Kategoriarkiv: 04: Catrine da Costa-fallet

‘Röntgenläkarens’ brev till ‘allmänläkarens’ dotter

I början på 2000-talet publicerade ‘röntgenläkaren’ ett öppet brev till ‘allmänläkarens’ numera trettioåriga dotter. Han försökte övertyga dottern att alla vittnen på åttiotalet var lögnare och att dottern inte mindes någonting. Det var nog ingen bra strategi.

‘Allmänläkaren’ lär inte ha sett sin dotter sedan 1985, då hon var två år.
Under 1984 upplevde dottern troligen något väldigt skrämmande, vilket kom till uttryck både i hennes beteende och verbalt under lång tid efteråt. Detta iakttogs av flera personer: av personal på daghemmet, av mamman, av personal på sjukhus, samt av ytterligare personer i dotterns omgivning.

Dotterns märkliga beteende och det hon sa 1984-85 fick polisen m.fl. att misstänka att hon hade bevittnat styckningen av Catrine da Costa, vilket ansågs ha utförts av “obducenten’ och ‘allmänläkaren’ som då skulle haft sin 1,5-åriga dotter med sig i obduktionssalen. Misstankarna baserades inte enbart på iakttagelser av dotterns beteende, flera andra vittnesuppgifter ingick i bevisningen.

I början på 2000-talet publicerade ‘allmänläkarens’ gamla bekant ‘röntgenläkaren’ ett öppet brev* till dottern. Ingen av dem känner till dotterns identitet, därav det öppna brevet från Claes-Göran som han uppger att han heter. Brevet finns fortfarande kvar på hans hemsida, det uppdaterades senast 2012 enligt uppgift.

Vid en första anblick framstår Claes-Görans brev som behjärtansvärt, man får intrycket att han bara vill förena far och dotter efter flera decenniers åtskildhet.

cdc-rontgenlakarens-brev

Men skenet bedrar. Claes-Göran skriver inledningsvis att han inte vill pressa på dottern någon bestämd uppfattning, men därefter gör han ungefär just detta: han uppger sig veta vad som hände, att alla vittnen ljög och fantiserade, att hon aldrig utsattes för något fel eller otillbörligt från pappan (rörande de brott pappan misstänktes för, inklusive incestbrott).

Och Claes-Göran förkastar dotterns dåvarande minnen och reaktioner, och mixar det med minnen som vuxen. Han skriver:

Inga barn minns detaljer från 17 månaders ålder. Många tror att de minns ting. Jag själv till exempel tror gärna att jag minns när min lillasyster föddes, eller rättare sagt kom hem från BB, när jag var två och ett kvarts år.

Vilket är fel, barn i den åldern kan minnas händelser långt efter att de inträffat. Och i daCostafallet gäller det vad dottern mindes när hon var 2-3 år, inte vad hon minns som vuxen.

Små barn kan minnas (naturligtvis)

Barn börjar vanligen tala mellan 1-2 års ålder. Flickor är generellt tidigare än pojkar i språkutvecklingen. Barn förstår mer av språket än vad de själva kan ge uttryck för.

‘Dottern’ var tidigt språkligt utvecklad, enligt personal på hennes daghem. Hon kunde säga räkneramsor och fullständiga meningar redan när hon var 19 månader (augusti 1984).

Under 1984-85 gav dottern uttryck för att minnas skrämmande händelser som kunde ha inträffat sommaren 1984 då hon var drygt 17 månader (ca 1,5 år). Enligt flera studier är detta fullt möjligt, t.ex. en studie i Kanada 2011 med hundra barn från fyra år visade att fyraåringarna kunde minnas händelser så långt tillbaka som vid 18 månaders ålder. Barnen fick berätta om sina tre tidigaste minnen, vilket sedan kontrollerades med föräldrarna.

Andra studier i testmiljö visar även att små barn kan minnas korta exponeringar som varar i bara några sekunder.

Sammanfattningsvis så tycks det möjligt att barn i 1,5 års ålder kan minnas vissa händelser lång tid senare, i vissa fall upp till flera år.

Sedan är det en annan fråga huruvida ‘dotterns’ uttryck vid den tiden var ett uttryck för att hon hade bevittnat styckningen av Catrine da Costa. Det framstår onekligen som att hon åtminstone hade blivit utsatt för något exceptionellt och mycket skrämmande. Det vittnar både hennes skrämda beteende och verbala uttryck om (se domen* från 1988 där det finns exempel på detta).

Fördjupning

Kanadastudien ovan är uppdelad i två studier, det är endast den första studien som är relevant för daCostafallet, dvs där man konstaterat att fyraåringar kan minnas så långt tillbaka som till 1,5 års ålder.

I kanadastudiens rapport nämns även att omfattande annan forskning det senaste decenniet visar att 2-3-åringar kan minnas och återge händelser som inträffat över ett år tillbaka (min fetstil):

Considerable research has shown that 2- and 3-year-olds have a well-functioning memory system and can readily talk about past events, including ones that occurred when they were months or even more than a year younger (Bahrick, Parker, Fivush, & Levitt, 1998; Cleveland & Reese, 2008; Fivush & Schwarzmueller, 1998; Harley & Reese, 1999; Peterson, 1999; Peterson & McCabe, 2004; Peterson & Rideout, 1998; Van Abbema & Bauer, 2005).”
(Ur “Infantile Amnesia Across the Years…”, av Carole Peterson m.fl, 2011)

————-
* Källor:
Det öppna b
revet: lonnroth.net.
Domen från juli 1988: photobucket.
Om kanadastudien
: medicalnewstoday (där finns även länk till studiens rapport), dailymail.
– Anm.1: Notera att andra studier kan använda annan metodik än vid kanadastudien, t.ex. i testmiljö där barnet får uppleva en händelse utan förälders närvaro och sedan intervjuas en tid senare.
– Anm.2: I uppföljningen i kanadastudien ovan intervjuade man återigen barnen två år senare, dvs vid 6 års ålder och uppåt, då mindes många av barnen inte längre händelsen (pga barndomsamnesi). I daCosta-fallet “återberättade” dottern händelserna upprepade gånger genom åren och kan möjligen ha “bevarat” minnet längre tid. I domen* från 1988 uppges att hon fortfarande – dvs vid 5 års ålder – talar om händelserna, “men nu på ett annat sätt än tidigare och med funderingar om vad som är tillåtet och inte.”
Men vad dottern eventuellt mindes flera år senare eller i vuxen ålder är inte relevant för daCosta-fallet eftersom det handlar om en 2-3-åring och omskakande händelser som inträffat omkring ett år tidigare.

Den ordningsamme gärningsmannen

Vid fyndplats Karlbergsparken hittades även en handduk intill de svarta hopknutna sopsäckarna. Handduken låg prydligt ihopvikt, vilket indikerar att gärningsmannen var en ordningsam person.

Det skulle dröja tjugo år innan polisen kunde fastställa att handduken sannolikt hade en koppling till daCosta-fallet. År 2005 kunde man med ny* DNA-teknik visa att ett av tio hårsstrån som hade sparats från handduken 1984 sannolikt tillhörde Catrine da Costa.

Man kunde även konstatera att inget av de övriga nio hårstråna tillhörde ‘obducenten’ eller ‘allmänläkaren’. Vilket inte bevisade att de är oskyldiga, men det öppnade upp möjligheten att hitta alternativa gärningsmän. En handfull personer har sedan dess DNA-testats men utan större framgång.
De nio hårstråna behöver förstås inte ha kommit från gm (gärningsmannen eller -männen), handduken kan ha tillhört Catrine eller någon annan än gm och använts av fler personer.

Inga spår av blod på handduken

Polisen/SKL hittade inga spår av blod eller sperma på handduken. Den hade troligen inte använts vid själva våldshanteringen eller under tiden säckarna packades och knöts ihop.

En ordningsam gärningsman

Enligt polisens protokoll låg handduken “snyggt hoplagd med två vikningar” intill säckarna. Gm tycks vara en ordningsam person. Säckarna var också ordentligt hopknutna. Ordning och reda.

Möjligt händelseförlopp: Gm tog med sig handduken när säckarna skulle dumpas ifall det skulle regna och bli söligt. (Det var en regnig och kall sommar). Gm kom till Eugenivägen 17 från Karolinskahållet, dumpade de två dubbelsäckarna, blev störd av något och körde vidare till Karlbergsparken, dumpade de kvarvarande enkelsäckarna. Gm torkade sig om händerna medan gm slängde ett öga i bilens bagageutrymme för att kontrollera att inget glömts kvar.

Därefter vek gm ihop handduken, snyggt och prydligt – två gånger – och böjde sig ned och placerade handduken intill säckarna. Den handlingen markerade också att nu var det avslutat och klart.

Säckarna dumpades alltså i omvänd ordning som de hittades.
Angående dubbelsäckarna vid den första dumpningsplatsen, Eugeniavägen, så var de dubbla därför att de innehöll mer volymmässigt, eller så fanns det inte tillräckligt många säckar för att ha dubbelt på alla. Den oknutna yttersäcken underlättade även bärandet.

Mer om handduken

Följande nedtecknades av polisen på åttiotalet (innan man kunde visa att ett av hårstråna på handduken sannolikt kom från Catrine):

En mörkblå frottehandduk, ca 85 cm lång och ca 50 cm bred, fållad runt om med mörkblått band. Försedd med en etikett; Green Hills, Fashion Towels. Handduken låg snyggt hoplagd med två vikningar. Eftersom handduken anträffades på marken ca 0,5 m från den plats plastsäckarna hittades på, i den riktning säckarna rimligen borde ha kommit dit på, kunde det inte uteslutas att handduken hade samband med säckarna.

Salufördes av firma Robert Ditzinger med försäljningsställe i Stockholm, vid Norrmalmstorg, samt i Göteborg, Sundsvall och Örebro. Handdukar med aktuell märkning hade firman salufört i ca tio år. Med ledning av färg och storlek var det troligt att handdukar av den typen saluförts i ca tre år. Handduken såldes i stora mängder och kostade i handeln 49.50 kr.

cdc-handduken
Text: “Foto av handduk som anträffats vid fyndplatsen Karlberg.”

———–
* Angående dna-teknik: S.k. mitokondrieanalys, inte lika säker som traditionell DNA-analys. (Traditionell DNA-analys var inte möjlig eftersom hårstråna saknade hårsäckar). Däremot är mitokondrieanalys tillräcklig för att med 100% säkerhet utesluta att ett dna-prov tillhör en viss person.
Anm: mtDNA i ett av hårstråna matchade ett hårstrå som man fått från Catrines mamma, alltså var det sannolikt Catrines hår.

Sval och regnig sommar i Stockholm 1984

Sommaren då Catrine da Costa blev bragd om livet var en sval och regnig sommar. Det var en av flera orsaker till att de kroppsdelar som hittades inuti hopknutna sopsäckar var “påfallande väl bevarade” som Socialstyrelsen uttryckte det i domen tre år senare.

Fynden på både plats 1 och 2 föregås av en ökning av utomhustemperaturen:

  • Fynd 1 rapporterades efter att utomhustemperaturen hade stigit till 20-25 grader i några dagar. Dessförinnan hade det varit svalare med dagstemperaturer kring femton grader – nattetid nedåt tio grader – med regn och blåst. När det regnade var temperaturen i sopsäckarna sannolikt lägre än den uppmätta lufttemperaturen.
  • Efter fynd 1 var temperaturen lägre igen och det kom mer regn, fram till någon vecka innan fynd 2 rapporterades.

Sammantaget regnade det merparten av den tvåmånadersperioden. De två “fönster” av uppehåll (där det ändå kan ha varit molnigt) sammanfaller också med tiden innan respektive fynd rapporterades.

Nedan visas diagram över lufttemperatur, nederbörd och vindhastighet för perioden 9 juni till 8 augusti 1984, i Vasastaden i Stockholm:

Lufttemperatur:

cdc-diagram-temp-vasastaden
Sista kända iakttagelsen av Catrine i livet gjordes den 10 juni. Fynd 1 rapporterades den 18 juli. Fynd 2 rapporterades den 7 augusti. Anm: varje dygn har tre mättillfällen.

Nederbörd (mm):

cdc-diagram-nederbord-vasastadenDen 14/7 1984 föll det 54 mm, vilket ligger i rekordskiktet sedan mätningarna startade 1961. Under de 53 år som mätningarna hittills har pågått vid den mätstationen har det bara fallit mer nederbörd vid två tillfällen: 1961 (59 mm) och 1994 (56 mm).

Vindhastighet (m/s):

cdc-diagram-vindhastighet-vasastaden
Anm: varje dygn har tre mättillfällen. Dvs diagrammet visar både lägsta och högsta vindhastighet för varje dygn.

Sammanfattning

I domen 1988 gällande “obducenten” och “allmänläkaren” uttalade Socialstyrelsen att Catrines kroppsdelar var “påfallande väl bevarade”. Det fanns flera orsaker till att de var väl bevarade: de var inneslutna/hopknutna i tjock svart plast*, inre organ hade avlägsnats, och det svala och regniga vädret samt skuggig fyndplats höll temperaturen under optimal nedbrytningstemperatur.

Mannen som den 18/7 rapporterade fyndplats 1 hade lagt märke till de svarta sopsäckarna redan en månad tidigare. Efter några veckor hade de börjat lukta illa (lukten hade även uppmärksammats av fotbollsspelande poliser som brukade parkera där), vilket sammanfaller med temperaturhöjningen den 6-7 juli och att det hade varit uppehållsväder några dagar (noll kylande regn). Säckarna tycks ha legat i skugga (“under en stor gran” enligt mannen som hittade dem. Enligt polisens protokoll var fyndplats 1 “väl insynsskyddad under lövverket i en skogsdunge”).

Vid fyndplats 2 var det dubbla säckar, dvs ökat skydd mot inverkan från omgivning och mot lukt. Även fynd 2 föregicks av en kylande regnperiod. Botaniker bedömde att säckarna hade legat där i omkring två månader. Dessa säckar tycks också ha legat helt eller delvis i skugga, strax intill fanns buskage och träd med ymnigt lövverk samt ett skjul.

——
Väderkälla: SMHI Öppna data.
*Sopsäckar i svart plast. Tjockare och tåligare än plasten i matkassar o.dyl.

Fyndplats 2

Det andra fyndet gällande Catrine da Costa gjordes vid Eugeniavägen 17, en bit nedanför Karolinska Sjukhuset, i Stockholm.
Det bestod av två paket med kroppsdelar invirade i varsin dubbel svart plastsäck (sopsäck). Den inre säcken i respektive paket var hopknuten. Säckarna låg i grässlänten intill ett skjul. Fyndet rapporterades till polisen tisdag den 7 augusti 1984. En gående man hade upptäckt säckarna då han steg åt sidan för två lastbilar som möttes på den smala vägen.

Den ena säcken innehöll överkroppen (ej huvud) och den andra säcken armar och underben. Polisen kunde nu identifiera kroppen med fingeravtryck och konstatera att det var Catrine da Costa.

En botaniker som granskade växtligheten under säckarna konstaterade att de hade legat där i omkring två månader. Dvs de kan ha dumpats där kort tid efter att Catrine sist sågs i livet den 10 juni.

Karta och bilder från fyndplats 2

cdc-f2-eugeniavagen-karolinska
Fyndplats 2 ligger strax söder om gränsen mellan Solna och Stockholm kommun.

cdc-f2-c_600
Flygfoto från 1984. Norrbackainstitutet, Eugeniavägens industriområde, järnvägen.

cdc-f2-d_600
Skjulets vita nummerskylt och dörrens vita list skymtar på detta foto från polisen.

cdc-f2-e_600
Eugeniavägen 17. Säckarna låg till vänster om skjulet, bakom det höga buskaget. Det är även högt buskage framför skjulets dörrar, ingen tycks ha varit därinne på länge.

cdc-f2-f_600

cdc-f2-g_600
Här tycks säckarna ha flyttats för att granska marken där de legat.

Artikel onsdag 8 aug 1984, Aftonbladet

Säckarna hittades av en promenerande man som arbetade en bit därifrån på Eugeniavägens industriområde. Ur artikeln:

– Jag steg åt sidan för två lastbilar som möttes och lade märke till säckarna i gräset. jag öppnade den ena och såg en säck till inuti, berättar Christer.
Redan då märkte han att det luktade illa, men tänkte att det var slaktavfall. Igår på lunchen tittade Christer närmare:
– Jag petade upp ett hål på den ena säcken. Sedan ringde jag polisen och bad dem komma och ta hand om de illaluktande säckarna.

Det tycks som att säckarna inte var synliga för Christer förrän han tvingades kliva åt sidan för de två lastbilarna som möttes på den trånga stenbelagda vägen. Buskaget/gräset var ganska högt vid och framför det gamla skjulet. Det är sannolikt förklaringen till varför ingen förbipasserande hade uppmärksammat säckarna tidigare, under de omkring två månader de hade legat där.

Kuriosa: Fyndplats 2 försvann några år senare

Eugeniavägen och Eugeniavägens industriområde började rivas 1987, inför byggnationen av E20 (“Norra Länken”) som blev klar och invigdes 1991.
Eugeniavägens industriområde var samlingsnamnet för en långsmal kåkstad bestående av industrihus, skjul, stallar, garage och fabriker.
“Runt trehundra personer jobbade här på åkerierna Freys och Åhs Express, Pressbyråns vykortstryckeri, Norstedts lager, Gullhögens Cement och på massor av småföretag.” (ur blogg Kerold Klang).

Fyndplats 1

Det första fyndet från Catrine da Costa gjordes vid Ekelundsvägen vid Karlbergsparken i Solna i Stockholm.
Det bestod av två paket med kroppsdelar invirade i varsin svart, hopknuten plastsäck (sopsäck). Säckarna låg under en stor gran, enligt mannen som hittade dem. Fyndet rapporterades till polisen onsdag 18 juli 1984, men mannen hade lagt märke till dem redan en månad tidigare – dvs kring den 20 juni – men antagit att det var sopor. Den ena säcken innehöll låren (ej underbenen) och den andra säcken innehöll underkroppen. Polisen kunde inte identifiera vem delarna tillhörde.

Polisen hade alltså ingen aning om att det var Catrine da Costa. Hon var inte ens anmäld som försvunnen. Först tre veckor senare då fler kroppsdelar hittades (fyndplats 2) lyckades man identifiera henne.

Catrine sågs sist i livet den 10 juni. Döden inträffade alltså troligen någon gång mellan den 10 – 20 juni 1984. Anm: Catrines födelsedag var den 19 juni, så om det inträffade innan dess så var hon 27 år när hon gick bort.

Karta


F1 = fyndplats 1, F2=fyndplats 2.  Anm: kartan är från 1970 (motionsspåret vid F1 finns inte utsatt på senare kartor).

Bilder från fyndplats 1

cdc-f1-a_600
Bildtext: “Parkeringsplatsen i anslutning till fyndplatsen. Fotot taget från Essingeleden”.
Stigen/motionsspåret leder in i Karlbergsparken, där det bl.a. fanns en liten fotbollsplan.

cdc-f1-b_600
Flygfoto från 1984 (nordväst är nedåt). Ekelundsvägen går delvis under Essingeleden.

cdc-f1-merge
Flygfoto från nutid med överlagrat flygfoto från 1984.

cdc-f1-c-600

cdc-f1-d-600
Vy från Karlbergsparken. Arbetsvagnen skymtar bakom träden.

cdc-f1-f-600

Artikel lördag 21 juli 1984, Expressen:

cdc-f1-expressen-21juli1984
Rubrik: “Säcken har legat där i en månad”

Det var portvakten Georg som hittade plastsäcken (säckarna, det var två). Han hade upptäckt den redan en månad tidigare men antagit att det var sopor. Ur artikeln den 21 juli 1984:

Georg rastar sin schäfer Buster i Karlbergsparken två gånger om dagen – sommar som vinter.
– För en månad sedan lade jag märke till den svarta säcken. Den låg under en stor gran vid parkeringsplatsen. Säcken hade inte funnits där tidigare. Jag brydde mig inte om den eftersom det är rätt vanligt att soppåsar ligger i parken.

– För två veckor sedan började det stinka från säcken. Det luktade allt värre för varje dag. Jag trodde säcken innehöll något dött djur och tänkte ta kontakt med polisen. Men det blev inte av förrän i onsdags, säger Georg.
/…/
Han är förvånad att inte polisen hittade säcken på egen hand.
– Varje dag har det stått två, tre polisbilar på parkeringsplatsen intill granen där säcken låg. Poliserna brukar jogga på motionsslingan eller spela fotboll hundra meter in i parken.
/…/
– Jag har hört att hundar undviker att gå nära döda kroppar. Det stämmer i alla fall på Buster. Han visade inte något intresse för säcken eller dess innehåll.

I en annan artikel, den 20 juli 1984 i Aftonbladet, uppges att poliserna hade känt liklukt när de spelade fotboll i parken föregående vecka, men de undersökte aldrig varifrån lukten kom. Dock är det troligen en felformulering i artikeln. Lukten kändes uppenbarligen vid fyndplatsen där poliserna parkerade sina bilar, men knappast ända bort till fotbollsplan som tycks ha legat på ungefär samma ställe som nu, drygt 250 m från fyndplatsen.

Flygfoto nutid, Karlbergsparken:

cdc-flygfoto-nutid-karlbergparken

Fyndplats 1, gatuvy nutid:

cdc-f1-nutid-under-essingeleden

———–
Anm: vid fyndplats 1 hittades även en hopvikt handduk intill säckarna, mer om det här.

Catrine da Costa-fallet

I boken som citeras i inlägget “Quicks kärnor av sanning” finns även ett kapitel om Catrine da Costa (“Och flickan hon går i ringen”), vilket fick mig lite nyfiken på det fallet. Jag börjar med att reda ut det grundläggande så får vi se om det blir en fortsättning.

Sammanfattning: Catrine da Costa, född 1956, drogmissbrukare och prostituerad i Stockholms innerstad. Saknade fast bostadsadress. Sågs sist i Kungsträdgården, på pingstdagen söndagen den 10 juni 1984. Drygt en månad senare, onsdag 18 juli 1984, hittades två svarta plastsäckar med delar av Catrine da Costas styckade kropp, vid Talludden under Essingeleden. Några veckor senare, tisdag 7 augusti, hittades ytterligare två säckar med kroppsdelar, vid dåvarande Eugeniavägen nedanför Karolinska Sjukhuset, ca 1,7 kilometer från första fyndplatsen. Dock saknades huvudet, genitalier, de inre organen och det ena bröstet. Dessa kroppsdelar återfanns aldrig.
Några år senare åtalades två personer, den s.k. “allmänläkaren” och “obducenten” (rättsläkaren), men båda friades.

Karta, från 2014:

cdc-stockholm

  1. Fyndplats 1, vid Ekelundsvägen under/jämte Essingeleden, mellan Talludden-Karlberg. Två paket kroppsdelar invirade i varsin hopknuten svart plastsäck (sopsäck).
  2. Fyndplats 2, vid dåvarande Eugeniavägen (finns ej längre, numera överbyggd av E20), nedanför Karolinska Sjukhuset. Två paket kroppsdelar i varsin dubbel svart plastsäck (sopsäck), de inre säckarna var hopknutna.
  3. Container som eventuellt kan ha innehållit resterande kroppsdelar. Den stod någonstans vid Karolinska Institutet. Obs denna uppgift kom från en renhållningsarbetare som framåt vintern kontaktade polisen och uppgav att han under sommaren transporterat en mycket illaluktande container från den platsen. Men polisen gjorde inga fynd på soptippen där containern hade tömts.
  4. Rättsläkarstationen, “obducentens” arbetsplats.
  5. Malmskillnadsgatan, “prostitutionsstråket“.
  6. Kungsträdgården, där Catrine da Costa sist sågs i livet.

Anm: det är ca 1,7 km fågelvägen mellan fyndplats 1 och 2.

Äldre karta över fyndplatserna m.m:

cdc-fyndplatser-obs1970

Båda fyndplatserna, F1 och F2, ligger bara några meter från körbar väg, i vegetation. Säckarna var inte väl gömda, F1 var dock mer insynsskyddad än F2. Vid båda platserna upptäcktes säckarna av en förbipasserande gående (inte samma person). Andra kan tidigare ha lagt märke till de säckarna men antagit att det var sopor.

F1 ligger vid Ekelundsvägen (jämte Essingeleden) och det dåvarande motionsspåret.
Dåvarande Eugeniavägen är som sagt numera överbyggd och finns inte längre.

Anm: Ovanstående karta är från 1970. Motionsspåret som 1984 löpte intill F1 tycks varit en körbar väg 1970, men den reducerades senare till ett motionsspår och är inte utsatt på kartor från 1980 (därför visas 1970-kartan istället). Numera tycks även det motionsspåret vara borta.

Allmänläkaren och obducenten

En rättsläkare på rättsläkarstationen hade vid flera tillfällen köpt sex hos prostituerade på Malmskillnadsgatan. Hans arbetsplats låg mellan de båda platserna där delar av kroppen återfunnits. Rättsläkaren anhölls i december 1984 men släpptes några dagar senare.
1988 åtalades rättsläkaren och en allmänläkare för att tillsammans ha mördat och styckat Catrine da Costa på rättsläkarstationen. De åtalade kom i massmedia att kallas “allmänläkaren” och “obducenten”. I mars 1988 fann rätten det vara bevisat att de åtalade gjort sig skyldiga till mord, och man vilandeförklarade målet i avvaktan på rättspsykiatrisk undersökning. Men efter att en nämndeman därefter hade talat med en journalist så överklagade försvarsadvokaterna tingsrättens beslut. Rättegången togs därför om samma år. Inför den nya rättegången anlitades fler sakkunniga som ansåg att eftersom vitala organ saknades kunde dödsorsaken inte fastställas och därmed kunde man inte utesluta att Catrine da Costa dött en naturlig död och därefter styckats…
I den nya rättegången friades båda männen. Tingsrätten angav dock i domskälen att det var ställt utom allt rimligt tvivel att läkarna hade styckat kroppen, men att brottet var preskriberat.
(Anm: uppgifterna om obducenten och allmänläkaren kommer delvis från Wikipedia).