortfarande försvunnen. En av polisens hundar markerar flera gånger att den hittat något och springer ut i den sanka kärrmarken. Och när polisen riktar sin strålkastare ut mot gyttjan ser de Johans huvud och ena axel sticka upp ur dyn.
– Egentligen är det otroligt, säger Leif Swahn, vakthavande befäl vid Ängelholmspolisen. Hade vi inte hittat honom då hade han inte klarat sig. […]” (>>Läs mer).

Om Rotvältor

Rotvältor är träd som fallit och slitit upp hål i marken där rötterna varit.

Rotvälta. Grotta eller koja som kan bli en dödsfälla om den slår igen.

1986 sökte Johans föräldrar vid rotvältor (som sannolikt även polisen hade gjort 1980). Deras teori var, enligt Elwin sid 7:
“En mördare som vill gömma en kropp kan lägga den i hålet efter en rotvälta och såga av trädets topp. Då förskjuts tyngdpunkten och rotvältan fjädrar tillbaka, slår till som en råttfälla över hålet och döljer kroppen.”

Den animerade bilden ovan visar hur rotvältan slår igen blixtsnabbt när man sågar av stammen. (Anm: dessförinnan tycks de sågat av en mindre trädstam vid sidan om den större).

En rotvälta kan dock slå igen av sig själv, utan sågning. T.ex. om trädet knäcktes då det träffade marken så att endast en mindre del av trädet håller rotvältan uppe.

Anm: Det är nog mindre sannolikt att en mördare skulle ställa sig och såga i en trädstam vid den döda kroppen för att försöka få en rotfälla att slå igen (som i föräldrarnas antagande i citatet ovan från Elwins bok). Sågandet kan dra till sig uppmärksamhet, och dessutom kanske rotfällan inte slår igen som det var tänkt. I några äldre tidningsartiklar där man hittat mordoffer i rotvältor så tycks de varit nedgrävda eller nedstoppade i rotvältorna, dvs rotvältorna var fortfarande mer eller mindre öppna.

Mer om rotvältor
Ur artikel “Skogen livsfarlig lekplats efter höstens stormar”, Helsingborgs Dagblad, 1996-04-02 (min fetstil):
“Det finns närmare 20 miljoner potentiella dödsfällor i skogar, parker och strövområden. […]
Farliga kojor. En välta kan väga lika mycket som en personbil och skogsstyrelsen liknar den fallande vältan vid en kross. Inuti finns det ofta stenar och hårda, kantiga rötter. Och den kan falla åt båda hållen. Skogsstyrelsen varnar speciellt för vältor i strövområden och parker. Ofta finns ris kvar runt vältorna från när träden sågades upp. Påsklediga barn kan lätt frestas att använda riset till att bygga en koja med vältan som en av väggarna. Det räcker att någon kliver på vältan eller befinner sig i dess närhet för att den ska slå igen och katastrofen kan vara ett faktum. Enligt Anders Olsson på skogsstyrelsen är det inte ovanligt med olyckor där vältor faller över människor. Oftast handlar det om skogsarbetare som råkar illa ut.”

Polisens hundar 1980?

Varken polisens eftersökning 1980 eller föräldrarnas sökinsats 1986 i skogarna utanför Bosvedjan gav något resultat. Hur noggrant sökte polisen med hundar 1980 i skogarna vid Bosvedjan? I de artiklar och intervjuer jag hittat så uppges endast sparsamt att polisen “hade hundar ute” vid eftersökningarna (inte närmare specificerat som liksökhundar e.dyl). Hade de hundarna de egenskaper som krävdes, var hundarna renodlade liksökhundar? Hur väl tränade var de för liksökning, kan man undra. Exempelvis enligt polisens hundförare år 2013 (SR P1, Studio Ett, 2013-12-05) så är det först på senare år som polisen satsat på hundar som enbart markerar för mänsklig förruttnelse (tidigare anlitades privattränade liksökhundar). Det har skett en kompetensutveckling genom åren, både hos polisens egna hundar och gällande sökhundar generellt. Frågan är då hur kapabla hundarna var som användes 1980 vid eftersökningarna av Johan Asplund. Och hur väl de hundarna användes.

Se även:
– Inte för sent att hitta Johan med kvalificerad liksökhund.
– Kartor: Bosvedjan med omnejd.

Om Zampo och liknande likhundar: likheter och olikheter

likhund-markerar

Rätt tränade likhundar kan skilja mellan lukt från död människa och dött djur. De markerar förekomst av mänsklig förruttnelsedoft. De kan markera för kvarvarande doftmolekyler även om det organiska materialet har försvunnit från platsen.

Liksökhundar i allmänhet och Zampo i synnerhet har uppmärksammats i media den senaste tiden gällande Quickfallen. Zampo var en likhund som användes under Quickutredningarna. Diverse felaktiga påståenden har torgförts i media. Här skingras dimmorna.

  • Rätt tränade likhundar markerar på förekomst av mänsklig förruttnelsedoft. Det behöver inte finnas synligt organiskt material kvar på platsen.
    .
  • Det räcker med att en klädbit från en död människa legat en stund på ett underlag och släppt doftmolekyler ifrån sig som kontaminerat underlaget. Plockas klädbiten bort så markerar likhunden för de kvarvarande doftmolekylerna (som inte är upptäckbara för människor eller något mätinstrument).
    .
  • Likhundar som kan skilja mellan människa och djur tränas med material som kommer från döda människor, t.ex. bitar av kläder, eller likvätska som lämnat kroppen vid obduktion.
    .
  • Ingen vet exakt hur hundarnas luktförmåga fungerar. Man vet bara att det fungerar med mycket stor säkerhet, och att många luktämnen är involverade (uppåt 400). Hunden är dock en levande varelse och ingen felfri maskin, så helt säker kan man inte vara.
    .
  • Kan man vara säker på att en hund kan skilja mellan människodoft och djurdoft? Hundförare Lars-Göran Eriksson*:
    “Helt säker kan man inte vara men vi tränar genom att lägga ut djur och delar av djur för att se att hunden inte markerar det, och det fungerar i alla fall.
    .
  • Svenska polisen hade inga egna renodlade likhundar förrän på senare år. Tidigare använde polisen likhundar som inte kunde skilja mellan död människa och dött djur, de hundarna lär då tränats enbart med delar från död gris eller “kadaverin” som även kan avges från djur.
    Att Zampo tillhörde en privat hundtränare kan dock innebära att Zampo var tränad på annat sätt, för att skilja mellan människa och djur.
    .
  • I en av resningsansökningarna i Quick/Bergwallfallet uppger ett expertvittne vilseledande att likhundar inte kan skilja mellan människa och djur. Det är vilseledande eftersom rätt tränade likhundar kan skilja mellan människa och djur.
    .
  • På frågan om enbart markering kan användas som bevis (om teknikerna inte gjort några fynd vid hundens markering) säger hundföraren Joakim Berlin*:
    “Det får en jurist uttala sig om, om det är bevisning eller indicie, vi lägger inte några sådana värderingar alls… Förruttnelsedoft är bara molekyler, det har vi ingen reagens idag som reagerar mot, och där kan man få bekräftelse genom förhör och andra utredningsåtgärder.”

Anm: Zampos tränare drev ett företag som utbildade sökhundar.

zampo

Detta lär vara Zampo.

Likhundars enastående förmåga

Rätt tränade liksökhundar kan upptäcka förekomst av doftämnen i mycket små mängder och på stora djup. Likhundar som tränats i vattensök kan upptäcka förruttnelsedoft från människorester som ligger på sjö-/havsbotten på stora djup, ned till 60 meter enligt vissa källor. Hunden söker då t.ex. längs strandkanten eller stående på båtens reling medan båten far fram.
De kan hitta gamla rester av människa nedgrävda i jorden. Och spåra mänsklig föruttnelsedoft där människolik har funnits men flyttats.

Likhundar kan specialiseras ännu mer än att bara skilja mellan förruttnelsedoft från människa och djur. De kan tränas till att urskilja doft från tidiga eller sena stadier i förruttnelseprocessen. Den “cocktail” av kring 400 doftämnen som lämnar en död människa anses variera i sammansättning beroende på vilket stadie förruttnelseprocessen är i. Likhundar kan även specialiseras att enbart hitta arkeologiska lämningar. Eller att upptäcka mänsklig förruttnelsedoft från sjöbotten på stora djup.

Olika likhundar beroende på hur de tränats

Förruttnelsedoft från gris och människa lär vara ganska lika. En del likhundar tränades tidgare därför med material från döda grisar eller med “kadaverin” som även avges från döda djur. Det var så svenska polisen tränade sina likhundar tills för några år sedan (ev. fram till 2007-2008?, se nedan). Resultatet blir då förstås att sådana hundar markerar både för människa och gris, eller för både människa och djur i allmänhet.

Men om hunden tränas med enbart material från döda människor så tycks det vara så att den endast markerar för människa, inte för gris och andra djur.
I två reportage* från 2013 och 2014 med hundförare och deras likhundar uppges att hundarna med stor säkerhet upptäcker förruttnelsedoft enbart från människor. Dessa hundar tränas med material från döda människor.

Ett argument i mediadebatten om likhundar är att de inte kan skilja mellan förruttnelsedoft från människa och gris, eller från djur i allmänhet. Men den kritiken tar alltså inte hänsyn till hur hunden har tränats.

I Quickutredningen anlitades likhunden Zampo som ägdes av ett privatägt företag som utbildade sökhundar. Polisen hade inga egna renodlade likhundar då. Utifrån de beskrivningar av Zampo som finns tillgängliga så verkar det som att Zampo i motsats till dåvarande polishundar var en renodlad liksökare, att den hunden markerade endast för mänsklig förruttnelse. Men det är inte klarlagt, det har inte framkommit någon dokumentation om hur Zampo var tränad.
.

 * Källor ******************

Källa: Reportage i Sveriges radio, 2013
Reportage i SR, 2013: Vad är en likhundsmarkering värd? (sverigesradio.se). Emiliano Strauss möter hundföraren Joakim Berlin från Uppsalapolisen, som jobbar med så kallade likhundar. Ur reportaget:

  • Angående Zampo:
    “kan ha varit en renodlad liksökare eftersom den inte var en polishund, kan tala för att det var en sådan, polisen har nämligen bara nyligen satsat på hundar som enbart markerar för mänsklig förruttnelse.”
  • Angående markering som bevis om teknikerna inte gör några fynd:
    “det får en jurist uttala sig om, om det är bevisning eller indicie, vi lägger inte några sådan värderingar alls.”
  • “Förruttnelsedoft är bara molekyler, det har vi ingen reagens idag som reagerar mot, och där kan man få bekräftelse genom förhör och andra utredningsåtgärder.”

Källa: Reportage i Veckans brott, 2014
Reportage i Veckans brott, SVT, 2014, del 6 av 9.
Ca 34:00 in i programmet: Hur pålitlig är egentligen en likhund? (Youtube).
Camilla Kvartoft begav sig ut på övning med några specialiserade hundar. Ur programmet:

  • Vilket bevisvärde har det när hunden markerar?
    “Teknikerna måste hitta nåt, annars har VI inget värde egentligen. Men upp till bevisvärdet sen för hundens markering det är upp till domstolarna att avgöra.”
  • Kan man vara säker på att en hund kan skilja mellan människodoft och djurdoft?
    “Helt säker vet jag inte om man kan vara men vi tränar genom att lägga ut djur och delar av djur för att se att hunden inte markerar det, och det fungerar i alla fall.”

Källa: Vilseledande polis i resningsansökan och resningsbeslut
I resningsansökan 2011 gällande Johan Asplund-fallet hade Bergwalls försvarsadvokat lyckats få tag på en okunnig polis som uppgav att likhundar inte kan skilja mellan förruttnelsedoft från människa och djur:
“Enligt uppgift från Per-Erik Karlsson vid Rikskriminalpolisen, Polishundtjänsten i Karlsborg, markerar sökhundar på ämnet kadaverin, som utsöndras från proteinet i döda kroppar från både människor och djur. Härav följer enligt Karlsson att en markering från en sökhund inte kan läggas till grund för en slutsats om vilken typ av kropp som utsöndrat kadaverin”

Detta upprepas sedan i resningsbeslutet där man drar slutsatser baserade på Karlssons vilseledande uppgifter.
Det var alltså år 2011 som Karlsson lämnade dessa uppgifter. Men några år dessförinnan, år 2008, berättas i en artikel om två av polisens likhundar och att de kan skilja mellan människa och djur:
“Bubba och Folke är tränade för att finna spår av döda människor. De kan skilja lukten av mänsklig vävnad från lukten av döda djur.” (Aftonbladet, 2008-10-19).
Karlsson uppgavs ha “arbetat med sökhundar inom polisen sedan 1994”. Frågan är om Karlsson ljög medvetet 2011 eller om han inte hade uppdaterat sina kunskaper om vad rätt tränade liksökhundar är kapabla till.

Tillägg: Några år senare förklarade Karlsson sina uppgifter med att han fått dem från personal på Statens kriminaltekniska laboratorium:
“När det gäller ämnet kadaverin så har jag fått dessa uppgifter från en befattningshavare på SKL, Nils Pålsson. Så diskuterade vi på den tiden efter vad vi då trodde var riktigt. Idag försöker vi efterlikna lukten från en avliden människa så gott det går och träna hundarna på dessa lukter. Det vill säga vi tränar hundarna på hår, tänder, blod och kläder från avlidna människor”.
(Lambertz, Quickologi, sid 245).