Kategoriarkiv: 02: Johan Asplund-fallet

Ur Johans perspektiv

“skatan är en ägg-tjuv”, “skatan är en stannfågel”, “Johan”

Här sammanställs tiden fram till försvinnandet, sett från Johans synvinkel. Han kan haft skäl att avvika från de vanliga rutinerna helt självmant, utan att bli lockad av någon. Irenes försvinnande som var förstasidesstoff i flera dagar fram till Johan försvann, kan också ha påverkat Johan. Och att han därefter råkade ut för olycka eller brott.
Uppdaterad 28 januari 2017

Det gäller alltså JA (Johan Asplund) som försvann spårlöst fredag morgon den 7 november 1980 i Sundsvall. Lägger man samman alla uppgifter om JA som finns tillgängliga offentligt så kastar de möjligen delvis ett annat ljus över försvinnandet.

Tidslinje JA, ur JA:s perspektiv

3 år: biologiska pappan BA separerar från mamma och flyttar hemifrån.

5 år: mammas nya sambo “Ragnar” blir en omtyckt “pappa”. Ragnar hade en egen son i JAs ålder.

10 år: “pappa” Ragnar försvinner, han och mamma separerar.

10 år: en “Åke” blir ny pojkvän till mamma, hösten/vintern.

10 år: Ragnar tillbaka igen, några månader vintern/våren.

11 år: Ragnar friar men mamma säger nej. (Dock oklart om JA kände till att Ragnar hade friat och fått nej).

11 år. Kring 20-25? september 1980: en “Folke” blir ny pojkvän till mamma. Folke hade mörkt förflutet med våld mot tidigare sambor och deras barn. (Det visste troligen inte JAs mamma).

Dagarna innan och samma morgon som Johans försvinnande hade den lokala morgontidningen stora förstasidesartiklar om den försvunna Irene Andersson (som försvann den 25 oktober). Medierapporteringen om Irenes mystiska försvinnande undgick knappast någon i Sundsvall, inte heller Johan.

Förstasidan, onsdag 5 november, “Mystisk bil nytt spår i fallet Iréne”:

Förstasidan, torsdag 6 november, “60 militärer söker Iréne”:

Förstasidan, fredag 7 november, “Snart två veckor sedan Iréne försvann”:

Samma morgon som ovan (7 november 1980):
viljor drar åt olika håll mellan JA och mamma, innan Folke och mamma åker till jobbet:
– Mamma beslutar att JA ska ha skjorta på sig i skolan, trots att JA inte gillar skjortknappar.
– JA vill sluta skolan tidigare för att packa inför resa till biologiska pappan BA, mamma säger att det inte behövs därför att de kan hjälpas åt senare på eftermiddagen.
– JA säger att han inte har några pengar, mamma säger han ska få efter skolan.

Första lektionen som väntade i skolan den morgonen kl 08:25 var matematik, ett ämne som JA hade svårt för och fick specialundervisning i (se nedan).

Senare samma dag (fredag 7 november 1980):

När mamma kommer hem till lägenheten på eftermiddagen visar det sig att JA ratat skjortan som mamma lagt på sängen. Istället hade JA valt en tröja, utan knappar, han hade gått emot mammans vilja.
För övrigt var det “som vanligt ungefär” i lägenheten: tänd lampa, handduk på golvet, ej uppäten frukost, katten ej hemma. Förutom skjortan så var det enligt mamman “inget ovanligt” för JA.

Mer om JA, som tycks gillat djur och natur

JA var intresserad av djur, enligt mamman. Han ÄLSKADE alla djur, han bar hem allt från myror till grodyngel, och hans största önskan var att få en hund”.
Mamman trodde “att Johan drömde om att få bli bonde, med kor, grisar och höns”.

JA tycks vistats en del i naturen intill bostadsområdet, där det fanns skog, bergsskrevor, stenrösen, grottor och sankmarker. JA kan t.ex. haft hemliga favoritställen i skogen e.dyl. som han besökte ibland utan någon annans vetskap.
(Notera att det 1980 inte fanns mobiltelefoner, Internet, surfplattor, persondatorer och liknande som lockade en elvaåring. Det fanns två (2) TV-kanaler, som mestadels sände på kvällstid).

JA uppges varit “överbeskyddad” av mamman, han var “hårt hållen”, dock i all välmening verkar det som. Det vittnade både biologiska pappan BA och “pappa” Ragnar om. Några citat från de båda männen:
“[Mamman] har alltid varit mycket mån om Johan och oerhört omtänksam på gränsen till lite larvigt överbeskyddande.” (BA).
“Han tyckte många gånger att [mamman] hade en alltför överbeskyddande attityd gentemot Johan, vilket han ofta framhöll.” (Ragnar).

JA gillade inte skjortor med knappar, i motsats till mamman som gärna ville att han skulle ha skjorta. (Möjligen kan det varit så att JA inte hade optimal finmotorik för knappknäppning, det varierar mellan individer).

JA fick tidvis specialundervisning i skolan. “I Johans klass undervisade två speciallärare […] Hon känner till att Johan tidvis fick specialundervisning i svenska och matematik; “Johan behövde ibland hjälp med att komma på knepet hur man skulle gå till väga för att lösa problemet.”.
JA:s specialbehov kan möjligen varit en av orsakerna till mammans extra omtänksamhet som uppfattades som överbeskydd av de båda män som hon haft längre förhållanden med.

Matematik var första lektionens ämne dagen JA försvann:
“Ett par av hans kamrater ska ha sett honom i Bosvedjeskolan innan den första lektionen, matematik kl 8.25, skulle börja. Men han kom aldrig till 5 A:s klassrum.” (ST, 10 nov 1980).

Om “Folke”

“Folke” blev ihop med mamman drygt en månad innan JA försvann.
Två tidigare sambor till Folke vittnade senare att han hade varit fysiskt våldsam mot dem, och otrevlig mot deras barn som de hade från andra förhållanden. Och att Folke tidigare varit intagen (patient) i 3-4 år på mentalsjukhuset Beckomberga. (För övrigt samma mentalsjukhus där JA:s föräldrar en gång hade lärt känna varandra, som anställda).
Vid tiden för JAs försvinnande jobbade Folke som lärarvikarie på vårdskolan, på samma arbetsplats som JAs mamma.
Mammans förhållande med “Folke” upphörde direkt efter JAs försvinnande. Enligt dem själva var det aldrig något “djupt” förhållande.

Sammanfattning

Barn går emot föräldrarna ibland, det är normalt. Liksom att de har hemligheter som föräldrarna inte känner till.
JA kan ha varit missnöjd med sin situation, både den morgonen och sedan en tid tillbaka. Något som mamman kanske inte såg eller insåg. Året dessförinnan försvann “pappa” Ragnar som JA var fäst vid. Därefter blev det turbulent med främmande personer i hemmet. JA visste kanske att Ragnar hade friat men fått nej av mamma. Folke kan varit otrevlig mot JA, utan mammans vetskap. Och JAs vilja gick åt annat håll än mammans morgonen han försvann.

Möjligen uppstod JA:s tanke den morgonen att göra något annat, trotsa mamma, gå iväg en stund till skogen intill och snön. Att det stod matematik på schemat första lektionen kan ha underlättat beslutet, JA hade problem med det ämnet.

JA kan också tagit intryck av medierapporteringen om den försvunna tjejen Irene, som var på lokaltidningens förstasida samma morgon som JA försvann och även de två föregående dagarna (samt några artiklar dessförinnan).

Att försvinnandet skedde bara en dryg månad efter att “Folke” kom in i JA:s liv väcker också frågor, med tanke på Folkes mörka bakgrund. Folke tycks haft alibi för den morgonen, så han rövade knappast bort JA. Men om Folke hade givit JA skäl att ogilla Folke så kan det varit en bidragande orsak till att JA avvek från sina vanliga rutiner den morgonen.

Mera:
Fem meters lucka hittade inte Irene och Johan.
Iréne Andersson, försvann 1980 utanför Sundsvall.
Alla inlägg om JA-fallet (hos Mysterium24).

—————————————————————
Källor m.m:
– Dokumentärfilmen “Ett barn försvinner”, Studio S, 1983, Elwin (där en rad personer inkl. båda föräldrarna intervjuas och berättar ingående om JAs försvinnande).
Domarna från tingsrätten 1985 och hovrätten 1986.
Boken “Fallet Johan” (1986) av Göran Elwin.
Samt media.
– Namnen “Ragnar” och “Folke” är inte deras riktiga namn. (Samma som i Elwins bok). I media kallades “Ragnar” ofta för “Johanmannen”.
– Ang. domarna i tings- och hovrätten:
Redan samma dag som JA försvann misstänkliggjorde föräldrarna “Ragnar” (“Johanmannen”) på mycket lösa grunder. Han blev sedan misstänkt i polisutredningen och förhördes vid flera tillfällen, men avfördes efter några veckor från utredningen.
Några år senare anlitade JA:s föräldrar sin barndomskamrat advokat Pelle Svensson som väckte enskilt åtal för människorov (kidnappning) alternativt olaga frihetsberövande. (Människorov kan ge betydligt längre straff, ända upp till livstid). 1985 lyckades föräldrarna få Ragnar dömd på indicier av Sundsvalls tingsrätt till två års fängelse för olaga frihetsberövande.
Efter överklagande från båda parter (advokat Svensson ville döma för både människorov och mord) så friades Ragnar 1986 av en enig hovrätt. De utdelade även kritik mot advokat Svensson för att inte ha haft “något som helst objektivt stöd” för bevisningen.

Fem meters lucka hittade inte Irene och Johan

Knappt två veckor innan 11-årige Johan Asplund försvann spårlöst så försvann 22-åriga Iréne Andersson. Här är en kort inblick. Samt några frågor utan svar. Och om fem meters lucka.

Lördag kväll den 25 oktober 1980 försvinner 22-åriga Iréne Andersson strax utanför Sundsvall (se tidigare inlägg). Torsdagen den 30 oktober börjar lokala Sundsvalls tidning skriva om Irenes försvinnande. Bland annat ställs frågan på förstasidan: “Blev kvinnan bortförd i bil?”

En vecka senare var det dags igen, artiklarna både föregår och sammanfaller med Johans Asplunds försvinnande. Tre dagar i följd, inklusive samma morgon som Johan försvann, så är Irenes försvinnande förstasidesstoff i lokaltidningen:

  • Onsdag 5 november:
    “Mystisk bil nytt spår i fallet Iréne”.
  • Torsdag 6 november:
    “60 militärer söker Iréne”.
  • Fredag 7 november, då Johan försvann:
    “Snart två veckor sedan Iréne försvann”.

Den 10 november kommer personal från mordkommissionen i Stockholm för att bistå Sundsvallspolisen med Irene-fallet. Några dagar senare kopplas kommissionen även in på Johan-fallet. “De tror på en snabb lösning av båda fallen”, skriver lokaltidningen.

Den 18 november släpps “Johanmannen”* efter att ha förhörts vid flera tillfällen.
Inget anhållande gjordes av någon av de misstänkta i varken Johan- eller Irene-fallet.

Fredag den 5 december 1980 åker riksmordkommissionen hem. “Mordkommissionen lämnar Sundsvall.” “Jag är mycket besviken”, säger kriminalkommissarie Otto Andersson som då hade lett det största spaningspådraget i länets polisiära historia.

Ur artikeln: “Ingen möda har sparats […] Ett 50-tal polismän har jobbat med fallet, dagar, kvällar och nätter. Engagemanget har varit totalt.
Frivilliga i tusental har gått skallgång. Kvadratmil stora områden har trampats med fem meters lucka. […]”

Sammanfattningsvis så florerade misstankar om brott bakom båda fallen (men inte med samma gärningsperson) under vintern 1980-1981. Polisen hade några misstänkta som snart avfördes från utredningarna.

Sommaren 1981 – nio månader senare – hittades Irene av en slump i skogsområdet där hon hade försvunnit och där omfattande sökinsatser tidigare hade gjorts.
Kvarlevorna, fyndplatsen samt omständigheterna vid försvinnandet visade att sannolikt inget brott ligger bakom Irenes försvinnande.

Fyndet visade också att “fem meters lucka” i skallgångarna inte varit tillräckligt finmaskigt för att hitta Irene. Inte heller Johan, om han fanns i sökområdena i Bosvedjans omgivningar. (Dvs om uppgiften om fem meter stämmer med hur det gick till i praktiken).

Övrigt

Många invånare i Bosvedjan (där Johan och mamman bodde) kände säkert till det omskrivna Irene-fallet och följde det i lokaltidningen tiden innan Johan försvann. Även Johan och mamman.

När sedan även Johan försvann så ökade skriverierna i media. Oroliga föräldrar började skjutsa sina barn till och från skolan. Det spekulerades bland invånarna i Bosvedjan och övriga Sundsvall om huruvida brott hade begåtts, och om det kunde vara samma gärningsperson bakom båda försvinnandena.

Man kan undra hur Johan påverkades av skriverierna om Irenes försvinnande?
Och sedan: hur inverkade Irenes försvinnande på hur folk i Sundsvall uppfattade Johans försvinnande? På dem som senare kom att vittna till Johanmannens* nackdel? Folk som var övertygade om att brott hade begåtts.

Se där, ytterligare några frågor som aldrig lär få några svar. Samt en insikt om fem meters lucka.

——————–
Källor m.m:
Skallgångsbilden som inleder inlägget är inte från Irene- eller Johanfallet.
* “Johanmannen” var Johans mammas ex-sambo, han hade bott hos mamman och Johan i fyra år fram till 1979. Mer info om Johanmannen finns i sidfoten under “Källor” i inlägget Ur Johans perspektiv.

Nygammal dårfink i Asplundfallet förföljer Johanmannen

Häromdan kontaktades jag av en person som uppgav sig sökt med markradar och metalldetektor i en jordkällare i Sundsvall, och nu vill ha hjälp att gräva upp Johan Asplunds kvarlevor. Är det en ny dårfink… eller samma som fjolårets? Samma, tycks det.
Uppdaterad 18 januari 2016

Paret Asplund med flera har sedan 1980 hävdat att det var en tidigare sambo till mamma Asplund, den s.k. “Johanmannen”, som ligger bakom försvinnandet av JA (Johan Asplund). Trots att Johanmannen friades i hovrätten 1986 så har han nu förföljts i 35 år av diverse galningar, bland annat genom artiklar i media.

Förra året lämnade en person (“mobilmannen”) mycket detaljerade uppgifter till polisen att han hade ett erkännande från Johanmannen inspelat på sin iPhone mobiltelefon. Det påstods att erkännandet innehöll detaljer om hur JA hade bragts om livet, bland annat skulle han ha sövts med kloroform. Pappa Asplund uttalade i media att den personens uppgifter verkade trovärdiga.
Ett halvår senare kröp det fram att personen ifråga hade hittat på alltihop.

Den galning* som nu hört av sig hit (här kallad radarmannen), och som även tycks ha kontaktat andra, påstår att Johanmannen mördade JA och att man vill gräva efter JA på en gård utanför Sundsvall. Utdrag ur brevet (XXXXXX=censurerat av mig):

I två år har jag tillsammans med ett team försökt hitta försvunne Johan Asplund, som försvann spårlöst från Sundsvall år 1980.
Nu i somras blev vi kontaktade av en äldre kvinna, och hon berättade att hon varit väninna till XXXXXX en gång i tiden.
Hon berättade för oss att den som mördade Johan Asplund heter XXXXXX, och bor i dagsläget i XXXXXX.

Kvinnan som kontaktade oss berättade att hon i förtroende fått veta av XXXXXX, vad som hänt Johan Asplund.
Hon beskrev i detalj precis vad som hände Johan Asplund den dagen han försvann, hon berättade också hur mordet gått till och var Johan Asplund’s kropp har begravts.

Johan Asplund mördades med kniv på en plats som var väl bekant för mördaren, platsen är en gård som ligger bara ett ”stenkast” från Sundsvall.
Gården var en gård som mördaren arbetade på periodvis. Gården ägdes av XXXXXX. Denna gård genomsöktes aldrig av Polisen. Varför?

Men när vi fick tipset från kvinnan i somras, så åkte vi till platsen där Johan Asplund ska ha begravts.
Utrustade med GPR (markradar) och metalldetektorer sökte vi genom en jordkällare där Johan Asplund skulle finnas.
Markradarn visade att något fanns begravt i jordkällaren, men vi kunde inte fastställa vad, även metalldetektorerna gav utslag. Vi skickade bilderna från markradarn till tillverkaren av den markradar som vi använde, för att få hjälpa att tyda bilderna.
Företaget i USA som tillverkat markradarn, sa att det går inte att utesluta att det kan röra sig om mänskliga kvarlevor.

För att komma till saken varför vi skriver till dig, är att Polisen i Sundsvall ignorerar våra uppgifter totalt, fast vi har belägg/bevis för att Johan Asplund kan ligga begravd där.
Kvinnan som tipsade oss i somras vill inte prata med Polisen, och valde att kontakta oss. Hon vill vara anonym.

I somras konfronterade vi mördaren (XXXXXX) med de nya uppgifter som vi fått tillgång till, han sa så här ”Ni har ingenting att göra på den gården, förstår ni”. Han är idag 76 år, och vi märkte hur jobbigt detta blev för honom, han blev andfådd och jämrade sig. För oss var detta ett ”indirekt erkännande”.
Men trots allt detta, så vill inte Polisen ingripa.

Vi vill ogärna gräva på platsen, då vi inte anser att vi har kunskaper för att göra det på ett korrekt sätt, men framför allt anser vi att detta är polisens uppgift, inte våran.
Så nu undrar vi vad vi ska göra? Då Polisen inte gör något.
Gården är i dagsläget öde, och ägs av XXXXXX.

Kan det vara så att Polisen i Sundsvall vill hålla Sture Bergwall (tidigare Thomas Quick) som den skyldige fortfarande, för att den så kallade ”rättsskandalen” inte ska bli ett bevisat faktum? För oss känns det väldigt långsökt, men varför agerar Polisen i Sundsvall inte nu?

Några dagar senare mejlade radarmannen några bilder och dokument. Att radarmannen är samma person som fjolårets “mobilmannen” kan anses vara klarlagt. Han skriver nu att:
“P.s. Mobilfilmen var ett “villospår”, för att blåsa liv i fallet, nu är det på riktigt. D.s.”
vilket dessutom ytterligare bekräftar galenskapen. Hans uppgivna personnamn tycks vara samma som mobilmannens. En källa inom polisen har också bekräftat att det är samma person.

Vad som får radarmannen att framstå som oseriös, förutom att han är samma person som mobilmannen, är de knapphändiga uppgifterna från den påstådda GPR-mätningen. Samt att han pekar ut Johanmannen (med namn och ort) som mördare. Utifrån vad en anonym kvinna påstås ha sagt. Och att han uppger sig ha konfronterat den 76-årige Johanmannen och tolkat dennes högst förståeliga trötthet och jämrande – efter 35 års förföljelse – som ett “indirekt erkännande”. Mobil/radar-mannens agenda tycks snarare vara att förfölja Johanmannen än att hitta J.A.

De dokument radarmannen bifogade hit var korrespondensen gällande hans klagomål på Sundsvallpolisen: till statsminister Stefan Lövfen, samt till JK och JO (vars svar är daterade nyligen, 7-8 januari 2016). Samtliga svar avfärdar radarmannens klagomål.

Radarmannen bifogade även en bild på en jordkällare (bild ovan). Samt en beskuren bild som påstås vara från en radarbild (bild till höger), föreställande något som med fantasi kan uppfattas om en kropp, istället för att redovisa hela materialet vilket krävs för att tolka data från en GPR (Ground Penetrating Radar).

Den bifogade “radarbilden” skulle kunna uppfattas som ett horisontellt tvärsnitt från ett visst djup ned i marken. Men det hade behövts ett komplett material (och med obeskurna bilder) så att man får en uppfattning om objektets utsträckning i djupled eller tredimensionellt.
I just det här fallet hade det även krävts en video eller bilder från mättillfället med gpr-utrustningen vid/i jordkällaren samt uppgifter om utrustningen. Först då hade man möjligen kunnat ta den mannen på allvar.

Svar på radarmannens fråga

Radar/mobil-mannen undrar vad han ska göra:
“Vi vill ogärna gräva på platsen, då vi inte anser att vi har kunskaper för att göra det på ett korrekt sätt, men framför allt anser vi att detta är polisens uppgift, inte våran. Så nu undrar vi vad vi ska göra? Då Polisen inte gör något. Gården är i dagsläget öde …”

Svaret på frågan är att gräva själv. Med grävspade modell mindre. Gården uppges vara öde. Inuti den lilla jordkällaren kan radarmannen ostört gräva där han påstår att radarn ger mest utslag. Han kan göra det lika osedd som han påstås ha skannat inuti nämnda jordkällare med en GPR och en metalldetektor. Det lär knappast ta mycket längre tid heller.
Och skulle han stöta på några mystiska benbitar, avbryt grävandet och kontakta polisen. I annat fall, fortsätt söka i nästa jordkällare…

Fjolårets Asplund-galning

Förra årets bedragare, som alltså är samma som årets, gällande Asplundfallet avslöjades av polisen efter över ett halvårs valsande i media (2014 till 2015). Han anmäldes av polisen misstänkt för förtal. Men det rann ut i sanden, “Johanmannen” tycks inte ha gjort anspråk på att väcka åtal. Vilket är begripligt med tanke på hans höga ålder.

Här är några länkar om “mobilmannen” när det begav sig 2014-2015:

Man uppges erkänna mord på Johan Asplund, SR, 2014-11-24.
Mobilfilm viktigt bevis i utredning om Asplund, Expressen, 18 nov 2014.
Senaste mysteriet i Johan Asplund-fallet, Mysterium24, 2014-11-26.
Man har erkänt på mobilfilm, Aftonbladet, 2014-11-24.
Nya uppgifter: Så dödades Johan Asplund, Allehanda, 2014-11-24.
Tipset: Johan Asplund dödades med kloroform, SVT, 2014-11-25.
Pappa Asplund bedömde uppgifterna som trovärdiga:
“Björn Asplund säger också att geografiska platser är mycket detaljerade i tipset.
– För mig är det svårt att dra någon annan slutsats än att den som har lämnat dom här uppgifterna har varit med på plats och kan i detalj redogöra för det här, säger Björn Asplund till Veckans brott.”
Polisen: Vi jobbar visst med Johan-tipset, ST, 2014-11-26.
Tipset om Johan Asplund var påhittat, SR, 2 mars 2015.
Påhittat erkännande i Johanfallet, Sydsvenskan, 2 mars 2015.
Inget erkännande i tipsarens telefon, Polisen, 2015-03-02.

Ett meddelande från fjolårets Asplund-galning, eller hans “kompis”, oktober 2014.

Se även:
– Hitta gravar med radar utan spadar.

———–
* Angående benämningarna galning och dårfink: det finns förstås en möjlighet att JA:s kvarlevor ligger begravda i ovan nämnda jordkällare. JAs kropp hittades ju aldrig, så kvarlevorna kan finnas nedgrävda någonstans. Men mobil/radar-mannens agerande är sammantaget såpass galet att han förtjänar nämnda epitet.

Granskning av boken “Fallet Johan”

Här visas diverse citat ur dokumentärromanen “Fallet Johan” (från 1986) av Göran Elwin. Om 11-åriga Johan Asplund som försvann i Sundsvall den 7 november 1980 och vars kropp aldrig har hittats.
(Påbörjat inlägg)

  • Om mamman Anna-Clara, ur “Fallet Johan”
  • Morgonen då Johan försvann
  • Asplunds misstankar mot Ragnar
  • Bakgrund

Info: den man som Johan Asplunds föräldrar sedan 1980 har misstänkliggjort och pekat ut som Johans mördare kallas i Elwins bok för “Ragnar Gunnarsson” (fingerat namn). Det namnet används även i detta inlägg. (I media kallas han ibland “Johanmannen”). Johans mamma Anna-Clara hade ett ca fem år långt förhållande med Ragnar fram till ett år innan Johan försvann. Därefter inleddes ett förhållande med “Åke Nässbjer” som han kallas i Elwins bok. När Johan försvann hade Anna-Clara ett förhållande med en man som Elwin kallar “Folke Hallin”. Två kvinnor som tidigare varit sambor till “Folke Hallin” vittnade att han varit våldsam mot dem och deras barn. Johans biologiska pappa heter Björn. (För mer info se “Bakgrund” nedan).

Dokumentärromanen “Fallet Johan”

Om mamman Anna-Clara, ur “Fallet Johan”

Johan tycks ha varit hårt hållen av mamman, framgår i Elwins bok. Frågan är om mammans överbeskyddande hållning var orsaken till att Johan struntade i skolan den dagen. En protest hos Johan som slutade i katastrof.

  • Elwin beskriver pappa Björns irritation över Anna-Claras överdrivna försiktighet om Johan. Sid 12-13 i “Fallet Johan”, om att Björn körde till Sundsvall för att hämta Johan som skulle bo hos Björn i Sollefteå över helgen:
    “Han var irriterad över att han blivit tvungen att åka iväg och när han satt i bilen tänkte han på samtalet han haft med Anna-Clara kvällen innan. Han hade föreslagit att en arbetskamrat som var i Sundsvall samma morgon för att hämta en bil skulle ta med sig Johan.
    – Tror du att jag låter Johan åka med i en främmande bil, hade Anna-Clara sagt.
    – Hon släpper honom aldrig ensam, tänkte Björn. Och Johan ställde upp på det. När han var hos Björn kunde han inte ens cykla till kiosken ensam fast det bara var tre minuters väg från Björns hus.
    – Hon är överdrivet rädd om Johan, tänkte Björn. Det är på gränsen!
    .
  • Ragnars beskrivning av Johan och mamman (från förhör). Sid 25:
    “Hon var en god mor, sa Gunnarsson. Men han var kanske litet hämmad, tillade han.
    – Hur då? sa Tjärnberg.
    Han var litet hårt hållen, sa Ragnar Gunnarsson.”

Anm: båda dessa män hade haft ett förhållande med Anna-Clara, i båda fallen sprack förhållandet efter ca fem år. Tidslinje:

  • 1967: Anna-Clara och Björn Asplund träffas på mentalsjukhuset Beckomberga (via jobbet).
  • 1969: Johan föds.
  • 1972: A-C och Björn flyttar isär. Därefter hade Björn dålig kontakt med Johan, “Det berodde dels på att han själv flyttat till Sollefteå, dels på att han och Anna-Clara kom dåligt överens.”
  • 1974: A-C ihop med “Ragnar”.
  • 1979: A-C och Ragnar separerar. A-C ihop med “Åke”.
  • 1980: A-C ihop igen tillfälligt med “Ragnar”.
  • 1980, september: A-C ihop med “Folke”.
  • 1980-11-07: Johan kommer inte hem efter skolan. Kl 15:40 ringer föräldrarna polisen. Biologiska pappan Björn var där för att hämta Johan som skulle bo hos Björn över helgen.

Morgonen dagen Johan försvann

Innan Anna-Clara gick till jobbet bestämde hon att Johan skulle ta på sig en skjorta, trots att han inte gillade skjortknappar (sid 9-10 i Elwins bok). Hon ville att han skulle vara fin för att han på eftermiddagen skulle åka upp till pappan Björn i Sollefteå.
“- Och jag har lagt fram de kläder du ska ha, sa Anna-Clara. Du får ta skjorta idag.
– Med knappar? sa Johan.
– Det gör väl inget, du har ingen gymnastik idag, sa Anna-Clara.
[…] – Glöm inte att ta skjortan, sa Anna-Clara.”

På morgonen hade Johan också sagt att han ville sluta skolan tidigare för att hinna packa, och att han inte hade några pengar kvar. Men Anna-Clara hade sagt nej, att han inte skulle sluta skolan tidigare, och pengar skulle han få när han kom hem. (Elwin, sid 9-10).

Denna fredagmorgon ringde inte Anna-Clara från jobbet på sjukhuset (sid 11):
“Nästan varje dag brukade hon ringa till honom när hon kommit till sjukhuset, eller också ringde han till henne. Hon ville gärna veta att han klätt på sig ordentligt och att han tog med sig det han skulle. Den här fredagen ringde hon inte och hon hörde inte heller någonting ifrån honom.”

När Anna-Clara senare kom hem vid lunchtid såg hon först en blöt handduk på golvet (sid 11):
“Anna-Clara kom hem till Bågevägen igen klockan halv ett. När hon öppnade dörren såg hon en hopknycklad badhandduk ligga på hallgolvet. Hon böjde sig ned och tog upp den. Den var våt.
– Så bra att Johan kom ihåg att ta ur den ur väskan, tänkte hon. Hon hängde av sig kappan och hon såg att det var tänt i Johans rum. Hon gick in och släckte lampan. Han glömde ofta släcka på morgonen när han gick. […]”

I Elwins bok anar man att det var vanligt att Johan slängde handduken på golvet, glömde släcka ljuset och inte åt upp hela morgonmålet. I Elwins SVT-dokumentär* från 1983 framgår detta tydligt, när Anna-Clara berättar inför kameran att allt var som vanligt i lägenheten när hon kom hem (06:00 in i programmet):

Anna-Clara: “då blev jag väldigt glad för vi hade pratat om det dan innan att man skulle ta ur sin blöta handduk ur skolväskan, och det hade han gjort då. Och lampan lyste i hallen, men det var inget ovanligt så den släckte jag. […] Allt var som vanligt ungefär.”
Elwin: “Var det NÅNTING som var ovanligt?
Anna-Clara: “Det var inget i lägenheten som var ovanligt, men när jag tittade in i Johans rum låg skjortan kvar på sängen, då tänkte jag asch satte han inte på sig skjortan som vi kommit överens om.”

Enligt Anna-Clara fanns det alltså inget ovanligt. Förutom att Johan inte tagit på sig skjortan… som han inte gillade.

Kommentar: Några år senare, 1984-85, när advokat Pelle Svensson och paret Asplund lyckats väcka enskilt åtal mot Ragnar, framställde Pelle Svensson det på motsatt sätt, som om spåren efter Johan tydde på att något ovanligt hade inträffat. (Elwin, sid 195):
“Nyponsoppan var kvar! Smörgåsen var kvar, till hälften uppäten! I stället för skjortan med knappar tog han en tröja som bara var att dra över huvudet! Klockan glömde han, en klocka som han just fått och var stolt över och ville visa upp i skolan! Gymnastikhandduken slet han upp ur skolväskan och kastade på golvet mitt för brevlådan!”
Advokat Svensson dolde att det var normalt beteende hos 11-åriga Johan. Varken Anna-Clara eller Björn tycks ha protesterat mot Svenssons vilseledande.

Vad som egentligen utspelades den fredagmorgonen mellan Johan och Anna-Clara vet vi inte säkert. Vi har bara Anna-Claras version, som skulle kunna vara tillrättalagd. Eller att Anna-Clara inte uppfattade Johans reaktioner korrekt.
Man kan ana i Elwins berättelse från den morgonen att Johan inte fick gehör för sina önskemål, både gällande skjortan och annat. Mamman gick emot Johans önskemål på flera punkter. Att han sedan gick emot mammans vilja och hennes upprepade uppmaningar om skjortan kan tyda på ett missnöje hos Johan. Ett missnöje som kan medfört att Johan bestämde sig för att strunta i skolan den morgonen.

Asplunds misstankar mot Ragnar

Föräldrarna Asplund ringde polisen redan kl 15:40. Dessförinnan hade föräldrarna sinsemellan börjat rikta misstankar mot “Ragnar”, misstankar grundade på känsla. Enligt Elwin tycks det ha varit pappa Björn som var drivande i de misstankarna. Sid 17, Elwin:

“- Ragnar Gunnarsson ligger bakom det här, sa han.
– Jag förstår inte hur du kan tro det! sa hon och tittade argt på honom.
– Han har med det här att göra, sa Björn. Det var det första som slog mig.
– Det kan jag inte tänka mig, sa Anna-Clara.
– Ring honom! sa Björn.
Hon gick till telefonen och ringde till sjukhuset och bad att få tala med Ragnar Gunnarsson. Sköterskan som svarade sa att han var ledig.
– Ring hem till honom då, sa Björn.
Anna-Clara hade inte pratat med honom sen i augusti. Det var sista gången de träffats. Fast de varit separerade sen ett år hade han friat till henne och hon hade skrattat ut honom. Han hade blivit alldeles svart i ögonen. Tidigare hade han brukat ringa till henne när han kände sig ensam, men sen den där händelsen hade han inte hört av sig. Hon slog numret hem till honom men ingen svarade.
– Nu ringer vi polisen, sa Björn.
Klockan fyra kom Folke Hallin. De bad honom åka över till Ragnar Gunnarsson för att se om han var hemma. Efter en stund kom han tillbaka och sa att han hade ringt på men ingen hade öppnat.
Anna-Clara ringde flera gånger och klockan fem fick hon tag på Ragnar. Hon berättade för honom att Johan var försvunnen, att han inte varit i skolan och bad honom hjälpa till att leta. Ragnar svarade att han måste fundera på saken med tanke på hur det tagit slut mellan dem. Hon förstod inte att man kunde svara så när Johan var borta och hon lämnade över luren till Björn. Hon hörde honom säga att de såg mycket allvarligt på det och att de kontaktat polisen.
– Om du har någonting med Johans försvinnande att göra så måste du säga det! sa Björn.”

Att Ragnar var reserverad och tveksam när Anna-Clara plötsligt hörde av sig framstår knappast som konstigt, med tanke på att de inte haft nån kontakt sedan han fått nobben av henne. Och nu ringde plötsligt hon och hennes ex och antydde att Ragnar rövat bort Johan…

Polisen visste inte mycket om Asplunds, mer än att det var “röriga familjeförhållanden” (Elwin, sid 18):
“Ingen av dem kände Asplunds, men Pelle Tjäder hade träffat pappan en gång.
– De är skilda, sa Pelle Tjäder, och det är röriga familjeförhållanden.”

När polisen några timmar senare, vid 18-tiden, kom hem till Asplunds så pekade de ut Ragnar som misstänkt för att ha rövat bort Johan. Anledningen till föräldrarnas utpekande var att Ragnar inte hade reagerat som de förväntat sig när de ringt honom vid 17-tiden, och att de ansåg att Ragnar var svartsjuk.
Björn Asplund spekulerade inför polisen (sida 20):

“- Ragnar Gunnarsson har något med det här att göra! sa Björn. Vi fick tag på honom i telefon för en timme sen. Han var mycket konstig. Det var som om han hade haft Johan hos sig!
– Du ska inte svartmåla Ragnar! sa Anna-Clara.
– Det är för tidigt att peka ut någon på det här stadiet, sa Tjärnberg.
– Han ville inte hjälpa till bara … , sa Anna-Clara ursäktande.
– Han har en stuga uppe vid Lögdö, sa Björn. De kanske är där båda två, för nu är det ingen som svarar hemma hos honom.”

Björn lyckades sedan få polisen att besöka Ragnar. Polisens första kontakt med Ragnar (sid 24):
“Tjärnberg tyckte att han verkade frånvarande, som om han var chockad, och han funderade över om han var sådan därför att han gömt pojken eller om han var konstig därför att han för några timmar sen fått ett telefonsamtal från pojkens pappa där han anklagades för att ha med försvinnandet att göra.”

Anna-Claras förhållande med Ragnar var alltså avslutat sedan ett år tillbaka. Ragnar hade dock vid ett tillfälle under sommaren friat till henne och då hade hon skrattat åt honom. Detta berättade hon själv för polisen. Men varför skulle hon berätta för polisen att hon varit okänslig och otrevlig mot Ragnar? Troligen för att det kunde betraktas som ett motiv att vilja hämnas på henne, OM man antog att ett nej från den kvinnan kunde tänkas vara såpass betydelsefullt för någon att det motiverade mord.

För det är i grunden vad Asplunds har hävdat sedan dess, att Ragnar förde bort och dödade Johan för att hämnas på Anna-Clara för att hon nobbade Ragnar. I Elwins SVT-dokumentär berättar Anna-Clara om sina funderingar (46:40 in i programmet):

“eftersom Johan knappast kan ha nån ovän bland vuxna människor, så tror jag att den här handlingen är utförd för att göra MIG illa.

Hon gav intrycket att Johans öde egentligen handlade om henne. Att det var hon som varit målet, inte Johan. Att en gärningsman rövat bort och dödat Johan enbart för att hämnas Anna-Claras nej till giftermål.

Kanske var det istället så att Anna-Clara hade dåligt samvete över vad som verkligen hände hemma mellan henne och Johan den morgonen? Och över att hon den morgonen inte hade ringt Johan som hon brukade när hon kom till jobbet. Eller att hon inte förstått Johans eventuella missnöje med påtvingade skjortan m.m. och möjligen även med den nya sambon “Folke” som enligt tidigare sambor varit våldsam och otrevlig mot deras barn.

…………………………

Fortsättning följer

…………………………

Bakgrund

Göran Elwin

Författaren, journalisten och juristen Göran Elwin gjorde tv-dokumentären “Ett barn försvinner” (1983) där en rad personer berättar om Johans försvinnande, t.ex. föräldrarna Asplund, poliser, Johans klasskamrater och lärare. Några år senare (1986) publicerade Elwin boken “Fallet Johan”.

Föräldrarna Anna-Clara och Björn Asplund hade haft ett förhållande i två år när Johan föddes 1969. Ett par år senare flyttade de isär.
Redan samma dag som Johan försvann fredagen den 7 november 1980 misstänkliggjorde Anna-Clara och Björn en man som hon haft ett förhållande med, här kallad Ragnar.
Föräldrarnas misstankar och polisens utredning räckte inte till åtal. Några år senare väckte Asplunds enskilt åtal tillsammans med pappa Björns gamle barndomsvän Pelle Svensson som då hade sadlat om från känd brottare (världsmästare) till advokat. De lyckades få Ragnar fälld i Sundsvalls tingsrätt 1985 för olaga frihetsberövande.
Domen överklagades, och Ragnar friades i hovrätten som även utdelade kritik mot advokat Svensson för att han drivit ett mål utan bevisning.
Trots att Ragnar friades och ska betraktas som oskyldig har föräldrarna med flera genom åren fortsatt hävda Ragnars skuld.

“Ragnar Gunnarsson” och Johans mamma Anna-Clara hade ett förhållande i ca fem år. Det tog slut cirka ett år innan Johan försvann. Ragnar lär ha varit mycket omtyckt av Johan. Ragnar hade en egen son i Johans ålder (ett år äldre, från ett annat förhållande). Ragnars son och Johan lär ha lekt tillsammans.

“Folke Hallin” och Johans mamma tycks inlett ett förhållande i september 1980, dvs ca två månader innan Johan försvann.
I rättegången 1986 vittnade två tidigare sambor till Folke att han varit otrevlig och våldsam mot dem och deras barn, han hade uttalat dödshot och utsatt dem för fysiskt våld.
Folke tycks haft alibi för Johans försvinnande eftersom Folke och Johans mamma var på samma arbetsplats. Förhållandet mellan Folke och Johans mamma “upphörde i samband med att Johan försvann”.
Långt dessförinnan, på 1960-talet, lär Folke varit intagen (patient) på Beckomberga mentalsjukhus “i sammanlagt 3-4 år i olika perioder”.

————-
Källor m.m:
– Bok “Fallet Johan”, 1986, Göran Elwin.
SVT-dokumentären “Ett barn försvinner”. Inspelad 1983 (2,5 år efter försvinnandet).

Inte för sent att hitta Johan med kvalificerad liksökhund

Om kvarlevorna finns under markytan t.ex. i skogarna vid Bosvedjan så skulle en rätt tränad liksökhund idag kunna hitta Johan Asplund. Trots att det gått 35 år sedan han försvann.
Uppdaterad 21 september 2015

I ett tidigare inlägg ifrågasätts om polisens hundar 1980 hade rätt kvalifikationer för att kunna hitta Johan när de sökte i skogarna vid hans bostad i Bosvedjan och andra områden. Under de senaste decennierna har kunskapen ökat kring träning och specialisering av liksökhundar. Exempelvis finns nu i Sverige den första certifierade arkeologihunden, specialiserad på mänskliga benrester.

Arkeologihunden Fabel med sin tränare Sophie.

Fabel – Sveriges första certifierade arkeologihund

Fabel är schäfern som hittar nedgrävda gamla människoben ned till 1,5 meters djup. Fabel är tränad av arkeologen Sophie Vallulv. Ur artikel “En nos i arkeologins tjänst”, GP, 16 september 2015 (min fetstil):

[…] Det blev många timmars träning varje dag och efter ett och ett halvt år hade hon en hund som med 94 procents säkerhet kunde skilja människoben från djurben.
Slutprovet fick Fabel göra vid Sandby borg på Öland, en fornborg där en massaker tros ha ägt rum på 400-talet.
– Jag och hunden visste inte var benen låg, men en arkeolog från länsmuseet i Kalmar visste.
Fabel kunde markera för benrester på en och en halv meters djup. Arbetet har resulterat i en masteruppsats i experimentell arkeologi och dessutom ett nystartat företag, som ska erbjuda tjänster åt arkeologer.

Sophie Vallulv har fått frågor från andra hundägare hur man gör. Men vem som helst har inte rätt att hantera mänskliga kvarlevor. Själv har hon fått låna ben från olika institutioner och sedan har hon tränat hunden med bomullstussar som legat intill sådana ben. Fabel själv har aldrig varit i närheten av att få gnaga på gamla människoben. […]
Källa, GP, 2015.

Notera att hunden inte bara kan hitta gamla benrester (där övrigt av kroppen är borta sedan länge), den kan även skilja människoben från djurben. Det tycks alltså finnas goda möjligheter att en liksökhund än idag skulle kunna hitta Johans kvarlevor om de inte ligger alltför djupt.

Mer om likhundar som hittar nedgrävda mänskliga benrester

Ur nedanstående citat från 2008 till 2014 kan man ana utvecklingen det senaste decenniet. 2008 talade man om att hitta 25 år gamla benrester “2 feet deep” (0,6 meter). År 2014 nämns möjligheten “hundratals år”, och man visar hur tjugo år gamla benrester hittades “15 feet down” (4,5 meter). År 2015 (ovan) konstateras vetenskapligt att hunden Fabel kan spåra 1600 år gamla benrester på 1,5 meters markdjup.
Anm: möjligt sökdjup beror på typ av mark/jord, hur kompakt den är m.m, benresternas ålder, träningen m.m.

Några citat från 2008 till 2014:

syracuse.com/news (2014):
Experts: Cadaver dogs 95 percent accurate, can smell remains 15 feet underground.
A well-trained cadaver dog almost never gets it wrong, according to experts.

If the dog has the proper training in picking up the full range of scents of human decomposition, his accuracy rate is about 95 percent, said Sharon Ward, a cadaver dog trainer in Portland, Ore.
[…] Depending on the type of soil, its aeration and the presence of tree roots in the ground, a cadaver dog can pick up the scent of remains deep underground
[…] the remains of 1994 kidnap victim […] All three dogs put their noses in the same area and alerted, she said. She told the police to bring in a bulldozer, and they found a body 15 feet down, Ward said.

Cadaver dogs are trained to not alert on dead animals in the area — only human remains, she said.
[…] How old can the skeletal remains be? Hundreds of years, said Cat Warren, a cadaver dog expert from North Carolina who published a book, “What the Dog Knows: The Science and Wonder of Working Dogs.” But she and Ward both warned that the dogs are like people. They do make mistakes sometimes. “The dogs are not magic,” Warren said. “It depends on their training.”
Källa, 2014.

aboutforensics.co.uk (2013):
“Depending on the use of the cadaver dog, they will be trained to detect specific decomposition odours. For example, some may be trained to detect odours associated with the early stages of decomposition, whereas others may be required to locate older remains. Some dogs are specifically trained to detect dead bodies underwater, with the canine situated on a shoreline or boat. A newer concept is that of historical human remains detection dogs, which are trained to locate historical or archaeological graves.”
Källa, 2013.

slate.com/articles/ (2012):
Can cadaver dogs really sniff out 30-year-old remains?
Yes, if you have the right dog. Genetics matter: beagles, bloodhounds, German shepherds, and Labrador retrievers are best, although many breeds are appropriate as long as the dogs prove smart and eager to please. Education is also crucial.
Källa, 2012.

independent.co.uk/news/ (2008):
“But how good are dogs at detecting a skeleton from which all the flesh has fallen away? The anthropologist Keith Jacobi of the University of Alabama has investigated this at a police-dog training facility, where human remains ranging from fresh to skeletonised have been buried (the remains were bequeathed by donors).

In one study involving four dogs and their handlers, Jacobi says the dogs were able to detect remains at all stages of decomposition. Performance varied between dogs, but some could locate skeletonised remains buried in an area of 300ft by 150ft. “The few single human vertebrae I used in the study were well over 25 years old, and dry bone,” Jacobi says. “This made the discovery of one of these vertebrae, which we buried in dense woods 2ft deep, by a cadaver dog pretty remarkable.”
Källa, 2008.

Mera om Johanfallet, samt om likhundar:

– Om surhål, rotvältor och Johan. (Karta över sankmarker vid Bosvedjan).
– Kartor: Bosvedjan med omnejd.
– Om Zampo och liknande likhundar: likheter och olikheter.

———–
Ännu mer: Vetenskapens värld i SVT om hunden Fabel. Kan ses till 5 mars 2016. Börjar 38:30 in i programmet.

Om surhål, rotvältor och Johan

I skogarna vid Bosvedjan tycks det funnits gott om ställen för en liten pojke att försvinna i. Genom olyckshändelse eller på annat sätt. Surhål, rotvältor, bergsskrevor, grottor.
Uppdaterad 21 september 2015

I juni 1986, drygt fem år efter Johan Asplunds försvinnande, genomförde hans föräldrar en ny sökinsats i skogarna intill Bosvedjan. Tillsammans med pappans gamle brottarvän advokaten Pelle Svensson och ytterligare en bekant, samt en metalldetektor, begav de fyra sig ut i skogen intill Johans bostad och sökte bland rotvältor, surhål, grottor, bergsskrevor och stenrösen.
Uppenbarligen ansåg föräldrarna att polisens eftersökningar 1980 kanske inte hade varit tillräckligt noggranna.

Sankmarker vid Bosvedjan:

Kartan ovan visar att det finns gott om sankmarker (inringade med rött) inom gångavstånd från Johans bostad (blått) i Bosvedjan. De största är Rödmyran, Vinmyran och Porsmyran. Samtliga ligger nära promenadstigar.

Föräldrarnas sökinsats 1986 i skogarna utanför Bosvedjan gav inget resultat. Finns Johan kvar där nånstans bland sankmarkerna och bergen vid Bosvedjan? Trampade Johan ned i ett djupt surhål? Ramlade han ned i en bergsskreva? Hamnade han under en rotvälta? (Eller blev han tagen av “Johanmannen” som bodde i Sundsvall, eller rentav av Bergwall som bodde i Falun?)

Om Surhål / Blöthål

Johans föräldrar sökte bland annat i surhål, det framgår i följande beskrivning av deras eftersökning 1986. Ur “Fallet Johan” av Göran Elwin, sid 7:
“De letar i stenrösen, trevar sig in i grottor och känner ner i surhål, men framför allt tittar de efter rotvältor med avsågade stammar.”

Nedan visas några exempel på olyckor gällande surhål.

Artikel “Kvinna saknas i fjällen”, Dagens Nyheter, 1993-06-08 (min fetstil):
“En 32-årig kvinna från Laholm är sedan tre dygn spårlöst försvunnen i Härjedalsfjällen i närheten av Mittådalen. Ett stort räddningspådrag har med hjälp av ridande polis och helikopter genomsökt ett sex kvadratmil stort område.
– Kvinnan försvann i ett område med sämsta tänkbara terräng. Tjärnar, myrar och stora surhål avlöser varandra. Man kan passera nästan intill en människa utan att märka något. Och går man ned i ett av de otaliga surhålen kan man försvinna helt på nolltid, säger Christer Ramsell vid polisen i Funäsdalen. […]”
Anm: Mittådalen ligger ca 25 mil väster om Sundsvall.

Artikel “Nedgången kvinna drogs ur surhål” (i Dalarna), DT, 2002-09-14 (min fetstil):
“Klockan 14 30 i går ringde en man till SOS och berättade att en medelålders kvinna gått ner sig i en myr och fastnat. Själv tordes han inte gå ut på myren. Han var rädd för att hans också skulle fastna.
Stationen i Tandådalen ryckte, något undrande, ut med full styrka: fem man i brandbil, bandvagn och dubbelbemannad ambulans. Efter några minuter och en kilometers färd var de framme vid olyckssplatsen. Knappt 100 meter från vägen fanns kvinnan, nedsjunken till midjan i ett blöthål. Bandvagnen stannade på vägen. Räddningsstyrkan med ambulanspersonalen i spetsen tog sig fram till den nödställda till fots och efter tio minuter var hon på fast mark igen. […]”

Artikel “Pojke räddades ur gyttjan” (i nordvästra Skåne), DN, 1994-04-20:
“Klockan är halv elva på kvällen, det är nollgradigt och åttaårige Johan är fortfarande försvunnen. En av polisens hundar markerar flera gånger att den hittat något och springer ut i den sanka kärrmarken. Och när polisen riktar sin strålkastare ut mot gyttjan ser de Johans huvud och ena axel sticka upp ur dyn.
– Egentligen är det otroligt, säger Leif Swahn, vakthavande befäl vid Ängelholmspolisen. Hade vi inte hittat honom då hade han inte klarat sig. […]” (>>Läs mer).

Om Rotvältor

Rotvältor är träd som fallit och slitit upp hål i marken där rötterna varit.

Rotvälta. Grotta eller koja som kan bli en dödsfälla om den slår igen.

1986 sökte Johans föräldrar vid rotvältor (som sannolikt även polisen hade gjort 1980). Deras teori var, enligt Elwin sid 7:
“En mördare som vill gömma en kropp kan lägga den i hålet efter en rotvälta och såga av trädets topp. Då förskjuts tyngdpunkten och rotvältan fjädrar tillbaka, slår till som en råttfälla över hålet och döljer kroppen.”

Den animerade bilden ovan visar hur rotvältan slår igen blixtsnabbt när man sågar av stammen. (Anm: dessförinnan tycks de sågat av en mindre trädstam vid sidan om den större).

En rotvälta kan dock slå igen av sig själv, utan sågning. T.ex. om trädet knäcktes då det träffade marken så att endast en mindre del av trädet håller rotvältan uppe.

Anm: Det är nog mindre sannolikt att en mördare skulle ställa sig och såga i en trädstam vid den döda kroppen för att försöka få en rotfälla att slå igen (som i föräldrarnas antagande i citatet ovan från Elwins bok). Sågandet kan dra till sig uppmärksamhet, och dessutom kanske rotfällan inte slår igen som det var tänkt. I några äldre tidningsartiklar där man hittat mordoffer i rotvältor så tycks de varit nedgrävda eller nedstoppade i rotvältorna, dvs rotvältorna var fortfarande mer eller mindre öppna.

Mer om rotvältor
Ur artikel “Skogen livsfarlig lekplats efter höstens stormar”, Helsingborgs Dagblad, 1996-04-02 (min fetstil):
“Det finns närmare 20 miljoner potentiella dödsfällor i skogar, parker och strövområden. […]
Farliga kojor. En välta kan väga lika mycket som en personbil och skogsstyrelsen liknar den fallande vältan vid en kross. Inuti finns det ofta stenar och hårda, kantiga rötter. Och den kan falla åt båda hållen. Skogsstyrelsen varnar speciellt för vältor i strövområden och parker. Ofta finns ris kvar runt vältorna från när träden sågades upp. Påsklediga barn kan lätt frestas att använda riset till att bygga en koja med vältan som en av väggarna. Det räcker att någon kliver på vältan eller befinner sig i dess närhet för att den ska slå igen och katastrofen kan vara ett faktum. Enligt Anders Olsson på skogsstyrelsen är det inte ovanligt med olyckor där vältor faller över människor. Oftast handlar det om skogsarbetare som råkar illa ut.”

Polisens hundar 1980?

Varken polisens eftersökning 1980 eller föräldrarnas sökinsats 1986 i skogarna utanför Bosvedjan gav något resultat. Hur noggrant sökte polisen med hundar 1980 i skogarna vid Bosvedjan? I de artiklar och intervjuer jag hittat så uppges endast sparsamt att polisen “hade hundar ute” vid eftersökningarna (inte närmare specificerat som liksökhundar e.dyl). Hade de hundarna de egenskaper som krävdes, var hundarna renodlade liksökhundar? Hur väl tränade var de för liksökning, kan man undra. Exempelvis enligt polisens hundförare år 2013 (SR P1, Studio Ett, 2013-12-05) så är det först på senare år som polisen satsat på hundar som enbart markerar för mänsklig förruttnelse (tidigare anlitades privattränade liksökhundar). Det har skett en kompetensutveckling genom åren, både hos polisens egna hundar och gällande sökhundar generellt. Frågan är då hur kapabla hundarna var som användes 1980 vid eftersökningarna av Johan Asplund. Och hur väl de hundarna användes.

Se även:
– Inte för sent att hitta Johan med kvalificerad liksökhund.
– Kartor: Bosvedjan med omnejd.

Färgmysteriet Johans jacka. Röd eller/och blå?

Uppgifterna varierar vilken färg Johan Asplunds jacka hade fredagen den 7 november 1980 då han försvann. Enligt mammans och vittnens uppgifter var jackan “röd eller blå”, eller “röd och blå”, eller enbart röd, eller enbart blå.
Uppdaterad 20 september 2015

Mamman tycks uppgett två varianter: “röd eller blå”, eller enbart röd. Flera vittnen uppger att den var blå, något vittne att den var röd. Läser man enbart domarna från tingsrätten och hovrätten ges ingen förklaring till mammans uppgift att jackan var röd ELLER blå. Johans tröja förklaras mer detaljerat, “mörkblå med rullskridskomotiv på”, men jackan får ingen närmare förklaring. De flesta vittnesuppgifterna pekar dock åt att jackan var blå. Inget vittne uppger att den var både röd och blå. Däremot hette det i efterlysningen* i media att “Den är ljusblå och röd”.

Men det blir ändå en övervikt åt att jackan var enbart blå den dagen… Tills man läser Göran Elwins bok “Fallet Johan” från 1986, där mamman tycks ha betraktat jackan som röd (sid 29):
“Vilken tur att Johans jacka var röd, då var den lätt att se från helikoptern”.

Det ger onekligen en slags Quickkänsla när uppgifterna om färgen pendlar på det där sättet (som Thomas Quicks uppgifter ibland lär ha gjort i polisförhören).

Folk i rörelse efter Johans försvinnande 1980.

Blå på ena sidan och röd på den andra

Göran Elwin* ger en förklaring i sin bok, om än något diffus (sid 173): “Johans jacka hade varit blå på ena sidan och röd på den andra”. Frågan blir då: var den blå på insidan och röd på utsidan (eller vice versa), dvs vändbar? Eller blå på framsidan och röd på ryggsidan? (eller vice versa). Eller blå på höger sida och röd på vänster sida?

Man får väl tolka det som att Johans jacka var vändbar. Kanske bytte Johan färg ofta genom att vränga jackan ut-och-in, därav mammans till synes förvirrade uppgifter. För mamman måste väl ända vetat hur Johans jacka såg ut.

Om jackan var vändbar, med enfärgad in- respektive utsida, så var signalementet “ljusblå och röd” som kablades ut i media ganska uselt (om man tänker sig att bäraren håller jackan stängd ute i kylan). Risken finns att polisen därmed gick miste om ett viktigt tips.

Tillägg: en tid efter detta inlägg fick jag tillgång till Sundsvalls Tidning från söndag 9 november 1980 (dvs publicerad två dagar efter försvinnandet) och där tycks de dragit samma slutsats som ovan. I deras signalementet uppges bl.a: “…och en troligen vändbar jacka…”

———-
*Källor:
Domar 1985-86 (tingsrätt/hovrätt, pdf-fil) gällande den man föräldrarna Asplund väckte enskilt åtal mot.
– Efterlysning i media citeras i Elwins bok “Fallet Johan”, sid 19.
– Göran Elwin var väl insatt i Johanfallet, han intervjuade även föräldrarna Asplund och en rad personer däribland poliser, Johans klasskamrater och lärare. Några år före hans bok “Fallet Johan” (1986) gjorde Elwin dokumentären “Ett barn försvinner” som sändes i SVT.
– Mamma Asplunds uppgift om jackan, tingsrättsdomen, sida 14:
“Johan var den dagen iklädd ofodrade jeans och allvädersstövlar. Han var också iklädd en röd eller blå dunjacka samt röda skidhandskar. Han hade en tröja som var för liten. Den var mörkblå med rullskridskomotiv på. Han var troligen barhuvad. Han hade också med sig en röd skolväska.
– Några av vittnesuppgifterna ur domarna:
“När han sprang förbi Johan i trappuppgången och Johan tittade in i lägenheten, hade denne en ljusblå täckjacka och jeans på sig.” (sid 27, hovrätten).
“Därifrån uppmärksammade han Johan, som gick fram till en klädhylla och hängde där upp sin blå jacka.” (sid 53, tingsrätten).
“Johan hade en röd jacka på sig, den jackan som han brukar ha.” (sid 57, tingsrätten).
Anm: sidhänvisningar domarna gäller dokumentens egna sidnummer, inte pdf-filens.

Kartor: Bosvedjan med omnejd

Kartor över Bosvedjan i Sundsvall. Gällande fallet Johan Asplund, den elvaårige pojken som försvann spårlöst fredagen den 7 november 1980.
Uppdaterad 13 september 2015

Nedanstående kartor är från nutid utom kartan/skissen som domstolen använde 1985-1986 vid det enskilda åtal som föräldrarna Asplund drev mot en man.

Översikt Sundsvall – Bosvedjan:

Blå ring = Asplunds bostad i Bosvedjan. Strax öster om Bosvedjan passerar E4:an. Strax väster om Bosvedjan fanns/finns stora skogsområden.

Bosvedjan:

Bebyggelsen i Bosvedjans bostadsområde, som omges av Bågevägen, tycks vara ungefär samma nu som på 1980-talet. Beskrivning av ovanstående karta:

  • Johan och mamman bodde i en trerumslägenhet – på markplan i ett trevåningshus – på Bågevägen 39 C i Bosvedjan i Sundsvall. Markerat med blå ring ovan.
  • Skolan där elvårige Johan gick låg bara några minuters promenad från bostaden.
  • Vattentornet ligger ca tio minuters promenad från bostaden.
  • I området norr om Bosvedjan verkar bebyggelsen ha varit mindre utbredd 1980 än i nutid.

Bågevägen 39 C och skolan:

Ca 250 meter mellan Bågevägen 39 C och skolans huvudbyggnad.

Domstolens karta från 1985-86 (modifierad):

Ovanstående är en modifierad version av den karta* domstolen använde 1985-86. I originalet är vattentornet placerat i själva bostadsområdet (överkryssat ovan) men enligt Lantmäteriets karta från den tiden var tornet beläget en bit nordväst utanför bostadsområdet (dvs som idag, se annan karta ovan).
Anm: domstolskartan visar enbart den för fallet mest relevanta bebyggelsen i Bosvedjan.

Bågevägen 39, baksidan, mot parkeringsplatsen:

Fönstren i något av de två markerade fönsterparen på bilden var Johans sovrumsfönster och deras köksfönster. (Det är oklart vilka av de två fönsterparen som var Asplunds. De markerade fönsterparen tillhör varsitt hushåll, med trappuppgång emellan, på Bågevägen 39 C. Hela byggnaden har fyra trappuppgångar, 39 A till D).
Framför Johans sovrumsfönster lär det ha funnits en björk. Till vänster utanför bild finns parkeringsplatser.

Vittnesmål gällande bil vid björk

Mannen som föräldrarna Asplund tillsammans med advokat Pelle Svensson fick fälld i tingsrätten 1985 för olaga frihetsberövande (fälldes på indicier, friades sedan i hovrätten) var mammans tidigare pojkvän.
Ett vittne uppgav sig ha sett mannens bil ståendes vid björken utanför Johans sovrumsfönster tidigt på morgonen dagen innan Johan försvann 1980. Med tanke på att köksfönstret ligger alldeles intill Johans sovrumsfönster så kan det tyckas märkligt att han skulle ha ställt sig där med risk för att bli sedd – bara några meter strax utanför deras fönster på markplan – om han planerade ett brott.

Skogarna kring Bosvedjan:

Som synes finns det stora skogsområden på kort promenadavstånd från bostaden.
Nedan visas samma karta men med några av skogsstigarna markerade med violett:

Från “Bäckravinen” söder om Bosvedjan, förbi Vattentornet och upp till Fågelsången (där nånstans låg “torpet Fågelsången”, oklart exakt var) är det en gångsträcka på uppåt 3 km.
Det var i det området som föräldrarna Asplund, Pelle Svensson och några till i juni 1986 gjorde en förnyad sökinsats, drygt fem år efter Johans försvinnande, ett par månader efter deras nederlag i hovrätten april 1986 då den man friades som Asplunds året innan hade lyckats få dömd i tingsrätten.

Se även inlägg Om surhål, rotvältor och Johan. (Karta över sankmarker vid Bosvedjan).

————-
* Domstolens karta är från boken “Fallet Johan”, 1986, Göran Elwin.

Senaste mysteriet i Johan Asplund-fallet [LÖST]

Under hösten (2014) har media rapporterat flitigt om en okänd person som på mobiltelefon ska ha spelat in en man som erkänt mord på Johan Asplund. Spekulationer i media. Polisen håller tyst. Om medias uppgifter är korrekta återgivna tycks dock erkännandet vara falskt.

[Uppdatering: i mars 2015 meddelade* polisen att mannen erkänt att det hela var ett påhitt].

Leif GW Persson säger sig misstro mannen med mobiltelefonen, som Leif tydligen haft direktkontakt med tidigare via Veckans Brott. Men han sväljer oförbehållsamt uppgiften att det är den s.k. Johanmannen* som tycks vara den utpekade gärningsmannen, “eftersom alla som är insatta i Johanfallet vet att det är han” som Leif uttryckte det allsmäktigt och gränsande till förtal. Leif verkar dock inte ha mycket mer info om mobilmannen än media, polisen tycks hålla tyst även gentemot Leffemannen. Hur som helst, vissa uppgifter som florerar i media indikerar att erkännandet är falskt.

Brännugnen som inte existerade

I det påstådda erkännandet uppges i media (Aftonbladet, 2014-11-24) att:
“Flera av Johans tillhörigheter bränner mannen upp i en brännugn på Sundsvalls sjukhus där han under natten bryter sig in.”

Om uppgiftslämnaren sagt detta så ljuger han. Det fanns ingen brännugn då på Sundsvalls sjukhus. Däremot fanns det ett containerrum för riskavfall, vars innehåll transporterades till en tipp för förbränning, dock inte på helgdagar (Johan försvann en fredag).  Detta klargörs i domen 1985 gällande det enskilda åtal som föräldrarna Asplund väckte mot fruns före detta make, den s.k. “Johanmannen”.

Inbrottet som aldrig inträffat

Ovanstående citat från nämnda artikel följs av:
“Uppgiften stämmer väl överens med en utredning som gjordes i början på 80-talet – det fanns brytmärken på dörren in till brännugnen på sjukhuset.”

Men detta tycks inte heller stämma. Magnetlåset till containerrummet var visserligen ur funktion då, men något inbrott eller brytmärken tycks inte ha konstaterats där. Enligt vaktmästaren kan det varit något fel i det elektriska systemet.
Däremot hade sjukhuset några veckor tidigare haft inbrott på ett annat ställe på sjukhuset, en avdelning där både en dörr och ett medicinskåp brutits upp med något slags verktyg. (Den tjuven var ute efter narkotika).

Pepsicolaburken

Mobilmannen påstår även (enligt media) att förövaren bjudit Johan på muffins och pepsicola:
“Mannen övertalade Johan att de innan skolan skulle åka och fika – han skulle bjuda på muffins och Pepsicola”

I tingsrättsdomen 1985 uppges att någon hade sett en färgburk, ett stänkskydd (till bilen) och ett muffinspaket i Johanmannens soptunna vid hans sommarstuga. Dock ingen pepsicolaburk. I hovrättsdomen 1986 (där “Johanmannen” frikändes) har färgburken dock försvunnit och istället dyker en tom pepsicolaburk upp. Möjligen tack vare målsägandenas fantasifulla gärningsbeskrivning där de flera gånger nämner muffins och pepsicolaburk. Anm: där framförs även detaljerade fantasier om hur Johanmannen skurit upp Johans halspulsåder:
“….mellan 12.00 – 12.30 fullföljt uppsåtet att skada Johan till livet genom att med kniv döda honom på så sätt att halspulsådern snittats upp nedom ena örat. Johan har sedan fått förblöda i ett skogsdike alldeles intill bilen….”
(Anm: dessa fantasier reagerar även hovrätten på i sitt beslut, se nedan).

Uppgiften från mobilmannen om pepsicola motsägs i och för sig inte av uppgifterna i domen 1986 men man får intrycket att mobilmannen hämtat uppgifterna från målsägandenas gärningsbeskrivning, dvs deras fantasier där man upprepade gånger formulerar sig kring muffins och pepsicola, t.ex:
“Johan förmåtts medfölja på en biltur varvid han bjudits på läsk ur en pepsicolaburk samt även fått äta av bakverket muffins. [Johanmannen] har därvid i tid förberett gärningen så att han blandat i något sömnmedel och efter en stund har Johan somnat.”

Mobilmannens uppgifter liknar delvis målsägandenas gärningsbeskrivning i domen 1986. Sömnmedel är dock utbytt mot kloroform, och i mobilmannens version skars det inte i Johans hals, inte ens “nedom ena örat”…

Att Johan gillade muffins framgår i domarna från 1985-86, åtminstone enligt mamman som uppgav att muffins var Johans “favoritgodis”. Mobilmannens felaktiga uppgift om brännugnen vittnar dock om att denne inte läst domarna från 1985-86 särskilt noggrant, eller att mobilmannen läst någon artikel från den tiden som uppgett felaktiga uppgifter om brännugn på sjukhuset.

Grävt en grav i frusen mark

I media uppges även att den påstådda gärningsmannen åkte till en plats i skogen och “Där gräver han nu en grav som han lägger Johan i.” Dock hade det varit vinterkallt i flera veckor innan dess, ända sedan den 22 oktober var det mestadels minusgrader, ända nedåt femton minusgrader som lägst. Under tre dagar strax innan den 7 november var det några enstaka plusgrader, därefter minusgrader igen. Att gräva en grav i skogen bör inte varit lätt, om ens möjligt.

Polisen inte qvicka

Polisen lär ha haft tipset om mobilmannen på sitt bord sedan i somras, dvs i uppåt sex månader. Man kan förstå att de är ytterst försiktiga och inte kvicka att dra slutsatser i detta ärende, risken är som sagt att det hela är en bluff. En annan aspekt är att brottet är preskriberat. Om det nu ligger något brott bakom: Johan kan ha försvunnit på egen hand genom olyckshändelse.

Johanmannen

Mobilmannens uppgifter (enligt media) ger alltså intrycket att mannen denne syftar på är densamme som Johanmannen – fru Asplunds tidigare pojkvän och sambo – som numera är 75 år gammal.
Johanmannen hade (har?) för övrigt en son i Johans ålder (ett år äldre än Johan). De båda pojkarna lär ha lekt mycket tillsammans sedan sju års ålder.

Johanmannen friades 1986

Man kan passa på att påminna om att Johanmannen blev friad i hovrätten 1986 efter att föräldrarna Asplund väckt enskilt åtal mot honom 1985 (min fetstil):

Hovrätten finner med hänsyn härtill att utredningen i målet inte kan anses innefatta tillräcklig bevisning att Andersson, på det sätt mälsägandena påstått, bemäktigat sig Johan och bortfört honom eller på annat sätt berövat honom friheten. Än mindre har utredningen visat att Andersson uppsåtligen berövat Johan livet eller av oaktsamhet orsakat hans död. Det är anmärkningsvärt att målsägandena i de sistnämnda båda hänseendena framställt sina påståenden utan att ens försöka prestera något som helst objektivt stöd för dem.

Hovrätten friade Johanmannen på samtliga punkter, och de reagerade på föräldrarna Asplunds och advokat Pelle Svenssons fantasier (att och hur Johan blivit dödad) som helt saknade “objektivt stöd”.
Föräldrarna Asplund var uppenbarligen beredda att gå väldigt långt när de 1985 väckte enskilt åtal mot fru Asplunds f.d. man – “Johanmannen” – för att sätta dit honom. Det ger en märklig känsla i dagsläget.

————–
Källor: Aftonbladet, 2014-11-24. Domarna 1985-86.
* “Johanmannen” är Johans mammas tidigare pojkvän och sambo. Mamman har sedan åttiotalet varit övertygad om att Johanmannen står bakom Johans försvinnande 1980. Polisutredningen 1980 lades ned. Mamman och Johans biologiska pappa väckte enskilt åtal mot Johanmannen 1985. Tingsrätten dömde Johanmannen mot sitt nekande till två års fängelse för olaga frihetsberövande, men han överklagade och friades i hovrätten 1986. Föräldrarna Asplund försökte då gå vidare till Högsta Domstolen men fick avslag.

* Uppdatering mars 2015: Inget erkännande i tipsarens telefon (polisens hemsida).
Ur polisens meddelande:
“Polisens utredning visar att det aldrig funnits något erkännande i tipset och att det inte finns någon inspelning eller någon ljudfil som tipsaren uppgivit.
Polisen i Västernorrland fick under 2014 in ett tips som enligt uppgifts-lämnaren skulle styrka att en namngiven person erkänt att han mördat Johan Asplund. Tipsaren uppgav även att han hade erkännandet inspelat som video-/ljudfil i sin mobiltelefon.
Polisen har bearbetat och följt upp tipset. Vi har hållit förhör med de personer som bedömts kunna ha uppgifter att lämna av betydelse i ärendet. Polisen har tagit tipslämnarens mobiltelefon i beslag och låtit expertkompetens, IT-forensiker vid rikskriminalpolisen samt personal vid SKL, undersöka den. Undersökningen av mobiltelefonen visar att det inte finns någon video/ljudfil med det så kallade ”erkännandet”.
Vid kompletterande förhör med tipslämnaren i februari 2015 har denne tagit tillbaka de uppgifter som initialt lämnats till polisen. Tipslämnaren har bekräftat att han hittat på uppgifterna om erkännandet och även uppgifterna om video-/ljudfilen. Tipslämnaren säger sig ha handlat i syfte att försöka skapa klarhet kring vad som hänt med Johan Asplund.
[…]
Polisen har upprättat en anmälan där tipsaren misstänks för förtal.”