Författararkiv: Tony

Tre likhundar och mänsklig liklukt utan kropp

Här granskas en studie om tränade hundars förmåga att identifiera luktmolekyler från nyss avliden människa. Två av tre hundar presterade FELFRITT för små bitar av matta som kontaminerats INDIREKT i tio minuter.

Basco, Kalle och Lady är namnen på de tre alerta fyrbeningarna i den studie som granskas här (bild ovan). Så kallade likhundar eller “cadaver dogs”. Studien genomfördes år 2006 i Hamburg i Tyskland, av Oesterhelweg m.fl*, med publicering online 2007-2008.

Initiativet till studien lär uppkommit på grund av ett mordfall där en man misstänktes ha mördat sin fru på en segeltur. Ingen kropp hittades, men en likhund markerade för mänsklig liklukt på en matta i sovrummet i parets lustjakt.

Under två månaders tid – när tillfälle gavs från ordinarie polisjobbet – luktade de tre hundarna i mängder av glasburkar. Varje sök eller sökrunda (“search”) bestod av sex burkar (se bild), varav högst en burk innehöll liklukt från människa. Vissa sökrundor bestod enbart av (sex) burkar utan liklukt. Totalt genomfördes 354 sökrundor.

I varje glasburk låg en 20×20-centimeters bit av ny matta. Vissa mattbitar hade vid studiens början kontaminerats i två respektive tio minuter med lukt från människa som varit död mindre än tre timmar.
Kontamineringen skedde utan direkt kontakt med den avlidnes hud, som var torr och utan skador. Kroppen inneslöts i ny bomullsfilt, mattbitar placerades under filten i angivet antal minuter.

Det fanns även mattbitar som kontaminerats med lukt från levande människa, samt mattbitar som inte hade kontaminerats (åtminstone inte medvetet…).
Hundarnas luktförmåga testades dessutom med kadaverin (cadaverine) som är en av många beståndsdelar i liklukt från både djur och människor.
Ingen av de tre hundarna markerade för lukt från levande människa eller från kadaverin.

Resultat, 10-minuters kontaminering

Bäst resultat blev det med tiominuters-mattbitar. I studiens tabell 3 (nedan) framgår att Basco och Lady var felfria. Även Kalle hade bra resultat. (Ju högre värden i tabellen desto bättre resultat. 100 är bäst, 0 är sämst).

Förklaring till några av begreppen i tabellen:

  • “Sensitivity” ger svar på frågan: Hur stor andel av alla sökrundor med liklukt markerade hunden korrekt?
    Exempel: om det fanns liklukt i 63 sökrundor, och hunden markerade korrekt i 60 av dem, då är sensitiviteten 95 %. (60/63).
  • “Specificity” ger svar på frågan: Hur stor andel av alla sökrundor utan liklukt ignorerade hunden korrekt? (dvs som hunden inte markerade).
    Exempel: om 47 sökrundor var utan liklukt och hunden ignorerade 43 av dem (och markerade fyra av de 47), då är specificiteten 91 %. (43/47).
  • “PPV” (precisionen) svarar på frågan: Hur stor andel av de sökrundor som hunden markerade innehöll mänsklig liklukt?
    Exempel: om hunden markerade i 64 sökrundor och om 60 av dem innehöll mänsklig liklukt, då är PPV 94 %. (60/64).

Totalt för de tre hundarna för tiominuters-mattbitarna så var noggrannheten (“accuracy”) 98 procent. Även sensitiviteten och PPV var 98 procent.

Resultat, 2-minuters kontaminering

Med tvåminuters-mattbitarna blev resultatet begripligt nog mindre bra. Men ändå imponerande, med tanke på att de mattbitarna endast hade legat i två minuter under en ny bomullsfilt som omslöt en nyligen avliden kropp (vars hud var torr och utan skador).

I studiens tabell 2 (nedan) framgår att Basco och Lady även här var felfria i några av resultaten, men också mindre bra i andra resultat. Kalle presterade delvis bättre med tvåminuters-mattbitarna, och delvis bättre än Basco och Lady.

Totalt för de tre hundarna för tvåminuters-mattbitar så var noggrannheten (“accuracy”) 94 procent. Sensitiviteten var 86 procent och PPV 94 procent.

Felkällor och svagheter

Ingen vet helt säkert om de mattbitar som ansågs vara okontaminerade verkligen var det. Om en mindre mängd (osynliga) likluktmolekyler överförs av misstag, trots rigorösa rutiner, via en personals rockärm eller på annat sätt till en “okontaminerad” mattbit, så kan det räcka för att hunden ska markera. Vilket då i studien registreras som en felaktig markering (s.k. falsk positiv), när det i själva verket var en korrekt markering (s.k. sann positiv).

Med andra ord så kan hundarna ha presterat (ännu) bättre än vad som framkommer i nämnda studie, även om sannolikheten för att så är fallet tycks liten.

Dagens moderna vetenskap (2019) har ingen metod för att instrumentellt mäta mängden mänskliga likluktmolekyler, eller förekomsten eller frånvaron av liklukt. Hundarnas resultat kan inte bekräftas med mätinstrument, studiens resultat kan inte reproduceras instrumentellt.

Mera

Hundmarkering som bevis.
Dessa fantastiska supersniffande vovvar och deras tränare.


Källor med mera:
– *Studien: en del sajter tar betalt för artikeln men den finns också kostnadsfritt, t.ex:
pawsoflife.org/Library/HRD/Oesterhelweg1998.pdf.
“Cadaver dogs — A study on detection of contaminated carpet squares” av L. Oesterhelweg m.fl.
Artikeln publicerad 2008, och “received 3 October 2006; received in revised form 24 January 2007; accepted 28 February 2007, Available online 2 April 2007”.

Mera:
Andelen korrekta markeringar, dvs andelen sant positiva (“korrekt positiva” i studien), motsvaras av Sensitivity.
Andelen felaktiga markeringar, dvs andelen falskt positiva, motsvaras av 100 minus Specificity (i procent).

Tågspårmorden, del 2

Här fortsätter fallet tågspårmorden, eller “Delphi Murders”, “Indiana Train Track Murders” eller “Snapchat Murders” som detta fall också benämns.

Vid 13-tiden den 13 februari fick 13-åriga Abby* och 14-åriga Libby* skjuts av Libbys syster, till den sista tredjedelen av vandringsleden “Monon High Bridge Trail”. Där finns den gamla träbron “Monon High Bridge”, som avslutar leden. De två flickorna skulle hämtas ett par timmar senare.

När Abby och Libby kom fram till brons norra del – vänster i flygfotot nedan – hade de gått vandringsleden cirka femhundra meter.
På bron fotograferade de vid åtminstone tre tillfällen, det vet allmänheten säkert eftersom Libby la upp två bilder på Snapchat, samt att polisen offentliggjorde en tredje bild (och senare en kort filmsekvens) ur den filminspelning de hittade i hennes mobiltelefon.

B1=första bilden togs, med kameran i flickornas gångriktning. B2 och B3=kameran riktad mot flickornas gångriktning. BP=brottsplats*, strax utanför brons södra ände. FP=fyndplats, där flickorna hittades döda, ca 15 meter från ån/bäcken Deer Creek. Längst upp till höger skymtar ena hörnet av begravningsplatsen Delphi Cemetery.

Klockan 14.07 la Libby upp de två bilderna B1 och B2 på Snapchat.
I bild B2 skymtar möjligen den misstänkte mannen vid brons norra ände, därifrån flickorna kom, vilket är ca hundra meter bort och tar högst ett par minuter för mannen att gå. Hela bron är ca 250 meter.

Vid B3 befinner sig flickorna nära brons södra ände. Libby, som hade sinnesnärvaro att filma mannen (troligen i smyg), kan ha stoppat ner mobilen i fickan medan inspelningen var igång så att mannens röst fortsatte att spelas in, därav den dåliga ljudkvaliten.

Efter kl 15 försökte Libbys pappa Derek nå henne på telefon, men ingen svarade. Efter att anhöriga själva sökt i några timmar, rapporterades flickornas försvinnande till polisen.

Dagen efter, på Valentine’s Day (Alla hjärtans dag), tisdagen den 14 februari 2017, hittades flickorna mördade, ett par hundra meter från brons södra ände, femton meter norr om Deer Creek. Ett par hundra meter “bakom” en begravningsplats.

Karta ovan: A=där flickorna anslöt till vandringsleden. B=brottsplats*. C=fyndplats. D=begravningsplats. X=fyndplatsens läge enligt vissa källor, troligen felaktigt*.

Om brottet m.m.

Morden begicks sannolikt före kl 15 (eftersom Libby inte svarade efter kl 15 när pappan försökte nå henne), och tidigast en stund efter kl 14.07 (då bilder las upp på webben).

Polisen har inte meddelat några detaljer om skador, dödsorsak, om eventuella vapen, om det förekom sexuellt övergrepp, eller om flickorna gått själva eller burits från bron till fyndplatsen.
Mördaren tycks ha lokalkännedom, enligt polisen.

Polisen har offentliggjort en fantombild (ansikte), ett diffust foto på en misstänkt (ansiktet inte urskiljbart), ett filmklipp och ett ljudklipp (se nedan). Polisen har uppgett det finns mer material (ljud och bild) på Libbys mobiltelefon.

Ljudklippets röst “Guys… down the hill” kan vara hopklippt från två olika meningar. År 2017 släppte polisen ett ljudklipp med enbart “down the hill”, två år senare (2019) kom nästa klipp där “guys” hade tillkommit. Det kan ha varit svårt att extrahera/filtrera ut en hörbar röst ur inspelningen.

Om det var en enda gärningsman så verkar det mindre troligt att flickorna burits till fyndplatsen (två kroppar, 40-60 kilo vardera (Libby var kraftigare byggd), sammanlagt uppåt hundra kilo). Möjligen om han bar dem i två omgångar, vilket hade varit extra riskfyllt. Under brons södra ände finns en väl synlig bilväg (dold av träden på flygfotot). Folk kunde komma när som helst, från båda håll. Det var dagsljus fram till efter kl 18.
Ån/bäcken Deer Creek verkar grund och har sandbankar på vissa ställen. Eventuellt gick det att ta sig över torrskodd nånstans nära fyndplatsen.

Mördaren kan ha fått flickorna att gå till fyndplatsen, under hot eller lurat eller lockat dem på något sätt.

Mördaren använde troligen inte skjutvapen. Därför att om så varit fallet så hade polisen nog informerat allmänheten om detta, eftersom det kan ge värdefulla vittnesuppgifter om vapen som sålts eller bytt ägare senaste året eller åren, eller annan information om vapenägande grannar och dylikt.

Bild ovan: polisens efterlysning eller vädjan till allmänheten.

Hypotes

Mördaren hade en bil parkerad vid begravningsplatsen (som enbart består av fält med gravplatser, ingen kyrka e.dyl). Enligt en gravlista är över sexhundra personer gravsatta där, ända fram till nutid (2019). (Delphi Cemetery kallas även “Morning Heights Cemetery” och “Milroy Cemetery”).
Mördaren har möjligen nån anhörig som vilar där.
Mördaren tog en promenad (genom den privatägda skogen) ner till bron och tillbaka. Som han gjort vid tidigare tillfällen.
Han är eller har varit bosatt i den orten (Delphi).
Mördaren hotade flickorna med kniv eller utan vapen, eller eventuellt lockade med nåt som Abby och Libby var nyfikna på.

Mera:

Tågspårmorden (del 1).
Filmklipp (nytt fönster öppnas).
Ljudklipp “Guys… down the hill” (nytt fönster öppnas).


– *Abigail Joyce “Abby” Williams, 13 år. Liberty Rose Lynn “Libby” German, 14 år. I Delphi, Carol County, Indiana, USA. År 2017.
– *Angående X på kartan ovan så uppges bl.a. av polisen att fyndplatsen ligger “one-half mile” (ca 800 meter) uppströms från bron. Men i en videointervju med markägaren vid fyndplatsen framgår bland annat att fyndplatsen är ca tvåhundra meter från brons södra ände (“about an eighth of a mile”, dvs ca 1/8 mile).
– *Uppgiften om brottsplats härrör från att området strax utanför brons södra ände var avspärrad med polisens gula tejp, vilket inte måste innebära att morden begicks där.
– En mile är ca 1,6 kilometer.

Mera:
– Angående mannens något märkliga gång på filmklippet: “Indiana State Police noted that because of the condition of the bridge, the man is not walking normally.”
– Markägaren på fyndplatsen ang. hur flickorna hamnat där: “For them to get from there to all the way here with that rough territory they had to walk, you couldn’t carry them in a million years or drag them or drop them off,” said Logan. “They had to walk.”


[Uppdaterad 4 november 2019]

Tågspårmorden

Detta mordfall omnämns här med enbart en handfull bilder, inga namn och lite text. Ungefär som less is more.

Morden på de två flickorna begicks vid ett nedlagt järnvägsspår. Ena flickan filmade vad som antas vara gärningsmannen.

Videoklipp ovan: misstänkte mördaren på f.d. tågspåret på en träbro. (Mannens lite märkliga gång kan bero på den gamla brons skick, med delvis skadade träbalkar).
Ljud nedan: lyssna på misstänkte mördarens röst.

“Guys… down the hill”. Flickorna hittades nära ån eller bäckravinen, där går en stig ner från bron (down the hill).

Bild ovan: den misstänkte mannen tycks bl.a. klädd i huvtröja eller nån form av huvudbonad, och han verkar bära midjeväska. Hans vänstra hand tycks placerad i främre byxfickan, medan hans högra hand möjligen vilar med tummen i livremmen. (Eller så håller han nåt bakom ryggen).
Den rikliga växtligheten strax intill bron på bilden tyder på att mobilfilmen gjordes längre söderut än där bron korsar vattnet.

Bild ovan: merparten av bron sträcker sig över land. Söderut är uppåt i bilden.


För den som inte orkar binga eller googla för mer info – som det finns ganska mycket av rörande detta fall – bifogas en länk till polisens information på Indianas officiella webbplats.


[Uppdaterad 31 oktober 2019]

Det världsomspännande klockpysselmysteriet

Igår gjorde vi alla det meningslösa återigen. Det stora klockpysslet, som sker varje vår och höst. Nästan som ett mysterium. Men snart kan det bli bättring, efter många års omfattande tidsmani.

Tidigast år 2021 lär vi slippa tidsomställningarna, av flera skäl*, enligt beslut i EU-parlamentet förra året (2018). Varje land ska då själv bestämma om de ska tillämpa normaltid (“vintertid”) eller sommartid året runt. Det handlar bl.a. om hur vi vill ha dagsljuset under vinterhalvåret (se nedan).

Både för- och nackdelar märks mest under vinterhalvåret, oavsett om man tillämpar sommartid eller normaltid. Därför att på vintern är det ont om dagsljus, det ger små marginaler. På sommaren är det gott om dagsljus, då saknar det i stort sett betydelse om det ljusnar t.ex. kl 03 eller 04, eller om det mörknar kl 23 eller 24.

På vintern däremot kan en timmas längre mörker på morgonen medföra att många (arbetande) människor sällan kommer ut i dagsljus. Det inträffar med sommartid. Och det finns en trafiksäkerhetsaspekt, fler olyckor. Med normaltid blir det istället en timmas tidigare mörker på eftermiddan, med liknande problem som följd.

Med sommartid året runt:

  • Det ljusnar senare.
    Kan vara nackdel på vintermorgnar, för de som är ute på vift då. Men spelar knappt roll på sommaren (det ljusnar ändå såpass tidigt).
  • Det mörknar senare.
    Kan vara fördel på vintereftermiddagar. Men spelar knappt roll på sommaren.

Med normaltid året runt:

  • Det ljusnar tidigare.
    Kan vara fördel på vintermorgnar, för de som är ute på vift då. Men spelar knappt roll på sommaren (det ljusnar ändå såpass tidigt).
  • Det mörknar tidigare.
    Kan vara nackdel på vintereftermiddagar. Spelar knappt roll på sommaren.

Frågan är:

hur vill Du ha dagsljuset under vintern?
– Ljusare morgnar? (normaltid).
– Eller ljusare eftermiddagar? (sommartid).


* Några skäl att avsluta tidsomställningarna lär vara: ingen eller försumbar energibesparing med sommartid. Ökad dödlighet av stressrelaterade hjärtsjukdomar på våren, pga omställningen till sommartid. Enligt EU:s nätenkät år 2018 ville över 80 % slopa tidsomställningarna.

SVT och skattemedel bakom filmen “Quick”

Vem finansierade spelfilmen “Quick”? Här är svaren… och några frågetecken.

År 2013 planerade SVT (Sveriges statliga television) tillsammans med filmrättighetsinnehavarna att göra en miniserie av journalisten Råstams bok om Quick. Men SVT drog sig ur. Orsaken kan vara att SVT redan hade gjort en slags “miniserie” i form av tre stycken entimmas hårdvinklade “dokumentärer” signerade Råstam (och som SVT sände 21 gånger före och under resningsprocesserna åren 2008 till 2010*). Det kunde ha blivit för mycket skattemedel på Quick för medborgarna att svälja, och att SVT därför övergav projektet med miniserien 2013.

Men fem år senare kom SVT in igen, bakvägen liksom (se nedan).

Svaret på inledande frågan är att filmen “Quick” finansierats av flera statligt styrda skattemedelsfinansierade verksamheter, samt av investeringsbolag. Och eventuellt av nån privat aktör. Exakt hur mycket filmen kostat är här okänt, men enligt producenten Helena Danielsson hos Brain Academy hade de en “väl tilltagen budget, 40 miljoner”.

Så här ser det ut enligt diverse källor* (utom privat aktör):

Svenska Filminstitutet (den verksamheten drivs helt med skattemedel).
Pengar skyfflades till Quick-filmen av konsulenten Helen Ahlsson som är verksam inom “Moving Sweden” hos Svenska Filminstitutet.
Enligt uppgift är produktionsbeloppet “minst 500 000 kronor och högst 6 miljoner kronor.”

Moving Sweden är ett samarbete mellan SVT och Svenska Filminstitutet.
Enligt deras avtal “får SVT visa långfilmen fyra (4) månader efter att den har haft premiär på festival och/eller bio”.

Film i Väst (drivs med skattemedel).
Film i Väst är “efter Svenska Filminstitutet den väsentligaste finansiären av filmproduktion i Sverige”.
Film i Väst ägs av Västra Götalandsregionen (är politiskt styrt).

Umedia, Belgien.
De lär i genomsnitt investerat motsvarande ca 9 miljoner svenska kronor per film de senaste femton åren. (Totalt 500 miljoner dollar på ca 435 filmer världen över sedan 2004).

Nordisk Film eller/och Nordisk film- och TV-fond. Närmare uppgifter saknas f.n.

TV4. (Anges endast i några källor). Närmare uppgifter saknas f.n.

Privata aktörer? (Anges inte i källorna).
Knappast nån skulle bli förvånad om t.ex. romanförfattaren Leif GW Persson diskret har pytsat in några miljoner. GW har tidigare medverkat i en engelsk Quickfilm för några år sedan, och senare varit involverad i produktionen av en svensk Quick-tv-serie i en reklamkanal. Han har även erbjudit sig (hotat) att finansiera rättsliga åtgärder mot vissa oliktänkande personer rörande Quickärendet.

Bild ovan: tidningsrubrik “De satsar miljoner – på hämnd”.
Året var 2012 och de båda romanförfattarna GW och Jan Guillou uppgavs vilja “hämnas”. Det tycks varit GW som var den mest drivande av de båda. GW sa sig vilja finansiera en skadeståndsprocess mot polis, åklagare samt vårdpersonal på Säter sjukhus. Det blev dock inget med den saken, som bekant.
Citat ur Aftonbladet 6 sept 2012:

“(…) Det kan finnas skadeståndsgrundande historier som man kan jävlas mot dem med, om det kniper satsar jag gärna några miljoner på att utreda det, säger Leif GW Persson och tillägger att han för diskussioner med en advokat.
(…)
– Det är mest Leif (GW) som har tänkt i den här frågan, men jag är definitivt intresserad. Vi är ju bra på sånt här. Finanserna är inget problem. (…)”

Sammanfattning

Budgeten var 40 miljoner enligt producenten, enligt en källa.
Exempelvis hälften kan då ha finansierats av:
– Svenska Filminstitutet samt Film i Väst (se ovan),
– och Umedia, om vi utgår från deras genomsnitt (se ovan).
Och resterande miljoner från exempelvis en eller flera av följande:
– Nordisk film och TV-fond / Nordisk Film.
– TV4.
– Privat? (t.ex. GW)


Tilläggas bör att svensk filmproduktion ofta bekostas med skattemedel.
Och att vi lever i en grandios ankdamm.

Vi avslutar med några tänkvärda ord från en av skådespelarna som tycks uppleva viss osäkerhet både inför dåtida och nutida rättssystemet:

“– Då litade vi på rättsväsendet, nu gör vi det också. Det är så störande och en otrygg känsla, att rättsväsendet som man tror är en klippa, kan vara så flexibelt, säger David Dencik.”

Mera:

– “Ny film om Quick, slår inte the real deal“.
– “Hjärntvätt föregick resningsprocesserna“. (Om de tre Quick-“dokumentärerna” som SVT sände före och under resningsprocesserna åren 2008 till 2010*).


* Resningsprocesserna pågick från april 2009 till juli 2013.
SVT sände Råstams tre Quick-“dokumentärer” från december 2008 till augusti 2010.
De tre filmerna fanns även att se på SVT Play.
Den första resningsansökan (av sex) lämnades in i april 2009, beviljades i december 2009, och åtalet lades ner i maj 2010.

Den andra resningsansökan lämnades i april 2010, beviljades i september 2010, och åtalet lades ner i mars 2011. Osv.

*Källor (olänkade, om inte din webbläsare länkar automatiskt):
– povfilm.se/53/att-filmatisera-fallet-thomas-quick  (Intervju med producenten).
– www.filmbransch.se/nu-borjar-inspelningen-av-storfilmen-quick
– press.nordiskfilm.se/pressweb/56fbb641e68e8/post/quick-en-av-tre-filmer-som-kan-bli-sveriges-oscarsbidrag
– www.filminstitutet.se  (Se meny “Sök stöd”).
– www.filmivast.se  (Film i Väst).
– www.vgregion.se  (Västra Götalandsregionen).
– www.umedia.eu/en/  (Umedia).
– www.nordiskfilm.se (Nordisk Film).
– www.norden.org/sv/organisation/nordisk-film-och-tv-fond
– www.resume.se/nyheter/artiklar/2014/10/14/peter-settman-startar-bolag-med-nice/
– www.brainacademy.se

Mer info:
Filmproducent är Helena Danielsson med bolaget Brain Academy som startades 2014 och leds av grundaren Peter Settman och Helena Danielsson.

– www.svt.se/kultur/film/filmrecension-masterligt-skadespeleri-i-quick
Filmrecension i SVT, av Fredrik Sahlin, som även skriver:
“När man ser David Denciks faktiskt rörande porträtt av en förvirrad och jagsvag människa är det lätt att glömma bort att det rör sig om en person som är dömd för sexuella övergrepp på unga pojkar, och som ställt till mycket skada på många sätt. Här framstår han mest som ett offer, om än ett gravt stört sådant, en mysfarbror indragen i ett maktspel. Vilket inte känns helt oproblematiskt.

…Sista meningen ovan kan med fördel ersättas med:
“Vilket känns mycket problematiskt.”


[Uppdaterad 10 oktober 2019]

Mord, ett passfoto och två motstridiga analyser

Media har genom åren hållit tyst om den analys som visar att glasögonen som hittades troligen INTE var samma som på “glasögonmannens” passfoto. Vi kollar.

Övre bilden ovan är glasögon från en fyndplats år 1988 där Yenon Levi hittades mördad. (Glasögonen är sönder i näsbryggan och ena skalmen har lossnat).
Undre bilden är från ett passfoto från en misstänkt gärningsman (i media kallad “glasögonmannen”).

År 1991 drog SKL slutsatsen att “starka skäl” talar för att det är samma exemplar av glasögon (alltså inte enbart samma typ) p.g.a. överensstämmelser i bågarnas mönster. Dock uttryckte SKL också motsägelsefullt att “Det är inte möjligt att genomföra en fullgod jämförelse p.g.a. fotonas kvalitet”.

År 1997 fick tekniska roteln hos Länskriminalen i Stockholm uppdraget att jämföra glasögonen med passfotot. Deras slutsats var att “mönstret i glasögonen ej stämmer överens med varandra”, och “att det på glasögonen på passfotografiet och glasögonen finns fler olikheter än likheter beträffande mönsterpassningen”.

Bilderna ovan överensstämmer bättre med tekniska rotelns slutsats, det vill säga att mönstret i bågarna inte stämmer överens och att det finns fler olikheter än likheter. (Då bortser vi tills vidare från bildkvaliteten).

Nämnda massproducerade glasögontyp uppges ha saluförts i Åhlens-varuhus under 1980-talet. Det är läsglasögon (samma styrka på båda glas) av lågprismodell och av dålig kvalitet.

Översikt åren 1988 till 1997:

– År 1988 hittades Yenon Levi mördad. På fyndplatsen påträffades bl.a. ett par trasiga glasögon.
– År 1991 blev en man misstänkt eftersom han bar liknande glasögon på sitt passfoto. SKL ansåg att starka skäl talade för att det var samma glasögon, men med reservation för fotografiernas kvalitet.
– År 1993 hölls sista förhöret med den mannen, därefter avfördes han som misstänkt och utredningen lades ner 1994.
– Tre år senare, 1997, jämfördes fotografierna av tekniska roteln som ansåg att det fanns fler olikheter än likheter mellan glasögonen.

Bild ovan: 24-årige israeliske medborgaren Yenon Levi, som hittades ihjälslagen i Rörshyttan i Dalarna, lördagen den 11 juni 1988. Sannolikt dödsdatum var någon gång mellan den 8–10 juni 1988, enligt rättsläkare.

SKL om glasögonen

År 1991 jämförde SKL (Statens Kriminaltekniska Laboratorium, numera NFC) glasögonen från fyndplatsen med glasögonen på passfotot. Citat (fetstil ej deras):

“Vid jämförelse med glasögonen på fotot iakttogs goda formöverensstämmelser och samma typ av färgsättning. Vidare jämfördes det flammiga mönstret hos glasögonen. Härvid iakttogs överensstämmelser inom vissa partier. Det är inte möjligt att genomföra en fullgod jämförelse p.g.a. fotonas kvalitet. Det flammiga mönstret var inte klart tecknat i alla partier. Bl a förekom reflexer från belysningen.”

SKL ansåg vidare att ”starka skäl talar för att” glasögonen från fyndplatsen var samma som på passfotot. (“Starka skäl” var näst högsta tillförlitlighetsgraden hos SKL, motsvarande grad +3 i utlåtandeskalan hos nutida NFC).
Anledningen till den starka slutsatsen var att bågarna tycks vara tillverkade med ett slumpvis mönster, dvs att mönstret på varje glasögonbåge kan vara unikt.

Men: enligt SKL:s eget utlåtande så var det inte möjligt att genomföra en “fullgod jämförelse”. Dvs, det var inte möjligt att göra en tillräckligt bra jämförelse (vilket är vad “fullgod” betyder).
Så hur fullgod är egentligen deras slutsats? kan man fråga sig.

Uttryckt i sannolikhet så innebär “starka skäl” eller grad +3 att det “bedöms vara minst 6000 gånger mer sannolikt att få dessa resultat om huvudhypotesen är sann än om den alternativa hypotesen är sann.” (Enligt nutida definition, 2019).

Exakt hur SKL kom fram till den graden i den analysen är f.n. okänt.

Tekniska roteln om glasögonen

Fokuserade SKL mest på likheter? Rimligen bör man granska både likheter och olikheter i samma utsträckning. Att man väger in både vad som talar för och vad som talar emot en viss riktning. Som vid bevisvärdering.

År 1997 jämförde tekniska roteln hos Länskriminalen i Stockholm glasögonen från fyndplatsen med glasögonen på passfotot. De tycks ha lagt mer vikt på olikheter än SKL. Citat (fetstil ej deras):
– “att glasögonen är lackerade troligtvis med slumpvis utvalt mönster”.
– “att mönstret i glasögonen ej stämmer överens med varandra”.
– “att det på glasögonen på passfotografiet och glasögonen finns fler olikheter än likheter beträffande mönsterpassningen“.

Ett helt annat resultat än från SKL, tycks det.
Båda kan knappast ha rätt. Det verkar som att nån av dem gjorde fel.
Vem? SKL eller tekniska roteln?

Exakt hur tekniska rotelns analys gick tillväga är f.n. okänt. Kritiker uppger att en optiker utförde granskningen.

Skurkarna var det, som gjorde fel, enligt kritiker

Analysen 1997 hos tekniska roteln begärdes av åklagare Christer van der Kwast (numera pensionerad). Kritiker anser att han var en skurkaktig åklagare, tillsammans med ett dussintal andra yrkespersoner inom rättsväsende och vården som också framställdes som skurkar i media.
Kritikerna anser att det ligger nån form av fiffel bakom tekniska rotelns slutsats om glasögonen.

Enligt advokat Pelle Svensson med flera kritiker så var analysen ett “beställningsjobb” i syfte att kunna bortse från SKL:s utlåtande och åtala Quick så att han kunde dömas för mord. Därför att det skulle “lyfta karriären” hos de involverade, och Sverige på den tiden “ville ha” en seriemördare, enligt kritikernas förklaringsmodell.

Om den misstänkte mannen, i början på 1990-talet

“Glasögonmannen” utreddes aktivt åren 1991-1993, utredningen lades ner 1994.

Misstankarna mot “glasögonmannen” på nämnda passfoto uppstod 1991, då han nyligen dömts till fängelse för anstiftan till grov misshandel. (Inte anstiftan till mord, som det sägs i media och i flera andra källor).
Någon på utlänningsroteln hade i ett passfoto sett likheter med mediebilder på glasögonen.

Mannen förhördes i Sverige flera gånger under flera års tid.
Polisen lät även fotografera mannen bärandes glasögonen från fyndplatsen. Ett optikslip-företag jämförde det fotot med passfotot och bedömde att glasens styrka eller dioptri var “lika” på båda fotona. (Man kan undra över metodiken, t.ex. om de tog flera fotografier med olika styrkor på glasögonen för att klargöra skillnaderna på fotografierna).

Det lär funnits ett vittne som när hon fick se ett foto på Levi uppgav att hon sett honom, eller en man med “den näsan”, hemma hos glasögonmannens bostad.
Men enligt annan källa var Levi redan död när den påstådda iakttagelsen gjordes.

Sista förhöret med glasögonmannen hölls 1993.
Efter avtjänat straff utvisades mannen från Sverige, friad från misstankar gällande mordet på Levi.
Förundersökningen lades ned maj 1994.
Över ett år senare, november-december 1995, bekände Quick mordet på Levi.

Om passfotot

Bilden på delen av passfotot ovan kan vara av sämre kvalitet än det foto SKL och tekniska roteln hade tillgång till. Om så är fallet går det utmärkt att lägga upp en bättre bild nånstans på webben så att medborgarna kan avgöra själva om SKL:s eller tekniska rotelns utlåtande verkar mest korrekt. Detta tycks dock aldrig ha gjorts.

När Yenon Levi-fallet och glasögonen tas upp i media och SVT med flera, vilket har skett åtskilliga gånger senaste decenniet och de senaste åren, så utelämnas uppgifterna om tekniska roteln och deras motstridiga slutsats.


Källor: diverse offentligt material t.ex. böcker om Quick, domar, resningsdokument, kommissionsrapport och media.

Kalla fall, 1986-2017, södra Sverige

Lista med drygt hundra olösta mord, försvinnanden och misstänkta mord, samt några oidentifierade personer. Från södra Sverige åren 1986 till 2017.

Några från listan:

Emil Rittbo, 6 år, ihjälskjuten av bankrånare.
Strax efter klockan 17 torsdagen den 9 december 1993 utsattes banken i Hörby för rån. När rånarna flydde från platsen i sin flyktbil krockade de med den bil som Emil och Emils pappa färdades i. Emils pappa följde efter flyktbilen för att ta reda på vilket registreringsnummer den hade. Knappt en kilometer senare stannade flyktbilen och föraren klev ur. Föraren sköt mot Emil och Emils pappa. Ett av skotten träffade Emil som avled på platsen till följd av skottskadan.

Marua Ajouz, 18 år, styckmördad.
Marua försvann fredagen den 20 december 2002. I oktober året därpå hittades de första kvarlevorna av hennes kropp i Bokskogen i Hyby utanför Malmö.
I april 2017 hittades resterande kvarlevor nedgrävda i Nordanå i Staffanstorps kommun.
Det sista kända livstecknet från Marua är från kvällen den 20 december 2002 då hon befunnit sig på Ellstorpsgatan 3C i Malmö.

Källa och mer info hos polisens webbplats:
polisen.se/aktuellt/kalla-fall/.
F.n. (2 okt 2019) finns där endast fall från landets södra delar.

Ny film om Quick, slår inte the real deal

En film vid namn “Quick” har sett dagens ljus. Det är en spelfilm, dvs handlingen är fiktiv (påhittad), som visserligen bygger på en verklig händelse. Som spelfilm betraktad är “Quick” en stunds hyfsad verklighetsflykt. Filmen har några duktiga skådespelare, men de bleknar vid jämförelse med skådespelarinsatserna hos den äkta Thomas Quick (eller Sture Bergwall som han heter egentligen).

Varför nöja sig med fiction när man kan få the real deal? Här följer en liten sammanställning av autentiska ljudklipp med Thomas Quick, från åren 1995 (oktober), 1996 (april) och 1997 (november).
Lyssna på några smakprov av Quicks fabulösa skådespelartalanger:
Äkta Quick, ljudklipp från 1995, 1996, 1997. (textvideo, 3 min. 20 sek. Sammanställt från material som publicerats flitigt i SVT och annan media).

I första klippet (från en konfrontation år 1995) berättar Quick lugnt hur han tidigare hade umgåtts med en man. Mannen nekar och protesterar mot Quicks påståenden. (Se även “Kompletterande uppgifter” nedan).

I andra klippet (från en vallning den 26 april 1996) är Quick upprörd, skakar och darrar på rösten, när han förklarar hur han med kniv dödade och skar upp en liten flicka. I tredje klippet, från samma dag, skriker Quick på sig själv.

I sista klippet (från 1997) talar Quick lugnt och avslappnat om sin kommande bok “Kvarblivelse”. Han säger bl.a. att “jag försöker ge en ANING begriplighet till det obegripliga”.


Bild ovan: Quick förklarar upprört men ändå välformulerat, hur han med kniv skar upp en flicka. (Från en vallning 26 april 1996).

Mer från den äkta Quick

Quicks gruvliga ångestfyllda beskrivning i ljudklippet ovan, hur han skar och plockade ut en flickas inre organ för att söka hennes “rädsla” inne vid ryggraden, var troligen noga planerat och formulerat i förväg, inklusive darrande rösten.

I Quicks bok “Kvarblivelse” (1998) beskriver han själv hur det kunde gå till när han i förväg skrev ned sina minnen.
Följande exempel gäller Quicks förberedelser inför nästa dags terapistund. På sid 51-52 i Kvarblivelse berättar Quick följande:

Igår kväll var min reservoarpenna mina tankars medvetna som omedvetna synliggörare. Genom att låta pennan löpa rad efter rad och forma bokstäver till ord, ord till meningar och meningar till sammanhang utan att mekaniskt gå in och styra det pennan tecknade, blir bläcket till den form som tanken just är.
[…]
Det jag skrev igår var alltså riktat till Birgitta och fann, trots all plåga, utrymme i min förvissning att Birgitta delade det jag formulerade.

När jag i morse lade upp blocket, vars pärmar slöt de ark pennan sprungit över visste jag inte om jag skulle förmå mig att läsa högt vad jag skrivit när Birgitta kom. Jag ville inte läsa, jag var så orolig inför att själv höra och till Birgitta förmedla det den ocensurerade tanken antecknat.

När så Birgitta satt i den röda, högryggade fåtöljen och jag själv halvlåg i min säng – Birgitta nära mig och jag nära henne – nämnde jag min ängslan att läsa upp gårdagskvällens text. Samtidigt som jag sa det förstod jag att alla ord, som de sjutton arken var täckta med, gömde meningar med mer än deras intellektuella utstyrsel – orden hade fångat känslor av upplevelse och ögonblick och min högläsning skulle visa fram dem.

Jag var alltså ängslig att möta minnen fulla av smärta, den smärta orden fann från dagar jag varit tvungen att förtränga, stunder som min ångest öste sin svett ifrån. Jag var alltså inte ängslig för formen min tankes språk funnit; jag var rädd för att igen finnas i outhärdlig smärta. Jag behövde inte tveka och så började högläsningen.

Birgitta lyssnade och lät inte min, ibland svåra, meningsbyggnad störa.”

Vid ovanstående tillfälle skrev författarämnet Quick sjutton sidor i sitt block, som han dagen efter läste upp för den tålmodigt lyssnande terapeuten.

Och det var så det gick det till under Quick-åren:
han var drivande och planerade i förväg. Terapeuterna hade en lyssnande, mer passiv roll. Det framkommer i flera källor från den tiden, ända sedan 1993.

Kompletterande uppgifter

Fram till 1997 (före sista ljudklippet ovan) avkunnades följande morddomar mot Quick:

  • 1994, november: Charles Zelmanovits.
  • 1996, januari: makarna Stegehuis, kallat tältmorden i Appojaure, eller morden på holländska paret.
  • 1997, maj; Yenon Levi.

Ljudklippet från 1995, 12 oktober, från en konfrontation med en Jonny Farebrink gällande “tältmorden”.

Drygt tjugo år dessförinnan hade Quick och Farebrink varit intagna samtidigt på Sidsjöns sjukhus i Sundsvall (år 1972). De kan alltså ha träffats då. Men vid konfrontationen 1995 förnekade Farebrink kännedom om Quick. (Vilket inte är förvånande med tanke på Quicks sexpåståenden om Farebrink samt polisens mordmisstankar).

Farebrink lär också tidigare varit aktuell i utredningen av tältmorden, innan Quick kom in i bilden. (Tältmorden begicks 1984, fredagen 13 juli).

Ljudklippen från 1996, 26 april, vallning utomhus:
I dessa två klipp, som kommer från samma dag, 26 april 1996, är Quick tidvis mycket känslomässig. Han darrar på rösten och skakar. I ena klippet skriker han ilsket (på sig själv).

Orsaken är lättbegriplig. Quick beskriver detaljerat ett mycket otäckt brott, hur han skurit upp en liten flicka, plockat ut hennes inälvor, för att med handen hitta “rädslan” vid hennes ryggrad…
Att då börja darra på rösten och skaka i kroppen är en naturlig reaktion, det insåg Quick och det förstår alla med normal inlevelseförmåga. Quick gav intrycket att han våndades kraftigt av allt det fruktansvärda han sade sig ha gjort med flickan.
(Vi utgår här ifrån att det Quick sa om flickan var påhittat. Men även om det var sant så förändras inte resonemanget, i så fall var det minst lika stor anledning att darra och visa starka känslor).

Journalisten Råstam framställde dock det hela visuellt, med videoklipp, i sina Quickfilmer åren 2008-2009. Han bortsåg från berättelsens starka känslomässiga karaktär.
Råstam pekade på videoklippen och menade att darrandet och skakandet orsakades av kraftig medicinering. Vilket framstår som en enögd slutsats.

Det mest troliga är att darrande rösten och skakande kroppen var ett uttryck för Quicks skådespelartalanger alternativt för sann ånger (beroende på vad man tror om sanningshalten i Quicks bekännelser).

Ljudklippet från 1997, 24 november, telefonintervju:
Quicks efterlängtade bok “Kvarblivelse” skulle ha släppts kort tid efter ovanstående intervju, dvs vid årsskiftet 1997/1998. Men publiceringen sköts upp ett år och bokskrivandet fortsatte (troligen pga av kritiken från offrens anhöriga m.fl).

Ett syfte med upplägget i Kvarblivelse tycks varit att få läsaren att tycka synd om Quick och betrakta honom som ett offer (för en hemsk barndom), trots morden. Quick i offerrollen. Följaktligen saknar boken ingående detaljerade våldsskildringar, eftersom det skulle ha motverkat syftet.

En undertitel till Kvarblivelse hade kunnat vara:
“En stackars, stackars seriemördare som själv är ett offer och som djupt ångrar sina brott”. Det tycks varit konceptet.


Bild ovan: the real deal, dvs den äkta Quick, i sitt rum hos Säter rättspsyk, sittandes framför sin dator. På den tiden hade man tjocka bildskärmar, framgår på bilden. Quicks tjockdator kan varit exempelvis en sån här skrivbordsmodell*:


Mera:
“Kerstin Ekman vägrar skriva mördarbiografi”. Quick kontaktade flera andra författare och ville att de skulle skriva om honom, efter att hans bok “Kvarblivelse” floppade år 1999.
– “Diagram: Antal artiklar som ifrågasatte Quick 1994-2008“.
– Om du missat ljudklippen: “Äkta Quick, ljudklipp från 1995, 1996, 1997“.
– “SVT och skattemedel bakom filmen “Quick“.

Bakgrund:
Quick är mannen som så att säga lurade hela Sverige… fast det finns osäkerhet exakt NÄR det skedde. Och var det i dåtid eller i nutid som den verkligt stora blåsningen ägde rum, när han fälldes eller när han friades.
Troligen blåstes det både då och nu, säger de som inser att sanningen sällan är svart eller vit.


*Skrivbordsmodell: datorlådan kunde ställas på högkant på golvet för den som föredrog det.

[Uppdaterad 24 september 2019]

Släpp fångarna loss, det är vår… melodi

Såhär framåt höstkanten bjuds på en vårmelodi, som faktiskt kan passa året runt eftersom det så att säga är vår melodi för alla fångar.

Först ut är Sedlighetsroteln med denna refräng från 2001:

“det är dags att släppa loss alla dom som sitter fångna
kolla in dom är alldeles för många
det är hög tid å samla in alla får
släpp fångarna loss det är vår”

– “Sedlighetsroteln – Släpp fångarna loss“, skivinspelning. (Youtube).

Låttexten bygger en aning på en gammal visa av Birger Sjöberg från början på förra århundradet: “Släpp fångarne loss, det är vår! Var mänska i sin själ, i grunden vill så väl!” (“…när grön naturen står”).

Här är några mer gammaldags tolkningar (hos nämnda tuben):

– “Släpp fångarne loss det är vår“, utomhusvideo med Anna Dedorson och Tobbi Anderberg.
– ”Släpp fångarne loss!”, skivinspelning med Henrik Hugo och David Härenstam.

Mera:
– “Cows coming out in the summer. Happy cows!” (kosläpp. Så glad kan man bli av att släppas loss).