Kategoriarkiv: ÖVRIGT *********

“Rättsväsende i medias klor” (Yrsa Stenuis)

Häromveckan avled författaren och journalisten Yrsa Stenuis. Hon har gett ut ett tiotal böcker, och bland annat arbetat som chefredaktör och Allmänhetens Pressombudsman (PO).

Detta inlägg kompletterar de nyliga levnadsteckningar som skrivits om Yrsa Stenuis, där de flesta utelämnar hennes senaste bok “Rättsskandalen!?”.
I den boken under rubriken “Rättsväsende i medias klor” berättar Yrsa Stenius om fallet Thomas Quick/Sture Bergwall, att den verkliga skandalen ägde rum när Sture Bergwall frikändes på det sätt som skedde, hur journalisten Hannes Råstam och Bergwall ljög ikapp, och om den märkliga Bergwallkommissionen och deras slutsatser.

Yrsa Stenuis var raka motsatsen till de flockindivider som åsyftas i talesättet “Bara döda fiskar följer strömmen”. Hon var en av de få personer som offentligt gick emot den numera rådande vrångbilden av Quickfallen som skapats med hjälp av media och lata jurister, politiker m.fl. Många fler delar Yrsas åsikter men få uttalar dem offentligt, av lättbegripliga skäl.

De hundra sidorna om “Rättsväsende i medias klor” är en del av boken “Rättsskandalen!?” av Yrsa Stenuis och pensionerade kriminalinspektören Seppo Penttinen. Hans del i boken har rubriken “Utredningarna mot Sture Bergwall (Thomas Quick), myt och verklighet” och består av drygt fyrahundra sidor. Boken började säljas i handeln i början på april 2018.

Här är en aktuell förteckning över Yrsa Stenius böcker:

  • “Rättsskandalen!?” (2018), av Yrsa Stenius och Seppo Penttinen.
  • “Orden i min makt” (2016).
  • “Taxar, kärlek och sorg” (2007).
  • “Lögnens olidliga lätthet” (2005).
  • “Tills vingen brister: en bok om Jussi Björling” (2002).
  • “Mannen i mitt liv” (1998) om Albert Speer.
  • “Best in show: om hopp, förtvivlan och fåfänglighet” (1995).
  • “Makten och kvinnligheten” (1993).
  • “Vår tids hjältar” (1986).
  • “Jag älskar mig – gåtan Albert Speer” (1980).
  • “I väntan på vadå” (1976).

Ur Yrsa Stenius “Rättsväsende i medias klor” i boken “Rättsskandalen!?” (sid 108-109):

“När resning beviljades i de tre hovrätterna var det på grundval av den kritik resningsåklagarna hade riktat mot Quick-utredningen i sin helhet och mot deras kollegas sätt att driva processen mot den mordanklagade Sture Bergwall. Som jag har visat i det föregående – och som Seppo Penttinen kommer att visa i nästkommande avsnitt av denna bok – var den kritiken i allt väsentligt grundlös men den kunskapen höll alla inblandade i resningsdelen ifrån sig.

Medierna teg och teg och teg med undantag för Gubb Jan Stigson som hånades av kollegerna och belades med munkavle när han framhöll att saker och ting inte stod rätt till.

Så frikändes Sture Bergwall på grunder som för mig ter sig chockerande – utan ny rättegång och på grundval av åklagares omtolkning av bevisning som godkänts av sex tingsrätter – och medierna tiger. Rättsväsendet stadfäster mediernas myt.

Så tillsätts Bergwallkommissionen med skeva direktiv. Medierna missförstår direktiven. Efter ett och ett halvt år kommer Bergwallkommissionen med sin rapport som är helt irrelevant i förhållande till de juridiska problem fallet Quick hade aktualiserat. Vissa av rapportens slutsatser (ord står mot ord) är direkt pellejönsiga.
[…]
Sture Bergwall är nu frikänd från de åtta mord han en gång dömdes för utifrån en rättsprocess som inte bedrevs korrekt. Bergwall ska i lagens mening betraktas som oskyldig men processens olika element och förlopp måste i sanningens och den fria debattens namn få diskuteras kritiskt. En sådan diskussion kring en frikänd man måste vara möjlig i ett fall då huvudpersonen själv håller svansen högt och tar plats på den offentliga scenen med sina lögner mot dem som drev den ursprungliga Quick-utredningen, ackompanjerad av de medier som en gång skapade dessa lögner.”

Boken “Rättsskandalen!?” kommer troligen att granskas närmare här på bloggen, under eller efter sommaren.

När mobiltelefonerna började krypa ner i fickorna (1980-talet)

I Sverige har det funnits “mobiltelefoner” i över sextio år, sedan 1956 e.Kr. Här kollar vi när de krympte tillräckligt för att bäras likt axelremsväskor, och sedan blev ännu mindre.
[Uppdaterad 22 mars 2018]

– Kort bakgrund.
– Några av 1980-talets mobiltelefoner i Sverige
– Nittiotalet & lite till
– Om yuppienalle
– Sverige vs USA
– För folk som inte hade råd: köp en attrapp!

Kort bakgrund

Televerket lär ha sålt mobila telefoner redan 1953, men då kallades de biltelefoner. Det var ett fåtal användare och enbart i Stockholm till att börja med. Telefonen monterades i kundens bil och fungerade som i ett mobilt, publikt telefonisystem.

Med en sådan telefon kunde man ringa till det vanliga telefonnätet på ungefär samma sätt som från en fast telefon.
Radioutrustningen var rörbestyckad, vägde kring 40 kilo och ockuperade halva bagageutrymmet. (På bilderna ovan visas endast telefonluren och nummerskivan (som man slog numret med genom att snurra på skivan).

År 1956 börjande man kalla dem mobiltelefoner istället för biltelefoner, bl.a. eftersom de även användes i båtar. Samma år infördes mobiltelefonisystemet MTA (MobilTelefonisystem A).

År 1962/65? lanserades (i Sverige) mobiltelefonisystemet MTB. Och med ny teknik minskades radioutrustningens storlek och vikt så att den halverades. (Med transistorer istället för elektronrör).

Nästa teknikskifte kom 1971 med mobiltelefonisystemet MTD, en tillfällig lösning som inte var automatisk. Uppringningarna gjordes istället manuellt via telefonister. (Det lär funnits 700 telefonister som betjänade abonnenterna).
Mobiltelefonernas vikt minskade ytterligare. En telefon kunde bestå av en telefonlur med en spiralkabel till en låda som innehöll radiosändaren och -mottagaren. Exempel, Handic MTD 450 från 1976:

Parallellt med MTD pågick utvecklingen av MTC som hade försenats, och som 1981 kom att bli mobiltelefonisystemet NMT (Nordic Mobile Telephone). NMT samverkade över landsgränserna inom Norden (i motsats till MTA och MTB).

Några av 1980-talets mobiltelefoner i Sverige

År 1981 invigdes som sagt NMT 450, ett helautomatiskt mobiltelefonisystem. (450 betyder att radiovågornas frekvens är 450 MHz). NMT benämns första generationens mobiltelefoni, “1G”.

Nedan visas några av de märken och modeller av mobiltelefoner som såg dagens ljus under åttiotalet. Och annonser från flera företag som saluförde telefonerna i Stockholm.

1982:
“Bärbar” mobiltelefon Mobira Senator, från Nokia (Mobira tillhörde Nokia). Vikt 9,8 kg. Pris 17.000 kr + moms.
1982 uttryckte Mobiras vd Jorma Nieminen sin framtidsvision:
“En dag kommer folk att gå med telefoner i fickan på samma sätt som de nu går med miniradioapparater.”

1984:
Bärbar Mobira Talkman, från Nokia. Vikt 4,9 kg. Pris 25.000 kr, eller leasing. Kunde även hyras kortare tid.
Hade “trafiksäker grön belysning” i knappsatsen.
“Från Mobira Talkman kan du ringa över hela världen utan att gå genom någon manuell växel.”, enligt reklamen.

Bild ovan: Mobira Senator (1982) och Mobira Talkman (1984), från finska Nokia.

Bild ovan: reklam i Sverige för Mobira Talkman.

Bild nedan: annonser för Mobira Talkman. Från tre olika företag, i Stockholm (NTAB, Philipson Stockholm Bil Ab, Söderbergs bilstereo).
(Ur Dagens Nyheter och Expressen, 1984-1985).

 

1985:
antalet NMT-abonnenter i Sverige passerar 100.000, vilket var långt över förväntningarna. (Televerket hade räknat med 100.000 år 1990).

Bild ovan: några mobiltelefoner från före 1986. Man kunde ha “lådan” i en axelremsväska medan man höll telefonluren i ena handen och samtalade.

Bild nedan: annons för mobiltelefon från Siemens, man lockar med “Bärväska på köpet… värd 4.630 kr”. Företag GEAB, i Stockholm.
(Ur Dagens Nyheter, 3 december 1985).

Bild nedan: annons för mobiltelefoner från NEC. Företag “Stockholms Bilradio”, i Stockholm.
(Ur Dagens Nyheter, 9 februari 1986).

 

Här kan tilläggas att i USA år 1983 började Motorola sälja telefonen DynaTAC 8000X. Den var överlägsen mobiltelefonerna i Sverige gällande bärbarhet: vikt endast ca 800 gram och bestående av endast en (1) enhet i tegelstensstorlek.

1986: (hösten)
bärbar mobiltelefon Hotline Combi, från Ericsson. Vikt 4 kg. Pris 30.000 kr (exkl? moms).

1987:
Antalet NMT-abonnenter i Sverige är 170.000.

Mobiltelefonisystemet NMT 900 introduceras kring årsskiftet 1986/87. Även kallat “ficktelefonsystemet”.

Samma år (1987) marknadsfördes de första “ficktelefonerna” i Sverige. De bestod av en enda enhet som kunde hållas med ena handen:

– Mobira Cityman, från Nokia. Vikt 790 gram. Ca 18 cm lång (exklusive antennen), 4 cm bred och nästan 8 cm tjock. Samtalstid 50 minuter på en laddning.

– HotLine 900 Pocket, från Ericsson. Vikt 630 gram. Ca 20 cm lång (exklusive antennen), 7 cm bred och 4 cm tjock. Samtalstid 30 minuter på en laddning. Pris 30.000 kr (exkl? moms). “Den får plats i rockfickan”, enligt reklamen.

Bild ovan: Mobira Cityman (vänster) och HotLine 900 Pocket (höger). Cityman var nästan dubbelt så tjock och hade tjugo minuter längre samtalstid än Hotline. (Bilden visar inte telefonernas exakta storlek i förhållande till varandra).

Bild ovan: Mobira Cityman provades av Sovjetunionens ledare M. Gorbatjov på en presskonferens 1987.

1989:
– Motorola MicroTAC, sägs varit världens då minsta och lättaste mobiltelefon. Får plats i skjortfickan, enligt reklamen. Vikt 350 gram. Den hade en ny sorts “flip”-teknik, ett hölje som fälldes ner över sifferknapparna. (Den var inte “vikbar” som andra telefoner som kom långt senare).
Längd 23 cm med höljet utfällt (dvs kortare med höljet infällt). Antennen gick att dra in. Pris kring 20.000 kr. Började säljas i Sverige 1989-1990.

Bild ovan: Motorola MicroTAC

Nittiotalet & lite till

År 1990 hade antalet NMT-abonnenter ökat till ca 500.000 (i Sverige). Dvs fem gånger mer än vad som beräknades vid starten 1981. I hela Norden lär det funnits ca en miljon NMT-abonnenter år 1990.

1992 introducerades GSM, ett digitalt mobiltelefonissystem (“Group Special Mobile”, eller “Global System for Mobile communications”). GSM benämns andra generationens mobiltelefonisystem, “2G”. Ersatte så småningom helt det analoga NMT.

Telefonerna fortsatte krympa, här ett litet urval från 1990-talet:

Bild ovan: Eri=Ericsson, Nok=Nokia, Mot=Motorola.

Globalt under 1990-talet föddes också (varav en del inte är med på bilden ovan):
– Mobiltelefon med pekskärm/touch screen (IBM).
– Mobiltelefon med inbyggd, ej synlig antenn.
– Mobiltelefon med WAP (Wireless Application Protocol) med enkel åtkomst till webben.
– Smartmobil (smartphone) och handdator (PDA, Personal Digital Assistant), med bildskärm, tangentbord och bl.a. e-mail, t.ex. Nokia Communicator och BlackBerry.

Globalt under 2000-talet kom första mobiltelefonen med inbyggd kamera (Sanyo).
Nästa generationens mobilnät introducerades, 3G, med snabbare överföringshastighet av data (t.ex. då man tar emot och skickar bilder). Senare följt av 4G.

År 2007 knöt Apple ihop säcken med iPhone, och 2010 med surfplattan iPad.

Om yuppienalle

Ordet yuppienalle uppstod i Sverige troligen 1988-1989. Vid sökning med olika stavningsvarianter tycks det förekomma första gången i dagstidningar i november 1989 (“yuppie-nalle”).
Ordet syftade ursprungligen på dyra handhållna stora mobiltelefoner av typen Mobira Cityman, Hotline Pocket med flera fabrikat och modeller, som yuppier höll tätt intill sig som om det vore ett kramdjur eller en nallebjörn.

Sverige vs USA

Sverige lär varit först i världen med utvecklingen av mobiltelefonisystem. I Sverige ringdes också världens första mobiltelefonsamtal, år 1950 (med en prototyp). Ibland hävdas att det var i USA som världens första mobiltelefonsamtal ägde rum, år 1973 av företaget Motorola.
De olika uppfattningarna kan förstås bero på hur man definierar “mobiltelefon”:
som en telefon som är mobil, inte stationär, oavsett storlek, vikt och antal enheter? Eller som en mobil, handhållen telefon bestående av endast 1 enhet, en “ficktelefon”?

Motorolas mobiltelefon, som började säljas i USA år 1983 (efter tio års ytterligare utveckling efter “första samtalet” 1973), var helt handhållen. Man kunde hålla hela telefonen inklusive radioutrustningen i ena handen:

Bild ovan: mobiltelefonen Motorola DynaTAC 8000X. Vikt ca 800 gram. Pris 4000 dollar. En laddning räckte till 30 minuters samtal.

Amerikanarna hade inte samma typ av mobiltelefonisystem (AMPS) som Sverige (NMT).
Först kring år 1990 och framåt tycks det saluförts Motorola mobiltelefoner i Sverige.

Motorolas DynaTAC 8000X från 1983 anses av en del vara världens första kommersiella mobiltelefon. Vilket inte stämmer om man definierar “mobiltelefon” som en telefon som är mobil, som t.ex. Nokias Mobira Senator från 1982, eller någon av de ännu klumpigare föregångarna. Mer korrekt blir det möjligen om man benämner 8000X-telefonen som världens första kommersiella ficktelefon för stora fickor…

För folk som inte hade råd: köp en attrapp!

Suget efter mobiltelefoni var stort, vilket inte är konstigt eftersom en av våra mer framträdande sysselsättningar är kommunikation. Som statussymbol lär mobiltelefonen också varit hett eftertraktad.
Folk som ville imponera eller känna sig viktiga men inte hade råd med en riktig mobiltelefon, kunde köpa en billigare attrapp som de exponerade för omgivningen. Och som de låtsades prata i, bakom ratten eller ute på stan. I USA såldes attrappen “Cellular Phoney” för montering i bilen:

Liknande fejktelefoner lär ha funnits i Sverige. Eller varför inte en falsk antenn att sätta på biltaket för att ge sken av att äga en dyr mobiltelefon:

Bild ovan: “… Looks exactly like the real thing! Everyone will think you’ve installed an expensive new cellular phone in your car. They’ll be impressed, but only YOU will know the truth.”


 

Minnet hos barn och vuxna

Småbarn kan minnas tidiga händelser i sina liv, i olika utsträckning. Sedan sker en naturlig förändring som medför att de som vuxna inte minns de händelserna. Det kallas barndomsamnesi.
[Uppdaterad 22 februari 2018]

Hur långt tillbaka barn i 2-3-4-5 års ålder kan minnas beror på ålder och individuella förutsättningar. Det lär sträcka sig från några månader till över ett år för 2-3-åringar*, och längre för fyraåringar.
Exempelvis en stark händelse som inträffade vid 1,5 års ålder kan barnet i vissa fall minnas upp till flera år senare (t.ex. om barnet råkade ut för en olycka eller nåt annat mycket obehagligt).

Men de flesta vuxna minns inte händelser från sina tidigaste år. En del vuxna minns inte händelser som inträffade före åtta* års ålder, enligt vissa studier. Eller före tio års ålder enligt andra källor. Andra vuxnas minne kan sträcka sig betydligt längre tillbaka.

Det är s.k. barndomsamnesi som sätter stopp för VUXNA att minnas första delen av sin barndom. Denna barndomsglömska tycks vara högst individuell. Genomsnittet för vuxna personers tidigaste minnen tycks ligga kring fem års ålder.

En osäkerhet när vuxna talar om sina tidigaste minnen kan vara om det saknas nåt som kan bekräfta de minnena. T.ex. en bekant från den tiden som minns samma händelse. Den vuxna kan annars missta sig på när i barndomen händelsen inträffade, eller blanda ihop det med en annan (senare) händelse.

Kuriosa: det finns sällsynta fall av vuxna som påstås minnas händelser från extremt tidigt i sin levnad (t.ex. från några veckor efter födseln) eller att de minns “varje dag” av sina liv ända sedan barndomen, så kallad hypertymesi.

Några källor

* Vuxnas tidigaste minne från sin barndom:
“Adults’ reports of their earliest memories…” (av Patricia J. Bauer m.fl, 2014):
–  ncbi.nlm.nih.gov/pmc/articles/PMC4104227/ .
“[…] Childhood amnesia is virtually universal. Nevertheless, there is both individual and group variability in the age of earliest memory. In terms of individual differences, at the young end of the distribution, samples typically include reports of earliest memories from age 2 years or younger (e.g., Henri & Henri, 1898; Jack & Hayne, 2010; Rubin, 2000; Usher & Neisser, 1993; West & Bauer, 1999). Conversely, samples typically include individuals for whom the earliest memory is from age 6 to as late as 8 years of life (e.g., Bauer, Stennes, & Haight, 2003). The density of early memories also differs: some adults recall many early memories, whereas others remember only a few (e.g., Jack & Hayne, 2010; Weigle & Bauer, 2000; West & Bauer, 1999). […]”

* Barns minne av tidigare händelser:
se tidigare inlägg (nedre hälften av sidan):
mysterium24.se/?p=2232
Exempel (ur “Infantile Amnesia Across the Years…” av Carole Peterson m.fl, 2011):
“Considerable research has shown that 2- and 3-year-olds have a well-functioning memory system and can readily talk about past events, including ones that occurred when they were months or even more than a year younger (Bahrick, Parker, Fivush, & Levitt, 1998; Cleveland & Reese, 2008; Fivush & Schwarzmueller, 1998; Harley & Reese, 1999; Peterson, 1999; Peterson & McCabe, 2004; Peterson & Rideout, 1998; Van Abbema & Bauer, 2005).”

MeToo i backspegeln och en del frågor

Med merparten(?) bakom oss av medias intensiva rapportering om o kring metoo, så kvarstår några frågetecken.
Uppdaterad 16 januari 2018

Äpplet på bilden ovan illustrerar ett metoo-upprop, innehållande ett större antal namn (det vita fruktköttet) från internetsurfare som samlats kring en kärna bestående av ett mindre antal berättelser (som i genomsnitt tycks utgöra cirka tio procent av antalet namn).

Frågor frågor frågor:

Frågorna beror på medias rapportering och vissa andra aktörers agerande. Det är ingen kritik mot deltagarna i meToo som uppmärksammar flera olika typer av problem.

Stämmer det att resultaten från olika STUDIER om sextrakasserier skiljer sig mycket åt i medias rapportering? I så fall, vad beror det på?
Stämmer det att meToo (till skillnad från diverse studier) inte säger ett skvatt om hur förekommande sextrakasserier är? Varken förr eller i nutid?

Stämmer det att antalet berättelser eller “vittnesmål” i svenska metoo utgör några promille av antalet svenska kvinnor 16-64 år i arbete? Och att materialet i metoo inte utgör ett urval lämpat för statistiska slutsatser om hela befolkningen?
Stämmer det att på svenska arbetsplatser så är personliga förföljelser, våld, och hot om våld minst lika vanligt förekommande som sexuella trakasserier? Och att män i de fallen är lika utsatta som kvinnor?
Stämmer det att meToo fick en rivstart därför att några kändisar blev utpekade som tafsare och våldtäktsmän, uthängda i media med buller o bång, och sedan blev “utrensade”?
Stämmer det att “Den ensidighet som präglar metoo-debatten rimmar faktiskt illa med det svenska samhällets jämställdhets­ideal”? (Yvonne Maria Werner)
Stämmer det att medias rapportering kring metoo bevisar att media som helhet kan agera som en galen apflock?
Och ligger det något i den kritik mot rapporteringen kring meToo som trots allt har framförts i media under de senaste månaderna? Några exempel, senaste överst:

expressen.se/kultur/granskningen-av-metoo-har-varit-alldeles-for-svag/ (15 jan 2018).

expressen.se/kronikorer/jennifer-wegerup/man-tror-ni-inte-att-vi-vill-ha-er-ocksa/ (14 jan 2018).

svt.se/kultur/film/deneuve-i-protest-mot-metoo-rorelsen (9 januari 2018).

svd.se/historiker-i-metoo-ar-kvinnan-enbart-ett-offer (31/12 2017).

svd.se/problematiskt-att-fa-vagar-stalla-fragor-om-metoo (20 dec, 2017).

svt.se/kultur/noomi-rapace-till-weinstein-jag-ar-inte-till-salu (16 december 2017).

svd.se/filosof-hall-huvudet-kallt–finns-risker-med-metoo (2017-12-11).

resume.se/nyheter/artiklar/2017/11/28/heimerson-jag-kanner-att-metoo-forstor-vart-samhalle/ (28 november 2017).
aftonbladet.se/a/Eo43MA/metoo-en-haxjakt-med-drag-av-stalins-utrensningar (27 nov 2017).

expressen.se/nyheter/ramberg-oanstandigt-att-peka-ut-manniskor/ (16 nov 2017).

metro.se/artikel/alexander-bard-till-h%C3%A5rt-angrepp-mot-metoo-tv4-tar-avst%C3%A5nd (27 okt 2017).

aftonbladet.se/kultur/a/5m0xK/kandisarna-stjal-syret (20 oktober 2017).

svt.se/kultur/metoo-tar-fram-journalistikens-samsta-sidor (20 oktober 2017).

expressen.se/debatt/ett-nyp-i-rumpan-ar-inte-sa-farligt/ (17 okt 2017).

Om andan faller på så kan ett o annat svar komma att landa här längre fram, vem vet.

Slutligen är bäst att förtydliga att undertecknad är emot alla former av trakasserier, inklusive sexuella, oavsett kön. Om jag fick bestämma, kunde trolla med knäna och hade direktlinje till gud fader/moder själv så skulle inte en enda människa på denna planet någonsin bli utsatt för trakasserier, mobbning, våld eller brott.

Därmed inte sagt att du kära läsare ska undanhållas följande drift med instruktionsvideo om sextrakasserier. Det lär vara ur ett avsnitt av amerikanska tv-programmet “Saturday Night Live” från 2005.
“Sexual Harassment and You. A handy guide to workplace etiquette”.
youtube.com/watch?v=gBVuAGFcGKY .
youtube.com/watch?v=PxuUkYiaUc8  (bättre bildkvalitet).
“- Be handsome. – Be attractive. – Don’t be unattractive.”


Tidigare inlägg:
SÄG IFRÅN omedelbart.
“Don’t be a Faux pas!”.
Bättre raggningsrepliker för henne.

Julpyssel: felvända bilder till höger o vänster

Här granskas problemet med felvända mobilbilder. Här finns också en testbild som kan användas för att kontrollera bildvisningsprogram.

Kalle plåtar de tomteröda tjejerna (A) med sin mobiltelefonkamera och mejlar bilden till Doris, som öppnar bilden på sin dator där den visas felvänd (B) åt vänster. Doris vrider bilden rätt med sitt bildprogram (så att den ser ut som A) och sparar den. Därefter mejlar Doris den sparade bilden till Anna-Lena, som öppnar bilden på sin dator där den visas felvänd (C) åt höger.

Vad hände? undrar en del av de många invånare som genom åren råkat ut för liknande bildproblem och aldrig lyckats klura ut orsaken. Här kommer svar på frågan, ett kort och ett något längre.

Kort svar:

orsaken är troligen ett omodernt bildprogram, som inte hanterar bilder korrekt. I ovanstående exempel är det Doris som har det omoderna programmet (t.ex. bildprogrammen som medföljer Windows 7 eller tidigare versioner). Kalles och Anna-Lenas bildprogram är ok.

Något längre svar:

kameror sparar bilderna i samma läge som man håller kameran. Hålls kameran uppochned så sparas bilden uppochned. Hålls kameran vänd ett kvarts varv så sparas bilden vänd ett kvarts varv.

Normalläget för en mobiltelefonkamera är horisontalläge (“landskapsläge”) med mikrofonkanten riktad åt höger (dvs den kortända som man brukar prata i), se bild nedan.

När kameran sparar bilden på sitt minneskort medföljer också en del tekniska data, bland annat en bildriktningsflagga kallad “Orientation” som moderna bildvisningsprogram använder för att rotera bilden rätt varje gång den visas (om den behöver roteras).

Ett omodernt bildprogram tar inte hänsyn till “Orientation”-flaggan. Därför visas bilden felvänd åt vänster för Doris i exemplet ovan. (Den bilden var tagen av Kalle med mobilkamerans mikrofonkant riktad nedåt, dvs med kameran i “porträttläge”).

När Doris sedan vänder bilden rätt i hennes omoderna bildprogram så påverkas inte bildens “Orientation”-flagga. Det medför att när Anna-Lena sedan visar den bilden i sitt moderna bildprogram, så roteras bilden ett kvarts varv medurs, enligt Orientation-flaggan, vilket gör att bilden visas felvänd åt höger.

Testbild: kontrollera bildprogram

Testa dina bildprogram med nedanstående bild. (Högerklicka och välj “Spara” för att hämta hem).
Champagneflaskan ska visas med korken uppåt om programmet hanterar Orientation-flaggan korrekt.
Om programmet ignorerar Orientation så är korken riktad åt vänster.

Just nu när du tittar på denna sida i din webbläsare så visas kanske ovanstående bild felvänd (korken åt vänster), det kan bero på att Orientation ignoreras av webbläsaren när den visar en hel webbsida. Om du istället öppnar enbart bilden, genom att trycka på följande länk:
www.mysterium24.se/bilder/orientation-90cw_500.jpg
så visas bilden rättvänd om du inte har en gammal eller Microsoft* webbläsare.

Nedanstående är en skärmdump från en iPad, som visar testbilden rättvänd även när den ingår i en webbsida:

Generellt tycks mjukvara från Apple vara bättre än Microsoft på att visa bilder rättvända.

Om testbilden: mobilkameran var i porträttläge (mikrofonkanten nedåt) när bilden togs, med flaskkorken uppåt i kamerafönstret. Kameran har satt bildens Orientation-flagga så att bilden ska vändas 90 grader åt höger vid visning.

Andra felvända bilder

Bilder kan bli felvända även om mobilkamera och program är moderna, t.ex. när man fotograferar liggande dokument och texter ovanifrån, med mobilens kameralins och plattsida vänd nedåt, och man inte ser till att kamerans lägesindikator är vänd åt rätt håll.

Ytterligare problem kan uppstå med vissa programvaror och bildtjänster på Internet som visserligen läser Orientation-flaggan men som tolkar den felaktigt.

Ännu en möjlighet till konstigheter ger den lilla tumnagelbilden som finns i bildfiler (i filformatet JPG). Förutom den stora bilden finns det i bildfilen även en förminskad bild (med en egen Orientation-flagga) som används t.ex. då alla bilder i en mapp visas översiktligt.

Övrigt

Motsvarande för analoga kameror där bilderna framkallas som pappersbilder, är att betraktaren vrider pappersbilden med handen om bilden inte är rättvänd. Med bilder som visas digitalt på en fast bildskärm eller TV skulle det bli opraktiskt om man skulle behöva vrida hela skärmen eller TV:n för att se bilden rättvänd…
Anledningen till att digitala kameror inte roterar bilden rätt innan kameran sparar bilden till sitt minneskort uppges vara prestandaskäl, dagens teknik sägs vara för långsam (särskilt vid snabba bildserier).

Tips på tredjeparts bildprogram för att vända bilder rätt, och som sätter Orientation-flaggan rätt, är “IrfanView” och “XnView”. För den petiga användaren har XnView möjlighet till “JPEG lossless transformation”, där man kan rotera och spara JPG-bilder utan komprimering, dvs utan att påverka bildkvaliteten. Båda lär vara gratis och uppges kunna användas även med äldre Windows.


* Microsoft webbläsare: varken Internet Explorer eller MS Edge för Windows 10 visar testbilden rättvänd (åtminstone inte med webbläsarnas förvalda inställningar), inte heller vid visning av enbart bilden. Däremot blir det korrekt med de bildprogram som medföljer Windows 10.

Oönskad Odödlighet på nätet

Errol Norstedt, alias Eddie Meduza, gjorde under 1970/80/90-talet en massa mediokra låtar inom dansbandsmusik och gammelrock som gavs ut på ett trettiotal album och singlar. Några av låtarna höjde sig över mängden och sålde bra eller hamnade på topplistor i radio.

Han gjorde även en mängd låtar av helt annan typ som han saluförde på heminspelade kassettband via postorder, genom annonser i herrtidningar. Exempelvis “Fruntimmer ska en ha å knulla mä”, “Det kliar på kuken”, “Alla Tiders Fyllekalas”. Många köns- och fyllelåtar. Där finns även material som framstår som rasistiskt, som “Negerjävel” och “Heil Hitler”.

Dock, granskar man Errols historik tycks syftet med de icke rumsrena texterna främst varit att väcka uppmärksamhet för att tjäna pengar. (Tilläggas kan att han tidigare via annonser lär ha sålt verkningslösa medel mot håravfall* och för muskeltillväxt*). Kassettbanden marknadsfördes med iögonfallande rubriker som “E.Hitler, mannen utan hjärna”. Det verkar inte funnits något ställningstagande varken för eller emot rasism eller förtryck. Det var bara simpla knep för att dra in kulor.

Låten “Negerjävel” fanns på Errols första heminspelade kassettband. Det var 1976, året efter att Errols eget debutalbum med snälla dansbandsliknande låtar hade floppat rejält, och han besviken hade återvänt hem från Stockholm med svansen mellan benen. (Han återkom några år senare under namnet Eddie Meduza, med ett nytt album med helt annan inriktning).

Innan musiken börjar säger Errol med tillgjord gubbröst:
“Nu ska jag göra en rasistisk låååt här, så jag kommer i tidningarna”.

Därefter startar musiken och sången i snabbt tempo:
“Jag var ute å gick en natt. Plötsligt fick jag se nåt svart.
Det var en negerjävel, negerjävel.
Negerjävel, negerjävel.
Negerjävel, negerjävel.
Negerjävel, negerjävel.
Negerjävel, oh, negerjävel.

Nu ska jag hämta mitt maskingevär,
å visa alla negerjävlarna var dom hör hemma.”
[…]
När en negerjävel sitter breve en kan man inte sitta stilla,
för man känner med en gång att negerjäveln luktar så jävla illa.
[…]”

En riktigt obehaglig sångtext alltså. Errols tillgjorda gubbröst återkommer mitt i låten och upprepar att den är rasistisk och att han hoppas komma i tidningar, radio o tv.
Enligt uppgifter på diverse fan-sajter så slutade Errol saluföra den kassetten efter en kortare tid därför att han “ångrade sig”. Det kan ha berott på att han ställdes inför hot om rättsliga åtgärder. (Men det låter förstås bättre att han ångrade sig helt på egen hand).

Det var över fyrtio år sedan, men idag lever den låten mer än någonsin. Den har spridits på Internet och finns nu att lyssna på och ladda ned på flera ställen. Innebär det att den blivit odödlig? kan man undra.
Sökning på orden meduza negerjävel ger just nu 5800 träffar. Jag skulle inte ha några invändningar om det blev noll träffar, troligen inte heller Errol.


* Mer info om annonserna mot “håravfall” m.m. finns här.

Eddie Meduza finns också i inlägget Gamla låtar – Guldkorn & gruskorn från förr.

SÄG IFRÅN omedelbart

Som en uppföljning till ett tidigare inlägg som bl.a. riktade sig till tafsande män, så kommer här tips till de personer som blir tafsade på.
[Uppdaterad 2017-12-13]

I den tänkta gamla skriften “Hur du säger ifrån! Direkt!” tycks man kunna lära sig ett o annat om hur man protesterar så att det får effekt, och inte nöjer sig med att låta sig bli avfärdad eller nedtystad.

Bild ovan, kapitelrubriker:
– Hur du lär dig säga ifrån PÅ SKARPEN.
– Hur du lär dig säga ifrån DIREKT.
– Hur du lär dig göra båda samtidigt.
– Hur du lär dig mera jävlar-anamma.
– Nackdelarna med att ruva tyst på protester i flera år.
– Hur du slutar oroa dig för vad du tror att folk skulle tänka om dig ifall du protesterade.
– Varför tafsande inträffar oftare i situationer där det förekommer alkoholintag.
– Hur du lär dig hantera tölpar.
– Hur du lär dig välja rätt umgängeskrets.
– Bonus: Hur du även kan minska risken att bli utsatt för stöld, inbrott och rån.

Se även “Konkreta tips 1-2-3” nedan.

Kvinnor som inte blir tafsade på

I en artikel* om kvinnor som blivit tafsande på inom SVT berättar SVT-profilen Anna Hedenmo att hon under sina 25 år på SVT aldrig utsatts för ovälkomna närmanden. (Huruvida det förekommit några välkomna sådana framgår inte).

“[…] I kölvattnet av Metoo-kampanjen träder allt fler kvinnor fram och berättar om sexuella trakasserier. SVT är inget undantag. Liksom på flera andra stora mediehus vittnar kvinnor på SVT om hur manliga profiler, men också andra manliga kollegor har tafsat, sagt sexistiska saker och gjort ovälkomna närmanden.
[…]
Många kvinnor SVT Nyheter talar med upplever inte att de utsatts för sexuella trakasserier och känner inte igen den bild som målats upp av SVT.
En av dem är SVT-profilen Anna Hedenmo.

– Jag känner starkt med de personer som drabbats, och det är viktigt att företaget markerar tydligt mot alla former av sexuella trakasserier. Samtidigt vill jag understryka att jag under mina 25 år på SVT aldrig har utsatts för detta, och frågan har överhuvudtaget inte kommit upp bland mina kvinnliga kollegor under de senaste 20 åren. Bilden av en tv-bransch där det kryllar av tafsande män är helt enkelt inte sann. SVT är ett stort företag med många anställda. Jag tror problemet finns i de flesta branscher och på de flesta företag av SVT:s storlek, säger Anna Hedenmo.”

Anna ser bra ut så utseendet är knappast anledningen att hon sluppit oönskade klappar i rumpan eller ovälkomna fingrar i skrevet. Gåtans lösning kan möjligen anas i artikeln och detta inlägg.

Konkreta tips, 1-2-3

Sedan detta inlägg skrevs vid månadsskiftet okt/nov 2017 har metoo-kampanjerna ändrat karaktär och fokuserar på arbetsplatser istället för att hänga ut enskilda personer som påstås ha tafsat. Även i de metoo-berättelserna (som beskriver händelser från både förr i tiden och nutid) slås man av att de utsatta inte protesterade direkt till tafsaren när det ovälkomna närmandet inträffade. Vilket borde vara den allra första reaktionen. Nackdelarna med att inte säga ifrån direkt till tafsaren är t.ex:

– Tafsaren kan uppfatta sitt eget beteende som acceptabelt och att du inte har några större invändningar. Eller att du är blyg men ändå intresserad.
– Det kan uppmuntra tafsaren till att fortsätta tafsa, på dig och andra personer.
– Om du INTE talar om för tafsaren att du tycker beteendet är obehagligt eller kränkande så minskar dina chanser att det vid en anmälan ska betraktas som sexuella trakasserier. (Du har “upplysningsskyldighet”, se nedan).

Här är några konkreta tips om du blir utsatt för sexuella trakasserier eller ovälkommet sexuellt närmande på arbetsplatsen, fysiskt eller verbalt (även visning av porrbilder).

Steg 1:
Säg ifrån omedelbart till den som utsätter dig. Säg ifrån på skarpen, exempelvis: “Sluta ta på min rumpa, jag gillar inte att du tafsar på mig!”, eller: “Sluta kommentera mina bröst, det är obehagligt!”.
Om det finns andra personer i närheten så är det bra om de också hör din protest. Om det ovälkomna närmandet sker digitalt (t.ex. sms eller e-mail), säg ifrån (skriv) och spara sedan materialet.

Om det inte gäller grova uppenbara sexuella handlingar så måste du säga ifrån till tafsaren så att den (personen) förstår att beteendet är obehagligt eller kränkande för dig. Du har s.k. upplysningsskyldighet. Att du har sagt ifrån till tafsaren är i vissa fall en förutsättning för att händelsen skall anses vara sexuella trakasserier.

OM du därefter vill gå vidare så att det blir konsekvenser för tafsaren, fortsätt med steg 2 och 3:

2. Dokumentera händelsen. Anteckna tid, plats, vad som hände och sades, samt hur du reagerade. (Det kan sedan bli viktigt underlag i en eventuell utredning).

3. Kontakta din arbetsgivare och berätta vad du utsatts för. Om du har utsatts för brott så ska det förstås även polisanmälas. Om inget händer hos arbetsgivaren, kontakta högre chef eller fackförbundet.
Liknande gäller även skolmiljöer.

Enligt lag har arbetsgivare och skolor/utbildningsanordnare (inklusive militär utbildning) skyldighet att utreda och åtgärda problemet så fort de får vetskap om trakasserierna. (3/7/16 §, 2 kap. i diskrimineringslagen). Om din arbetsgivare/skola inte vidtar åtgärder så kan de förpliktas att betala skadestånd.


Tidigare inlägg: “Don’t be a Faux pas!”.

* Artikel: svt.se/nyheter/inrikes/kvinnliga-svt-anstallda-om-sexuella-trakasserier .

 

“Don’t be a Faux pas!”

Annons ovan från 1946. Reklam för boken “How to get along with girls”. Av Walter S. Keating, som var kvinna.
Bokens målgrupp tycks varit oerfarna blyga män, men där verkar även funnits något att inse för framfusiga tafsare*. Innehållsbeskrivningen ger intrycket att det lärs ut anständighet och uppförande: “How not to offend” och “How to be well-mannered”.
“Save yourself lots of tragedy. Don’t be a Faux pas!”

Vad som i annonsen talar emot boken är uttryck som “It’s easy to win her when you know how” och “Women are funny – you never know whether you’re making the right move or not”. Reklamtexten möjligen formulerad av en man.

Svensk översättning på 1950-talet, “konsten att umgås med flickor”:

Motsvarande för tjejer, “How to get along with boys”:

Författarens namn Walter S. Keating lär vara pseudonym för Henrietta Rosenberg. Anledningen till att Henrietta utgav sig vara man kan varit att det gav mer klirr i kassan.

“How to get along with girls” trycktes igen sextio år senare, år 2006, som ett småroligt retroobjekt. Där uppges författaren vara en Pietro Ramirez (tycks varit en laglig plagiering).

* Detta inlägg är inspirerat av senaste tidens uppmärksamhet kring den så kallade MeToo-kampanjen och en del mäns tafsande och sexuella trakasserier mot kvinnor.

 

Galna kakvarningslagen

Bild ovan: meddelande i galna kakvarningslagens anda.

Förord: efter ett längre blogguppehåll så hade bloggen vissa startproblem, det lät ungefär så här*. Orsaken visade sig vara en “uppdatering”. Det ingår i konceptet med datorprogram, att uppdateringar introducerar nya fel o buggar, och anses helt normalt.

Nu över till rubrikämnet. Sedan fjorton år tillbaka råder ett kakvansinne bland lagstiftande politiker, vilket medfört att internetsurfare ideligen blir utsatta för spam med mängder av meningslösa varningar för kakor (cookies). Exempelvis “Vår webbplats använder cookies som gör att webbplatsen fungerar bättre”, följt av en knapp med texten “Jag accepterar cookies”. Nedan visas några skärmdumpar med kakvarningar:

Dessa varningstexter har ofta en framträdande plats på webbsidorna, och användarna tvingas trycka “Jag accepterar”, “Jag förstår” e.dyl. för att varningen ska försvinna tillfälligt hos den webbplatsen man för tillfället befinner sig på.
Att trycka “Jag accepterar” medför endast att varningstexten döljs. Om du INTE trycker/accepterar så fortsätter kakorna ändå att komma till din dator.

Vansinnet i ett nötskal

Problemet för internetanvändare är:

  • Varningarna visas för ofta.
    Och de visas extra mycket för de användare som skyddar sin personliga integritet genom att t.ex. låta sin webbläsare automatiskt radera kakor när den stängs, eller som har blockerat kakor i sin webbläsare.
    Samtycke till kakor sparas nämligen i kakor, och om t.ex. kakorna raderas så försvinner även de gjorda samtyckena och då visas de varningarna igen.
  • Varningstexterna inkräktar ofta avsevärt på webbsidorna, och användaren måste vidta någon form av åtgärd för varje varning (t.ex. trycka på en knapp) om användaren inte vill se den.
  • Varningarna utgör inget vettigt beslutsunderlag för användarna, de är meningslösa i det hänseendet.

Denna idioti har pågått sedan 2003 då svenska politiker, efter ett EU-direktiv, röstade fram en kaklag som innebar att nämnda varningstexter måste visas och att användarna måste ges möjlighet att vägra kakor (s.k. opt-out. I praktiken genom att användaren blockerar kakor i sin webbläsare, alternativt ängsligt lämnar webbplatsen).

År 2011, efter att politiker haft åtta år på sig att sätta sig in i sakfrågan/kakfrågan och hitta en bättre lösning, så skärptes istället lagen så att användarna måste ge sitt samtycke till att kakor används, så kallad opt-in (innebär att användaren måste samtycka INNAN det skickas något till användaren, dvs man måste fråga först och få medgivande. Vid opt-out kan man skicka utan att fråga först, och sedan ge användaren möjlighet att avbryta).
Som kuriosa kan nämnas att efter den lagskärpningen upptäckte folk att myndigheternas egna webbplatser bröt mot kaklagen, t.ex regeringen, riksdagen, polisen och domstolen.

Samtidigt hade politikerna ingen aning om hur detta rent praktiskt och tekniskt skulle gå tillväga, utan det överlät man till varje enskild webbplats att försöka lösa.

Idag fungerar det alltså mer enligt opt-out-lagen från 2003. Dvs kakflödet till din dator finns där från början vare sig du vill eller inte, men sedan kan du vägra kakorna genom att stänga av kakmottagningen i din webbläsare. Eller sluta besöka de webbplatserna. Men, blockerar du ALLA kakor i din webbläsare uppstår problemet att många webbplatser inte kommer att fungera fullt ut för dig. Och: blockerar du alla kakor så kommer sajternas olika kakvarningar alltid att visas i din browser…

Förslag till lösning

För att detta inlägg inte ska bestå enbart av kritik så slänger vi in lite konstruktivt tänkande också.
En lösning kan vara att flytta kravet på kakvarningar till tillverkarna av webbläsarna (IE, Firefox, Chrome, Safari, Opera). Låt dem hantera kakvarningarna, på motsvarande sätt som webbläsarna idag varnar om en webbplats t.ex. har ogiltigt certifikat eller osäkert formulär.

Webbläsartillverkarna har redan en del av tekniken med hantering, analys och visning av kakor. (Kakflödet går via användarens webbläsare: en webbplats skickar sina kakor till webbläsaren som sedan placerar dem på användarens dator (om webbläsarens kak-inställningar tillåter det), och webbläsaren läser kakor hos användaren och skickar till webbplatsen).
Så att lägga till ett varningssystem för kakor bör vara en ganska lätt match för webbläsartillverkarna.

Fördelar:
– Varje användare kan då, i sin egen webbläsare, ges möjlighet att välja hur ofta varningar ska visas, eller inte visas alls, för den användaren.
– Varningstexten behöver då inte inkräkta på själva webbsidans layout.
– Varningstexten kan standardiseras, och t.ex. handla om vilka typer av kakor som den aktuella webbplatsen levererar. Möjligen kompletterat med ytterligare analys så att systemet kan bortse från alla “onödiga” varningar. I nuläget varnas för ALLA kakor, ungefär som att man på varje webbplats skulle varna för “Internet” (bild överst).

Kravet att varje webbplats måste ha en informationssida om sina kakor kan behållas enligt nuvarande lag, men det kan då räcka med en länk i sidfoten till den informationssidan.

Kommande förändringar?

Kring årsskiftet tidigare i år rapporterade media att Europakommissionen lagt förslag att lätta på kaklagen. Vad som inte tyder på någon sådan förändring är att PTS (post- och telestyrelsen) nu gått ut med förslag om allmänna råd till webbplatsägare för hur den befintliga kaklagen ska tillämpas. Förslaget är på remiss. PTS förslag innehåller egentligen inget nytt, det är samma som vad många webbplatser har tillämpat sedan flera år.

Några exempel på kakflöden

Jag gjorde en liten utflykt i kakvärlden, här är resultatet. Följande webbplatser visar ingen kakvarning trots att de skickar kakor till användarens dator:

  • regeringen.se: sju kakor inklusive några tredjepartskakor. Ingen varning.
  • arn.se: fyra kakor. Ingen varning.
  • datainspektionen.se: en kaka. Ingen varning.
  • sverigesradio.se: 11 kakor. Ingen varning.
  • expressen.se: 43 kakor. Ingen varning. Många av kakorna är tredjepartskakor, dvs kakor från andra webbplatser, framför allt olika annons- och reklamsajter.
  • aftonbladet.se: 64 kakor. Många tredjepartskakor. Ingen varning.
  • dn.se: 115 kakor. Många tredjepartskakor. Ingen varning.

Dagens Nyheter med sina ca 115 kakor leder inte ligan, det lär finnas webbplatser som skickar flera hundra kakor.
Här en skärmdump av kakorna hos DN. De med rött, 15 st, kommer från dn:s egen domän, övriga hundra är s.k. tredjepartskakor:

Ovanstående kontroll gjordes utan att ha stängt av kakor i webbläsaren och utan annonsblockerare i webbläsaren.
Om man stänger av mottagning av tredjepartskakor i webbläsaren så reduceras antalet kakor kraftigt från t.ex. dn.se till 15 förstapartskakor, och det lär knappast störa webbplatsens funktionalitet nämnvärt.
Merparten av tredjepartskakorna kommer från reklamförmedling (där en del aktörer sannolikt även försöker kartlägga rörelsemönster/surfvanor hos (de anonyma) användarna som underlag för riktad reklam).
Vid användning av annonsblockerare i webbläsaren så stoppades ca 80% av kakorna från dn och andra tidningssajter. Men hos dn dyker det då upp ett stort meddelande som uppmanar att inte använda annonsblockerare.

Många tidningssajter liksom webbplatserna i ovanstående kontroll är i dagsläget troligen lagbrytare (beroende på om kakorna används för analys/spårning eller inte). De visar ingen kakvarning trots att de skickar kakor till besökarnas datorer.

Så vilken nytta har internetanvändarna av alla kakvarningar? Knappast någon. Kakvarningarna i sin nuvarande form är meningslösa för användarna eftersom de varnar för alla kakor.
Som sagt, flytta kakvarningarna till webbläsarna istället. Då finns möjlighet att utveckla system som faktiskt ger användarna användbar information om de kakor som sajterna använder.

Diverse länkar

> pts.se/cookies <
> pts.se/sv/Privat/Internet/Skydd-av-uppgifter/Fragor-och-svar-om-kakor-for-anvandare1/ <
> en.wikipedia.org/wiki/HTTP_cookie <
> pts.se/sv/Nyheter/Internet/2017/PTS-vagleder-om-anvandningen-av-kakor/ (2017)
> ehandel.se/Inga-mer-varningar-for-kakor-EU-ser-over-cookie-lagen,9393.html (januari 2017)
> telegraph.co.uk/technology/2016/12/13/cookie-warnings-could-removed-websites-eu-proposals/ (dec 2016)
> ehandel.se/PTS-missade-att-varna-for-kakor-jobbar-med-nya-riktlinjer,7712.html (april 2016)
> emanuelkarlsten.se/07/harmed-anmaler-jag-riksdagen-for-brott-mot-lagen/ (2011)
> svd.se/ny-cookies-lag-skrammer-aktorer (2011)


* startmotorljuden kommer från Close (to the edit) med Art of Noise.